Del 2 — Sällskapets president besöker Europa och Mellersta Östern

Här fortsätter Sällskapet Vakttornets president, N. H. Knorr, sin reseskildring.

TURKIET DEN 8 december klockan 14 möttes vi på på Istanbuls flygplats av femton av våra bröder. För fem år sedan hade jag träffat några av dem, och det var nu en stor glädje att återse dem. Broder Franz hade inte varit i Istanbul tidigare, men broder Hoffmann hade besökt staden för ett år sedan. Istanbul, det forna Konstantinopel, är en gammal intressant stad. Breda, nylagda autostrador ledde från flygplatsen till staden. På vägen in till centrum såg vi den gamla stadsmuren, som en gång, när Bysans stod där i all sin glans, utgjorde stadens värn mot marodörer. Motorvägen förde oss ända fram till den port, genom vilken sultanen Muhammed II Fatih red in år 1453, då staden föll i turkarnas händer. Vi körde genom porten och ”gamla staden”, passerade Gyllene hornet och kom så fram till hotellet, varifrån man hade utsikt över Bosporen, det förtjusande sundet som förbinder Svarta havet och Marmarasjön. Så snart vi installerat oss, begav vi oss hem till en av bröderna, för att dryfta olika problem som bröderna i Turkiet ställs inför. Bland annat talade vi om den strikta neutralitet som Jehovas vittnen i alla världens länder måste tillämpa. Vakna kristna i denna tid blandar sig inte i de olika nationernas mellanhavanden, och vars och ens samvete måste fostras i enlighet med bibelns sanningar. En kristen bör inte heller söka påverka en annan människas samvete. Var och en måste själv avgöra hur han skall handla. Varje kristen måste göra klart för sig sitt ansvar inför Jehova; han måste bevara ett rent samvete och slå vakt om sin ostrafflighet.

På kvällen var vi bjudna till några judiska vänners hem. Dessa hade nyligen kommit med i sanningen. Vi var sjutton stycken samlade och hade en mycket angenäm samvaro. Under måltiden berättade broder Franz och jag en del av våra upplevelser, och omedelbart efter middagen infann sig många fler av förkunnarna i Istanbul, och vi fick tillfälle att tala till dem alla. Broder Franz talade särskilt till föräldrarna om att öva och fostra sina barn till att ta del i den kristna tillbedjan. Också i de fall, där en av föräldrarna inte är i sanningen, gäller denna regel. Den som har sanningen är pliktig att undervisa sina barn och leda dem, så att de kan lära känna och ta emot sanningen. Jag talade om de krav som ställs på tjänare i församlingen och påvisade vad församlingen borde kunna vänta sig i fråga om hjälp och bistånd. Det var nästan midnatt innan mötet var slut.

Söndagen skulle bli vår ”stora dag”, men låt mig först få nämna något av det som var upptakten till denna mycket betydelsefulla dag för våra bröder i Istanbul. För fem år sedan när jag var i Istanbul talade jag till bröderna i en armenisk kyrka. Förra året hyrde bröderna ett holländskt kapell för åminnelsehögtiden. Men denna gång visade det sig svårt att få tag på en plats där alla bröderna kunde samlas. I Turkiet får inga religiösa möten hållas annat än i kyrkor, kapell osv., och bröderna var mycket i beråd om hur de skulle kunna ordna en sammankomst. En man som är intresserad av sanningen och delägare i ett stort nöjesetablissemang erbjöd bröderna att hyra hans lokal hela söndagen. De kunde ge det hela formen av en stor bjudning, under vilken man kunde samtala och hålla föredrag. De antog genast hans förslag. Endast bröderna och människor av en god vilja som Önskade bli döpta inbjöds; alla de välsinnade människorna kunde således inte få vara med. Sammankomsten började tidigt.

Första talet, ”Den välgång som kommer från Jehova”, hölls klockan 8.30. Så följde andra tal av de tillresande bröderna. Ett avbrott i det angenäma programmet gav alla de närvarande tillfälle till gemytlig samvaro med bröderna Knorr, Franz och Hoffmann under det att lunch serverades. Man talade senare om för mig att flera människor av en god vilja, som var med, lade märke till hur otvunget de tillresande bröderna sällskapade med vännerna; det förvånade dem att de inte slog sig ned i enskild, oåtkomlig upphöjdhet på plattformen och lät andra passa upp på dem medan de åt. Detta gjorde större intryck på somliga än något annat som inträffade den dagen. Anspråkslöshet är inte något som istanbuliterna ofta stöter på. Det förhållandet att medlemmarna av den nya världens samhälle inte håller styvt på Österns seder och bruk verkade revolutionerande på många av de närvarande, särskilt på dem som nyligen fattat intresse för verket att predika dessa goda nyheter om Riket. Några av betjäningen bakom cafeteriadisken skall ha yttrat: ”Se, vilket intresse dessa människor visar för Gud. De tycker om att nära sina sinnen med hans uppsåt, men vi, vi är ju som djur och ägnar honom aldrig en tanke.” Bröderna gjorde mycket gott intryck på betjäningen, och alla njöt av att kunna slå sig ned till givande samtal med nya och gamla vänner. Klockan 13.30 kom min tur att tala över ämnet ”Varför skall den nya världen bringa fred i vår tid?” Alla de närvarande var verkligen mycket uppmärksamma, och ännu flera personer hade nu infunnit sig, så att skaran vuxit till 270 personer.

