Vi lever inte längre för oss själva
BERÄTTAT AV JERKER JOHANSSON
Afrikanen, en malawisk soldat, befallde mig att ställa mig vid flodstranden i strålkastarljuset från Land Rovern. När soldaten lyfte geväret mot mig, rusade Lloyd Likhwide fram till flodstranden, trängde sig framför mig och vädjade: ”Skjut mig! Skjut mig och inte den här utlänningen som inte har gjort något ont!” Varför var en afrikan redo att offra livet för mig, en europé? Låt mig få berätta hur jag kom att bli missionär i Afrika för närmare 40 år sedan.
MIN mor dog år 1942, när jag var bara nio år, och lämnade min far ensam med fem barn, av vilka jag var det yngsta. Min far, som var ett av de första av Jehovas vittnen i Finland, dog fyra månader senare i en drunkningsolycka. Min äldsta syster, Maja, tog hand om de övriga av oss, och vi lyckades ha kvar vår gård. Maja tog också ledningen i andliga ting, och inom ett år efter fars död blev hon och en av mina bröder döpta som ett tecken på sitt överlämnande åt Jehova Gud. Jag blev döpt ett år senare, när jag var 11 år.
Ett avgörande beslut
Sedan jag år 1951 hade avslutat mina studier vid ett handelsgymnasium, började jag arbeta för Ford i Finland. Sex månader senare blev jag, till min stora förvåning, ombedd av en förståndig resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen att vid en sammankomst hålla ett tal om pionjärtjänstens eller heltidstjänstens välsignelser. Jag kände mig lite besvärad, då jag ju arbetade heltid i mitt förvärvsarbete och inte tyckte att jag skulle kunna tala med övertygelse om pionjärtjänsten. Jag bad till Jehova om saken och insåg att de kristna inte längre skulle ”leva för sig själva, utan för honom som dog för dem”. Detta fick mig att besluta mig för att börja tjäna som pionjär, då jag insåg att det arbetet var det viktigaste. — 2 Korinthierna 5:15.
Min närmaste chef lovade att ge mig dubbelt så hög lön om jag bara stannade kvar i företaget. Men när han sedan såg att jag hade bestämt mig, sade han: ”Du har fattat rätt beslut. Jag har använt hela mitt liv på det här kontoret, men hur mycket har jag egentligen hjälpt människor?” I maj 1952 blev jag således pionjär. Några veckor senare kunde jag med tillförsikt hålla mitt tal om pionjärtjänsten.
När jag hade tjänat som pionjär några månader blev jag, på grund av min kristna neutralitet, dömd till sex månaders fängelse. Därefter skickades jag till en fångvårdsanstalt på ön Hästö-Busö i Finska viken, där jag fick sitta i åtta månader tillsammans med andra unga vittnen. Vi hade där ett intensivt program för bibelstudium, och därför kallade vi den här ön Lilla Gilead. Men mitt mål var att få gå igenom den riktiga Gileadskolan, Vakttornets Bibelskola Gilead, som låg i närheten av South Lansing i staten New York.
Medan jag ännu var kvar på anstalten på ön, fick jag ett brev från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor med en inbjudan att tjäna som resande tjänare för Jehovas vittnen. Efter min frigivning skulle jag besöka församlingarna i den svensktalande delen av Finland. Jag var då endast 20 år och kände mig inte vuxen uppgiften, men jag satte min förtröstan till Jehova. (Filipperna 4:13) Vittnena i de församlingar som jag betjänade var underbara och såg aldrig ner på mig för att jag var bara ”en pojke”. — Jeremia 1:7.
Följande år träffade jag Gurli i en församling som jag besökte. Hon hade kommit från USA för att semestra i Finland. När hon återvänt till USA gjorde hon snabba andliga framsteg och blev snart döpt. I juni 1957 gifte vi oss, och lite längre fram blev vi inbjudna till Gileadskolans 32:a klass, som började i september 1958. Efter vår examen i februari följande år blev vi sända till Nyasaland, det nuvarande Malawi, i sydöstra Afrika.
Vår tjänst i Afrika
Vi älskade att vara ute i förkunnartjänsten tillsammans med våra afrikanska bröder, vilka då uppgick till över 14.000 i Nyasaland. Ibland lastade vi en Land Rover med det vi behövde för resan och for i väg till byar där ingen vit person tidigare hade varit. Vi blev alltid väl mottagna. När vi anlände församlades hela byn för att titta på oss. Efter att ha hälsat artigt brukade byborna sätta sig på marken och under tystnad studera oss ingående.
