Pausering

ATT du pauserar rätt är viktigt oavsett om du håller ett föredrag eller samtalar med någon. Utan lämpliga pauser kan det du säger uppfattas som pladder i stället för klart uttryckta tankar. Rätt pausering gör ditt tal klart och tydligt. Pauser kan också få huvudpunkterna att göra ett bestående intryck.

Hur kan du avgöra när du bör göra en paus? Hur långa bör pauserna vara?

Pausera för att markera skiljetecken. Interpunktion, dvs. användning av skiljetecken, är en viktig del av skriftspråket. Skiljetecken kan markera slutet på ett påstående eller en fråga eller märka ut citat. Somliga skiljetecken anger i vilket förhållande en del av en mening står till andra delar. När man läser tyst för sig själv ser man skiljetecknen, men när man läser högt för andra måste man med rösten markera skiljetecknen i texten. (För ytterligare detaljer, se lektion 1, ”Högläsning”.) Om man inte pauserar där skiljetecken kräver det, kan det bli svårt för andra att förstå det man läser. Det kan till och med förvränga meningen i texten.

Det är inte bara skiljetecken som anger när man bör göra lämpliga pauser, utan också det sätt som tankarna i en mening uttrycks på. En berömd musiker sade en gång: ”Noterna hanterar jag inte bättre än många andra pianister. Men pauserna mellan noterna, det är där konsten ligger.” Så är det också med talekonsten. Lämpliga pauser i en väl förberedd framställning gör den mer njutbar och lättare att förstå.

När du förbereder dig för högläsning, kan det vara bra att göra markeringar i texten. Dra ett tunt lodrätt streck med blyertspenna för att markera en kort paus – kanske bara ett andedrag – och dubbla streck för en längre paus. Om du märker att du har svårt att läsa en viss formulering och du gång på gång gör paus på fel ställe, kan du rita små bågar som binder samman alla ord i den svårlästa frasen. Läs sedan hela frasen från början till slut. Många erfarna talare använder sådana här små knep.

I dagligt tal brukar pauseringen inte vara något problem, eftersom man vet vilka tankar man vill uttrycka. Men om du har för vana att hacka sönder ditt tal med ständigt återkommande och omotiverade pauser, brister det i kraft och klarhet. Förslag till förbättring finner du i lektion 4, ”Flytande framförande”.

Pausera vid övergång till en ny tanke. När du växlar från en huvudpunkt till en annan, kan en paus ge åhörarna tillfälle att tänka efter, ställa om sig och sedan följa den nya tankegången. Det är lika viktigt att du gör en paus, när du växlar från en tankegång till en annan, som det är att du saktar farten, när du kör bil och skall svänga runt hörnet från en gata till en annan.

En del talare växlar för snabbt mellan olika tankar därför att de försöker ta med för mycket stoff. Somliga har för vana att göra det också i dagligt tal. Kanske alla i deras omgivning talar på det sättet, men det gör inte undervisningen effektiv. Om du har något att säga som det är värt att lyssna på och minnas, ta dig då tid att redogöra för det klart och tydligt. Tänk på att pauser är viktiga i det sammanhanget.

Om du skall hålla ett tal från en disposition, bör du ordna stoffet så att det är lätt att se var du skall pausera mellan huvudpunkterna. Läser du från ett manus, kan du markera var övergångarna mellan huvudpunkterna finns.

Pauser som markerar övergången till en ny tanke bör i allmänhet vara längre än pauser vid skiljetecken – men inte så långa att framförandet blir släpigt. Om de är för långa, kan det verka som om du är dåligt förberedd och letar i minnet efter vad du skall säga.