Alla blev storligen uppmuntrade och andligen styrkta, och de tyckte att glädjebägaren flödade över, när de nu fått hålla en så utomordentligt lyckad teokratisk sammankomst i Istanbul. Ägaren till nöjeslokalen var också lycklig och visade sin uppskattning av vad han fått vara med om genom att kraftigt slå av på hyran och säga till några av bröderna: ”Det här är första gången i mitt liv som jag har hört folk tala sanningen hela dagen.”

På kvällen samlades femtiotre bröder, tjänare och sådana som kunde tänkas bli tjänare inom kort. Vi dryftade många problem som gällde hur distrikten bäst skall kunna bearbetas och Rikets goda nyheter spridas ut. Hela måndagen gick åt till möten på olika håll. Jehovas vittnen i Turkiet är mycket angelägna om att bli erkända, och Sällskapet har en brinnande önskan att få en organisation till stånd i landet så snart detta är möjligt. Saken dryftades med advokater och personer som är intresserade av att en sådan organisation bildas. Anordningar gjordes också för att upprätta en ny expedition, så att arbetet skall kunna utföras med större kraft. En infödd broder, som varit i sanningen ett tiotal år, förordnades till landstjänare. På eftermiddagen och kvällen besökte vi flera hem, i vilka vänner hade samlats. Vi talade till sammanlagt 188 personer i åtta olika hem.

Tillsyningsmännen som har uppsikt över arbetet i Istanbul är mycket lyckliga. Några gileaditer finns också här, och det var en ren fröjd att vara tillsammans med dem alla och lägga märke till hur verket har gått framåt de senaste åren. Som annorstädes blev den tid vi kunde vara tillsammans med bröderna i Turkiet alltför kort, men det väntade oss arbete i andra länder, varför vi lämnade Turkiet den 11 december för att flyga till Beirut. (Vi hade ursprungligen tänkt oss till Cypern men fick inte visum för inresa dit och begav oss därför direkt till Beirut.) Ett trettiotal av våra bröder och systrar var oss till mötes, när vi vid midnattstid kom fram till Beirut i Libanon.

LIBANON I Beirut hade vi många problem att ta itu med. En ny landstjänare hade förordnats några månader tidigare, så det var många saker att gå igenom på expeditionen, för att den nye tjänaren skulle få klart för sig hur arbetet skulle skötas. En annan sak gällde förbudet mot tidskriften Vakttornet, som hade utfärdats ett halvår tidigare. Och så upptog ju sammankomsten vår tid.

Sammankomsten började i Beirut på fredagen. Jag hade ett möte med missionärerna. Det gladde mig också att under besöket få tala till alla reguljära pionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag vid ett utlyst möte och vara tillsammans med många andra av bröderna på konventplatsen. På lördagen var 331 samlade, och 551 personer hörde det offentliga föredraget på söndagen. Tjugo blev döpta, och detta beredde sammankomstdeltagarna stor glädje, ty här såg de sitt vittnande bära frukt. Till konventet i Beirut var alla församlingar i Libanon inbjudna, och det kom också många förkunnare från Syrien, Jordanien och andra arabstater.” Men bröderna i staden Tripolis i norra Libanon var mycket angelägna om att vi skulle komma upp till dem, och vi begav oss dit på måndagen. Till vår stora överraskning var deras Rikets sal fylld till trängsel, 291 personer hade samlats.

