Hatade för Hans namns skull
JESUS KRISTUS frambar obestridligen det mäktigaste budskap av fred, glädje och mänsklig tillfredsställelse som någonsin nått människors öron. Men han lovade aldrig att hans efterföljare skulle bli omtyckta av denna världen eller ens få röna mänsklig behandling från dess sida. Rättframt talade han om för dem, vad de hade att vänta, i det han sade: ”Då skola människor överlämna eder åt bedrövelse och skola döda eder, och ni skola bliva hatade av alla nationer för mitt namns skull.” — Matt. 24:9, NW.
År 64 e. Kr. hade kristendomen hunnit bli bemärkt inom så gott som hela det romerska kejsardömet, inbegripet själva huvudstaden Rom. De kristnas särart, deras form av gudsdyrkan och ståndaktiga vägran att kompromissa när det gällde denna dyrkan gjorde dem till omtyckta skottavlor för fientlighet och åtlöje. Detta år, som var kejsar Neros tionde regeringsår, härjades Rom av en brand, som var av sådan omfattning, att den fortfarande ger stoff åt dikt och sagor. När branden var över låg de stora slumkvarteren helt eller delvis i ruiner. Den stora frikostighet mot de hemlösa som Nero visade och det energiska återuppbyggnadsprogram som han därefter igångsatte kunde inte undertrycka den växande misstanken att han själv hade satt eld på sin huvudstad. Detta oroade kejsaren, som såg sig omkring för att finna en lämplig syndabock att avleda uppmärksamheten på och skyndade sig att nita fast skuldbördan vid de föga omtyckta kristna. På detta sätt inleddes den första av tio särskilt framträdande förföljelser mot de kristna, som olika romerska kejsare bedrev under en period av i det närmaste tre hundra år.
De tio förföljelserna
Nero såg till att den första av dessa förskräckliga förföljelser angav takten för de övriga. Genast befallde han att de kristna skulle infångas, summariskt dömas och avrättas på det grymmaste sätt som tänkas kunde. Somliga kastades för vilda djur på cirkusarenan, andra syddes in i djurhudar och lämnades åt vilda hundars raseri, många korsfästes, och åter andra rullades i något eldfängt ämne och fick tjäna som mänskliga facklor i Neros trädgårdar nattetid. Det var under, denna förföljelse som aposteln Paulus led martyrdöden.
En kort frist följde på Neros död, men mot slutet av det första århundradet flammade den andra stora förföljelsen upp under kejsar Domitianus. Det har påståtts att enbart under år 95 led 40.000 personer martyrdöden. Liksom Nero visade Domitianus tecken till sinnessjukdom. Tidigare under sin regering hade han låtit döda sin egen bror och ett antal romerska senatorer. Ett av hans påbud befallde att alla Davids ättlingar skulle dödas. Under den förföljelse som denne härskare igångsatte fick en hel del framträdande kristna lida, bland dem, enligt Book of Martyrs av Blanchard, den Timoteus till vilken Paulus skrev två kanoniska brev. Det var också under denna förföljelse som Johannes, den av apostlarna som levde längst, blev förvisad till ön Patmos, där han omkring år 96 e. Kr. nedskrev den inspirerade bibliska boken Uppenbarelseboken.
Efter Domitianus kom ett vederkvickande lugn under Nervas regering, innan den stora romerska prövostormen bröt ut. Under kejsar Trajanus’ regering tände hatet ånyo förföljelsens eld.
En kristen änka, som vägrade att offra åt kejsaren, hängdes i håret och dränktes därefter i en flod. Phocus, en kristen tillsyningsman, blev först kastad i en het kalkugn, och därpå skållad till döds i ett kar med hett vatten. En annan, Ignatius av Antiokia, blev svedd av lågorna på ett bål, varpå man sargade hans kött med glödheta tänger och slutligen slängde honom för vilda djur, som slet sönder hans kropp fullständigt. Trajanus’ efterträdare, Hadrianus, framhärdade i ett liknande handlingssätt till sin död år 138, då den milde Antoninus Pius övertog makten.
