Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet

Berättat av Robert W. Kirk

PÅ HÖSTEN 1938, då jag arbetade på en fabrik, kom jag att säga till en god vän: ”Går du aldrig i kyrkan?” Han var i sanningen; och han gav mig ett kort vittnesbörd och inbjöd mig till sitt hem. Där lärde jag för första gången känna sanningen. Min mor tog också emot sanningen, och omkring tre år därefter sade vi upp vår trevliga våning och sålde möblemanget, för att jag skulle kunna bli pionjär. Sedan vi köpt en husvagn inträdde jag i pionjärtjänsten. Hur lycklig var jag inte över att vara pionjär! Jag brukade med en viss stolthet säga till mina vänner: ”Jag är pionjär nu!” Snart bestämde jag mig för att sätta in allt på att kvarstå som pionjär, därför att även om jag lämnat ett bra jobb och en god inkomst, så var det värt det! Nu hade jag verkligen börjat förverkliga mitt uppsåt i livet. Min glädje över att få vara en heltidstjänare för Jehova var överväldigande!

Vid ett konvent i Pittsburgh 1944 hörde jag det meddelas att den som fyllde vissa krav och önskade få komma till Gileadskolan skulle tala med broder Knorr. Då fyllde jag i en preliminär ansökan. Föreställ er min förvåning när jag fick ett fullständigt ansökningsformulär och senare en inbjudan att delta i nästa kurs! Det uppgavs i inbjudningen att jag inte torde komma att återvända hem, så jag sålde bilen och en del annat som jag ansåg mindre lämpligt att ta med till ett främmande land. Jag medger att det inte var lätt att göra sig av med mycket som jag hade satt värde på, och inte heller var det lätt att tänka på att jag inom kort måste lämna min släkt och mina vänner. Men Matteus 19:29 rann mig i sinnet, och det hjälpte mig att fatta ett rätt beslut: ”Och var och en som har övergivit hus eller bröder eller systrar eller fader eller moder eller barn eller jordagods för mitt namns skull, han skall få mångfaldigt igen och skall få evigt liv till arvedel.”

Man kunde säga en hel del om livet på Gilead: den underbara samhörigheten, inte bara med de andra eleverna utan också med lärarna och bröderna på Rikets gård, och framför allt privilegiet att i flera månaders tid dagligen få tillägna sig och bli undervisad om Guds ords ”märgfulla rätter”. Det förändrade mig en hel del, hyvlade bort en del kantigheter och gjorde mig mer taktfull, så att jag blev lämplig för missionärsarbetet.

Efter examen i juli 1945 skickades jag som ”tjänare för bröderna” till södra Illinois, där jag skulle tjäna både vita och färgade församlingar. Även denna del av verksamheten var mycket uppmuntrande och angenäm. Men det var inte alltid så lätt. Till följd av förföljelse och pöbelangrepp, som började några år förut, var vittnandet förbundet med svårigheter. En gång, när jag ensam stod ute i gatutjänsten i en liten stad, sade en äldre man till mig: ”Jag kommer tillbaka om tio minuter, och står ni då kvar här, så kommer ni att önska att ni inte hade gjort det.” Jag stod kvar på min plats. Han kom som han hade sagt, nu åtföljd av en storvuxen man, som såg ut som om han varit boxare. De högg tag i mig och marscherade i väg med mig till polisstationen. Snart hade det blivit folksamling, och det såg ut som om allihop ville se blod flyta. Polisen såg att det var nära ett upplopp, så de tog mig in på stationen och släppte ut mig bakvägen. När jag körde därifrån, följde pöbeln med och eskorterade mig ända ut ur stan. Jag körde till nästa stad och gick från hus till hus där en timme och placerade tolv inbundna böcker. Jag hade aldrig lyckats så bra någon gång förut på så kort tid. En annan gång, nära Lawrenceville i Illinois, fick en präst tillsammans med polismästaren ihop en pöbelhop av barn, som kastade sten på några av oss som arbetade från hus till hus. Efter sådana erfarenheter blir man styrkt inombords, ännu mer övertygad om att detta är sanningen.

