Missionär ger tröst åt en japansk mor
ATT ett stort predikoverk nu måste utföras i alla delar av jorden kan inte förnekas. Det förhåller sig emellertid också så, att Vakttornets missionärer, som genomgått bibelskolan Gilead, sänds till de trakter där behovet av predikare är störst. Att man i detta arbete får välsignelse, som uppväger vad det kostar att vara missionär, framgår klart och tydligt av efterföljande berättelse från en missionär i Japan:
”Under arbetet från dörr till dörr med de goda nyheterna om Guds rike träffade jag på en kvinna, som sade att hon var så glad över att jag kom till henne, eftersom hon för omkring ett år sedan hade förlorat sin lilla flicka, som då var fyra år gammal, och alltsedan dess hade tyckt att livet inte längre hade någon mening för henne. Att hennes man var mycket god och snäll och att hon också hade en son kunde inte uppväga förlusten av den lilla dottern, som hon hade kommit att älska så mycket.
Hon hade fostrats i den mycket gamla japanska ’Kitsune’-religionen, och eftersom hon ofta kände sig så olycklig, hade hon börjat fundera på att söka sig till någon kyrka i hopp om att detta skulle kunna bättra på hennes sinnesstämning. Hon sökte någon som kunde undervisa henne om den sanne Guden, någon som kunde hjälpa henne och ge henne ett hopp. Jag berättade i stora drag för henne om Jehovas dyrbara löften och om uppståndelsehoppets kraft. Hon lyssnade uppmärksamt och prenumererade på Vakttornet, och så frågade hon: ’När kan ni komma tillbaka och tala med min man och mig?’ Vi gjorde upp om att jag skulle komma igen två dagar senare. De kom båda välkomnande emot mig, när jag infann mig på utsatt tid, och mannen sade: ’Min hustru har inte talat om annat än ert besök sedan ni var här i förrgår, och hon har alltsedan dess väntat otåligt på att ni skulle komma tillbaka i kväll.’
Under vårt första studium lärde hon sig snabbt att inse vad Guds uppsåt är och sade vid studiets slut: ’O, vad jag är glad att jag inte sökte mig till någon kyrka, för om jag hade gjort det, hade jag nog inte velat höra på er, när ni kom till min dörr.’ Två dagar därefter fick jag ett brev från henne, i vilket hon uttryckte sin stora tacksamhet för att jag hade kommit till dem, och hon berättade att hon ämnade använda två timmar om dagen till personligt studium, och så undrade hon hur snart jag skulle kunna komma igen, för den dagen då vi hade vårt studium var den bästa dagen i veckan.
Efter varje studium håller hon styvt på att få följa mig till stationen, för på det sättet kan vi fortsätta en stund till att tala om Jehova, säger hon. Häromdagen, då jag hade mina vägar där förbi, tittade jag in utan att vara väntad och frågade henne: ’Har ni väldigt bråttom just nu?’ Hon svarade: ’Kom skall ni få se.’ Jag följde efter henne in i rummet, och där, uppslagna på bordet, låg bibeln och småskriften Grundvalen för tron på en ny värld, som hon höll på att ingående studera och göra understrykningar i.
Efter bara tre studier kom hon till Rikets sal för att lyssna till ett bibliskt föredrag, och när jag följde henne hem efteråt, sade hon: Jag tycker det är helt enkelt underbart att ni missionärer lämnar edra hem och kommer hit till Japan och lär er vårt svåra språk, och allt detta för att hjälpa oss in på den rätta vägen.’ Om mötet yttrade hon: ’Jag är överlycklig, för jag har träffat de bästa människor.’
Dagen därpå höll hon utkik efter mig då jag gick förbi hennes hem och frågade: ’Har ni en sångbok med er? Ända sedan jag sjöng den där sången ”Tack för bibelns helga ord”, har jag försökt påminna mig orden och melodien. Ah, kom in och lär mig den.’ Efter omkring tio minuter var ’sånglektionen’ över, och hon hade lärt sig melodien, och när jag gick därifrån kunde jag höra henne sjunga under det hon fortsatte arbetet i köket.
När jag tog adjö i går efter vårt fjärde studium, sade hon: ’Nu har jag kommit in i Jehovas organisation; nästa steg är dopet och sedan predikande.’”
Ja, de unga män och kvinnor som lämnar hem och fosterland för att färdas till avlägsna länder med främmande folk och där predika de goda nyheterna om Guds rike och trösta alla sörjande får förvisso uppleva sådant som värmer deras sinnen och hjärtan.
Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, som tröstar oss i all vår bedrövelse, så att vi må kunna trösta dem som äro i allt slags bedrövelse, genom den tröst med vilken vi själva bliva tröstade av Gud. — 2 Kor. 1:3, 4, NW.