Religionsfrihet — välsignelse eller förbannelse?

Tillkomsten av begreppet religionsfrihet var förbunden med svåra födslovåndor i kristenheten. Det var en kamp mot dogmatism, fördomar och intolerans. Den kostade många tusen människor livet i blodiga religiösa konflikter. Vad kan vi lära av dessa smärtsamma erfarenheter?

”FÖRFÖLJELSE har varit ett bestående inslag i den kristna historien”, skriver Robin Lane Fox i sin bok Pagans and Christians. De första kristna kallades för en ”sekt” och anklagades för att störa den allmänna ordningen. (Apostlagärningarna 16:20, 21; 24:5, 14; 28:22) Till följd av detta blev somliga av dem torterade och dödade av vilda djur på de romerska arenorna. Trots denna hätska förföljelse fanns det personer som pläderade för religionsfrihet, till exempel teologen Tertullianus (se bild på sidan 8). Han skrev år 212 v.t.: ”Det är en fundamental mänsklig rättighet, ett självklart privilegium, att varje människa bör få tillbe Gud i enlighet med sin egen övertygelse.”

År 313 v.t. fick förföljelsen av de kristna i den romerska världen ett slut under kejsar Konstantin i och med Milanoediktet, som garanterade religionsfrihet för både kristna och hedningar. Legaliseringen av den ”kristna” kyrkan i romarriket innebar en vändpunkt. Omkring år 340 v.t. manade emellertid en till bekännelsen kristen skribent till förföljelse av hedningar. År 392, slutligen, förbjöd kejsar Theodosius I genom ediktet i Konstantinopel all hednisk religion i riket, och religionsfriheten kvävdes i sin linda. När den romerska formen av kristendom hade blivit statsreligion, satte kyrkan och staten tillsammans i gång en förföljelsekampanj som varade i hundratals år och kulminerade i de blodiga korstågen från slutet av 1000-talet till efter mitten av 1200-talet och i de grymma inkvisitionsprocesser som började på 1100-talet. De som vågade ifrågasätta ortodoxin, kyrkans monopol i lärofrågor, stämplades som kättare och förföljdes med den tidens häxjaktmetoder. Vad låg bakom sådana åtgärder?

Religiös intolerans rättfärdigades av det skälet att religiös enhet utgjorde en stabil grundval för staten och religiösa meningsskiljaktigheter hotade den allmänna ordningen. I England hävdade en av drottning Elisabet I:s ministrar år 1602: ”Staten är aldrig säker när den tolererar två religioner.” Det var i själva verket mycket lättare att fördöma alla religiösa dissidenter än att ta reda på om de verkligen utgjorde ett hot mot staten eller statskyrkan. Som det uttrycks i The Catholic Encyclopedia: ”Varken de världsliga eller de kyrkliga myndigheterna gjorde någon som helst skillnad mellan farliga och ofarliga kättare.” Situationen skulle emellertid snart komma att förändras.

Toleransen föds under smärta

Upptakten till en förändring i Europa var de omvälvningar som orsakades av protestantismen, en sekterisk rörelse som vägrade att försvinna. Förvånansvärt snabbt kom den protestantiska reformationen att splittra Europa i religiöst avseende, vilket i sin tur aktualiserade frågan om samvetsfrihet. Den kände reformatorn Martin Luther, till exempel, försvarade sina åsikter år 1521 med orden: ”Mitt samvete hålls fånget av Guds ord.” Splittringen utlöste också det så kallade trettioåriga kriget (1618–1648), det grymma religionskrig som ledde till förödelse i stora delar av Europa.

Många kom emellertid att inse att krig inte var det bästa sättet att lösa religiösa konflikter. Genom en serie edikt, till exempel ediktet i Nantes i Frankrike (1598), försökte man därför stifta fred i det krigshärjade Europa, dock utan framgång. Det var emellertid ur dessa edikt som det moderna begreppet religiös tolerans så småningom växte fram. I början hade ordet ”tolerans” en negativ innebörd. ”Om vi under vissa omständigheter skulle tolerera sekterna ... , skulle det utan tvivel vara något ont, ja, något mycket ont, men inte så illa som krig”, skrev den kände humanisten Erasmus år 1530. På grund av denna negativa innebörd föredrog somliga att tala om ”religiös frihet” hellre än om ”tolerans”, som fransmannen Paul de Foix gjorde år 1561.

Med tiden kom emellertid tolerans inte längre att betraktas som det minst onda av två onda ting, utan som en garant för frihet, inte som en svaghet, utan som ett skydd. När pluralism och tankefrihet började hyllas som en grundval för det moderna samhället, tvingades fanatismen till reträtt.

I slutet av 1700-talet kom tolerans att förknippas med frihet och jämlikhet. Detta kom till uttryck i olika lagar och deklarationer, till exempel i den berömda Förklaringen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna i Frankrike (1789) och Bill of Rights i Förenta staterna (1791). Eftersom dessa dokument i hög grad påverkade människors tänkesätt i liberal riktning från 1800-talet och framåt, kom tolerans, och därmed också frihet, inte längre att betraktas som en förbannelse, utan som en välsignelse.

