Del 1 — Sällskapets president besöker Europa och Mellersta Östern

FÄRDSÄTTEN nu för tiden är sannerligen mycket annorlunda än för fyrtio år sedan. Tack vare flygförbindelserna har jag på endast några veckor kunnat göra långa resor och besöka många platser runt om i världen, varvid jag har inspekterat Sällskapet Vakttornets expeditioner, sammanträffat med missionärer och varit med om sammankomster i många olika länder. Måndagen den 26 november 1956 klockan 16.00 steg jag ombord på en DC-7:a för att påbörja ännu en sådan resa. Tio timmar senare gick vi ned i Hamburg, där några av passagerarna lämnade planet, och efter en halvtimme flög vi så vidare till Danmark, där jag skulle göra mitt första uppehåll.

På sommaren 1955 satte Sällskapet i gång ett stort byggnadsprogram, som omfattar flera länder i Europa. En del av nybyggena hade kommit en god bit på väg, och jag skulle nu syna dem. Arbetet i Danmark har gått framåt så väl under de senaste åren, att det behövs ett nytt Betelhem och likaså ett tryckeri. Det var en ren fröjd att nu dryfta en del detaljer i samband med byggnationen och syna den del av den nya, fina byggnaden, som håller på att resa sig i Köpenhamn. Byggnaden blir troligen färdig att tagas i bruk under 1957. Jag fick tillfälle att dryfta problem — och de var många — i samband med predikoverket i Danmark, som man fått att brottas med vid expeditionen här. Bröderna är mycket nitiska och vill utföra arbetet på samma sätt som Jehovas vittnen gör i alla andra delar av världen, men myndigheterna har en annan mening. De påstår, att när Jehovas vittnen går från hus till hus, sysslar de med affärer och att deras verksamhet därför bör regleras av handelslagarna. För att nå en lösning på detta problem har mångt och mycket behövt dryftas med advokater. Bröderna låter inte sina händer sjunka utan fortsätter att predika de goda nyheterna om Riket. Det var en stor glädje för mig att se 6.082 av dem vid ett möte i den till trängsel fyllda KB-hallen, där jag hade talat vid flera tidigare tillfällen.

Tyskland

Jag tillbringade endast halvtannat dygn i Danmark och reste så vidare till Tyskland. Planet gick ned i Frankfurt. Det gjorde mig glad att här mötas av många av mina medarbetare, bröderna Frost och Franke, en del andra bröder från expeditionen i Wiesbaden och ett ganska stort antal bröder från församlingar i Frankfurt. Mitt besök här gällde också att dryfta problem i samband med utvidgningen. Vårt Betelhem och det nuvarande tryckeriet är för små, och vi tillkallade en arkitekt, en broder, och tillsammans med honom arbetade vi hela dagen för att göra upp planerna för ett större tryckeri och Betelhem. Sällskapet har lyckats förvärva mark från Wiesbadens stad och efter mycket om och men fått stadens myndigheter att gå med på en gatureglering, så att vi kan bygga det nya huset alldeles intill det gamla. Detta har uppskattats mycket av Sällskapet, och vi kommer att få en utmärkt anläggning, som kommer att betyda stor effektivitet vid Betelhemmet och tryckeriet i Tyskland. Byggningen blir stor nog för några nya pressar, som håller på att konstrueras, det blir högt i taket i tryckeriet och alltså god plats.

Jag fick inte tillfälle att tala till den samlade Betelfamiljen vid ett möte, men jag träffade dem alla i matsalen och gav dem Årsboken och den nya almanackan, som de blev mycket förtjusta över.

Efter knappt tjugofyra timmar i Tyskland, ay vilka de flesta gick åt till arbetet för den nya byggnaden, fortsatte jag till Nederländerna. När vi kom till Frankfurts flygplats, fick vi veta att planet till Amsterdam skulle bli tre timmar försenat. Många bröder från Frankfurt hade kommit för att säga adjö, och jag föreslog att vi alla skulle åka in till Frankfurt och besöka några av församlingarna som just hade möten den kvällen — teokratisk skola och tjänstemöte —, och jag kunde kanske få tala till dem i de olika samlingslokalerna under en halvtimmes tid eller så genom en tolk som var med oss. Det blev en mycket lyckad kväll. Vi besökte två Rikets salar, och jag kunde tala till mina bröder som var församlade, 144 på det ena och 151 på det andra stället.