Ett av våra problem gällde, som jag redan nämnt, förbudet mot Vakttornet och frågan om tidskriften någonsin skulle få brukas fritt i Libanon igen. En broder gjorde sig stor möda och lyckades ordna så att jag fick träffa premiärministern. På tisdagsmorgonen klockan 10.30 infann vi oss — det var tre libanesiska bröder, en missionär och jag — hos premiärministern och hade ett utmärkt samtal med honom. Skälet till vårt besök framhölls klart och tydligt, och vi påvisade för ministern, Sami Solh, att de enda större länder i världen där tidskriften Vakttornet är förbjuden är Ryssland och andra länder bakom järnridån. Vi sade att vi var mycket förvånade över att det fria landet Libanon hade förbjudit denna publikation och inskränkt tryckfriheten. Vi gav också bevis för att Jehovas vittnen inte understöder sionismen, vilket varit en av anklagelserna emot oss, och att Jehovas vittnen och sionismen inte har något med varandra att göra. Vi framhöll att judarna som återvänder till Palestina inte erkänner namnet Jehova eller begagnar det; nej, de ger inte ens ordet sitt hebreiska uttal, men Jehovas vittnen har oförfärat och med glädje kungjort den ende sanne Gudens namn utöver hela världen. Judarna förbjuder att man uttalar det heliga namnet; hur skulle de då i något avseende kunna vara förbundna med Jehovas vittnen, som här burit ut detta namn till jordens ändar?

Därefter bad ministern sin sekreterare hämta fram den förordning, som förbjuder tidskriften Vakttornet. Denna förordning dryftades ingående en stund. Därpå tillkallades chefen för informationsstyrelsen, som hade skrivit förordningen, och saken dryftades ytterligare med honom. Efter en halvtimmes diskussion sade ministern till chefen för informationsstyrelsen att denne skulle göra allt han kunde för Jehovas vittnen. Han bad oss så gå till denne andre ämbetsmans tjänsterum, där vi fortsatte att dryfta frågan. Det blev ett synnerligen givande besök, och vi hoppas av hela vårt hjärta och beder att förbudet skall hävas och att tidskriften Vakttornet skall få cirkulera fritt. Chefen för informationsstyrelsen hade egentligen inte personligen något att invända mot tidskriften eller mot Jehovas vittnens verksamhet, ty han sade sig veta att vi hade haft ett mycket stort konvent i Beirut under veckoslutet, att vi alltjämt gick från hus till hus och predikade de goda nyheterna om Guds rike och att vi höll bibelstudier, och varken han eller någon annan i Beirut hade för avsikt att ingripa hindrande i vårt arbete. Man hade emellertid, särskilt från katolskt håll, sökt öva påtryckning på myndigheterna, och så många protester hade höjts mot tidskriften Vakttornet från katoliker, att man hade tyckt att det var klokast att förbjuda tidskriften för att lugna dem. Märkligt nog nämndes det inte något i förordningen om katolikerna, den framhöll bara att vi var för sionismen. Detta visar att katolikerna var glada och tacksamma över att kunna kasta skulden för förbudet mot Vakttornet på någon annan och koppla ihop Jehovas vittnen med konflikten mellan Israel och arabstaterna och så få Jehovas vittnen i Libanon utpekade och förhånade. Ett utmärkt vittnesbörd blev emellertid avgivet inför styresmännen i Libanon. De var alla muselmaner och uppträdde mycket hänsynsfullt och gav oss oinskränkta möjligheter att förklara oss och försvara vår sak.

Det hade varit min avsikt att fortsätta resan från Libanon via Bagdad och Teheran, men på grund av oroligheterna i Syrien och de andra arabländerna fanns det inget direktflyg från Beirut. Den enda möjligheten att komma österut var att flyga tillbaka till Istanbul. Broder Hoffmann kunde dock fortsätta sin uppgjorda restur till Egypten, ty flyglinjen Beirut—Kairo hade åter öppnats ett par dagar tidigare.

Onsdagen den 19 december flög broder Franz och jag tillbaka till Istanbul för att därifrån ta ett plan till Pakistan. Det rådde emellertid tät dimma över Europa, och inga långdistansplan kom på två dagar till Istanbul från Europa. Vi blev således tvungna att vänta i Istanbul, där vi njöt av våra vänners sällskap och fick tillfälle att besöka en del sevärdheter: sultanens palats, museet och en del mycket intressanta moskéer. Vi gjorde också en bilfärd längs Bosporen. När vi stod vid Bosporens norra ända och blickade norrut över Svarta havet, kom vi osökt att tänka på våra bröder i Ryssland, där på andra sidan vattnet, som hålls i koncentrationsläger och fängelser därför att de så troget står fast för sanningen. Äntligen, sent på fredagseftermiddagen den 21 december, flög broder Franz och jag vidare. Vi hoppades att planet skulle gå ned i Teheran, ty jag hade underrättat bröderna om att vi skulle passera med ett PAA-plan och att jag önskade sammanträffa med dem den timme eller så, som planet skulle göra uppehåll för bunkring. I Teheran utfärdades emellertid varning för landning på grund av snö och dålig sikt, och flygkaptenen beslöt vända planet mot sydväst och gå till Bagdad. Vi tog mark någon gång under småtimmarna, men på grund av spänningen som Suezkrisen framkallat fick ingen mer än kaptenen stiga ur planet, vilket bevakades av soldater medan bunkringen pågick, och så lättade vi och satte kurs mot planets bestämmelseort, Karachi.