Relativ frihet

Hur dyrbar friheten än är, är den bara relativ. För att alla skall få största möjliga frihet stiftar staten lagar som begränsar vissa av den enskildes fri- och rättigheter. Några av de frihetsrelaterade frågor som för närvarande debatteras i många europeiska länder är: I vilken utsträckning bör lagstiftning få styra individens privatliv? Hur effektiva är sådana lagar? Hur påverkar de friheten?

Debatten om fri- och rättigheter i samhället och privatlivet har underblåsts av medierna. Anklagelser om hjärntvätt, penningutpressning, barnmisshandel och en lång rad andra allvarliga brott har riktats mot vissa religiösa grupper, ofta utan påtagliga bevis. Nyhetsartiklar om religiösa minoritetsgrupper har fått stort utrymme i pressen. Förklenande beteckningar som ”kult” och ”sekt” är nu i var mans mun. Under påtryckningar från den allmänna opinionen har myndigheterna ibland till och med gjort upp listor över så kallade farliga sekter.

Frankrike är ett land som berömmer sig av sin långa tradition av tolerans och åtskillnad mellan kyrka och stat. Det kallar sig stolt för ”frihetens, jämlikhetens och broderskapets land”. Men enligt boken Freedom of Religion and Belief—A World Report har en ”kampanj i skolorna för att lära eleverna att avvisa nya religiösa rörelser” varit på förslag där i landet. Många människor menar emellertid att åtgärder av det slaget utgör ett hot mot religionsfriheten. På vilket sätt?

Hot mot religionsfriheten

Verklig religionsfrihet kan sägas existera endast om alla religiösa grupper som respekterar och lyder lagen behandlas på samma sätt av de statliga myndigheterna. Detta är emellertid inte fallet om staten godtyckligt bestämmer vilken av grupperna som inte är ett religionssamfund och därigenom förvägrar den de privilegier som staten beviljar religionssamfund. ”De vackra orden om religiös frihet klingar falska, när staten tillväller sig rätten att godkänna religioner på ungefär samma sätt som den utfärdar körkort”, skrev tidskriften Time år 1997. En fransk appellationsdomstol förklarade nyligen att ett sådant handlingssätt ”medvetet eller omedvetet leder till totalitarism”.

Grundläggande fri- och rättigheter hotas också när en viss religiös grupp har monopol på medierna. Så förhåller det sig tyvärr i allt större utsträckning i många länder. I ett försök att definiera vad som är religiöst korrekt har till exempel antisektorganisationer upphöjt sig till åklagare, domare och jury och har sedan försökt tvinga på allmänheten sina fördomsfulla åsikter via massmedierna. Men när dessa organisationer handlar så, lägger de ibland i dagen ”samma sekteristiska anda som de påstår sig bekämpa och riskerar att skapa ett ’häxjaktklimat’”, konstaterar den franska dagstidningen Le Monde och ställer frågan: ”Utgör inte en sådan brännmärkning av religiösa minoritetsgrupper ... ett hot mot grundläggande fri- och rättigheter?” Martin Kriele sade enligt ett citat i Zeitschrift für Religionspsychologie: ”Häxjakten på sekter ger större anledning till oro än det stora flertalet ’så kallade sekter och psykogrupper’. Kort sagt: Medborgare som inte överträder lagen bör lämnas i fred. En människas religiösa och ideologiska uppfattning bör vara fri och förbli fri, också i Tyskland.” Låt oss ta ett exempel.

”Mönstermedborgare” — stämplade som farliga

Vilken religiös grupp ansågs vara ”den farligaste av alla sekter”, enligt vissa katolska experter som citerades i den populära spanska tidningen ABC? Du kanske blir förvånad när du får veta att ABC talade om Jehovas vittnen. Var de anklagelser som riktades mot dem grundade på en opartisk och objektiv bedömning? Lägg märke till följande uttalanden från andra källor:

”Jehovas vittnen lär människor att ärligt betala sina skatter, inte ta del i krig eller krigsförberedelser, att inte stjäla och, i allmänhet, att följa ett levnadssätt som, om det tillämpades av andra, skulle leda till en förbättring av normerna för det medborgerliga livet.” — Sergio Albesano, Talento, november–december 1996.

”Jag tycker inte att [Jehovas vittnen] verkar utgöra den minsta fara för samhället, som somliga tycks vilja göra gällande. De är fredsälskande och plikttrogna medborgare, som visar respekt för myndigheterna.” — En belgisk parlamentsledamot.

”Jehovas vittnen är avgjort de ärligaste människorna i Förbundsrepubliken.” — Den tyska tidningen Sindelfinger Zeitung.

”Man kan betrakta dem [Jehovas vittnen] som mönstermedborgare. De betalar plikttroget skatterna, vårdar de sjuka, bekämpar analfabetismen.” — Den amerikanska tidningen San Francisco Examiner.