De vänliga byborna byggde ofta en hydda åt oss, ibland av lera och ibland av elefantgräs, och bara så stor att den rymde en säng. Hyenorna brukade stryka utefter hyddan på natten och utstöta hemska tjut alldeles intill våra huvuden. Men vittnena i Nyasaland skulle snart få möta farligare krafter än vilda djur.
Nationalismen blir en stridsfråga
I hela Afrika pågick rörelser för självständighet. I Nyasaland förväntades alla ansluta sig till det enda politiska parti som fanns där. Plötsligt blev vår neutralitet en brännande nationell stridsfråga. Tillsyningsmannen för arbetet vid avdelningskontoret, Malcolm Vigo, var borta då, och jag hade fått ansvaret för arbetet. Jag bad om ett sammanträffande med den dåvarande premiärministern i Nyasaland, doktor Hastings Kamuzu Banda. Vid mötet, som slutade i vänskaplig ton, förklarade jag och två andra kristna äldste vår neutrala ståndpunkt för honom. Men trots detta blev Elaton Mwachande en månad senare, i februari 1964, dödad med spjut av en uppretad pöbelhop. Han blev det första dödsoffret för förföljelsen, och de andra vittnena i hans by tvingades fly.
Vi skickade ett telegram till doktor Banda och vädjade till honom att han skulle använda sin myndighet för att stoppa detta våld. Jag fick snart ett telefonsamtal från premiärministerns kontor med en kallelse att inställa mig där. Jag och en annan missionär, Harold Guy, och ett malawiskt vittne, Alexander Mafambana, for i väg för att träffa doktor Banda. Två ministrar var också närvarande.
Så snart vi hade satt oss började doktor Banda att utan att säga ett ord vifta med telegrammet över sitt huvud. Till slut sade han: ”Mr. Johansson, vad menar ni med att skicka ett sådant här telegram?” Vi förklarade på nytt vår politiskt neutrala ståndpunkt för honom, och därefter tillade jag: ”Som det nu är, med tanke på mordet på Elaton Mwachande, är ni den ende som kan hjälpa oss.” Detta verkade tillfredsställa doktor Banda, och han blev lite mer avspänd.
Men en av de ministrar som var närvarande påstod att vittnena i en viss avlägsen by inte ville samarbeta med de lokala myndigheterna. Sedan nämnde den andre ministern en annan avlägsen by och anklagade vittnena där för att ha talat respektlöst om doktor Banda. Men de kunde inte namnge någon som hade gjort sig skyldig till detta. Vi förklarade att Jehovas vittnen får lära sig att alltid respektera landets myndigheter. Tyvärr lyckades vi inte rätta till doktor Bandas och hans ministrars felaktiga syn på vittnena.
Vi var i livsfara
År 1964 blev Nyasaland självständigt och blev senare republiken Malawi. Vårt predikoarbete fortsatte någorlunda normalt, men under ökad press. Under den här tiden ringde vittnena från den södra delen av landet och berättade att det hade brutit ut ett politiskt uppror där. Vi insåg att någon omedelbart måste åka dit för att få en uppfattning om vittnenas situation och ge dem moraliskt stöd. Jag hade vid tidigare tillfällen gjort resor in i bushen ensam, och Gurli hade modigt funnit sig i detta. Men den här gången vädjade hon till mig och bad att jag skulle ta med mig ett ungt inhemskt vittne, Lloyd Likhwide. Jag gick till slut med på detta och tänkte: ”Ja, om det kan lugna henne så.”
Vi fick veta att vi måste ta oss över en viss flod med färja före utegångsförbudet, som trädde i kraft klockan 18.00. På grund av de dåliga vägarna blev vi försenade och lyckades inte komma fram till färjan i tid. Det var först senare som vi fick veta att det hade gått ut en order om att skjuta alla som man fann på vår sida av floden efter klockan 18.00. När vi körde ner mot floden, såg vi att färjan redan hade farit över till andra stranden. Broder Likhwide ropade då och bad att den skulle komma tillbaka och hämta oss. Färjan kom, men en soldat på den ropade tillbaka: ”Jag måste skjuta den vite mannen!”
