”Långdraget arbete slutfört”

FÖR femtio år sedan talade en äldre, moderlig kvinna, och världen lyssnade. Det hände i Paris, den 10 december 1948. Förenta nationernas generalförsamling var samlad i det nybyggda Palais de Chaillot, när ordföranden för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna reste sig upp och höll ett tal. Med kraftfull röst sade Eleanor Roosevelt, den resliga änkan efter den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt, till de församlade: ”Vi står i dag på tröskeln till en stor händelse i Förenta nationernas historia och i mänsklighetens historia — generalförsamlingens godkännande av den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.”

Sedan hon läst upp det klara och tydliga budskapet i förklaringens inledning och 30 artiklar, antog generalförsamlingen dokumentet.a För att hedra Eleanor Roosevelts utomordentliga ledarskap gav de församlade ”världens första dam”, som hon tillgivet kallades, stående ovationer. Sent på kvällen den dagen kunde hon skriva: ”Långdraget arbete slutfört.”

Motstridiga uppfattningar jämkas samman

Två år tidigare, i januari 1947, då kommissionen nyligen hade börjat sitt arbete, stod det klart att det skulle bli en överväldigande uppgift att få till stånd ett dokument som alla medlemsnationer kunde godta. Ända från början ledde den djupa oenigheten bland de 18 medlemmarna av kommissionen till ändlösa dispyter. Den kinesiska delegaten ville att dokumentet skulle innefatta Konfucius filosofi, en katolsk kommissionsmedlem talade sig varm för Thomas av Aquinos läror, USA förespråkade sin Bill of Rights, och Sovjetunionen ville ha med Karl Marx idéer — och detta är bara några få av de bestämda åsikter som kom till uttryck!

Kommissionsmedlemmarnas ständiga käbbel satte verkligen Eleanor Roosevelts tålamod på prov. Under en föreläsning vid Sorbonneuniversitetet i Paris år 1948 sade hon att hon hade trott att uppfostrandet av hennes stora barnaskara hade frestat hennes tålamod till det yttersta. Men ”att presidera över kommissionen för de mänskliga rättigheterna har krävt ännu större självbehärskning”, förklarade hon till åhörarnas stora förtjusning.

Hennes erfarenhet som mor visade sig dock vara till stor nytta. En reporter skrev att Eleanor Roosevelts sätt att behandla kommissionens medlemmar påminde honom om en mor ”som presiderar över en stor familj av ofta högljudda, ibland bråkiga men i grund och botten godhjärtade pojkar, som då och då behöver sättas på plats”. (Eleanor Roosevelt—A Personal and Public Life) Med sitt bestämda men ändå älskvärda sätt kunde hon emellertid nå resultat utan att göra sig ovän med sina meningsmotståndare.

Efter två års sammanträden, hundratals ändringar, tusentals anföranden och 1.400 omröstningar om praktiskt taget vartenda ord och varenda mening kunde kommissionen därför lägga fram ett dokument som tog upp de mänskliga rättigheter som man menade att alla män och kvinnor i världen bör få åtnjuta. Dokumentet kallades ”den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna”. Kommissionen hade således lyckats slutföra ett uppdrag som ibland hade verkat hopplöst.

Stora förväntningar

Man kunde naturligtvis inte förvänta att motståndets murar skulle rasa vid första basunstöten. Förklaringen om de mänskliga rättigheterna väckte emellertid stora förväntningar. Generalförsamlingens dåvarande president, dr Herbert V. Evatt från Australien, förutsade att ”miljontals män, kvinnor och barn i alla delar av världen, många mil från Paris och New York, kommer att vända sig till detta dokument för att få hjälp, vägledning och inspiration”.

Femtio år har gått sedan dr Evatt uttalade dessa ord. Under den tiden har verkligen många människor vänt sig till denna förklaring för att få vägledning och använt den som en måttstock för att utröna hur de mänskliga rättigheterna respekteras runt om i världen. Vad har de då funnit? Lever FN:s medlemsstater upp till denna måttstock? Hur är situationen i dag, när det gäller de mänskliga rättigheterna?

