Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet
ETT av de tidigaste och livligaste minnen jag har av den tid då jag först kom till kunskap om bibelns sanning är det nästan överväldigande intryck det gjorde på mitt sinne, när jag insåg att en kristen måste vara beredd att avstå från vissa saker som i sig själva är fullständigt rätta och tillbörliga, att överlämnandet åt Jehova inte bara innebär att man håller sig borta från det som är ont och omoraliskt, utan att det kan innebära att man måste avstå från saker som är fullt legitima för att man mera skall kunna ägna sin tid och energi åt Rikets intressen. Denna sanning gjorde ett sådant livligt intryck på mitt sinne, att den oförmedlat framstår som det första stora prov jag ställdes inför och måste avgöra.
Jag kom först till någon kunskap om sanningen vid slutet av första världskriget. Jag hade varit i brittiska armén i fyra år och hade just börjat leva ett civilt liv igen. Jag hade för avsikt att ingå äktenskap, men med en person som inte var intresserad av sanningen, så den saken kom snart till ett slut. Men jag var rätt så livligt intresserad av några hobbyer, sådana som fotografering och den då nya hobbyn radion. Jag hade också goda utsikter på affärsbanan. På nätterna brukade jag ligga i sängen och överväga de löften jag gjorde när jag överlämnade mig. Jag hade vänner som var mycket nitiska för Rikets tjänst (sådan den utfördes år 1920), och de hade talat med mig om kolportör (pionjär)- tjänsten. Jag kämpade med mig själv, när jag övervägde Jesu ord till den rike, unge överhetspersonen (Matt. 19:21), men så snart jag hade insett vikten av Jesu ord, var det ingen tvekan i mitt sinne. Genom Jehovas ande tvekade jag aldrig. Jag lämnade in min avskedsansökan till den firma där jag var anställd, skrev till expeditionen i London för att få instruktioner om vad jag skulle göra, och inom tre månader var jag ute i heltidstjänsten.
De första åren i pionjärtjänsten var inte alls svåra för mig. Jag tror att min litteraturplacering höll sig omkring medeltalet, och eftersom jag hade litet pengar att falla tillbaka på, var jag aldrig bekymrad för den finansiella sidan av arbetet. Jag höll undan för undan på att bli mera mogen i kunskap och insikt beträffande Guds ord och i fråga om förmåga att bruka det i tjänsten. Jag fick några tillfällen att hålla offentliga föredrag ute på landsbygden, vilket jag verkligen gladde mig åt, och jag fann att jag hade många fler vänner än jag någonsin hade haft i hela mitt tidigare liv. Jag höll på att stifta en rätt så nära bekantskap med en viss syster. Så kom ett nytt prov.
Jag hade varit på konvent i London, där broder Rutherford och några av de amerikanska bröderna hade tjänat, och hade återvänt till mitt lantdistrikt, när jag fick ett telegram från expeditionen i London, vilket meddelade att broder Rutherford önskade träffa mig. På något sätt kände jag på mig att jag skulle komma att få en inbjudan att resa utomlands. Jag visste inte vart. Jag begav mig till London följande dag, fundersam över vad detta telegram i själva verket betydde men fullt besluten i mitt sinne att om det gällde en kallelse att tjäna i ett främmande land, skulle jag utan att tveka säga: Ja, oberoende av var det var. Och sannerligen, första frågan broder Rutherford ställde till mig var: ”Har du något emot att arbeta var som helst i världen?” Jag svarade: ”Nej.” ”Vad skulle du tycka om att bege dig till Indien?” löd nästa fråga. Mitt svar var: ”När önskar du att jag skall resa?” Och inom tre veckor var en annan broder och jag ombord på båten till Indien. Det var ett fall där det gällde att segla mot det stora ”okända”, och jag tänkte på hur Abraham blev kallad att bege sig till ett land som han inte visste något om. Jag tänkte att om Abraham kunde göra detta, så kunde också jag det, ty det var samme Gud som gav kallelsen. Abraham begav sig åstad, ”fastän han icke visste vart han var på väg”. (Hebr. 11:8, NW) Vi kunde göra detsamma.
Allt det här skedde för över tjugoåtta år sedan. Jag befinner mig fortfarande i Indien och är inte död ännu! Det har naturligtvis varit många och skiftande erfarenheter under årens gång. När vi först landsteg i Indien och erfarenheterna inte var så synnerligen uppmuntrande, brukade vi trösta varandra med att säga att de första tjugo åren alltid var de värsta. På den tiden fanns det ingen bestämmelse om ”tjänstledighet” för missionärerna, och vi hade bara fått enkel biljett. Efter fem år var jag i stånd att bevista ännu ett konvent i London och reste hem för två veckor. Efter denna korta ledighet tillbragte jag ytterligare femton år i Indien, utan att resa hem, men nu fanns det vänner och hem i Indien där jag var välkommen, och sanningen i Jesu ord i Matteus 19: 29 var uppenbar. Jag känner mig nu faktiskt verkligt ”hemma” i Indien och föreställer mig att jag skulle känna mig som i ett främmande land, om jag för beständigt skulle återvända till England.
Erfarenheten visar att det i verkligheten inte spelar någon roll var man tjänar. Hela världen är nu bara en relativt liten plats. Det finns människor som tillhör den nya världens samhälle i varje land, och de är lika värda att älskas i ett land som i ett annat. Man vänjer sig snart vid förhållandena i ett främmande land. Det gäller bara att besluta sig i sitt sinne för att göra det och sedan söka Jehovas andes hjälp till att komma över svårigheterna. Mitt råd lyder: Tag alltid emot en tilldelad uppgift från Jehovas organisation och besluta dig med glädje för att söka klara av den.
— F. E. Skinner
Men allt det som var mig en vinning, det har jag för Kristi skull räknat såsom en förlust. Jag förgäter det som är bakom mig och sträcker mig mot det som är framför mig och jagar mot målet för att få den segerlön, som hålles framför oss genom Guds kallelse ovanifrån i Kristus Jesus. — Fil. 3:7, 13, 14.