Är det dags att ta farväl?
EN OVANLIG strid håller på att blossa upp i Afrika. Tvisten gäller inte landområde, politiska ideal eller religiösa trosuppfattningar. Även om den är tragisk, har den i jämförelse med de flesta andra krig inte krävt särskilt många människoliv. Likväl har denna strid tilldragit sig uppmärksamhet överallt på jorden. Striden gäller elefanter.
Striden utkämpas mellan parkuppsyningsmän och viltvårdare å ena sidan och tjuvskyttar å den andra. Parkuppsyningsmännen och viltvårdarna har stöd av lagen, sina regeringar och av miljövänner, medan tjuvskyttarna, som drivs av nöd och girighet och som vet att elefantbetar betyder pengar — ibland sådana rikedomar som människor i fattiga länder knappt vågar drömma om — stöder sig på det senaste när det gäller vapen. Från båda sidor skjuter man för att döda. Men varför bekymra sig för elefanter? Är hotet som riktas mot dem verkligen så allvarligt?
Tjuvjakt kräver sin tribut
Betänk att det på 1930-talet fanns omkring 10 miljoner elefanter i Afrika. År 1979 fanns det 1,3 miljoner, och nu, 10 år senare, finns det bara hälften så många. Man beräknar att det i dag finns omkring 625.000 elefanter i Afrika. Varför denna kraftiga minskning? Man lägger allmänt skulden på tjuvjakt. Ett urgammalt brott som nu, med hjälp av tekniken, ökar lavinartat.
Förr i tiden utgjordes de afrikanska tjuvjägarna av stammedlemmar beväpnade med pilbåge eller spjut, redo att ta till flykten när de fick syn på en obeväpnad parkuppsyningsman. I våra dagar är både parkuppsyningsmän och tjuvskyttar beväpnade, men tjuvskyttarna har ofta effektivare vapen. Åratal av inrikespolitiska oroligheter i Afrika har fört med sig ett överskott av skjutvapen, som brottslingar med lätthet kan komma över. Våra dagars tjuvskyttar färdas omkring tillsammans i gäng på jakt efter elefanter, och de är beväpnade med högeffektiva automatvapen. Inom loppet av några minuter kan de skjuta ett stort antal elefanter, skörda betarna genom att såga av främre delen av huvudet med en motorsåg och sedan fortsätta vidare. Medan priserna på elfenben skjuter i höjden världen utöver, kan tjuvskyttar tjäna flera tusen dollar på bara en dag, och deras bärare kan tjäna flera hundra. Som U.S.News & World Report uttrycker det: ”Detta är inte några lokala stammedlemmar, utan raffinerade, hänsynslösa yrkesmän, som driver en affärsverksamhet där mycket står på spel.”
Verksamheten har gått alldeles för bra. Sedan 1973 har antalet elefanter minskat med 85 procent i Kenya, 53 procent i Tanzania och 89 procent i Uganda. Så många som 70.000 afrikanska elefanter slaktas varje år för sina betars skull. Både i Zimbabwe och i Kenya har man på senare tid gett parkuppsyningsmän rättighet att skjuta de tjuvskyttar som de stöter på. Problemet är bara att tjuvskyttarna skjuter tillbaka — och med större eldkraft. De har kallblodigt dödat både parkuppsyningsmän och civila. På hösten 1988 gick ett gäng tjuvskyttar till angrepp mot en viltvårdares kontor, band och misshandlade uppsyningsmännen, och sedan dödade de parkens fem vita noshörningar, de sista i sitt slag i Kenyas parker. Tjuvskyttarna tog förstås bara hornen. De enorma kadavren av dessa sällsynta vilda djur lämnades kvar för att ruttna.
Varför rädda elefanterna?
Parkuppsyningsmännen blir dödade när de försöker skydda elefanterna. Under tiden har internationella ansträngningar för att rädda elefantbeståndet kommit i gång, i syfte att förhindra att de annars utrotas före år 2000. Men många kanske undrar varför man rör upp himmel och jord över elefanter. Att arter dör ut är ju trots allt inte någonting nytt på denna planet. De omtalade dinosaurierna är ett liknande exempel. Så varför bekymra sig över att elefanterna dör ut?
För många människor har svaret att göra med det majestätiska hos dessa imponerande djur. De är mästerverk i fråga om formgivning. Vem som än har iakttagit en elefanthjord i vilt tillstånd upplever en känsla av smärtsam förlust över att de håller på att utrotas. Sättet på vilket de uppfostrar och beskyddar sin avkomma, snabelns fantastiska smidighet, ja, deras väldiga format — allt detta vittnar om en formgivare med vishet utan motstycke.