Men friden blev ånyo kortvarig. År 162 kom den fjärde förföljelsevågen under den strängt hedniske Marcus Aurelius Antonius. Under denne härskare blev de kristna, män och kvinnor, utsatta för den mest omänskliga behandlingen dittills. Välkända medlemmar av den kristna församlingen såsom Polykarpus och Justinus Martyren gick ståndaktiga i döden. Ytterligare fasor i form av de glödheta tortyrstolarna o. dyl. kunde inte förinta de kristnas tro.
Den femte förföljelsen var i stort sett av lokal natur och bröt ut här och där i olika delar av kejsardömet i det att de befintliga lagarna tillämpades mot dem mer och mindre strängt. Kejsaren Septimus Severus igångsatte inte några nya våldsdåd i lagens namn. Kanske berodde detta på hans tillgivenhet för den kristne läkare som hade botat honom från en farlig sjukdom.
År 235 kom under kejsar Maximinus’ regering hårt betryck för sjätte gången över de kristna. Under denna tid blev oräkneliga kristna dödade utan någon som helst rättegång emot dem, och deras kroppar lades ofta i högar och blev inte ens anständigt begravna. Det har sagts att denna förföljelse bottnade i Maximinus’ intensiva hat mot sin företrädare på tronen, Alexander Severus, som hade beskyddat de kristna. Under kejsar Decius, år 249, igångsattes den sjunde förföljelsen. Denna storm av våldsdåd spred sig över hela kejsar? riket, drabbade unga och gamla, män och kvinnor, och man försökte sådan tortyr mot dem som aldrig förut hade uttänkts.
De kristna härdar ut och står som segrare
En ung kristen man i Asien, som blir befalld att offra till Venus, svarar ståndaktigt: ”Jag är förvånad över att ni skulle vilja offra till en ökänd kvinna, vars liderlighet edra egna historieskrivare har berättat om, och som företog sig sådant som edra lagar bestraffar. Nej, jag skall offra välbehagliga offer av lovsång och bön till den sanne Guden,” För detta blir han rådbråkad och därefter halshuggen. Julianus från Sicilien stoppas i en säck tillsammans med två ormar och kastas i havet. Två män, som tidigare varit hedniska präster men blivit omvända till kristendomen och själva omvänt många andra, fängslas under denna förföljelse, och därför att de vägrar att avsvärja sig sin tro blir de brända levande. Den välkände församlingsföreståndaren Origenes tages till fånga och sättes i fängelse, och det är endast Decius’ död som hindrar att han blir avrättad. Kriget med goterna avleder hans efterträdares, Gallienus’, uppmärksamhet från de kristna; men efteråt, då farsoter drar fram genom kejsarriket, ges befallning att offer skall frambäras till Roms gudar. Detta orsakar flera kristnas död, men denna gång faller de offer för pöbelhopar och lokala myndigheter.
Fortfarande ingen ro! I april år 257 bryter en åttonde förföljelsevåg ut under kejsar Valerianus. Genom denna led ytterligare ett oräkneligt antal människor martyrdöden och än fler djävulska tortyrredskap kom till användning. Detta ursinniga angrepp riktade sig förnämligast mot tillsyningsmännen och dem som bar ansvaret i den kristna församlingen, i syfte att skingra och göra slut på den genom att tillintetgöra dem som utgjorde dess ledning. Den främste bland offren under denna period var Cyprianus, tillsyningsmännen i Kartago. Eftersom han var respekterad och välkänd av de lokala romerska myndigheterna, blev han inte torterad för att därigenom tvingas till att återkalla sin tro, utan han blev dödad på det smärtfriaste sätt de kunde ådöma — genom halshuggning.
År 274 kungjorde kejsar Aurelianus en nionde förföljelse. Den flammade upp helt kort och blev hastigt förkvävd i och med att kejsaren mördades av sina egna tjänare.
