De första kristnas ostrafflighet satt på prov
JESUS uttalade en sanning, som dagligen har bekräftats, när. han sade: ”Om ni vore en del av världen, så skulle världen tycka om vad som är dess eget. Men emedan ni icke äro någon del av världen, utan jag har utvalt eder ur världen, av den orsaken hatar världen eder.” (Joh. 15:19, NW) Under det att många som bekänner sig vara kristna inte till fullo inser innebörden i dessa ord, så har sanna kristna gjort det och gör så ännu i dag. (2 Tim. 3:12) De har aldrig delat det materialistiska tänkesätt, som inte endast behärskar det sociala och politiska livet i världen, utan också det religiösa. I stället för att sätta sin lit till människor har de blicken riktad mot ”den stad som har verkliga grundvalar och vars byggmästare och skapare är Gud”. Den tillbedjan som de hembär åt Gud är inte beroende av om de har några av människor gjorda hjälpmedel för sin gudsdyrkan, utan de ”tillbedja Fadern med ande och sanning”. — Hebr. 11:10; Joh. 4:23; NW.
Kristendomen i sitt första skede utbredde sig snabbt, och allteftersom den gjorde det uppstod förföljelse, alldeles såsom Jesus hade förutsagt. ”Det fanns många orsaker som ledde folkets stora massa till att hata de kristna, vilka de först och främst betraktade som opatriotiska. Under det att det bland romarna ansågs som den högsta ära att äga det romerska medborgarskapets privilegier, gav de kristna till känna att de var medborgare i himmelen. De frånsade sig offentliga ämbeten och vägrade militärtjänst”,1 i det att de bevarade sin ostrafflighet såsom Kristi stridsmän. (2 Tim. 2:3) Vidare påstod deras motståndare att de hatade mänskligheten och var anarkister, därför att de inte ville ta del i samhällets sociala och politiska verksamhet.2 De visste att för att deras tillbedjan skulle vara godtagbar för Gud, måste de hålla sig obefläckade av världen. — Jak. 1:27.
I början bröt motstånd ut på anstiftan av de religiösa herdarna på de olika platserna, därför att dessa hednapräster var rädda för att förlora både inflytande och inkomster. ”De kristna blev hatade av avgudadyrkarna och fick lida otaliga oförrätter och förolämpningar från massans sida, även när det inte pågick någon statlig förföljelse. ... Det blotta faktum att någon var kristen, sak samma hur ren hans karaktär var, hur exemplariskt hans liv, utsatte honom för varje upptänklig skymf från den avgudadyrkande hopens sida. Ortsmyndigheterna, som gav efter för hopens krav, erbjöd inget skydd åt dem som anklagades för att vara Jesu lärjungar.”3 Och såsom det framhålls i Mosheims Ecclesiastical History, var det vanligen de religiösa ledarna som ständigt lade bränsle på förföljelsens eld. ”Det hade blivit en allmän sed att förfölja de kristna och till och med bringa dem om livet, så ofta de hedniska prästerna — eller folket på prästernas tillskyndan — krävde att de skulle förgöras.”4
Det var inte syårt för ledarna att egga upp människor som hade sinnet inpyrt med vidskepelse. Boken Christianity and the Roman Empire meddelar följande om folkets trosuppfattning: ”Om han försummade att tillbedja ortsgudomligheterna och — vad värre var — om han visade vanvördnad mot dem i handling eller ord, så skulle guden bli vred, och hans förbannelse skulle inte endast drabba syndaren själv utan också dem som tolererade honom. Vidare var varje medlem av staten förpliktad att befrämja dess välfärd genom att iaktta religiösa ceremonier. Han hade lika liten rätt att avhålla sig från att utföra sina religiösa plikter som att vägra att betala skatt.”5 Så resonerade alltså romarna. De hade den vidskepliga tron att det var nödvändigt att framtvinga likformighet i religiösa angelägenheter eller att bringa de felande om livet. ”Om kejsardömet nyligen hade blivit hemsökt av en olycka, en farsot eller hungersnöd, eller man hade haft motgång i krig, om Tibern hade svämmat över sina bräddar eller Nilen inte hade gjort det, om det hade varit jordbävning eller om årstidernas behöriga ordning hade rubbats, så var de vidskepliga hedningarna övertygade om att brottsligheten och gudlösheten hos de kristna, vilka skonades till följd av statens överdrivna mildhet, till sist hade utmanat den gudomliga rättvisan.”6 Folkhoparnas skriande fick därför många myndighetspersoner att ge efter för deras krav: ”Till lejonen med de kristna!”
Myndighetspersonerna börjar ta del i förföljelsen
När Jesus sade: ”Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud”, fastställde han klart den princip som skulle bestämma de kristnas förhållande till de borgerliga myndigheterna. De kristna är neutrala. De gör inte uppror mot regeringarna, inte ens när de blir orättvist ’ förföljda. Men aktivt stöd ger de åt Guds himmelska rike. När Jesus förklarade för Pilatus: ”Mitt rike är ingen del av denna världen”, kunde Pilatus följaktligen inte finna något fel hos honom. — Matt. 22:21; Joh. 18:36; NW.
