Ecuador — landet som tronar på ekvatorn

DET första min hustru och jag som européer tänkte på när vi besökte Ecuador var ekvatorn. Det är förstås en osynlig linje, men dess närvaro är mycket påtaglig i hela landet.

Namnet Ecuador är spanska och betyder ”ekvator”. Man skulle kunna tro att ekvatorn styr Ecuadors klimat. När vi kommit fram upptäckte vi emellertid snart att det berodde mer på höjden över havet än på geografisk belägenhet om vädret var kallt eller varmt. Eftersom solen på dessa breddgrader befinner sig nästan rakt över huvudet året om, är det framför allt höjden över havet som får avgöra hur många lager kläder man skall sätta på sig.

Även om det är ekvatorn som står som Ecuadors symbol, så är det Anderna som ger landet dess karaktär. Denna majestätiska bergskedja löper som en ryggrad genom hela landet och ger upphov till en oändlig mångfald av landskapstyper.

Färgrikedom

Vad som därnäst gjorde intryck på oss i Ecuador var färgrikedomen. Vi hade nyss anlänt och satt en morgon i skuggan av några stora träd. Trupialernas flöjtlika serenader, gärdsmygarnas envisa käbbel och de uppkäftiga prakttrastarnas genomträngande ackord hälsade oss välkomna. Men deras färger imponerade faktiskt ännu mera än deras läten.

Vi uppfångade en glimt av karmosinrött när en rubintyrann störtade ut från sin utsiktsplats för att snappa åt sig en mygga. En flock klargröna eldvingeparakiter krävde högljutt uppmärksamhet när de skällde ut en kalkongam som svävade ovanför. De glänsande gula och svarta trupialerna och de regnbågsskimrande fjärilarna av släktet Morpho bidrog med sina färgklickar till den oförglömliga scenen.

När vi reste genom landet lade vi märke till att fåglarnas och fjärilarnas klara färger gick igen i kläderna och handarbetena i Ecuador. Rubintyrannens karmosinröda färg matchades således av de scharlakansröda kjolar som indiankvinnorna i provinsen Cañar gick klädda i. Otavaloindianernas livfulla gobelänger verkar på samma sätt fånga upp allt vad Ecuador har att erbjuda i fråga om färger.

Klimatet varierar

Det omväxlande klimatet i Ecuador är ett resultat av ekvatorn och Anderna i samverkan. Inom bara några kilometers avstånd fågelvägen kan klimatet ändra sig från Amazonområdets fuktiga tropiska hetta till de snöklädda bergstopparnas kyla.

En dag begav vi oss från kullarna nära övre Amazonbäckenet upp till de höga ber- gen runt Quito. Allteftersom bilen segade sig uppför, observerade vi hur den tropiska regnskogen gradvis ändrade sig till bergsregnskog och sedan dimskog, för att slutligen övergå till fuktig fjällhed med gräs- och buskvegetation (páramo). De dramatiska förändringarna i landskapet gav intrycket att vi hade rest från tropikerna i Afrika till högländerna i Skottland inom loppet av några timmar.

Många ecuadorianska samhällen och städer ligger i dalar väl skyddade av berg runtom. Klimatet där betecknas som ”ständig vår”. Städer högt uppe i Anderna kan dock när som helst få uppleva alla de fyra årstiderna — ibland alla fyra på en och samma dag! Som en erfaren resenär uttryckte saken: ”Vad man absolut säkert vet om Ecuadors väder är att man aldrig i förväg kan veta hur det skall bli.”

Kolibrier och kondorer

De många slagen av klimat frambringar en rik fauna och flora. Ecuador hyser mer än 1.500 fågelarter, vilket är dubbelt så många som i USA och Canada sammanlagt och en sjättedel av alla kända arter i världen. Alla dessa finns i ett land som är mindre än Italien.

Vi fick en särskild förkärlek till de pyttesmå kolibrierna, som det finns ungefär 120 arter av i Ecuador. Vi såg dem först i städernas trädgårdar, där de tidigt om morgonen ivrigt genomsökte ställen med blommande buskar. De förekommer djupt inne i Amazonflodens regnskogar men också på vindpinade sluttningar högt uppe i Anderna.

