KNIV

Ett skärverktyg med en eller två eggar. De knivar som användes i forntiden i Bibelns länder var tillverkade av sten (främst flinta), koppar, brons eller järn.

Det hebreiska ordet ma’akhẹleth, som ordagrant betyder ”ätredskap”, används även om stora knivar, till exempel sådana som man styckade offerdjur med. Det var en ”slaktkniv” (hebr.: ma’akhẹleth) som den trogne Abraham tog i handen när han skulle offra Isak (1Mo 22:6, 10), och en levit använde samma typ av kniv för att stycka sin döda bihustru i 12 delar (Dom 19:29). I Ordspråksboken 30:14, där det talas om ”en generation vars tänder är svärd och vars käkben är slaktknivar”, används samma hebreiska ord som en bild av rovgirighet.

När Israels söner skulle omskäras vid Gibeat-Haaralot gjorde Josua ”flintknivar”. (Jos 5:2–4) Ena delen av det hebreiska uttrycket för en sådan kniv är chẹrev, som vanligtvis återges med ”svärd”. (Jfr Jos 5:2, not.) Den vanliga kanaaneiska flintkniven var ca 15 cm lång och dubbeleggad, och bladet hade en upphöjning längs mitten.

Forntidens skrivare och sekreterare använde ett slags kniv för att vässa sina rörpennor och för att skrapa bort text. I Jeremia 36:23 berättas det att en bokrulle som Jeremia på Jehovas befallning hade låtit skriva skars i stycken med ”sekreterarens kniv”.

Många kopparknivar från äldre tid har ett rakt, 15–25 cm långt blad; man har också funnit några med böjd spets. Skaftet och bladet var ofta i ett stycke, men en del knivar hade träskaft.

I Ordspråksboken 23:1, 2 sägs det att man skall ”sätta en kniv” mot sin strupe när man äter med en kung – ett bildspråk som uppenbarligen skall ge eftertryck åt att man i en sådan situation bör behärska sin aptit.