Mänskliga rättigheter och orättvisor i våra dagar
FÖRESPRÅKARE för mänskliga rättigheter åstadkom nyligen en verklig bedrift. Först lyckades de förena mer än tusen organisationer i 60 länder i en rörelse som kallas Internationella kampanjen mot landminor (ICBL). Sedan drev de igenom ett internationellt fördrag om förbud mot sådana vapen. För denna prestation fick ICBL och dess outtröttliga chef, den amerikanska människorättsaktivisten Jody Williams, Nobels fredspris år 1997.
Men sådana insatser är tyvärr undantag snarare än regel. De mänskliga rättigheternas allmängiltighet utsätts fortfarande för ”ständiga angrepp”, som det uttrycks i Human Rights Watch World Report 1998. Och det är inte bara mindre diktaturstater som är bovarna i dramat. Rapporten fortsätter: ”Stormakterna visade en påtaglig tendens att ignorera de mänskliga rättigheterna när dessa visade sig vara till hinder för ekonomiska eller strategiska intressen — en tendens som är vanlig både i Europa och i USA.”
För miljontals människor världen över hör kränkningar av de mänskliga rättigheterna till ordningen för dagen. Deras tillvaro fördystras av diskriminering, fattigdom, svält, förföljelse, våldtäkter, barnmisshandel, slaveri och en våldsam död. För dessa stackars människor är alla de vackra orden i den imponerande samlingen fördrag om mänskliga rättigheter fjärran från den värld som de känner. För större delen av mänskligheten är till och med de grundläggande rättigheter som räknas upp i de 30 artiklarna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna bara tomma löften. För att belysa det skall vi se hur några av de höga idealen i förklaringen tillämpas i praktiken.
Jämlikhet för alla?
Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. — Artikel 1.
I ett tidigare utkast till Artikel 1 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna löd den engelska texten: ”All men are ... equal.” För att detta uttalande inte skulle kunna uppfattas så att det endast gällde män, insisterade de kvinnliga medlemmarna i kommissionen på att man skulle ändra lydelsen. De fick igenom sin vilja, och uttrycket ”all men are ... equal” ändrades till ”all human beings are ... equal”. (Kursiverat av oss) Men gjorde denna ändring att kvinnans situation förändrades?
Den 10 december 1997, de mänskliga rättigheternas dag, sade USA:s första dam, Hillary Clinton, i ett tal i FN att världen fortsätter att ”behandla kvinnor som andra klassens medborgare”. Hon gav några exempel: Av världens fattiga är 70 procent kvinnor. Två tredjedelar av de 130 miljoner barn som inte får gå i skolan är flickor. Två tredjedelar av världens 96 miljoner analfabeter är kvinnor. Kvinnor får också utstå stora lidanden på grund av hustrumisshandel och sexuellt övervåld, företeelser som fortfarande ”hör till de mest underrapporterade och utbredda brotten mot de mänskliga rättigheterna”, tillade Hillary Clinton.
Somliga kvinnliga varelser utsätts för våld till och med innan de är födda. I synnerhet i vissa asiatiska länder aborterar en del mödrar sina ofödda döttrar därför att de föredrar söner. På vissa platser har förkärleken för söner gjort att könsbestämningstester har blivit en lukrativ affär. En klinik gjorde reklam för sina tjänster genom att säga att det var bättre att lägga ut 300 kronor nu på att abortera ett kvinnligt foster än att senare behöva betala 30.000 kronor för hennes hemgift. Sådan reklam fungerar. En undersökning som utfördes på ett stort asiatiskt sjukhus visade att 95,5 procent av de foster som vid test visade sig vara av kvinnligt kön aborterades. Förkärleken för söner kommer till uttryck också i andra delar av världen. När man frågade en känd amerikansk boxare hur många barn han hade satt till världen, svarade han: ”En pojke och sju misstag.” FN-publikationen Women and Violence konstaterar: ”Att förändra människors mentalitet och attityd mot kvinnor kommer att ta lång tid — minst en generation, enligt mångas uppfattning, och kanske längre.”
Barn utan barndom
Ingen må hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former äro förbjudna. — Artikel 4.
På papperet är slaveriet avskaffat. Världens regeringar har undertecknat talrika fördrag som olagligförklarar allt slaveri. Men enligt den brittiska organisationen Anti-Slavery Society, som sägs vara världens äldsta organisation för främjandet av mänskliga rättigheter, ”finns det fler slavar i dag än någonsin tidigare i historien”. Det slaveri som förekommer i våra dagar inbegriper många olika typer av kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Påtvingat barnarbete sägs vara en modern form av slaveri.
Ett tragiskt exempel är Derivan, en pojke i Sydamerika. ”Hans små händer är alldeles skinnflådda av att hantera de vassa bladen från sisalhampan, en växt vars fibrer används till madrasser. Hans uppgift är att hämta bladen i ett magasin och bära dem till en beredningsmaskin cirka 100 meter därifrån. Vid slutet av varje 12-timmarsdag har han flyttat ett ton blad. Derivan började arbeta när han var fem år. I dag är han 11.” — World Press Review.