Jag tog det först som ett tomt hot, men när färjan kom närmare beordrade soldaten mig att ställa mig i ljusskenet från lyktorna. Det var då som min afrikanske vän trängde sig emellan mig och soldaten och bad denne skjuta honom i stället för mig. Det verkar som om soldaten rördes av hans villighet att dö för min skull, och han sänkte sitt gevär. Jag tänkte på Jesu ord: ”Ingen har kärlek större än denna: att någon skulle ge ut sin själ till förmån för sina vänner.” (Johannes 15:13) Jag var verkligen glad över att jag hade lytt Gurlis råd och tagit med mig den här käre brodern!
Följande dag blockerades vägen tillbaka till Blantyre av unga män som krävde att få se broder Likhwides medlemskort i det politiska partiet. Det fanns bara en sak att göra — att ta sig igenom pöbelhopen, och det fort! Jag lade därför snabbt i en växel och trampade på gasen, och Land Rovern gjorde ett hastigt ryck framåt, vilket fick dem att förskräckt hoppa undan så pass att vi kunde komma i väg. Om den där pöbeln hade fått fatt på broder Likhwide, så hade det antagligen betytt hans död. När vi kom tillbaka till avdelningskontoret, var vi båda mycket uppskakade men tacksamma mot Jehova för hans beskydd.
Fängslade för sin tro
I oktober 1967 blev vårt verk officiellt förbjudet i Malawi. Det fanns då omkring 18.000 vittnen i landet. Två veckor senare fick vi höra att 3.000 vittnen hade fängslats i huvudstaden, Lilongwe. Vi beslöt oss för att köra dit samma kväll, en sträcka på 30 mil, om så bara för att ge dem moraliskt stöd. Vi lastade Land Rovern med Vakttornets litteratur, och med Jehovas hjälp kunde vi passera alla vägspärrar utan att bli kollade. Vid alla församlingar längs vägen lämnade vi av kartonger med aktuell andlig mat.
På morgonen for vi till fängelset. Vilken syn! Det hade regnat hela natten, och våra kristna bröder och systrar, som hade hållits i förvar utomhus i ett inhägnat område, var genomvåta. Några försökte torka sina filtar på staketet. Vi lyckades tala med några av dem genom staketet.
Rättegången mot dem skulle hållas vid middagstid, och ett antal som sades vara vittnen satt i vittnesbåset. Vi försökte få ögonkontakt med dem, men deras ansikten förblev uttryckslösa. Till vår bestörtning avsade sig alla dessa i vittnesbåset sin tro! Men jag fick veta av vittnena på platsen att de inte kände någon av dem som hade förnekat att de var Jehovas vittnen. Det här var tydligtvis bara ett försök att slå ner modet på de verkliga vittnena.
Medan vi var där kom det en order om att vi skulle utvisas. Vårt avdelningskontor i Blantyre hade konfiskerats, och missionärerna hade fått 24 timmar på sig att lämna landet. Det kändes verkligen underligt, när en polis öppnade porten för oss då vi kom hem! Följande eftermiddag kom en polistjänsteman och arresterade oss med ett visst beklagande och körde oss till flygplatsen.
Vi lämnade Malawi den 8 november 1967 i vetskapen om att våra kristna bröder där skulle komma att ställas på hårda prov. Våra hjärtan värkte för dem. Många förlorade livet, hundratals fick utstå grym tortyr, och tusentals förlorade sina arbeten, hem och ägodelar. Men nästan alla bevarade sin ostrafflighet.
Vidare till nya uppdrag
Trots alla svårigheter kom vi aldrig på tanken att sluta i missionärstjänsten. Vi tog i stället emot ett nytt uppdrag, denna gång i Kenya, ett kontrasternas land, när det gäller både landskap och folkslag. Gurli fascinerades av massajerna. På den tiden fanns det inga massajer som var Jehovas vittnen. Men så träffade Gurli Dorcas, en massajkvinna, som hon började studera Bibeln med.
Dorcas visste att hon för att behaga Gud måste legalisera sitt äktenskap med den man som var far till hennes båda barn. Men han vägrade, och hon försökte då att själv försörja sina barn. Mannen var rasande på vittnena, men han var också olycklig över att vara skild från sin familj. Till slut började också han att på Dorcas uppmaning studera Bibeln tillsammans med vittnena. Han rättade till sitt liv, blev ett vittne och gifte sig med Dorcas. Hon blev pionjär, och hennes man och äldste son är nu äldste i församlingen.
