Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet

Berättat av W. A. Bivens

BARA några veckor efter det att jag hade börjat studera bibeln med hjälp av Sällskapets publikationer, fick jag ett ovanligt fördelaktigt anbud. Jag hade anställning på kontoret i en bilagentur, och nu blev jag av bilfabrikanten erbjuden en sex månaders fri övningskurs i Detroit, varefter man skulle låta mig få en egen agentur. Detta skulle innebära fullständig frihet från penningbekymmer för resten av livet. Men under det att jag studerade, gick det upp för mig att liv skulle kunna betyda mycket mera än att leva bara sextio eller sjuttio år, att det skulle kunna betyda evigt liv genom lydnad för Jehovas ord. Mitt arbete föreföll mig mer och mer såsom slöseri med tiden. Därför fattade min hustru och jag det beslutet, att det verk som vi ville vara upptagna av var Herrens verk; och så bestämde vi oss för att gå ut som pionjärer för att kunna förverkliga vårt uppsåt i livet.

Vi köpte en husvagn, och inom några få månader var vi i gång i pionjärtjänsten. Bara litet mer än ett år senare erbjöd Sällskapet mig att bli pionjär med särskilt uppdrag. Vilken uppmuntran var inte det. Men det kan inte jämföras med den glädje vi kände några månader senare. Vi hade just kommit tillbaka från tjänsten, då jag fick se min hustru komma rusande från husvagnslägrets kontor, andtruten och upprymd. Hon hade ett brev från Sällskapets presidents kontor. Det var en inbjudan till oss att komma till Gilead. Vår husvagn måste ha gungat upp och ned, så uppspelta var vi. Visst hade vi hoppats på att få komma till Gilead, men inte förrän om ett år eller två, och därför blev detta en sådan överraskning. Ja, när vi kom fram, var vi alltjämt litet misstrogna och tänkte att det var nog ett misstag alltsammans, men det var det inte. De väntade oss, och de hade till och med ett rum i ordning åt oss! Nu började fem månaders strävsamt men glädjefyllt arbete. Och det gällde kroppen såväl som sinnet. Jag fick arbeta i trädgården tre timmar varje dag och måste göra bruk av muskler som inte hade fått någon träning på flera år. Men efter några dagar gav träningsvärken med sig; och jag hade stor glädje och tillfredsställelse av att arbeta tillsammans med de andra bröderna i ”trädgårdslaget”.

När kursen började lida mot sitt slut, var alla eleverna upptagna av tanken: Vart kommer vårt nästa förordnande att föra oss? Jämte flera andra bröder blev jag förordnad till avdelningstjänare i en församling i New York. Jag räknar det som ett stort privilegium att där ha fått samarbeta med flera medlemmar av Betelfamiljen och tillägna mig en mycket större uppskattning av Jehovas jordiska organisation. Men vi hade inte varit vid Gilead för att bereda oss att arbeta i staden New York! När vi fick ett förordnande att resa till Centralamerika, var vi fördenskull redo att bege oss dit, fastän det betydde att vi måste skiljas från många nya vänner som vi hade funnit på vårt tillfälliga distrikt.

Vi var åtta stycken som skulle följas åt. Resan gick först med tåg från New York till Miami i Florida och därifrån med flyg till distriktet i främmande land. Vad skulle vi nu få uppleva? Det visste vi inte; men här var vårt arbetsfält, som Jehovas organisation tilldelat oss, och här ville vi vara. Vi skulle visserligen till en av de största städerna i Centralamerika, men när vi fick se den, blev vi inte särskilt uppmuntrade. Den tycktes oss så liten vid jämförelse med New York. Föga anade jag då, att några år senare, när vi hade arbetat långt borta i småstäderna, skulle den förefalla mig lika stor och bländande som New York. Vårt nya missionärshem var mycket olikt den lägenhet vi bott i New York. Det var byggt av soltorkat tegel (som ju egentligen bara är lerkokor), och med vatten och avlopp var det si och så. Men hur är det, om man nu tänker efter litet, är inte murtegel också lera, med den skillnaden att bränningen sker på annat sätt? Köket bestod av ett långsmalt rum utan fönster, och den enda ljuskällan var en glödlampa som hängde ned från taket. Spisen, som också var av soltorkat tegel, slukade enorma mängder ved, om elden skulle hållas vid liv i den.