Medan jag 1946 tjänade de färgade vännernas församling i East St. Louis i Illinois, fick jag brev från Brooklyn, där jag blev tillfrågad om jag ville ta emot ett förordnande i Burma. I Burma? En hel del frågor dök upp i sinnet: Var egentligen ligger Burma? Vad är det för folk där? Finns det några förkunnare där? Och andra frågor. Jag visste givetvis att jag skulle ta emot uppgiften, sak samma vad svaret blev på mina frågor. Jag blev sänd till Betel i Brooklyn för två månaders ytterligare utbildning och därifrån hem på tio dagar. Så steg jag på tåget i Cleveland i december (1946), och efter några dagar fortsattes resan västerut från San Francisco. När jag såg Amerikas kust alltmer förtona i fjärran, rörde sig många känslor i mitt sinne. Givetvis kändes det vemodigt, men på samma gång var jag lycklig över att jag nu äntligen var på väg till Fjärran Östern, där det var så särskilt stort behov av missionärer, ty det fanns ännu ingen gileadit i denna del av världen.

På båten fann jag inte många hörande öron, för det råkade mest vara en last falska herdar — omkring 809 — som tillhörde olika religiösa samfund och skulle till skilda delar av Orienten. Så jag fick god tid att tänka. I det jag mindes en del jag hört om Burma, försökte jag där ute på det oändliga Stilla havet göra mig förtrogen med tanken att bo i en hydda, sitta på en matta och använda teckenspråk, tills jag kunnat lära mig burmanska. Men det väntade mig en överraskning. Snart fick jag erfara, att i Burma går den nya tiden jämsides med den gamla, primitiva, likaså att det i Burma inte bara finns burmaner, utan en mängd folk av alla hudfärger och språk — med varierande levnadsstandard, kultur, religion och sedvänjor, i synnerhet i de större städerna. Jag blev mottagen av förkunnare som bar västerländska kläder och talade flytande engelska. Jag fick åka i en jeep på stenlagda gator, inte till någon hydda, som jag hade väntat mig, utan till ett stort trähus, där jag skulle få mitt hem för framtiden. Bröderna (det fanns bara 18 i hela landet på den tiden) gav mig ett hjärtligt mottagande, och jag var glad åt att få komma till dem.

Men även om förhållandena var bättre än jag hade tänkt mig, så var de ju i alla fall långt efter det som jag hade lämnat i Förenta staterna. Burma hade drabbats mycket svårt av andra världskriget. Tillgången på elektrisk kraft var ytterst ringa, och statliga anläggningar hade företräde. Endast ett fåtal hem hade elektriskt ljus. Nattetid var flertalet gator mörka. Det fanns gott om tjuvar, det var riskabelt att vara utomhus efter mörkrets inbrott. Transportmedlen inskränkte sig till några få gamla militärlastbilar, som inrättats till bussar. En skraltig gammal buss fick vi använda, då vi skulle färdas ut till Rikets sal. Vi tog ut oljelamporna ur bussen och pumpade upp dem, så att vi kunde ha dem till belysning vid mötet. Nu, år 1955, är naturligtvis allt mycket bättre än under de första åren, sedan japanerna gett sig i väg från Burma.

Såsom landets ende pionjär gick jag varje morgon ensam ut i tjänsten, utom vid veckoskiftena, då församlingsförkunnarna deltog med mig. Ibland kunde jag några ögonblick stanna vid tanken på hur skönt det skulle vara att få resa hem igen, men den mängd av arbete som fanns att utföra och tjänstens glädje drev genast bort sådana tankar, när jag på nytt såg framåt och fortsatte att förverkliga mitt uppsåt i livet. Jag hade haft med mig tre kartonger med litteratur från Amerika, eftersom vännerna i Burma då ännu inte hade fått de senast utkomna böckerna. På tre veckor var allt slut. Folk var mycket vänliga, jag blev bjuden in i nästan alla hem, många bjöd på te eller någon annan förfriskning. I rätt många hem kunde jag använda mig av engelska, men jag blev häpen över vilken mängd olika slags folk man träffade vid dörrarna. Förutom burmanerna och andra infödda folk i Burma, som t. ex. karener, fanns det många utlänningar — kineser, tamiler, teluger, bengaler och många, många andra indiska folk. Jag lärde mig några få satser på burmanska för att använda i hem där man inte talade engelska. De flesta jag besökte var buddister, hinduer osv., som inte ens trodde på bibeln, så i många hem gällde det allra först att kunna bevisa att bibeln är sann.

