Elfenben — Hur mycket är det värt?
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I KENYA
Vid en internationell konferens i Harare i Zimbabwe i juni 1997 röstade delegater från 138 länder för ett förslag om att lätta på ett sju år gammalt globalt förbud mot elfenbenshandeln. Beslutet, som kom efter en hätsk debatt, ger tre nationer i södra Afrika — Botswana, Namibia och Zimbabwe — tillåtelse att under vissa förutsättningar sälja elfenben till ett land, nämligen Japan. Representanterna från södra Afrika gladdes över detta beslut och brast spontant ut i sång. Andra delegater hyste farhågor för vad detta skulle kunna innebära för den afrikanska elefanten.
NÄR Hannibal utmanade Roms här på 200-talet f.v.t., hade han med sig en karavan med tama afrikanska elefanter. På den tiden uppgick antalet afrikanska elefanter antagligen till tiotals miljoner, och de frodades överallt i Afrika — från Kap till Kairo.
Men saker och ting förändrades. En iakttagare konstaterade: ”Människoöar i ett hav av elefanter blev i stället allt obetydligare elefantöar i ett människohav.” När antalet människor ökade, innebar detta att i kampen om land var elefanterna förlorarna. Ett annat skäl till att antalet elefanter minskade var Saharaöknens utbredning söderut.
Men något som överskuggar dessa orsaker var efterfrågan på elfenben. Till skillnad från tigerben och noshörningshorn är elfenben inte förknippat med någon myt om att det har något medicinskt värde. Trots det är elfenben lyxigt, vackert, hållbart och lätt att skära i. Ända sedan forna tider har elfenben, som man får från elefanternas betar, räknats bland sådant som är dyrbart och åtråvärt.
Fyra hundra år efter Hannibal låg romarriket bakom att elefantpopulationer decimerades i Nordafrika — för att tillgodose begäret efter elfenben. Detta begär har bestått ända sedan dess, särskilt i västvärlden. I början av det här århundradet hade efterfrågan blivit mycket stor — inte så mycket för att göra konstverk eller religiösa föremål som förut, utan för att tillverka pianotangenter. Enligt boken Battle for the Elephants användes, enbart under år 1910, omkring 700 ton elfenben (vilket motsvarar 13.000 slaktade elefanter) för att tillverka 350.000 klaviaturer i USA.
En orgie i tjuvjakt
Efter första världskriget minskade efterfrågan på elfenben, nya naturskyddslagar antogs, och antalet elefanter började öka. I början av 1970-talet började man emellertid på nytt att döda i stor skala. Nu fanns efterfrågan på elfenben i de nyrika länderna i Asien.
Vid den här tiden var det två faktorer som förebådade en katastrof för elefanterna i Afrika. För det första fanns det nu en mycket större tillgång till lätta och sofistikerade vapen. Plötsligt kunde man nu med lätthet skjuta, inte bara en elefant, utan hela hjordar. För det andra innebar elektriska skärverktyg att obearbetat elfenben snabbt kunde omvandlas till olika produkter, färdiga för försäljning. Tidigare kan det ha tagit ett helt år för en japansk snidare att snida en enda bete. Men med elektriska verktyg kunde man nu i en fabrik med åtta anställda, som tillverkade smycken och hanko (populära namnstämplar i Japan), förbruka betar från 300 elefanter på bara en vecka. Den ökade efterfrågan på elfenben fick priserna att skjuta i höjden. Naturligtvis gick inte de stora pengarna till tjuvjägarna, utan till mellanhänderna och uppköparna, av vilka många blev oerhört förmögna.
Ett mycket stort antal elefanter dödades. På mindre än tjugo år förlorade Tanzania 80 procent av sina elefanter, huvudsakligen på grund av tjuvjakt. I Kenya gick 85 procent av elefanterna förlorade. I Uganda försvann 95 procent. Till en början sköt tjuvjägarna mest elefanthanar, eftersom dessa hade de största betarna. Men när de äldre elefanterna blev färre, började man till och med skjuta elefantungar för att få deras små betar. Under den perioden kan mer än en miljon elefanter ha blivit slaktade för betarnas skull, vilket reducerade elefantstammen till 625.000.
Ett globalt förbud
Försök att få kontroll över handeln med elfenben och att få stopp på blodbadet misslyckades totalt. Till slut, i oktober 1989, förbjöd Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES), vid en konferens i Schweiz, all elfenbenshandel bland medlemsländerna. Man gav också ett massivt ekonomiskt stöd för att skydda elefanterna.