Den största svårigheten beredde oss nog i alla fall språket. Alla missionärerna lärde sig en kort framställning utantill, så att de kunde erbjuda Sällskapets skrifter vid dörrarna, men när de väl sagt sin ramsa, kunde de inte säga något mera. Vi förstod inte människorna, när de talade till oss, och för våra otränade öron verkade det som om alla talade med kulsprutefart. Sedan vi framfört ett kort erbjudande, kanske någon frågade oss var vi kom ifrån, och vi svarade bara: ”Bra bok; en och sjuttiofem.” Om det var svårt? Ja visst. Men sådana där saker var bara att skratta åt. De välsignelser vi fick var mycket större. Inom kort kunde det bildas en församling. Efter litet mer än två år hade den vuxit, så att det fanns femtiofem förkunnare av Guds rike.

Redan efter några veckor började vi förstå språket och kunde snart ta del i mötena och hålla små anföranden. Efter två och ett halvt år sändes sex av oss till en mycket mindre ort, för att sätta i gång verksamheten där. Den här staden låg högt uppe bland bergen, och det var kallt där året om. Livet i en mindre stad medförde nya problem. Men också på den platsen bildades en liten församling, som har fungerat alltsedan dess. När vi hade arbetat i två år på detta vårt andra arbetsfält, blev min hustru och jag anmodade att bege oss till en ännu mindre ort. Det var bara vi två som skulle fara till den nya staden, som ligger vid kusten, där det råder ständig hetta.

Förhållandena var naturligtvis inte de lättaste, men inte de värsta heller. Vårt arbete rönte nästan inte något motstånd alls; vi placerade en hel del skrifter och träffade på människor av en god vilja. Inom kort började dessa ta del i tjänsten, och detta var en stor glädje för oss. Så fick vi veta att nyanlända missionärer skulle komma dit och att min hustru och jag skulle bege oss till en ännu mindre ort. Sedan vi arbetat en liten tid tillsammans med de nykomna missionärerna, för att hjälpa dem att vänja sig vid seder och bruk i landet och vid det nya språket, reste vi så i väg till ett ”jungfruligt” distrikt igen.

Vi hade nu blivit förordnade att arbeta på en plats där det var ännu varmare än i staden vid kusten, ty den låg i en ökentrakt på låg höjd över havet. De huvudsakliga problemen här gällde ljus och vatten. Vi hade bara tre tjugofemwattslampor i hela huset. Ibland var ljuset så svagt, att stearinljus gav bättre ljus. Vattnet måste vi koka och filtrera. Också här var vi lyckliga, ty vi blev underbart välsignade med människor av en god vilja, som var ivriga att lära känna sanningen och bli en del av den nya världens samhälle. Inom sex månader rapporterade tio förkunnare tid i tjänsten på fältet och hade börjat lära sig hur de på rätt sätt skulle kunna fullgöra sina teokratiska förpliktelser. Det var en ren fröjd att höra en ny broder (sedan han varit i sanningen bara tre månader) säga vid ett tjänstemöte att ”vi som är mogna måste hjälpa de svagare i arbetet från hus till hus”! Och han var en av de mera mogna i den nya församlingen.