Tyskland har sannerligen kommit på fötter sedan krigsslutet, och ett väldigt återuppbyggnadsarbete har utförts i själva Frankfurt. För en del år sedan, strax efter det att kriget var slut, besökte jag Frankfurt och såg staden i ruiner, men nu såg huvudgatorna ut som de större gatorna i vilken annan stad som helst, i USA eller annorstädes. Vi begav oss så åter ut till flygplatsen, och efter en fyrtio minuters flygtur var jag framme i Amsterdam, där landstjänaren i Nederländerna mötte mig.

Nederländerna

Också här planerar Sällskapet att bygga ett nytt hus för expeditionen. Den nuvarande fastigheten, som har ett mycket bra läge i Amsterdam, är alldeles för liten, och vi har planer på att inrätta ett eget tryckeri en vacker dag. Nederländerna är ju ett så litet land, och man är ständigt sysselsatt med att genom torrläggning ”skapa” nytt land att bo på; och man får vänta på sin tur, så att säga, för att få en tomt. Vi hoppas kunna få en tomt i utkanten av Amsterdam, där vi kan uppföra den nya byggnaden. Hela dagen upptogs av planläggning för byggnaden.

England

Söndagen den 2 december flög jag vidare till London. Tillsammans med landstjänaren, broder Hughes, en del andra medlemmar av Betelfamiljen och några arkitekter begav jag mig ut till den tomt som nyligen hade köpts och där vi hoppas kunna uppföra en mycket vacker byggnad. Det är en synnerligen tilltalande plats i en del av London som är rik på växtlighet, och här skall Betelfamiljen få sitt nya hem och ett större tryckeri uppföras. Tomten omges av stora, lummiga träd, ja, man kan inte tänka sig att få en vackrare plats att bo på och ändå vara nära staden. Våra bröder i Betelhemmet i London gläder sig ofantligt åt den nya anläggningen, och arkitekten sade att man skulle börja gräva grunden i februari och att det sedan inte skulle stå så länge på förrän byggnaden är färdig. För många i sanningen har 34 Craven Terrace, London W. 2, blivit en gammal van adress; men jag är viss om att vittnena i England kommer att glädja sig över förändringen, och anblicken av den nya byggnaden och den nya Rikets sal, som uppförs i förbindelse med den, kommer att fylla envar med glädje och stolthet över dessa bevis på hur Rikets verk växer på Brittiska öarna. Arbetet gick verkligen framåt med stora steg under året 1955—1956, och i december 1956 nåddes nytt rekord i antalet förkunnare: 32.857. Den nya byggnaden är sannerligen behövlig.

Mitt besök i London varade bara knappt ett dygn, ty redan tidigt på måndagsmorgonen fortsattes färden till Paris.

Frankrike

I Paris har också en tomt köpts in, och åter tillbringade jag en hel dag tillsammans med arkitekter och dryftade åtskilliga detaljer för att slutgiltigt fastställa ritningarna för det nya Betelhemmet och tryckeriet, som man så väl behöver i Frankrike. Måndagens höjdpunkt utgjordes av ett möte på kvällen, då 2.580 av våra bröder var samlade. De hade kommit från olika delar av Frankrike och naturligtvis från hela Paris, och vi påminde oss den underbara sammankomsten i Paris på sommaren 1955. Broder Jontes, landstjänaren, inledde helt kort, och därefter hade jag det stora nöjet att tala om för denna utsökta skara av kristna, att det också i Paris skall byggas ett nytt Betelhem, tillika med ett tryckeri. Detta glada bud framkallade ett sådant gensvar, att det kunde fått taket att lyfta sig. I december hade Frankrike 10.058 förkunnare, ett nytt rekord och ännu ett bevis på att vi behöver större utrymme.

Inom loppet av bara en vecka hade jag så besökt fem expeditioner och dryftat de mest trängande problemen och i all synnerhet ägnat tid åt sådant som gällde uppförandet av nya expeditioner och tryckerier. Färden skulle nu gå vidare mot mellersta Östern. Jag skulle besöka sammankomster, inspektera expeditioner, hälsa på missionärer och undersöka möjligheterna att utvidga predikandet av de goda nyheterna.

Luften var klar och ren på tisdagsmorgonen, då jag lämnade Paris. Färden gick över de snöklädda Alperna, och rätt under oss kunde vi se Mont Blanc; det var en utomordentligt vacker syn. Hur underbart skönt är inte Jehovas skaparverk! Snart lämnade vi snöriket bakom oss och skymtade Italiens gröna fält, och slutligen tog vi mark i Rom. Här möttes jag av landstjänaren, broder Sideris, och broder Hoffmann, som är zontjänare i denna del av världen, och vi hade en timmes mycket angenäm samvaro, varefter broder Hoffmann och jag fortsatte resan mot Grekland.