KARANTÄN Vi anlände till Karachi två dagar senare än beräknat. Ingen var oss till mötes vid flygplatsen. Jag hade plats bokad till Lahore, där ett konvent pågick och där jag kunde träffa bröderna, inspektera expeditionen och råka missionärerna. Broder Franz skulle fortsätta till Delhi i Indien; men här i Karachi hände oss något ganska oväntat och obehagligt. Alla passagerarna lämnade planet och gick in i stationsbyggnaden för att gå igenom passkontroll, tull m. m. Man lät oss emellertid sitta och vänta en hel timme. Därefter fördes vi alla, både de som skulle flyga vidare och de som skulle stanna i Karachi, in i ett karantänsrum, där vi fick vänta ytterligare en timme. Till sist fick vi veta att man var av den åsikten, att planet som vi hade flugit med inte hade desinficerats på tillbörligt sätt efter att ha besökt ett område i Afrika, där gula febern härjar, eller försetts med ”friskintyg”, då det avgick från Prestwick i Skottland. Därför måste alla hållas i karantän. Ni kan nog tänka er vilken oro detta väckte, ty många hade avtalade möten i Karachi eller hade bokat plats på anslutande plan. Vi var redan två dagar försenade — och så satte man oss i karantän.

Slutligen bestämde man sig för att låta dem som hade intyg på att de var vaccinerade mot gula febern slippa ur karantänen. Jag hade ett sådant intyg, men inte broder Franz, ty han hade inte beräknat att besöka något område där gula febern härjar.

Därför kvarhölls han och ett femtontal andra passagerare, som saknade det efterfrågade vaccinationsintyget. (Mycket sällan, utom i vissa delar av Afrika, efterfrågas intyg om vaccination mot gula febern.) Jag var bekymrad över detta, ty jag visste inte hur länge de skulle hållas kvar. Själv gick jag igenom pass- och tullkontrollen och ordnade så att jag kunde flyga vidare till Lahore på eftermiddagen. Sedan återvände jag till karantänen och lyckades träffa broder Franz; genom att kliva upp på ett fönsterbräde kunde jag tala med honom en stund. Man hade sagt både honom och mig att de troligtvis skulle hållas kvar i nio dagar, vilket bekymrade oss båda, ty på sin resa jorden runt skulle broder Franz hålla en del föredrag osv. vid sammankomster på olika håll: i Indien, Burma och Thailand. Vi såg ingen utväg, men det fanns en herre i vårt sällskap som kände den amerikanske konsuln i Lahore och genast satte sig i förbindelse med ambassaden. PAA-bolaget och USA-konsulatet grep in, och man hoppades kunna få de internerade frisläppta, ty det var rentav löjligt att säga att det var något fel med planet. Kaptenen hade intyg på att det var smittofritt, men myndigheterna ville inte godkänna intyget, därför att det utfärdats i Skottland och inte i London (enligt vad en PAA-tjänsteman sade mig).

Under de följande timmarna, från klockan 10 till klockan 16, då mitt plan avgick till Lahore, körde en ambulans då och då fram till karantänsinrättningen och tog med sig några personer åt gången. När jag lämnade flygplatsen hade broder Franz ännu inte förts till sjukhuset. Då jag hade sagt farväl åt honom och steg ombord i mitt plan, kände jag mig verkligt nedslagen och hjälplös. Så snart jag kom till Lahore ämnade jag dock sätta mig i förbindelse med dem som kunde göra något för honom, om det alls fanns något att göra.

När jag kom fram till Lahore sent på kvällen, bad jag broder Pope, landstjänaren i Pakistan, ringa upp en av våra goda vänner i Karachi och be denne göra vad som stod i hans makt för broder Franz. Nästa morgon, då jag gick gatan fram i Lahore på väg till sammankomstlokalen, blev jag hejdad av en broder på cykel, som räckte mig ett telegram. Det var från broder Franz och löd: ”Frisläppt i kväll.” Mitt hjärta dunkade av glädje, och jag tackade Jehova för att broder Franz åter var fri och kunde fortsätta sin färd för att tjäna sina bröder i andra länder. Det var gott att veta att han nu var på väg till Delhi och de två föredrag som han skulle hålla vid sammankomsten i denna stad i Indien. I nästa nummer inflyter en skildring av mitt besök i Lahore och konventet där.