Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet

Berättat av Harry W. Arnott

DE FRÖJDER och välsignelser, som föredraget den 3 april 1955 om ”Kristenheten eller kristendomen — vilkendera är ’världens ljus’?” och åminnelsehögtiden och verksamheten i förbindelse därmed så uppenbart hade med sig, väckte hos mig en önskan att skriva ner den här berättelsen. Den börjar omkring juli 1939, ty det var då jag gjorde min första bekantskap med sanningen genom min mormor, som då var på besök i mitt hem. Alldeles från början fick jag några lärdomar, som har kommit mig väl till pass under alla åren sedan dess. Mormor hade varit aktiv i tjänsten sedan 1915, men ändå hade hon under hela tiden från 1915 till 1939 sett få, om ens några, direkta resultat av sitt predikande om Riket. Så ni kan föreställa er, vilken glädje det var för henne att få hjälpa mig att ta ståndpunkt. Sedan dess har hon haft andra liknande välsignelser, men hennes tålamod under dessa år var ett verkligt föredöme för mig. Hon gav mig också goda råd från Skriften. Jag minns särskilt hur hon tog mig avsides en dag, alldeles efter det att jag hade börjat att ta aktiv del i tjänsten, och sade så här: ”Det är någonting som du alltid bör komma ihåg: Låt aldrig någonting som någon av bröderna kan säga eller göra komma dig att bli missmodig eller stött. Kom ihåg att du tjänar Jehova, inte människor. Om du håller dig till Jehova och hans organisation, så kommer du inte på villovägar.”

I mars 1940 blev jag döpt, och i juni samma år gick jag ut som pionjär. Från den tiden började jag faktiskt att förverkliga mitt uppsåt i livet, och under alla år sedan dess har jag varit ytterst tacksam för att alla mina krafter har blivit ställda i Rikets tjänst.

Jag vet, att det nu för tiden i många länder är nödvändigt för en vanlig pionjär att ha ett deltidsarbete, men alltifrån början var jag tacksam för att jag kunde reda mig ändå. Inte för att jag hade något eget kapital eller fick någon hjälp utifrån. Visst inte. Jag tror att jag hade omkring sex pund (cirka åttiofem kronor) som min hela förmögenhet, när jag trädde in i pionjärtjänsten vid aderton års ålder, och jag fick inget ekonomiskt understöd hemifrån. Somliga kan tycka att det var dumdristigt. Kanske var det det, men jag förlitade mig på Jehova, och fastän jag fick lära mig att ha ”ont om det” ibland, var jag ändå inte utan det nödvändigaste. När jag nu ser tillbaka, är jag glad över att det blev på det sättet, ty det tycks som om många har gått miste om pionjärtjänstens glädjeämnen därför att det var vissa saker som behövdes innan de kunde ta steget att bli pionjärer, vissa materiella ägodelar, en viss penningsumma som skulle sparas ihop, och det tycks som om de aldrig blev färdiga att ta steget. Därför tog jag aldrig något deltidsarbete. Men senare, år 1942, blev jag förordnad att arbeta som pionjär med särskilt uppdrag i Storbritannien i förbindelse med utvidgningsarbetet på isolerade distrikt, och Sällskapets ekonomiska understöd blev verkligen uppskattat.