Trots det förhållandet att de kristna var laglydiga människor kom den tid, då till och med kejsaren förenade sig med de andra i att låta smälek och misshandel drabba de kristna. Ett rykte hade spritt sig att Nero var skyldig till Roms brand. Diaboliskt utnyttjade han den allmänna antipatin mot de kristna och gjorde dem till syndabockar för att avvända uppmärksamheten från sig själv. Hos Tacitus finner man en skildring av vad som följde: ”Olika former av begabberi, som de blev utsatta för, gjorde deras död ännu mera kvalfull. Inhöljda i hudar av vilda djur var de dömda att dö genom att massakreras av hundar eller genom att fastnaglas vid kors, eller att bli antända och brända efter skymningens inbrott för att tjäna som nattlig belysning. Nero erbjöd sin egen trädgård som skådeplats för detta. ... En känsla av medlidande med dem började uppstå, då människorna förstod att de inte blev dödade till gagn för samhället utan för att en enda mans grymhet skulle få sitt lystmäte.”1
Under Vespasianus’ och Titus’ regeringar avtog motståndet från myndigheterna men förnyades på Domitianus’ tillskyndan mot slutet av första århundradet.7 Han sägs ha blivit underrättad om den kristna tron på Kristi återkomst i konungslig makt. Ungefär som Herodes vid Kristi födelse betraktade han det som ett hot och fruktade att någon skulle påstå sig vara arvinge till tronen, och följaktligen satte han i gång undersökningar i saken. Några fick lida martyrdöden, men intet allmänt edikt utfärdades.3, 5
Inom få år tilldrog sig emellertid kristendomens snabba tillväxt i Mindre Asien mer officiell uppmärksamhet. Plinius den yngre, som var prokonsul i detta område, skrev en rapport om saken till kejsar Trajanus. Detta framkallade officiella förhållningsorder i form av Trajanus’ brev år 112, vari det heter om de kristna: ”Man bör inte söka efter dem. Om de emellertid blir anklagade och överbevisade, måste de straffas, dock med denna inskränkning, att när vederbörande förnekar att han är en kristen och ådagalägger att han inte är det, genom att åkalla våra gudar, låt honom då ... gå fri, när han visar ånger och bättring. Anonyma anklagelser bör inte upptagas i rättegångar av något slag.”7
Det hände ofta att domare erbjöd fångar friheten med det till synes enkla kravet att de skulle ”kasta några rökelsekorn på altaret”. De kristna följde det exempel som givits av Kristus, vilken inte ville utföra en handling av tillbedjan inför djävulen för att vinna personliga fördelar, och bevarade med fasthet sin ostrafflighet. När detta försök från domstolens sida var fruktlöst, grep man till mutor, och därpå utsattes offret för tortyr, varvid ”all upptänklig grymhet användes för att kuva denna oböjliga och — som det föreföll hedningarna — brottsliga halsstarrighet”.6 Ehuru man i många år fortfor att tillämpa detta officiella tillvägagångssätt, bör vi inte tänka oss att alla fall nu handhades av domstolarna och att prästerna, som önskade förtrycka de kristna, helt hade berövats sin handlingsfrihet i detta fall. Tvärtom lyckades de alltjämt vid de offentliga spelen upphetsa massorna till att kräva de kristnas död. Vidare ”stod det i de preside randes makt att ostraffat förfölja de kristna närhelst de önskade”.4
Trogna kristna bevarade orubbligt sin ostrafflighet, i det de var neutrala med avseende på världens angelägenheter, lydde alla tillbörliga lagar men förbehöll Jehova Gud allena sin tillbedjan. Rom drog denna fråga fram i förgrunden genom att kräva att staten skulle sättas framför Gud. ”De kristna var hemfallna till straff för helgerån och för högförräderi; för helgerån därför att de vägrade att tillbedja statens gudar, för högförräderi därför att de vägrade att tillbedja kejsarens genius, som var ett uttryck för statens majestät, med de brukliga offren av vin och rökelse.”5 Men med full förtröstan på Jehova Gud, som har makt att ge liv, förklarade de kristna med fasthet: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apg. 5:29, NW) Därför att de sanna kristna inte är någon del av världen, blir de hatade av världen. Men därför att de bevarar sin ostrafflighet inför den levande Guden, kommer han att visa sin kärlek till dem genom att förläna dem en evighet av liv, vari de kan tjäna honom.
HÄNVISNINGAR
1 The Great Events by Famous Historians, band III, F. P. G. Guizot, sid. 246; F. W. Farrar, sid. 142.
2 On the Road to Civilization, A World History, 1937, Heckel och Sigman, sid. 237, 238.
3 J. S. C. Abbott: The History of Christianity, sid. 238, 239, 255, 256.
4 Mosheims Institutes of Ecclesiastical History, tolfte upplagan, sid, 55—57.
5 W. E. Addis: Christianity and the Roman Empire, sid. 54, 55, 59, 69.
6 Edward Gibbon: History of Christianity, sid. 233—235.
7 G. Crooks och J. Hurst: Library of Biblical and Theological Literature, History of the Christian Church, sid. 165—168.