Pausera för att ge eftertryck. En paus för att ge eftertryck är vanligtvis en paus som görs för att skapa effekt, en konstpaus. Den läggs in före eller efter ett uttalande eller en fråga som framförts med viss intensitet. En sådan paus ger åhörarna tillfälle att reflektera över vad som just har sagts, eller också skapar den förväntan inför det som följer. Men det är fråga om två olika sätt att pausera, och därför måste du avgöra vilket av dem som passar bäst. Pauser för att ge eftertryck bör begränsas till särskilt viktiga uttalanden, annars förlorar dessa uttalanden sitt värde.

När Jesus högläste ur Skrifterna i Nasarets synagoga, gjorde han en verkningsfull paus. Han läste först en beskrivning av sitt uppdrag i profeten Jesajas bokrulle, men innan han förklarade det han hade läst, rullade han ihop bokrullen, räckte tillbaka den till ordningsmannen och satte sig. Sedan, när allas ögon i synagogan var intensivt riktade på honom, sade han: ”I dag har detta skriftställe som ni just hörde blivit uppfyllt.” (Luk. 4:16–21)

Pausera när omständigheterna kräver det. Det kan också hända att du måste göra en paus på grund av störningar. Ljudet från passerande fordon eller från ett skrikande barn kan göra att du tvingas göra ett uppehåll under ett samtal med någon i tjänsten. Om en mindre störning inträffar när du håller ett tal vid ett möte, kanske du bara kan höja rösten något och fortsätta. Men om störningen är kraftig och långvarig, måste du göra en paus. Åhörarna lyssnar ändå inte. Gör därför lämpliga pauser, så att du hjälper åhörarna att få fullt utbyte av allt det goda som du vill säga dem.

Pausera för att ge åhörarna tillfälle att reagera. Även om du håller ett tal som inte inbegriper att åhörarna skall svara på frågor, är det ändå viktigt att du ger dem möjlighet att reagera, om inte hörbart så mentalt. Om du ställer retoriska frågor för att få åhörarna att reflektera men sedan inte pauserar tillräckligt, går mycket av värdet i sådana frågor förlorat.

Pausering är naturligtvis viktig inte bara när du håller tal från podiet, utan också när du förkunnar för andra. Vissa människor tycks aldrig göra en paus. Om du har det problemet, bör du göra en verklig ansträngning att lära dig använda pauser. Då blir du skickligare i att kommunicera med andra och mer framgångsrik i tjänsten. En paus är en stunds tystnad, och det har med rätta sagts att tystnad skiljer tankar åt, ger eftertryck, manar till uppmärksamhet och är angenämt för örat.

Ett vanligt samtal innebär ett utbyte av tankar. Människor blir mer benägna att lyssna på dig när du lyssnar på dem och visar intresse för vad de säger. Det kräver att du gör tillräckligt långa pauser för att ge dem tillfälle att säga något.

Vi får ofta större framgång i tjänsten om vi utbyter synpunkter med människor. Många förkunnare tycker att det är bra att – sedan de har hälsat och presenterat sig – leda in samtalet på ett ämne och ställa en fråga. De gör en paus för att den besökte skall få möjlighet att svara och lyssnar sedan på svaret. Under samtalets gång ger de den besökte flera tillfällen att säga sin mening. De vet att de vanligtvis kan göra mera för att hjälpa en människa, om de känner till vad hon tycker och tänker om det ämne samtalet rör sig om. (Ords. 20:5)

Naturligtvis reagerar inte alla positivt på de frågor man ställer. Det fick Jesus uppleva, men det hindrade honom inte från att ge till och med sina motståndare tillfälle att säga något. (Mark. 3:1–5) När man ger den besökte möjlighet att yttra sig uppmuntrar man honom att tänka efter, och det kan leda till att han talar om vad som finns i hans hjärta. Ett av syftena med vår tjänst är ju att nå människors hjärta genom att visa dem viktiga tankar i Guds ord som de måste ta ställning till. (Hebr. 4:12)

Att använda lämpliga pauser i förkunnartjänsten är verkligen en konst. När vi behärskar den konsten, kommer tankarna fram tydligare, och de som lyssnar minns dem oftast bättre.