Under det att jag konsekvent har hållit på med att förverkliga mitt uppsåt i livet, har det enda avbrottet under de gångna femton åren i pionjärtjänsten varit ofrivilligt. Det var under krigsåren, och jag ville fortsätta min förkunnargärning, men andra tyckte annorlunda och satte mig i fängelse. Jag skattar mig verkligen lycklig att ha fått dela denna erfarenhet med andra bröder och systrar, som också vägrade att bryta sin odelade hängivenhet för Jehova. Fastän det var en prövning, visade sig denna erfarenhet vara mycket stärkande. Med så mycken tid till mitt förfogande (de första sjutton veckorna var jag inlåst i ensamcell under nitton av dygnets tjugofyra timmar, och inte ens under de fem timmar, då jag arbetade tillsammans med andra fångar, fick jag lov att tala med någon) blev jag i tillfälle att meditera. Då kom alla de tvivel som jag någonsin hade haft om sanningen tillbaka i mitt sinne: ”Kastade jag bort mitt liv för fåfänga förhoppningar?” ”Var det bara någon ungdomlig känsloupplevelse som hade ryckt mig med sig?” ”Varför uthärdade jag egentligen det som jag nu fick gå igenom?” Så kom jag också att tänka på vad Paulus skrev: ”Håll på med att pröva, huruvida ni äro i tron, håll på med att utröna, vad ni själva äro.” Och trots mina många tillkortakommanden var det en stor uppmuntran att finna att jag i mitt hjärta verkligen älskade sanningen och önskade behaga Jehova. Nu hade jag inga tvivel om att det var sanningen, och fastän jag kunde misslyckas, skulle sanningen segra, och med Jehovas hjälp beslöt jag därför att hålla fast vid sanningen.

Vad som hjälpte mig vid den tiden var att jag redan före min fängelsevistelse hade tillbragt en underbar tid i tjänsten som pionjär med särskilt uppdrag. Det är i synnerhet ett uppdrag på ett isolerat distrikt som för alltid har fäst sig i minnet. Jag hade en bra kamrat, som sedan har gått igenom Gilead tillsammans med sin fru, och de befinner sig nu i Sydafrika. Den kristliga kärlek och det kamratskap vi delade var en underbar välsignelse för oss båda och gjorde arbetet till en ännu större glädje. Inom några veckor efter det att vi hade anlänt till detta isolerade område hade vi tjugo studier i gång i den enda staden där, och inom ett år var det möjligt att organisera en ny församling. Att således se Guds ords ”fruktbara säd” på så kort tid ge så rik skörd gav oss en ilning av lycka, och detta smakprov på verkligt pionjärliv stimulerade min önskan att en dag gå ut i missionärstjänsten, om det var Jehovas vilja. Hur väl minns jag inte alla gånger vi cyklade hem omkring midnatt efter tio eller tolv timmars tjänst. Medan vi åkte talade vi om de välsignelser vi hade varit med om under dagen, och ofta förundrade vi oss över undren ute i världsrymden, när månen och stjärnorna framträdde i sin starkaste glans där uppe i norra Skottlands friska, klara luft.

Genast jag hörde talas om Gilead, ville jag komma dit. Jag förmodar, att jag hade en äventyrslysten tanke på att ”komma ut och se mig omkring”. Men jag kände också, att det var det enda förnuftiga steg jag kunde ta — att anmäla mig till Gilead, när tillfället kom. Jag kände att om jag höll igen, så skulle det vålla att organisationens användning för mig begränsades. Om jag anmälde mig och inte blev kallad, så var det inte mer med det. Men det är alldeles säkert bäst att låta Jehova råda i fråga om våra uppgifter, och eftersom jag hade överlämnat mitt liv till att göra Jehovas vilja, så kunde jag inte tänka mig någon giltig orsak till att sluta upp med att förverkliga mitt uppsåt i livet.

Näst efter mitt överlämnande och mitt inträde i heltidstjänsten var Gilead det betydelsefullaste steget i mitt liv. Jag tror, att det inte var det, att jag lärde så mycket som var nytt, som gjorde mest intryck på mig, fastän jag verkligen lärde en hel del nytt. Nej, att gå igenom Gilead var som att ta upp sanningen och handskas med den på nytt, få det myckna, som man förut inhämtat (och som till största delen var fördunklat av brist på användning), sammanfört och sammanfogat till en enda strålande, klar bild. På så sätt fördjupades vår förståelse och vår uppskattning av sanningen mer än någonsin tidigare.