Det tog tid innan jag blev riktigt hemmastadd. Många egendomliga scener och vanor fick jag vänja mig vid — bland annat den (för Burma) så vanliga synen att se folk bada vid en vattenkran var som helst utmed vägen, se hur andra bytte sarong ute ibland folk mitt på ljusa dagen eller hur man satte sig på huk, medan man väntade på bussen vid en hållplats, och hur de stora vattenbufflarna och oxarna släpade på stora timmerstockar. I början undrade jag också vad de där röda märkena var för något, som man såg utmed alla gator och vägar. De såg ut som blod, och jag kunde inte bli klok på vad det var. Senare fick jag veta att de kom av en röd vätska som folk spottar ut när de tuggar betelväxtens blad och nötter. Än i dag efter åtta år blir jag mycket road, när jag ser folk bära bördor på huvudet, som t. ex. en bananklase eller ett paraply.

Men när jag målmedvetet strävar att förverkliga mitt uppsåt i livet, uppväger den tillfredsställelse som kommer av att få hjälpa nya i tjänsten och se en församling tillväxa mer än väl alla slags nyheter eller obehag som en ”nykomling” får vara med om också i Burma. Den kärlek man hyser för ”de andra fåren” och vetskapen om att de behöver ens tjänst, för att växa till i mognad, hjälper en faktiskt att bli hemmastadd bättre än något annat. År 1948 till exempel fick vi ett brev från ett antal personer i en by drygt 200 km från huvudstaden. I åtta års tid hade de sökt komma i förbindelse med Jehovas folk. En av dem hade fått tag i en inbunden bok och hade blivit övertygad om att han funnit sanningen. Han vittnade för andra i byn, och många lämnade katolska kyrkan, bildade själva en liten församling och samlades regelbundet till bibelstudier. En broder och jag begav oss till denna avlägsna by och fann där tolv förkunnare, som väntade på att bli döpta och teokratiskt organiserade. De blev både glada och förvånade över att få höra om Jehovas organisations väldiga omfattning och om sådana platser som Betel och Gilead. Det var en underbar upplevelse att få träffa dem och hjälpa dem ut i tjänsten.

En manlig tamil, som jag för några år sedan började ett studium med, var också tidigare katolik. Han hade lämnat katolska kyrkan, redan innan han fått kontakt med Jehovas folk, helt enkelt sedan han kommit att läsa igenom de grekiska skrifterna på sitt eget språk. Hungrig som han var efter sanningen, anammade han ivrigt allt som förklarades för honom vid studierna. Fastän han har stor familj att dra försorg om, är han nu en av våra mest nitiska förkunnare och använder fyrtio till sextio timmar i månaden och leder ungefär sju bibelstudier. Vad vi har glatt oss åt att se honom gå framåt i sanningen!

Jag hade förmånen att få vara med vid sammankomsten ”Den nya världens samhälle” på Yankee Stadium 1953 och sedan besöka mitt hem. Fast detta konvent var så storslaget och det var så roligt att återse dem där hemma, kan jag försäkra er att mina tankar var här i Burma hos den lilla grupp förkunnare som jag lärt mig att älska så mycket. Efter några dagar i Amerika var jag redo, ja, faktiskt längtade efter, att återvända till mitt arbetsfält. Jag känner att här är så mycket arbete att utföra och så få arbetare till att göra det.

Även om vi alla missionärer här är överhopade med uppgifter i tjänsten, så tar vi i alla fall ibland tid till att sätta oss ner och se tillbaka på en del av våra erfarenheter i det förflutna. Man får en underbar blick för proportioner, när man gör jämförelser mellan sitt liv innan man blev missionär och efter det att man blivit det. Vi är bara fyra här, men alla är eniga om att vi inte skulle önska resa hem för beständigt. För min egen del kan jag säga, att just detta att lämna det jag kallade mitt hem och bege mig till ett distrikt långt bort i främmande land, om vilket jag visste mycket litet, skänkt mig mycket större kraft i Jehova. Arbetet har givit mer tillfredsställelse. Jag har varit i tillfälle att ge ut mycket mer än jag kunde ha gjort på mitt hemmadistrikt. När jag nu ser en burmansk förkunnare stå vid en dörr och hålla en predikan om tre till åtta minuter med bibeln i hand — en person som kanske helt nyligen var en kyrkogångare —, så får det mig att värdesätta Jehovas oförtjänta godhet och det privilegium jag har att få ta del i hans verk här i Burma. Jag ser det som en ynnest från Jehova att jag får vara här! Jag känner mig glad över att få vara här, lycklig över att nu få vara här i aktiv tjänst som landstjänare. Ja, när jag söker förverkliga mitt uppsåt i livet, finner jag att svårigheterna blir större och att det uppstår många fler hinder, men övervinner man dem, så bidrar de till att öka ens andliga styrka till Jehovas tjänst och hans ära.