I staden Baños var vi en hel timme som uppslukade av att iaktta en glänsande violettörad kolibri som sökte sin föda i ett buskage av röda hibiskusblommor. Medan den oförtrutet ryttlade framför den ena blomman efter den andra och skickligt sög i sig den dyrbara nektarn, kom det fram en konkurrent med ett mera avspänt beteende. Det var den svartstjärtade släpbäraren, kallad så för sin långa, svarta stjärt som får den att likna en svart komet där den kilar omkring i sitt revir och jagar bort rivaler. Den här kolibrin höll sig inte svävande i luften, utan satt på stammen och stack hål på blommorna bakifrån för att suga i sig nektarn.

Inte alla ecuadorianska fåglar är så små. Den majestätiska kondoren, den största av alla rovfåglar, svävar fortfarande över Anderna, men antalet har minskat avsevärt. Vi spanade ständigt ut över de höga bergstopparna i hopp om att få se dess omisskännliga silhuett, men förgäves. I Amazonregionen är harpyan — världens kraftigaste rovfågel — precis lika svår att upptäcka. En stor del av dagen sitter den obemärkt uppflugen på en gren i något väldigt träd i den orörda regnskogen och väntar på att få slå ner på en intet ont anande sengångare eller apa.

Läkeväxter

Många av de växter man träffar på i Ecuador är vackra och har dessutom läkande egenskaper. När vi besökte Podocarpus’ nationalpark i södra delen av landet, pekade vår guide på ett litet träd med röda bär. ”Det är ett kinaträd”, förklarade han. ”Barken innehåller kinin och har använts i hundratals år.” I det närbelägna Loja räddade kinin för två hundra år sedan livet på en spansk adelsdam som var nära att dö av malaria. Inkafolket hade länge känt till dess värde, och snart spred sig dess rykte över hela världen. Kinaträdet kan förefalla obetydligt vid första anblicken, men drogen som utvinns ur barken har räddat många liv.

De tropiska bergsskogarna, där det här trädet växer och frodas, rymmer också många urgamla träd vilkas knotiga grenar pryds av taggiga ananasväxter, av vilka en del har klarröda blommor. Dessa otillgängliga skogar utgör också en tillflykt för glasögonbjörnen, ozeloten och puman liksom för oräkneliga växtarter som botanisterna fortfarande försöker katalogisera.

Vetenskapsmän håller nu på att ta en närmare titt på en småvuxen ecuadoriansk groda i förhoppning om att hitta bättre smärtstillande medel. Huden på denna pilgiftgroda utsöndrar ett ämne som sägs vara 200 gånger effektivare än morfin.

Högt uppe i Anderna såg vi några växter som inte liknade någonting annat vi hade sett tidigare. Puyan, en ananasväxt som kolibrier tycker om, påminde oss om en väldig gammaldags kvast som bara väntade på att någon skulle ta upp den och sopa marken där omkring. I skyddade hålor på den ödsliga högplatån växer skogar av quinua (mjölmålla), ett härdigt dvärgträd som tävlar med himalayatallen om världsrekordet i höjd över havet. Dessa buskartade träd blir bara två à tre meter höga och bildar så gott som ogenomträngliga snår, där fåglar och andra djur älskar att söka skydd.

I regnskogarna kring Amazonfloden däremot är träden höga och frodiga. När vi besökte Jatun Sacha, en biologisk forskningsanstalt, stod vi under en sådan skogens jätte. Den var gott och väl trettio meter hög. Rätt som det var hoppade vi till. Det var någonting som rörde sig alldeles intill de väldiga stödrötterna. Snart förstod vi vad det var. En familj av mycket små fladdermöss bodde i en skreva bland rötterna. Det mötet påminde oss om att skogen lever tack vare att så många arter hjälper varandra. Fladdermössen, regnskogens mera betydande fröspridare och pollinatörer, är viktiga bundsförvanter till de träd som erbjuder dem skydd.