Somliga förutspådde att ett förbud mot elfenbenshandeln skulle ge högre priser på svarta marknaden och att tjuvjakten skulle öka. Men det blev precis tvärtom. Priserna sjönk kraftigt, och en förut så lönande marknad dog ut. I Indien, till exempel, sjönk försäljningen av elfenben med 85 procent, och de flesta av de hantverkare i landet som arbetade med elfenben tvingades söka annat arbete. Tjuvjakten minskade dramatiskt. Före förbudet brukade tjuvjägarna i Kenya slakta minst 2.000 elefanter om året. År 1995 hade den siffran minskat till 35. Dessutom har Kenyas elefantbestånd ökat från 19.000 år 1989 till omkring 26.000 i dag.
Av den orsaken lovordade Environmental Investigation Agency, som har sitt säte i London, detta förbud mot elfenbenshandeln som ”en av de största framgångarna i den nutida naturvårdshistorien”. Men det är inte överallt man delar denna entusiasm, särskilt inte i södra Afrika.
Elefanterna i södra Afrika
I länderna i södra Afrika finns det mer än 200.000 elefanter, vilket är omkring en tredjedel av hela Afrikas elefantstam. Detta beror delvis på en klok naturvårdspolitik och delvis på att dessa länder slapp de tungt beväpnade miliserna som slaktade hela hjordar med elefanter i Öst- och Centralafrika.
Men när elefantstammarna ökar, leder detta ofta till en konflikt mellan elefanter och människor som bor på landsbygden. En vuxen elefant har en enorm aptit, och den kan äta upp till 300 kilo växter om dagen. Om en elefant uppehåller sig nära där du bor, då är du säkert väl medveten om detta faktum.
Africa Resources Trust, med säte i Zimbabwe, konstaterar: ”Elefanter betraktas med fruktan, misstänksamhet och fientlighet av de flesta afrikaner på landsbygden. På bara några timmar kan elefanterna förstöra människors livsuppehälle genom att äta upp deras skördar eller trampa ihjäl deras boskap. De förstör också hus och skolor, boskapsskjul, fruktträd, dammar och åkermark. Varje dag rapporterar tidningarna om skador som elefanter är orsak till.”
Nationerna i södra Afrika är stolta över framgångarna med att bevara elefantstammarna friska. Men naturvård är dyrt, och dessa nationer tycker inte att de skall behöva straffas för de problem som andra afrikanska länder har. En reglerad elfenbenshandel, menar de, borde kunna ge pengar att lägga på naturvårdande åtgärder, och dessutom borde man kunna kompensera jordbrukarna för deras förluster.
Lager av elfenben
I länder där det finns elefanter samlas elfenben på hög. Detta kommer från elefanter som skjutits i syfte att hålla nere stammen, från elefanter som dött av naturliga orsaker och från illegala elfenbensförråd som konfiskerats. Vad gör man med detta elfenben?
I Kenya bränner man upp det. Sedan juli 1989 har man offentligt bränt upp elfenben till ett värde av flera miljoner dollar, utan direkt kompensation från andra länder. År 1992 brände även Zambia upp sitt förråd av elfenben. Budskapet var tydligt: Kenya och Zambia ville inte ha något med elfenbenshandeln att göra.
Andra länder har behållit sina förråd som en investering för framtiden. TRAFFIC, världens största organisation när det gäller naturövervakning, beräknar mängden elfenben som för närvarande finns i lager i de afrikanska länderna till minst 462 ton, till ett värde av 46 miljoner dollar. Botswana, Namibia och Zimbabwe, de tre länder som nu har tillåtelse att handla med Japan, har 120 ton elfenben. Av den anledningen undrar många: ”Varför låter man i ett område där människor har det svårt ekonomiskt så mycket elfenben ligga i lagerlokaler och samla damm? Varför inte sälja det och fördela pengarna i naturvården?”
Problemen består
Medan en del länder i Afrika hävdar att elefantstammen gynnas och bevaras genom att man lättar på förbudet mot elfenbenshandeln, är andra fullständigt övertygade om att ett totalt handelsförbud är det enda som kan förhindra att en ny våg av tjuvjakt bryter ut. Frågan gäller hur hårt handeln skall kontrolleras. Kan det finnas kryphål i marknadssystemet, så att elfenben som erhållits genom tjuvjakt förs in på den legala marknaden? Och hur är det med spekulativ tjuvjakt? Kan det faktum att förbudet har mildrats leda till att elefanter dödas och elfenben samlas på hög av sådana som hoppas att förbudet i framtiden kommer att mildras ännu mer?