Men inte nog med det. Elefanter spelar dessutom en viktig roll i det ekologiska system som de själva lever i. Mer än någon annan skapelse, förutom människan själv, förändrar och formar elefanten sin egen livsmiljö. Men till skillnad från människan gör elefanter omgivningen mera beboelig för sina medskapelser. Hur då? Förklaringen ligger i deras glupande aptit. En elefant äter omkring 140 kilo växtdelar per dag!
Inne i den täta djungeln sliter elefanter ner stora trädgrenar och drar omkull mindre träd, vilket gör att mera ljus kan tränga igenom det täta valvet av lövverk. Ljuset stimulerar växtligheten nära marken, vilket förser mindre djur, allt från skogsbufflar och gorillor till vildsvin, med föda. På de vidsträckta afrikanska slätterna, savannerna, utför elefanterna ett liknande arbete. Eftersom de skaffar föda både på grässlätter och i skogstrakter, bibehålls en rikare variation i fråga om växtätande djur — från giraffer och sebror till gaseller och gnuer — än vad som annars skulle finnas.
Men denna invecklade kedja där alla är beroende av varandra är ömtålig. Den kan avbrytas antingen genom att ett område förlorar alltför många elefanter eller genom att alltför många av dem trängs samman på ett och samma område. Människan gör båda delarna — decimerar antalet elefanter utanför parkerna och verkar för överfyllnad innanför. Elefanternas belägenhet belyser skillnaden i det utsläckande av liv som människan förorsakar: Det ingår inte som led i något betydelsefullt och ändamålsenligt. Det orsakas snarare av själviskhet utan tanke på följderna. Det bevisar dessutom att ofullkomliga och själviska människor inte duger till att styra och sköta denna planet.
Kampen för att rädda dem
Det finns de som kämpar för att hejda blodbadets framfart. Naturvårdsorganisationer och ett dussintal regeringar gör nu en sista kraftansträngning för att bevara elefanterna. Men de kan inte enas om hur de skall gå till väga. En grupp har beslutat sig för att inte eftersträva något officiellt förbud mot internationell elfenbenshandel, eftersom de menar att ett sådant förbud bara skulle tvinga handeln under jorden och göra den ännu svårare att förhindra. Det officiella förbudet mot handel med noshörningshorn har egentligen inte alls hejdat den besinningslösa utrotningen av noshörningen. Trots det krävde ett flertal naturvårdsgrupper ett slut på handeln med elfenben i juni 1989. Tre dagar senare förbjöd Förenta staternas president, George Bush, import av elfenben. Hösten 1989 uppfördes elefanten på listan över utrotningshotade arter. Detta innebar ett förbud mot handel med elfenben.
En av dessa naturvårdsgrupper hoppas kunna bevara åtminstone 200.000, kanske 300.000, elefanter, och den inriktar sig på att skydda några tiotal områden. Man vädjar till människans egennytta genom att försöka övertyga lokalbefolkningen om att elefanter kan inbringa mer pengar för området, när man väl satt stopp för tjuvjakten, och man hoppas därigenom kunna hejda handeln med elfenben. Programmet har rönt viss framgång.
Men hur trygga kan elefanterna egentligen känna sig, om deras möjlighet till överlevnad är beroende av människans egennytta? Är det inte just människans egennytta som utgör deras främsta hot? Trots allt fortsätter handeln med elfenben att blomstra, i det man offrar dessa väldiga skapelser för att kunna förse världen med sigill, smycken och annat krimskrams, varav uppskattningsvis 80 procent framställs av elfenben som man fått tag i på olagligt sätt. Kenyas regering har tvingats att tills vidare avstänga eller avskeda mer än 40 parkuppsyningsmän och viltvårdare som påstås ha fallit för den frestelse som alla dessa pengar utgör och som i hemlighet samarbetat med tjuvskyttar. Vem kan förneka att vår generation har fått se mänskligheten sjunka djupare än någonsin i sin egennytta? Medan människorna bara blir mer och mer självfixerade, blir världen allt mindre trygg.
Lyckligtvis erbjuder bibeln ett mycket bättre hopp för vår planet och dess vilda djur. Den försäkrar oss att Skaparen snart kommer att återställa de förhållanden som han från början avsåg för jorden — ett världsomfattande paradis där fred kommer att vara rådande. Människans strid om elefanterna och om allt det underbara i vår omgivning kommer äntligen att vara förbi. — Jesaja 11:6—9.
[Bildkälla på sidan 24]
Med benäget tillstånd av Clive Kihn