Vi arbetade också i två eller tre små samhällen i närheten, förutom i staden där vi bodde. Ett av dessa låg på omkring trettio kilometers avstånd från staden, och vi brukade gå hemifrån klockan 6.30 på morgonen för att hinna med tåget. Detta var inte modernt, strömlinjeformat. Det tog två timmar att färdas trettio kilometer. Vi reste alltid andra klass, där man satt på träbänkar; och efter bara en kort sträcka visste man att det var hårt. Man fick försöka att göra så bekvämt som möjligt åt sig bland folket, korgarna, knytena, hönsen och kanske några levande leguaner, ett slags ödlor. Vi brukade hålla på i tjänsten till omkring klockan 21.30; vår matsäck åt vi medan vi satt och vilade på några stenbänkar mitt i byn. Klockan 22.30 kom tåget in, och vi var så hemma omkring klockan 0.30 eller 1.00. Men en gång kom vi inte hem förrän klockan 6.30, precis tjugofyra timmar efter det att vi hade begivit oss av. Tåget hade blivit försenat till följd av ett jordskred. Men allt detta arbete var inte fruktlöst. De två stöttepelarna i ett protestantiskt samfund blev Jehovas vittnen. Några andra slöt sig till dessa två i tjänst på fältet, och inom kort hölls det ett regelbundet Vakttornsstudium med dem. Uthärdande under vedermödor förde alltid med sig rik välsignelse.

I två och ett halvt år hade min hustru och jag arbetat ensamma utan andra missionärers eller andra mogna bröders hjälp och sällskap, men vi hade glädjen att se nya vänner taga emot sanningen och förkunna den, överlämna sina liv åt Jehova Gud och växa till mogenhet i hans tjänst. En gång, då vi varma och trötta sent på kvällen kom tillbaka från en av dessa färder, fick vi ögonblicklig vederkvickelse. Det låg ett brev oss till mötes från presidentens kontor med en förfrågan om jag skulle vilja ta emot ett förordnande som landstjänare i ett annat land. Jag har nu verkat såsom landstjänare i flera år, och jag sätter stort värde på detta privilegium att tjäna här. I stället för att arbeta tillsammans med en helt liten skara människor är jag nu förenad med många hundra medtjänare. De rent fysiska påfrestningarna är nu ytterst få, även om det alltid uppstår problem. Men det finns ingen uppgift i Jehovas tjänst som inte för glädje och lycka med sig.

Nu har vi ett förtjusande nytt hem för expeditionen här i Costa Rica; arbetet är väl rotat och tillväxer alltjämt. Under de senaste åren har jag också haft privilegiet att såsom zontjänare besöka de olika expeditionerna i länderna i Centralamerika och arbeta med missionärerna ute på fältet för att hjälpa dem att övervinna de hinder som de möter i sin tjänst. Ja, det finns ingen ände på de välsignelser som följer med heltidstjänsten.

Förlorade jag något på att inte ge mig in i affärslivet? Om jag hade gjort det, skulle det ha inneburit ett överflöd av denna världens goda; materiell säkerhet. Uppväger de glädjeämnen och privilegier som följer med pionjärtjänsten förlusten av dessa materiella ting såväl som de ökade svårigheter som många pionjärer får genomgå? Kanske vet de inte alltid var de skall få mat i morgon; kanske befinner de sig på isolerade distrikt och saknar gemenskapen med andra bröder. Likväl kan man helt enkelt inte göra några jämförelser! Heltidstjänsten är inte det lättaste livet, men den är det bästa. För dem som kan träda in i heltidstjänsten och som är villiga att göra det finns det inget skäl varför de skulle nöja sig med någonting mindre än det bästa. De som får liv i den nya världen skall helt visst få njuta av det bästa av allting, och därför kan det inte finnas någon lämpligare tid än nu, då vi står på tröskeln till denna nya värld, för envar att börja förverkliga sitt uppsåt i livet genom att träda in i denna tjänst. Kanske Jesu ord i Matteus 6:25—34 betyder mer för pionjärer än för några andra: ”Alltså: bekymra eder aldrig för nästa dag, ty nästa dag kommer att hava sina egna bekymmer. Det är nog för varje dag med dess egen plåga.” Tusentals pionjärer har ådagalagt sin tro på detta löfte. Att de håller i med sin tjänst bevisar att dessa ord är sanna. Och flera tusenden kan också — genom att de i denna gynnsamma tid före Harmageddon, som blir allt kortare, modigt väljer denna tjänst — bevisa att de är sanna, till Jehovas lov och välbehag.