Herodes Antipas, ”den räven”

KONUNG Herodes den store hade, som vi redan har framhållit, på sin dödsbädd gjort ett nytt testamente, vari han lämnade hälften av sitt rike åt sin son Arkelaos och en fjärdedel åt var och en av sina söner Filippus och Herodes Antipas. Den fjärdedel eller ”tetrarki”, som hade tillfallit Herodes Antipas, bestod av Galileen och Pereen, där Jesus utförde mycket av sitt predikoarbete. Medan både Filippus och Herodes Antipas verkligen var ”tetrarker”, dvs. styresmän över var sin fjärdedel av en provins, användes termen tetrark också om den som härskade över vilket som helst mindre område, den som var landsfurste. (Se Lukas 3:1, NW, fotnoten.) I detta sammanhang bör vi lägga märke till, att fastän Herodes Antipas i Markus 6:14 omtalas såsom ”konung Herodes”, var han inte kung i samma bemärkelse som Herodes den store hade varit det.

Herodes Antipas tycks ha varit en vekling, vars önskan att behaga människor, och i synnerhet sin hustru, drev honom att kompromissa och slutligen ledde till hans olycka. I vissa avseenden kan man likna honom vid konung Ahab, och hans hustru var i sanning en andra Isebel, ty hon hatade Johannes döparen fullt ut lika mycket som Isebel hatade Johannes’ förebild, Elia. — Matt. 17:10—13.

Besviken som Herodes Antipas var över den ändring som hans far på sin dödsbädd hade gjort i sitt testamente, for han till Rom i hopp om att vinna mera ära och land, och detta inte bara en gång, utan den ena gången efter den andra. Men allt förgäves. Under ett av sina besök i Rom blev han bjuden att bo hos en av sina halvbröder, Filippus (vilken inte bör förväxlas med en annan halvbroder, tetrarken Filippusa). Denne hade gift sig med sin egen brorsdotter Herodias. Hon hade den ärelystna önskan att bli drottning och började därför spela på Herodes’ känslor med sådan framgång, att han tog henne med sig, när han återvände till Galileen, vilket gjorde det nödvändigt för honom att skilja sig från sin första hustru, dotter till den arabiske konungen Aretas, varpå denna frånskilda hustru återvände till sin fars palats.

Denna förbindelse, som innebar ett äktenskapsbrott och väckte anstöt hos judarna, förblev inte obeaktad av Johannes döparen, och under det år han predikade sade han därför gång på gång till Antipas: ”Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.” Den skyldiga Herodias ville ha honom dödad för detta, men Antipas ville inte gå längre än till att fängsla Johannes, ty han ”hyste fruktan för Johannes, eftersom han visste att denne var en rättfärdig och helig man; och han bevarade honom i säkerhet. Och sedan han hade hört honom, var han mycket villrådig om vad han skulle göra, men likväl fortfor han att gärna höra honom.” — Mark. 6:17—20, NW.

Ja, Antipas fortfor att gärna höra Johannes, till dess han vid en födelsedagsfest ofrivilligt förband sig till att låta avrätta Johannes, och genomförde detta endast därför att hans prestige var viktigare för honom än en rättfärdig mans liv. ”Med tanke på ederna och på dem som lågo där till bords” med honom gav han alltså befallning om att Johannes skulle halshuggas i överensstämmelse med den begäran som hans styvdotter Salome hade framställt på tillskyndan av sin mor, Herodias. — Mark. 6:21—28, NW.

När Antipas hörde om Jesu underverk, drog han den slutsatsen, att Johannes hade blivit uppväckt från de döda, och han var därför angelägen om att få se honom. (Matt. 14:1, 2; Luk. 9:7—9) När vissa fariséer försökte skrämma Jesus genom att säga till honom att Antipas sökte efter att döda honom, gav Jesus dem ett svidande skarpt svar att vidarebefordra till Antipas, ”den räven”. — Luk. 13:31, 32.

Herodes Antipas fick till sist se Jesus, när Pilatus försökte skjuta ifrån sig ansvaret att ge Jesus rättvisa genom att skicka Jesus till Herodes. Herodes’ nyfikenhet blev emellertid inte tillfredsställd, ty Jesus utförde inga underverk, nej, inte ens svarade på hans frågor. Antipas kände sig besviken, och då han lade märke till de våldsamma tillvitelser som de judiska prästerna utslungade mot Jesus, sällade han sig till sina soldater i att göra narr av Jesus, varefter han sände sin fånge tillbaka till Pilatus, den överordnade myndigheten vad Rom angick. Fram till denna tidpunkt hade Pilatus och Herodes Antipas varit ovänner, vilket synes ha berott på vissa beskyllningar som Antipas av avund hade riktat mot Pilatus, men nu blev de såta vänner. — Luk. 23:7—12.

Återigen hade Antipas låtit sin önskan att behaga människor få till följd att en Guds tjänare blev offrad, och denna gång ingen annan än Guds Son.

Under årens lopp tröttnade Antipas på sina ansträngningar att vinna kungatitel och större maktområde, men den som inte tröttnade var Herodias. När hon fick veta, att det hade blivit en ny kejsare i Rom, Caligula, gav hon sin man ingen ro, förrän han samtyckte till att göra ett nytt försök. Men i stället för att vinna mera förlorade han allt. Underrättelser som antydde att Antipas umgicks med upprorsplaner nådde fram till kejsaren samtidigt med Antipas och Herodias. Ur stånd att tillfredsställande vederlägga beskyllningarna blev Antipas förvisad, och hans förmögenhet och hans land gavs åt andra. Herodias valde frivilligt att följa med sin man, men detta måste ha varit honom till ringa tröst, då det ju var hon som kraftigt hade bidragit till hans fall. Han hade lyssnat till henne en gång för mycket.

[Fotnot]