Grekland

När bröderna i Grekland fick veta att Sällskapets president skulle komma på besök till Aten, blev de mycket entusiastiska, har det berättats mig. Det var fem år sedan jag var i Grekland sist, men den här gången skulle Sällskapets vice president, F. W. Franz, och likaså zontjänaren, F. C. S. Hoffmann, vara med mig. Broder Franz hade gjort en tur genom Portugal och Spanien och gjort ett uppehåll i Rom, och han anlände till Aten en dag senare än jag. Bröderna i Aten var mycket upplivade och såg med iver fram emot vad besöket skulle bjuda. Landstjänaren och andra ansvariga bröder på expeditionen hade brytt sina hjärnor med frågan om det skulle gå att anordna ett gemensamt möte i Aten. Redan i november hade man hänvänt sig till polisen för att få tillstånd att hålla ett enda möte den 7 december, och efter en del dryftande hit och dit utfärdade polisen ett sådant tillstånd. Man hyrde då en av de största teatrarna i Aten; den hade 1.200 sittplatser. Allt tycktes vara klart för en halvdagssammankomst, och inbjudningskort sändes därför ut till alla församlingstjänare, krets- och områdestjänare i hela Grekland. Teatern var mycket för liten för att alla Jehovas vittnen som regelbundet kommer tillsammans till möten i Aten och Pireus skulle kunna få plats. Man gjorde därför andra anordningar för att de skulle kunna få råka Sällskapets president och dess vice president.

Tänk er in i hur glada dessa bröder kände sig; de hade inte kunnat hålla sammankomst på tjugoåtta år!

Bara fyra dagar före konventet underrättade polisen broder Idreos, landstjänaren, om att man inte visste huruvida mötet skulle få hållas och att därför inga förberedelser borde vidtagas. Landstjänaren meddelade då polisen att inga förberedelser pågick nu; nej, de var avslutade, teatern hade förhyrts, inbjudningskort hade sänts ut, och många var redan på väg till sammankomsten. Polistjänstemännen, som talade med landstjänaren, var mycket osäkra på hur de skulle handla och bad honom komma tillbaka nästa morgon. Under tiden skulle de dryfta saken med sina överordnade. En del bemärkta personer, som är intresserade av Jehovas vittnens verksamhet i Grekland, telefonerade under dagen till polismyndigheterna, och dessa lät dem få veta den verkliga orsaken till att man försökte stoppa mötet. Man hade ingripit därför att en tjänsteman vid ärkebiskopens expedition hade sökt förmå polisen att hindra Jehovas vittnen att hålla denna sammankomst. Polisen beslöt emellertid till slut att mötet skulle få hållas, med den förhoppningen att inte så många skulle komma till det. Men vi visste mycket väl, att varenda en som hade fått inbjudan till mötet i teatern skulle komma dit. I väntan på att tiden för sammankomsten skulle komma inspekterade broder Hoffmann och jag expeditionen och Betelhemmet. Broder Franz anlände från Rom och fick ett entusiastiskt mottagande, och så grydde den 7 december.

Redan tidigt på morgonen började bröderna komma till teatern. Polisen var också där. Teatern hade öppnats, och Jehovas vittnen hade beretts tillträde. Klockan 9.30 lät polisen stänga dörrarna, ty då var hela salongen fylld till sista plats. Det var 1.200 personer närvarande, en skara verkligt lyckliga människor, som fröjdade sig över att utgöra en del av den nya världens samhälle och nu få se och höra Sällskapets president, vice president och zontjänaren, som hade kommit för att tjäna deras land.

Mötet började precis klockan 10. Broder Hoffmann återgav först en del mycket intressanta erfarenheter som bröder i andra länder har haft. Efter hans korta tal höll broder Franz ett mycket fängslande och manande entimmesföredrag. Han berättade för bröderna om sina unga dagar, då han studerade grekiska vid Cincinnatiuniversitetet, och om hur han hade studerat Greklands forntida historia och nu hade fått tillfälle att själv se något av det gamla Aten vid Akropolis och på Areopagen, som han hade besökt föregående dag. Han påminde de närvarande om Paulus’ tal till atenarna och nämnde att vi nu hade haft förmånen att göra ett kort besök på den ungefärliga plats där Paulus höll sitt storslagna tal. Broder Franz berättade också för bröderna om besöken i Portugal, Spanien och Italien och om hur nitiska och hängivna bröderna är i dessa länder.