Diocletianus tillvällade sig makten år 284. Till en början visade han de kristna sin bevågenhet, men år 303 gav han efter för påtryckningar och igångsatte den tionde förföljelsen, troligen den våldsammaste av dem alla. Offren, både män och kvinnor, kvävdes till döds av rök, tvingades att dricka smält bly, dödades genom massdränkning eller brändes till döds i stora skaror, åter andra pinades på sträckbänk, med andra ordet: blodet rann i strömmar inom alla delar av kejsarriket. Under en enda månad dödades 17.000 personer. Enbart i provinsen Egypten blev 144.000 till bekännelsen kristna bragta om livet genom våldsdåd under denna förföljelseperiod, förutom 700.000 andra som dog på grund av utmattning som förorsakades av bannlysning eller tvångsarbete för staten.
Då Diocletianus abdikerade år 305 blev riket delat mellan sex kejsare. Konstantin skaffade sig genom att döda sina rivaler suveränitet i väster och satte stopp för förföljelserna i syfte att skapa en sammansmält religion av kristendom och hedendom, varigenom hans folks enhet skulle stärkas.
Det som dessa tio förföljelser utgjorde ett typiskt exempel på upphörde alls icke med dem. Djävulens ondskefulla, våldsamma angrepp mot kristendomen har fortsatt under den mörka medeltiden, reformationstiden och ända fram till närvarande tid. Endast de olika redskapen för förföljelsen har växlat, inte orsaken till förföljelsen. För att få reda på vilka dessa stridsfrågor var och ännu är, lyssna till hur dessa kristna i den första tiden ståndaktigt gav fasta svar på frågor, som ännu ställs av våra dagars ”kejsare”.
Att betala till Gud och till kejsaren
När den romerske ståthållaren sökte förmå den åldrige tillsyningsmännen Polykarpus att förneka sin kristna tro eller slutligen åtminstone ”övertyga folket”, så att staten kunde giva honom lös utan att förlora anseendet, svarade Polykarpus:
”Dig har jag ansett värdig en framställning, ty vår religion har lärt oss att på tillbörligt sätt visa den [civila myndigheten] en sådan heder, i den mån den är förenlig med vår frälsning. Men dessa anser jag icke förtjäna, att jag håller ett försvarstal till dem.” Pöbeln skränade då och ropade att han var deras ”gudars förgörare”, och visade härmed att religiös fördomsfullhet var det lågsinnade motivet till deras handlingssätt.
År 200 hävdade två kristna inför prokonsuln Saturninus sin tro, varvid denne ämbetsman yttrade: ”Även vi är religiösa, och vår religion är enkel. Vi svär vid vår herres kejsarens genius och beder för hans välgång. Och detta bör även ni göra.” En av de kristna svarade: ”Jag erkänner icke denna tidens herradöme, utan jag tjänar hellre den gud, som ingen människa har sett och som ej kan ses med dessa våra ögon. Jag har intet stulit (från statskassan), utan om jag köpt något, har jag betalat tull, emedan jag erkänner min herre och kejsare över alla folkslags konungar, men jag kan endast tillbedja min Herre, konungarnas Konung, Herren över alla folk.”
De kristnas ståndpunkt av fullständig avskildhet från världen och dess system visade sig i deras vägran att utföra militärtjänst, så som fallet var med den unge kristne Maximilianus, som vägrade att mottaga soldattecknet ty, sade han: ”Jag bär redan Kristi, min guds tecken.” Så har vi berättelsen om hövitsmannen Marcellus, som redan var soldat, men som i sin egenskap av kristen vägrade att tillbedja beläten och staten, och offentligen kastade ifrån sig tecknen på sin rang, vilket ledde till att han blev avrättad.
Vi bör lägga märke till, att även den råa totalitära forntida romerska staten fann för gott att skyla över sina förföljelser genom att föra fram falska anklagelser mot offren, därför att den drog sig för att öppet döda dem bara för ”deras religions” skull. Ediktet av år 311, som återkallade förföljelserna och kom dem att upphöra, sammanfattade många av anklagelserna sådana som ”skymfning av Roms gudar”, ”förnekande av kejsaren”, ”vägran att utföra militärtjänst” osv. och förklarade i ett försök att rättfärdiggöra vad som skett att de kristna utsatts för förtryck på det att de måtte återvända till ”de gamles sedvanor”, ”sina fäders religion”, och därmed göra slut på att de skulle få handla ”efter eget gottfinnande och såsom envar ville”.