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 4]

Vad menas med mänskliga rättigheter?

Förenta nationerna har definierat de mänskliga rättigheterna som ”de rättigheter som är en väsentlig del av vår natur och utan vilka vi inte kan leva som mänskliga varelser”. De mänskliga rättigheterna har också beskrivits som ”mänsklighetens gemensamma språk” — en träffande beskrivning. Liksom förmågan att lära sig ett språk är en medfödd egenskap som är utmärkande för människan, finns det andra medfödda egenskaper och behov som skiljer oss från andra varelser på jorden. Människor har till exempel behov av kunskap, konstnärliga uttrycksmöjligheter och andlighet. En person som berövas möjligheten att tillgodose dessa grundläggande behov för inte en människovärdig tillvaro. En expert på mänskliga rättigheter förklarar: ”För att skydda människor mot sådana umbäranden använder vi uttrycket ’mänskliga rättigheter’ i stället för ’mänskliga behov’, eftersom ordet ’behov’ inte är lika starkt juridiskt sett som ordet ’rättighet’. Genom att kalla det ’rättighet’ upphöjer vi tillfredsställandet av mänskliga behov till något som varje mänsklig varelse såväl moraliskt som juridiskt sett är berättigad till.”

[Ruta/Bild på sidan 5]

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna

Författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn kallade den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna ”det bästa dokument” som FN någonsin åstadkommit. En blick på innehållet kan förklara varför många håller med honom.

Förklaringens grundtanke slås fast i Artikel 1: ”Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap.”

Efter denna grundval tar förklaringen upp två huvudtyper av mänskliga rättigheter. Den första typen sammanfattas i Artikel 3: ”Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.” Den här artikeln är utgångspunkt för artiklarna 4–21, som tar upp människans medborgerliga och politiska rättigheter. Den andra typen grundar sig på Artikel 22, där det bland annat sägs att ”envar ... är berättigad till att de ... rättigheter, som äro oundgängliga för hans värdighet och för en fri utveckling av hans personlighet, förverkligas”. Den tanken utvecklas vidare i artiklarna 23–27, som tar upp människans ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna var det första internationella dokument som slog fast att denna typ av rättigheter bör räknas till de grundläggande mänskliga rättigheterna. Den var också det första internationella dokument som över huvud taget använde uttrycket ”mänskliga rättigheter”.

Den brasilianska sociologen Ruth Rocha beskriver på ett lättfattligt sätt vad förklaringen handlar om: ”Det spelar ingen roll vilken ras du tillhör. Det spelar ingen roll om du är man eller kvinna. Det spelar ingen roll vilket språk du talar, vilken religion du tillhör, vilka politiska åsikter du har, vilket land du kommer ifrån eller vilka släktingar du har. Det spelar ingen roll om du är rik eller fattig. Det spelar ingen roll vilken del av världen du kommer ifrån eller om ditt land är monarki eller republik. Dessa rättigheter och friheter skall kunna åtnjutas av alla.”

Sedan förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs har den översatts till över 200 språk och har införlivats med många länders författning. I dag finns det emellertid somliga politiska ledare som menar att förklaringen behöver skrivas om. Men FN:s generalsekreterare, Kofi Annan, håller inte med om det. Enligt en FN-tjänsteman har han sagt: ”Precis som det inte finns någon anledning att skriva om Bibeln eller Koranen, finns det inte heller någon anledning att ändra förklaringen. Det som behöver ändras är inte förklaringens lydelse, utan dess anhängares uppförande.”

FN:s generalsekreterare Kofi Annan

[Bildkälla]

UN/DPI photo (Evan Schneider) (febr. 1997)

[Bild på sidan 3]

Eleanor Roosevelt håller upp den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna

[Bildkälla]

Eleanor Roosevelt och symbolen på sidorna 3, 5 och 7: UN photo