Torghandel uppe i bergen

Indianstammarna utgör ungefär 40 procent av Ecuadors befolkning. De olika etniska grupperna — var och en med sin egen utmärkande klädedräkt — är en sevärdhet i de flesta av Andernas dalar. Vi såg ofta indiankvinnor klättra uppför branta stigar på bergssluttningarna samtidigt som de spann fårull. Knappast någon sluttning var för brant för dem att odla, verkade det. Vi undersökte ett majsfält och beräknade att lutningen var åtminstone 45 grader!

Marknadstorgen i Ecuador, till exempel torget i Otavalo, har blivit berömda. De är centra där lokalbefolkningen kan köpa eller sälja såväl djur och jordbruksprodukter som traditionsenligt vävda persedlar eller andra hemslöjdsartiklar. Ortsborna beger sig till marknaden iförda sin typiska klädsel, vilket gör händelsen till ett skådespel som drar till sig många turister. Jehovas vittnen utnyttjar också marknadsdagarna. De passar då på att dela med sig av Bibelns budskap till människorna.

Den ålderdomliga stilen i vävarbetena och den frikostiga användningen av traditionella färger och motiv bidrar till att göra dem populära. Folket i Anderna vävde sina berömda ponchos långt innan spanjorerna kom. Dessa strävsamma indianer framställer fortfarande utsökta bildvävnader och stickade plagg, även om tekniken har moderniserats.

Kinkigt att köra i tjockan

Att sitta i en bil som kör genom Anderna är plågsamt för den som lider av åksjuka. Vägarna svänger och vrider sig, stiger brant eller dyker neråt, under det att de trycker sig tätt intill de krokiga dalarnas sidor. Den oförskräckte resenären belönas med ett ständigt växlande, vördnadsbjudande panorama, som nästan tar andan ur honom.

När vi första gången körde upp i Anderna, omvärvdes bilen helt av tjock dimma — en nästan ständig följeslagare. Ibland kom vi ut ur dimman. Då kunde vi se våg efter våg av dimhöljda dalar som sträckte ut sig i fjärran. När vi färdades längs Anderna, verkade det som om dimman lekte kurragömma med oss. Byn vi passerade ena minuten kunde ligga helt insvept i den. Några minuter senare kunde nästa by bada i strålande solljus.

Ibland virvlade dimman upp nerifrån. Ibland rullade den ner uppifrån bergstopparna. Även om det var förargligt att få en vacker utsikt undansopad, så förlänade dimman i alla fall ett intryck av storslagenhet och mystik åt de ståtliga bergen som reste sig ovanför den. Vad som dock är ännu viktigare är att den ger liv åt dimskogen, som regnskogen här kallas. Dimman ger skogen den fuktighet som den så väl behöver.

Vår sista morgon i Ecuador lättade dimman. I flera timmar hade vi en storslagen utsikt över Cotopaxi — en snötäckt, nästan fulländad kon. Den är världens högsta aktiva vulkan och har gjorts till själva kärnan i en nationalpark. När vi kom närmare toppen häpnade vi över att få se en stor glaciär som mycket långsamt förflyttade sig nerför en av de övre sluttningarna. På en höjd av nära 6.000 meter över havet trotsar den framgångsrikt den starka ekvatorsolen.

När vi nästa dag anträdde vår resa hem och vårt plan lyfte från Quito, fick vi en sista skymt av Ecuador. I gryningsljuset såg vi Cayambe, en annan snötäckt vulkan, sticka upp ur dimman. Den glimmade nästan som guld i solskenet. Toppen på den här vulkanen ligger nästan exakt på ekvatorn. Det kändes som om det fascinerande landet vi just hade besökt nu gav oss en passande avskedshälsning. Liksom Cayambe tronar Ecuador majestätiskt på ekvatorn. — Från en av våra läsare.

[Bild på sidan 25]

Vy över Anderna med vulkanen Cotopaxi i bakgrunden

Indiansk blomsterförsäljerska

[Bilder på sidan 26]

1. Helikonia

2. Rödbukad tukanskäggök

[Bildkälla]

Foto: Zoo de Baños