År 1973 blev så plötsligt Jehovas vittnens verksamhet i Kenya förbjuden, och vi måste lämna landet. Bara några månader senare hävdes förbudet, men då hade vi redan fått vårt tredje uppdrag, att tjäna i Kongo (Brazzaville). Vi kom dit i april 1974. Närmare tre år senare blev vi missionärer falskeligen anklagade för att vara spioner, och vårt arbete förbjöds. Därtill utbröt strider i Brazzaville sedan landets president hade mördats. Alla de andra missionärerna skickades till andra länder, men vi ombads att stanna kvar så länge som möjligt. I veckor gick vi till sängs utan att vara säkra på om vi skulle få uppleva morgondagen. Men vi förtröstade på Jehovas omvårdnad och sov gott. Dessa månader, då vi var ensamma på avdelningskontoret, var nog den både mest trosprövande och mest trosstärkande tiden som vi har upplevt i missionärstjänsten.
I april 1977 måste vi lämna Brazzaville. Då kom den verkliga överraskningen — vi skickades till Iran för att upprätta ett nytt avdelningskontor där. Den första utmaningen var att försöka lära sig persiska (farsi). Vi kände oss som små barn vid församlingsmötena, då vi, medan vi lärde oss språket, bara kunde ge sådana korta och enkla svar som små barn brukar ge! År 1978 började en revolution i Iran. Vi blev kvar under de värsta striderna, men i juli 1980 utvisades alla missionärer.
Vårt femte uppdrag förde oss tillbaka till mellersta Afrika, den här gången till Zaire, som nu är Demokratiska republiken Kongo. Vi tjänade i Zaire i 15 år — en tid också under förbud. När vi kom till Zaire, fanns det omkring 22.000 verksamma vittnen i landet, men nu finns det över 100.000!
Tillbaka hem!
Den 12 augusti 1993 hävdes så förbudet mot Jehovas vittnen i Malawi. Två år senare fick Gurli och jag åter i uppdrag att tjäna där vi hade börjat, i Malawi, detta vackra och vänliga land som är känt som Afrikas varma hjärta. Vi har sedan januari 1996 haft glädjen att arbeta bland Malawis glada och fridsamma människor. Vi uppskattar att återigen få samarbeta med våra trogna malawiska bröder, av vilka många har uthärdat tre årtionden av förföljelse. Våra afrikanska bröder har varit en källa till inspiration, och vi älskar dem. På dem stämmer verkligen Paulus ord: ”Vi måste gå in i Guds kungarike genom många vedermödor.” (Apostlagärningarna 14:22) De närmare 41.000 vittnena i Malawi kan nu predika öppet och hålla stora sammankomster.
Gurli och jag har tyckt mycket om alla våra uppdrag. Vi har lärt oss att varje erfarenhet, hur prövande den än kan vara, kan forma oss till bättre människor, förutsatt att vi bevarar ”Jehovas glädje”. (Nehemja 8:10) Jag kan ha haft lite svårt att anpassa mig, när vi har tvingats flytta från ett land till ett annat. Men Gurlis anpassningsförmåga, och i synnerhet hennes starka tro på Jehova, har hjälpt mig och fått mig att inse vilken välsignelse det är att ha ”en god hustru”. — Ordspråken 18:22.
Vårt liv har verkligen varit både lyckligt och spännande! Vi har gång på gång tackat Jehova för hans beskyddande hand. (Romarna 8:31) Det har nu gått mer än fyra årtionden sedan jag höll det där talet om heltidstjänstens välsignelser. Vi är glada över att vi har satt Jehova på prov och fått smaka hans godhet. (Psalm 34:8; Malaki 3:10) Vi är övertygade om att det bästa levnadssättet är att leva så att man inte längre lever för sig själv.
[Bild/Karta på sidan 24]
De länder där vi har tjänat
Iran
Republiken Kongo
Demokratiska republiken Kongo
Kenya
Malawi
[Bild på sidan 21]
På väg till Malawi, via Kapstaden i Sydafrika
[Bild på sidan 23]
När vi arresterades och utvisades ur Malawi
[Bild på sidan 25]
Dorcas, en massajkvinna, och hennes man