Mysteriet med dösarna — Varför, när och hur byggdes de?
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I NEDERLÄNDERNA
”VAD är en dös?” kanske du undrar. Det är ett förhistoriskt byggnadsverk som består av två eller flera tunga, upprättstående stenar och ett takblock. Dösarna användes i regel som gravkammare, och man finner dem huvudsakligen i västra, norra och södra Europa.
I den nederländska provinsen Drenthe ligger dösarna vanligtvis belägna i attraktiva och natursköna områden. Den berömde konstnären Vincent van Gogh skrev i ett av sina brev: ”Drenthe är så vackert att jag skulle välja att inte se det alls, om jag inte hade möjlighet att stanna här för alltid.” Såväl naturälskare som de som är intresserade av arkeologi får allt de önskar, när de besöker dösarna i Drenthe.
Men varför skulle en samling forntida stenar vara av intresse för oss? En orsak kan vara nyfikenhet. Varför gjorde forntida folk sig så stort besvär att flytta, forma och lyfta dessa kolossala tyngder? En del av stenarna väger flera ton. Och på den tiden fanns det inga moderna kranar att lyfta med! Vad kan vi då få reda på om dösarna?
Megalitiska monument
En dös betraktas som ett megalitiskt monument (megalit kommer från ett grekiskt ord som betyder ”stor sten”). Du kanske har hört talas om menhirerna i Frankrike. De har fått sitt namn efter ett bretonskt ord som betyder ”lång sten”. På ön Menorca i Medelhavet finns det megaliter som kallas taulas (bord). De består av en tung platta som ligger på en upprättstående sten, så att det ser ut som ett mycket stort T.
Något som fortfarande förbryllar många är Stonehenge i England, en ring av mycket stora stenar, av vilka några väger så mycket som 50 ton. Omkring 80 stenpelare transporterades ända från Preselibergen i Wales — en sträcka på nästan 40 mil. Enligt boken Mysteries of Mankind—Earth’s Unexplained Landmarks, som är utgiven av National Geographic Society, ”tror forskare att monumentet [Stonehenge] ... var ett tempel som kan ha återspeglat solens, månens och stjärnornas oföränderliga och regelbundna rörelser över himlen, men något annat syfte hade det inte”.
Dösarna som vi ser i dag är egentligen bara stommen av de ursprungliga gravmonumenten, eftersom de gigantiska klippblocken från början täcktes av sand och jord. Upptäckter som gjorts visar att dösarna var gemensamma gravar. Vissa omständigheter tyder på att det kan ha legat över hundra personer begravda i en enda dös — den var i själva verket som en begravningsplats!
I Nederländerna har 53 dösar bevarats fram till i dag, och 52 av dessa finns i provinsen Drenthe. Anmärkningsvärt är att dösarna inte står uppställda på måfå, utan de flesta står i öst-västlig riktning, med ingången mot söder, något som kan ha samband med solens ställning på himlen under olika årstider. Man gjorde dessa dösar genom att ställa upp stora stenar, på vilka man sedan lade en lång och bred sten. Gluggarna mellan stenarna fylldes därefter med mindre stenar. Marken innanför dösen täcktes också med stenar. Den största dösen i Nederländerna ligger i närheten av byn Borger och är 22 meter lång och består alltjämt av 47 stenar. Ett av takblocken är cirka 3 meter långt och väger 20 ton! Allt detta väcker en rad frågor.
När uppfördes dösarna? Av vem, hur och varför?
Svaren på de här frågorna blir väldigt dunkla, eftersom Europa inte har någon skriven historia från den tiden. Man kan verkligen säga att dösarna är mystiska. Men vad vet man då om dem? Vilka teorier har man om dem?
Pastor Picardt, kyrkoherde i den lilla staden Coevorden i Drenthe, kom år 1660 fram till att det måste ha varit jättar som uppfört dem. Så småningom visade även de lokala myndigheterna intresse för dessa gravar. Eftersom stenarna hade använts till att förstärka skyddsvallar och till att bygga kyrkor och bostäder, antog landskapsförvaltningen i Drenthe den 21 juli 1734 en lag för att skydda dösarna.
Men det var inte förrän 1912 som experter började undersöka ett antal dösar. Man fann då lerskärvor (av krukor), verktyg (yxhuvuden av flinta och pilspetsar), prydnadsföremål och smycken, till exempel bärnstenspärlor men det fanns inte så många skelett bevarade, eftersom jorden är sandrik. På sina ställen kunde man hitta skärvor från så mycket som 600 olika kärl. Om man räknar med att det fanns två eller tre kärl med mat för varje död person, förstår man att det måste ha legat många i vissa gravar.
Enligt forskarna består dösarna av flyttblock som under någon av istiderna följde med inlandsisen från Skandinavien. Man menar att de som byggde dösarna var jordbrukare som tillhörde den så kallade trattbägarkulturen. Den har fått namn efter de karakteristiska trattformade bägarna som man funnit.
En byggmetod som man tror kan ha använts är att ”de tunga stenblocken lades upp på trärullar, och sedan drog man blocken med hjälp av läderlinor. För att få upp takblocket gjorde man förmodligen en ramp av sand och lera.” Men ingen vet riktigt säkert hur det hela gick till. Man kan också undra varför de döda inte begravdes på vanligt sätt. Vilken uppfattning om livet efter döden hade de som byggde dösarna? Varför lade man föremål i gravarna? Forskarna kan bara gissa sig till svaren. Eftersom dösarna byggdes för så länge sedan, är det omöjligt att exakt säga när, av vem, varför och hur de byggdes.
När Guds tid är inne för de döda att bli uppväckta, kommer kanske de som då återvänder att ge svaret på några av de här frågorna. (Johannes 5:28; Apostlagärningarna 24:15) Äntligen kan det då bli känt när dösbyggarna levde, vilka de var, varför de gjorde dessa imponerande monument och hur de byggde dem.
[Bild på sidan 25]
En taula på Menorca i Medelhavet
[Bild på sidan 25]
Dös nära Havelte i Nederländerna
[Bilder på sidorna 26, 27]
Stonehenge i Storbritannien
Nedan: Den stora dösen, nära Borger i Nederländerna
[Bild på sidan 26]
Dös nära byn Schoonoord, delvis övertäckt med jord
[Bild på sidan 27]
En långgrav i Emmen (Schimmeres) i Nederländerna