Därefter talade jag till de mycket entusiastiska och lyckliga åhörarna. De flesta som hade kommit från andra håll i Grekland såg nu för första gången några av Sällskapets styrelseledamöter, och de lyssnade ivrigt för att inte gå miste om något av det som sades. Jag talade över ämnet ”Föd mina små får” och påvisade det stora ansvar, som lades på Petrus och alla de andra lärjungarna, att verkligen bli tillsyningsmän och ta på sig en tillsyningsmans plikter. Jesus skulle snart lämna dem. Han hade sörjt väl för att ge föda åt de får som varit med honom, men han var inte längre där såsom deras herde, som kunde se till att de fick tillbörlig vård; därför hade nu hela denna börda av ansvar fallit på hans trogna efterföljare. Det framhölls i talet, att de som i våra dagar har ställningen som tillsyningsmän bör hörsamma Jesu ord: ”Föd mina små får”, och att de inte får försumma dessa får. Ibland har tillsyningsmän för sig att de bara skall inta en ärad och aktad ställning, att de skall sköta församlingens korrespondens och sända in dess rapporter och hålla ett tal då och då. Men i stället är en tillsyningsmans uppgift att föda de små fåren och att se till att de blir omhändertagna och stannar kvar i fållan. Det påpekades därför, att om några individer håller sig borta från församlingen, då är det tillsyningsmannens plikt att besöka dem för att ta reda på varför de inte kommer till församlingens möten, ge dem tröst och uppmuntran och skriftenliga råd, som de kan behöva, och se till att de får föda och återvänder till fållan.

I Grekland är behovet av goda tillsyningsmän stort. Bröderna där har inte frihet att komma tillsammans församlingsvis i en Rikets sal eller dylikt, utan de får nöja sig med att samlas i grupper om tio till femton i privata hem. Därför måste tillsyningsmannen vara vaken för sina plikter och ha kontakt med bokstudiegrupperna vid samlingsplatserna för tjänsten, för att se till att alla de ”andra fåren” såväl som de som tillhör den ”lilla hjorden” får tillbörlig föda. Tänk er in i detta, under tjugoåtta år hade Jehovas vittnen inte kunnat komma tillsammans på det sätt som de gjorde den här dagen, och deras hjärtan flödade över av glädje.

En del tidningsmän var närvarande, och de lät folk få veta vad som försiggick på Jehovas vittnens sammankomst. Under flera år hade dé poliser, som skickades till Jehovas vittnens möten, haft order att arrestera dem. Polisen hade tidigare tvingats gå den grekisk-ortodoxa hierarkiens ärenden, så att närhelst denna ville ha någon arresterad och fängslad, var det polisens sak att utföra dess gemena avsikter. Men nu, för första gången på tjugoåtta år, hade Jehovas vittnen kommit tillsammans i en förhyrd teater, och polisen var där för att beskydda dem. Vi hoppas och beder av hela vårt hjärta, att detta är början till något nytt, till att Jehovas vittnen i Grekland skall få hålla sammankomster och förhållandena ändras, så att dessa präktiga människor, som önskar tjäna Gud — och honom allena —, må få åtnjuta frihet att samlas för att utöva sann tillbedjan.

Som förut nämnts var det omöjligt att rymma alla bröderna i teatersalongen. Man hade därför gjort upp planer för att Sällskapets president och vice president skulle besöka små samlingar i brödernas hem runt om i Aten under eftermiddagen. Klockan 15 började landstjänaren och jag vår rundtur till de olika hemmen. Omkring tjugofem minuter senare följde broder Franz och en annan broder från expeditionen efter och besökte samma hem. På så sätt fick vi tillfälle att tala till många fler bröder. Ja, klockan 21 samma kväll hade vi på det sättet talat till 853 bröder. Vilken underbar dag detta hade varit! När vi kom tillbaka till expeditionen på kvällen, var många av församlingstjänarna från andra delar av Grekland där för att se expeditionen och tryckeriet, och jag fick åter tillfälle att tala till dem, under cirka trettio minuter. Sällskapet hade ordnat ett litet samkväm på expeditionen, eftersom denna var inrymd i en nybyggnad som många av bröderna från andra håll i Grekland inte tidigare hade besökt.

Vi alla som fick vara med om denna dag, den 7 december, kommer sent att glömma den. Om bröderna där var ivriga och lyckliga över att få se oss, var vi inte mindre glada över att se dem. Följande dag skulle vi fortsätta färden till Turkiet. Bröderna förde oss ut till flygplatsen, och så lämnade vi Aten bakom oss med kurs mot Istanbul.