Övervinnare för en ny värld
Allt gjordes för att framställa de kristna i en så ofördelaktig dager som möjligt. Även om de i Neros dagar blev falskeligen anklagade för att ha vållat Roms brand, underrättar oss Tacitus om att det ”brott” som de därefter för det mest förklarades skyldiga till var att de var ”fiender till människosläktet”. Det är sant att de var rättframma, och att de öppet förkunnade den gudlösa världsordningens kommande förstöring. Deras materiellt inriktade fiender kallade dem trista och kärva och anklagade dem för att söka framkalla en omedelbar uppfyllelse av sina profetior genom att i uppstudsighet vålla myndigheternas undergång. Staten var långt mer angelägen att de skulle avsvärja sig sin tro än att de skulle lida, möjligen på grund av den fläck som dessa oskyldigas liv skulle sätta på romarrikets historia. Även sedan de blivit förklarade skyldiga låg valet att leva (genom att kompromissa) eller dö i deras egna händer. För allt upptänkligt ont, det må ha varit jordbävningar, farsoter eller översvämningar, kunde de kristna räkna med att hållas ansvariga, ty de vidskepliga romarna tog dessa hemsökelser som bevis på deras gudars vrede över att de kristna över huvud taget existerade. Men trots allt detta är det värt att lägga märke till att många hedningar, även officerare i armén, blev omvända till kristendomen på grund av de kristnas orubbliga tro, under det de uthärdade den grymmaste tortyr.
Under det de kämpade mot motståndet, fortsatte de framåt. Deras tillbedjan blev förbjuden, men de höll alltjämt sammankomster, ehuru ofta i de underjordiska gravkamrarnas gömslen, katakomberna. Vad som var sant om de förkristna vittnena för Jehova Gud, som Paulus beskriver i Hebréerbrevet, gäller också om dessa trogna tjänare: ”... stenade ... söndersågade ... slaktade med svärd ... de ledo brist, voro i trångmål, under misshandel; och världen var dem icke värdig ...” — Hebr. 11:37, 38, NW.
Är det likadant i vår tid? Jehovas vittnens erfarenheter tycks bevisa att det är så. På samma sätt som de kristna under de första århundradena falskeligen blev anklagade har också dessa nutida kristna kallats uppviglare, nazister, kommunister, spioner för det kapitalistiska Amerika och i allmänhet ”hatare av allt och alla”, beroende på var de uppehållit sig och vilken anklagelse som snabbast skulle göra dem illa omtyckta.
Men fakta visar att det är deras åklagare som är hatfyllda, och dessas handlingar är helt enkelt en uppfyllelse av Jesu stora profetia om de yttersta dagarna: ”Ni skola bliva hatade av alla nationer för mitt namns skull.”
Före och under det andra världskriget uthärdade dessa trogna kristna vittnen pöbelupplopp, hugg och slag och fängelse i demokratiska länder. Orubbliga mötte de bödelyxan, galgarna och tortyrkamrarna i de nazistiska koncentrationslägren. Efter kriget har de blivit förbjudna, gisslade och dödade i kommunistländer och utsatts för våldsgärningar i förment ”fria” länder, som t. ex. Grekland, i det de till och med ställts inför exekutionsplutonerna. Det kan inte bli annorlunda så länge vi lever under samma tingens ordning som mördade Kristus Jesus och förgäves sökte driva hans första efterföljare bort från jorden.
Denna dåliga behandling hindrar dock inte människor av en god vilja från att sluta sig till de enda verkligt glada människorna på jorden, som berömmer sig inte av förföljelse utan av att deras Gud blir upphöjd och hävdad. Trogna mot Gud och mot sin egen erfarenhet visar de inte dem som söker frid och glädje hän till den gamla tingens ordning. De förkunnar Jehova Guds nya värld!