Till dessa bekymmer kan läggas det faktum att det i Afrika nu finns mer vapen än någonsin. Inbördeskrigen har medfört att många nu har tillgång till automatvapen, och de svåra ekonomiska förhållandena driver dem till att använda dessa vapen för att skaffa pengar. Nehemiah Rotich, som är ordförande i East African Wildlife Society, skriver: ”När det nu finns ett pris på elfenbenet [på grund av den återupptagna handeln], råder det inget tvivel om att dessa vapen kommer att användas till att skjuta elefanter med — det är ju mycket lättare att skjuta en elefant i en stor park än att råna en bank inne i stan.”
Ytterligare ett problem är att åtgärder mot tjuvjakten inte bara är dyra, utan också svåra att genomföra. Att patrullera de enorma områden där elefanter strövar omkring kräver stora ekonomiska resurser. I Östafrika är det svårt att hitta resurserna.
Vilken framtid väntar elefanten?
Vad konsekvenserna blir av beslutet att lätta på förbudet mot elfenbenshandeln återstår att se. Men även om saker och ting ordnar upp sig, kommer inte hotet mot elefanten att försvinna. Elefanten hotas också av det växande antalet människor som kräver land för jordbruk och annat. Bara i södra Afrika kalhugger man, mest för att få mark att odla, mer än 850.000 hektar varje år — en yta stor som halva Israel. Allteftersom människohavet blir större, kommer med all säkerhet elefantöarna att bli mindre.
Tidskriften World Watch konstaterar: ”På en punkt är alla som studerat det här problemet överens: den afrikanska elefanten går en svår tid till mötes. Denna kris som gäller var elefanterna skall uppehålla sig [på grund av det växande antalet människor] innebär att många elefanter kommer att dö i förtid på ett eller annat sätt. Om de inte dödas genom licensjakt eller utgallringsaktioner — eller genom tjuvjakt — är det många fler som kommer att dö av svält, vilket i så fall leder till att stammen minskar kraftigt.”
Denna dystra framtidsutsikt är inte i enlighet med hur elefantens Skapare, Jehova Gud, betraktar saken och inte heller i enlighet med hans uppsåt. Att Gud har omsorg om djuren framkommer av det Jesus Kristus sade: ”Säljs inte fem sparvar för två mynt av ringa värde? Ändå blir ingen av dem bortglömd inför Gud.” (Lukas 12:6) Om Gud inte glömmer ens en liten sparv, kan vi vara säkra på att han inte förbigår den stora elefantens situation.
[Ruta på sidan 6]
Om elfenben
”Elfenben är utan tvekan ett underbart material. Det har en lyster och en värme som skiljer det från alla andra råmaterial för prydnader och skulpturer. Jag känner dock att människor glömmer bort att elfenben är tänder från elefanter. I större delen av världen kallas det ivory, och det ordet för inte tanken till elefanter. Det är lätt att föra detta material till samma kategori som jade, teak, ebenholts och bärnsten, kanske även guld och silver, men det finns en mycket viktig skillnad: de andra materialen kommer inte från något djur. Elfenben är en förändrad framtand. När man håller ett vackert elfenbensarmband eller en sirlig skulptur i handen, fordras det ett stort språng i fantasin för att förstå att detta stycke elfenben kommer från en elefant som en gång gick omkring i frihet och använde sina betar när den åt, grävde, stötte mot andra, lekte och kämpade, och att elefanten dessutom måste vara död för att man skall kunna hålla smycket i sin hand.” — Cynthia Moss: Elefantminnen.
[Ruta på sidan 9]
Om elefanter
Elefanten är ett oerhört mäktigt djur, och när den blir arg skakar jorden. En elefant kan ta tag i dig med sin snabel och kasta dig upp i luften som en sten. Men den kan också smeka dig med snabeln och varsamt plocka mat ur din hand. Elefanter är intelligenta, komplicerade och roliga. De har en lojal sammanhållning inom familjen — de sköter om varandras sår, de vårdar sina sjuka, och de reagerar när en familjemedlem dör. De bryr sig inte om lämningar från andra djur, men de känner igen benen från andra elefanter och reagerar genom att flytta omkring eller begrava dessa ben.
[Bild på sidan 18]
Två länder har bränt upp sitt elfenben; andra länder bevarar sina förråd som en investering