Internationella arbetsorganisationen beräknar att 250 miljoner barn i åldern 5–14 år tvingas arbeta i dag — en armé av barnarbetare som är nästan lika stor som Brasiliens och Mexicos sammanlagda befolkning! Många av dessa barn utan barndom arbetar i gruvor och släpar på stora behållare fyllda med kol, sliter som skördearbetare på leriga åkrar eller sitter hopkrupna vid vävstolar och tillverkar mattor. Till och med småknattar på tre, fyra och fem år okas ihop med varandra och tvingas plöja eller så eller plocka ax från morgon till kväll. Som en jordägare i ett asiatiskt land uttrycker det: ”Barn är billigare i drift än traktorer och smartare än oxar.”
Att välja och byta religion
Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro. — Artikel 18.
Den 16 oktober 1997 fick FN:s generalförsamling en ”interimsrapport om ett avskaffande av alla former av religiös intolerans”. Rapporten hade sammanställts av en särskild rapportör för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, Abdelfattah Amor, och visade att det fortfarande pågår kränkningar av Artikel 18 på många håll. Rapporten omfattar många olika länder och tar upp talrika exempel på ”trakasserier, hotelser, misshandel, arresteringar, frihetsberövanden, försvinnanden och mord”.
En annan rapport, som sammanställts av Bureau of Democracy, Human Rights, and Labor i USA, framhåller att även länder med lång demokratisk tradition ”har försökt göra inskränkningar i friheten för en heterogen grupp minoritetsreligioner och buntar ihop dem alla under rubriken ’kulter’”. Sådana tendenser är oroväckande. Willy Fautré, som är ordförande i den Brysselbaserade organisationen Human Rights Without Frontiers, säger: ”Religionsfrihet är en av de bästa indikationerna på graden av frihet i vilket som helst samhälle.”
Ont i ryggen och en tom plånbok
Envar, som arbetar, har rätt till rättvis och tillfredsställande ersättning, som tillförsäkrar honom själv och hans familj en människovärdig tillvaro. — Artikel 23.
Sockerplantagearbetare i Västindien kanske tjänar tre dollar om dagen, men kostnaderna för hyra och verktyg är så höga att arbetarna redan från början står i skuld till plantageägaren. Dessutom får de inte sin lön i kontanter, utan i kuponger, och eftersom personalbutiken är den enda affär som de har tillgång till, måste de köpa sin matolja, sitt ris och sina bönor där. Som ersättning för denna service drar emellertid personalbutiken av 10–20 procent av kupongernas värde. Bill O’Neill, suppleant i Lawyers Committee for Human Rights, sade i en radioutsändning för FN: ”Vid slutet av säsongen har de ingenting att visa upp för veckor och månader av hårt arbete. De har inte kunnat spara ett enda öre, utan har bara nätt och jämnt lyckats överleva.”
Hälsovård för alla?
Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner. — Artikel 25.
”Ricardo och Justina är fattiga latinamerikanska jordbrukare som bor omkring 8 mil från närmaste stad. När deras lilla flicka, Gemma, blev sjuk, förde de henne till en privatklinik i närheten av deras hem, men personalen körde i väg dem, eftersom det var uppenbart att Ricardo inte kunde betala. Följande dag lånade Justina pengar av några grannar för att kunna åka den långa vägen in till staden. När Justina och hennes baby äntligen kom fram till det lilla statliga sjukhuset, sade man till henne att det inte fanns några sängar lediga och uppmanade henne att komma tillbaka följande morgon. Eftersom hon inte hade några släktingar i staden och inte hade råd att hyra ett rum, tillbringade hon natten på ett bord på torget. Justina höll sin lilla flicka tätt intill sig för att försöka trösta och skydda henne, men det hjälpte inte. Den natten dog lilla Gemma.” — Human Rights and Social Work.
Omkring en fjärdedel av jordens befolkning hankar sig fram på mindre än tio kronor om dagen. De ställs inför samma tragiska dilemma som Ricardo och Justina: Det finns privata kliniker som de har tillgång till men inte har råd med och allmänna sjukhus som de har råd med men inte har tillgång till. Så även om världens över en miljard fattiga på papperet har ”rätt till hälsovård”, är sådana förmåner tyvärr fortfarande utom räckhåll för dem.
Den skrämmande listan över kränkningar av de mänskliga rättigheterna är ändlös. De exempel som nämns här ovan skulle kunna mångfaldigas hundratals miljoner gånger. Trots enorma ansträngningar från organisationer som kämpar för de mänskliga rättigheterna och hängivenheten hos tusentals aktivister som bokstavligt talat riskerat livet för att förbättra situationen för män, kvinnor och barn världen över är mänskliga rättigheter för alla fortfarande bara en dröm. Kommer den drömmen någonsin att bli verklighet? Ja, det kommer den definitivt att bli, men dessförinnan måste vissa förändringar ske. I nästa artikel skall vi se lite närmare på två sådana förändringar.
[Bildkälla på sidan 8]
Genom tillmötesgående från MgM Stiftung Menschen gegen Minen (www.mgm.org)
[Bildkällor på sidan 9]
UN PHOTO 148051/J. P. Laffont—SYGMA
WHO photo/PAHO (J. Vizcarra)