Efter Gilead blev jag skickad till Nord-Rhodesia, och här har jag nu varit i nästan åtta år. Och vilka händelserika år! Efter ankomsten arbetade jag en tid som pionjär med särskilt uppdrag och fick glädjen att se många européer här ta emot sanningen. Det var en förmån att få hjälpa till att upprätta nya församlingar. Först tycktes det mig emellertid som om klimatet skulle komma i vägen för min fortsatta tjänst. För de flesta är det ett drägligt klimat, men jag fann det mycket enerverande. Värmen började orsaka anfall av utmattning. En gång när jag talade vid en sammankomst föll jag samman mitt under talet. Fastän jag var frestad att be om förflyttning, är jag verkligen glad att jag ändå inte gjorde det. Det har inte avlöpt så illa som jag tänkte mig. Än en gång var det de andliga välsignelserna, vilka mitt uppdrag hade med sig, som uppmuntrade mig till att fortsätta. Om det inte varit för det och för att Jehova har hjälpt genom sin ande och sin organisation, så kunde jag ha slutat upp, ty köttet är svagt — jag vet att mitt är det. Men bara att vara med vid en av sammankomsterna för de afrikanska bröderna här, att lyssna till deras sång, att ha förmånen att tala till dem och se hur ivrigt och uppmärksamt de tar till sig varje råd och anvisning, allteftersom programmet skrider framåt, gör det alltsammans mödan värt.

När jag hade varit här i sex år, gifte jag mig med en kurskamrat från Gilead. Vi arbetade båda två på expeditionen. Nu följde mitt livs lyckligaste månader; jag delade ett välsignat kamratskap med en älsklig flicka som var helt och hållet hängiven Jehova och en idealisk medhjälp. Vi hade båda väntat länge på att få dela detta lyckliga kamratskap, och vi var beslutna att med Jehovas hjälp använda denna ytterligare välsignelse till hans ära. Och så — bara fem månader efter vårt bröllop — blev min hustru dödad vid en bilolycka. Det hände för något mindre än ett år sedan, så händelsen är fortfarande lätt att framkalla i minnet. Jag var själv med men undkom utan någon allvarligare skada. Jag var i stånd att återuppta arbetet på expeditionen efter ett par dagar. Men till en tid var jag liksom bedövad av tragedien.

Det var då jag lärde mig inse vilken underbar välsignelse sanningen är och i synnerhet förmånen att vara i heltidstjänst. Det är inget tvivel om att sann andlig läkedom kommer från Jehova, och ju närmare vi är honom och hans organisation, ju mer vi aktivt tar del i den nya världens samhälles angelägenheter, dess effektivare sker läkningen.

Här är jag alltså nu i Nord-Rhodesia efter sju och ett halvt års skiftande erfarenheter, som alla har stärkt mitt hopp till Jehova och min förtröstan på honom. Jag vet, att det inte är i egen kraft som jag har kunnat fortsätta i heltidstjänsten. Frestelsen finns (och jag faller ibland för den) att lita på sig själv i stället för att helt och hållet lita på Jehova. Å andra sidan finns faran att bli modfälld, att känna sig oförmögen att sköta ett uppdrag — återigen betyder det att man inte förlitar sig på Jehova. Därför har jag varit särskilt tacksam under dessa gångna år för de ständiga råden från den ”trogne och omdömesgille slaven”, som hjälper oss att alltid vända oss till Jehova och ge det bästa vi kan och lämna resultaten åt honom, ty det är han som kan hjälpa oss att stanna kvar i hans tjänst. Jag gläder mig nu i tacksamhet åt mitt privilegium som landstjänare, och det är min önskan att få fortsätta i heltidstjänsten ända fram till Harmageddon och naturligtvis där bortom, i den nya världen, genom Jehovas oförtjänta godhet, och att göra det i den ställning som Jehovas organisation vill bruka mig i, vilken det än må vara. Jag hoppas att jag kommer att få den hälsa och kraft, som behövs för att göra det, och framför allt att jag må kunna bevara den rätta hjärte- och sinnesinställningen och följa med varthelst Jehova leder sitt folk genom sin regerande konung, Kristus Jesus. Jag är glad över att jag började i pionjärtjänsten och förverkligade mitt uppsåt i livet. Jehova har i sanning lagt sin välsignelse därtill.

Loven Jehova från jorden. I ynglingar, ja, även I jungfrur, I gamla med de unga. De skola lova Jehovas namn, ty hans namn allena är högt. — Ps. 148: 7, 12, 13, Åk.