”Jehovas vittnen har större framgång i att bevara äktenskapliga föreningar stabila än medlemmarna av andra kyrkosamfund har.” — American Ethnologist.

”Jehovas vittnen hör till de mest hederliga och arbetsamma medborgarna i afrikanska länder.” — Doktor Bryan Wilson, Oxford University.

”Medlemmar av detta trossamfund har i årtionden genom rättsfall som gällt stadganden i konstitutionen gjort en betydande insats för ökad samvetsfrihet.” — Nat Hentoff: Free Speech for Me—But Not for Thee.

”De har ... avgjort bidragit till att några av de mest betydelsefulla dragen i vår demokrati blivit bevarade.” — Professor C. S. Braden: These Also Believe.

Som framgår av citaten här ovan betraktas Jehovas vittnen som exemplariska medborgare världen över. De är dessutom kända för sitt kostnadsfria bibliska undervisningsarbete och för att slå vakt om familjen. Deras kurser i läsning och skrivning har varit till hjälp för hundratusentals människor, och genom sin humanitära verksamhet har de under årtiondenas lopp hjälpt tusentals personer, i synnerhet i Afrika.

Vikten av objektivitet

I dagens samhälle finns det gott om samvetslösa personer som utnyttjar lättrogna människor. Det är därför viktigt att vara på sin vakt i religiösa sammanhang. Men hur objektivt och förenligt med religionsfriheten är det när somliga journalister, i stället för att rådfråga objektiva sakkunniga, förlitar sig på information från kyrkosamfund som ser sina egna medlemssiffror krympa eller från antisektorganisationer vars objektivitet allvarligt kan ifrågasättas? Den tidning som kallade Jehovas vittnen ”den farligaste av alla sekter” erkände till exempel att uttalandet kom från ”[den katolska] kyrkans experter”. En fransk tidning konstaterade att de flesta artiklar som handlar om så kallade sekter härrör från antisektorganisationer. Låter det som det mest opartiska sättet att skaffa sig objektiv information?

Internationella domstolar och organisationer som sysslar med frågor som rör de mänskliga rättigheterna, till exempel FN, hävdar att ”skillnaden mellan en religion och en sekt är alltför konstlad för att kunna accepteras”. Varför envisas då somliga människor med att använda det förklenande ordet ”sekt”? Det är ytterligare ett bevis för att religionsfriheten är i farozonen. Vad kan man då göra för att skydda denna viktiga frihet?

[Ruta/Bild på sidan 8]

Försvarare av religionsfriheten

Det blodbad som blev följden av de religiösa motsättningarna i Europa på 1500-talet fick många att vältaligt plädera för religionsfrihet. Dessa vädjanden är fortfarande aktuella i debatten om religionsfrihet.

Sébastien Chateillon (1515–1563): ”Vad är en kättare? Jag kan inte finna annat än att vi med kättare menar alla som inte delar vår åsikt. ... Om du i den här staden eller trakten betraktas som rättroende, kan du i nästa betraktas som kättare.” Denne berömde franske bibelöversättare och energiske försvarare av religiös tolerans tar med dessa ord upp en av de viktigaste frågorna i debatten om religionsfrihet: Vem bestämmer vilka som är kättare?

Dirck Volckertszoon Coornhert (1522–1590): ”Vi läser att ... till och med Kristus själv i Jerusalem och senare många martyrer i Europa ... störde människor med sina sanningsord. ... Ordet ’störde’ bör emellertid definieras klart och entydigt.” Coornhert hävdade att avvikande religiösa uppfattningar inte bör jämställas med störande av den allmänna ordningen. Han ställde frågan: Är de som samvetsgrant lyder och respekterar lagen verkligen ett hot mot den allmänna ordningen?

Pierre de Belloy (1540–1611): ”[Det är] okunnigt att tro att religiös mångfald skapar och uppammar tumult i staten.” Belloy, en fransk jurist som var verksam under den tid då hugenottkrigen pågick i Frankrike (1562–1598), hävdade att endräkten i landet inte är beroende av religiös likformighet, såvida regeringen inte låter sig påverkas av religiösa påtryckningar.

Thomas Helwys (o. 1550–o. 1616): ”Om hans [kungens] undersåtar är trogna och lydiga mot alla mänskliga lagar, kan han inte begära mer av dem.” Helwys, som var en av dem som grundade det engelska baptistsamfundet, ivrade för en separation mellan kyrka och stat och uppmanade kungen att bevilja alla kyrkosamfund och sekter religionsfrihet och nöja sig med den civila makten över människor och egendom. Hans skrifter framhävde en viktig fråga: I vilken utsträckning bör staten kontrollera människors andliga liv?

Anonym författare (1564): ”För att införa samvetsfrihet räcker det inte att låta en individ avstå från att utöva en religion som han ogillar, om han samtidigt förvägras rätten att fritt utöva den han gillar.”

[Bilder]

Tertullianus

Chateillon

de Belloy

[Bildkälla]

Alla foton: © Cliché Bibliothèque Nationale de France, Paris