Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet
Berättat av Charles Eisenhower
DET var år 1933, på en farm i Pennsylvanien i USA, som jag allra först kom i kontakt med Jehovas vittnen. Min far lånade boken Framtidens regering av min söndagsskollärare. Han tyckte så mycket om den, att han kom hem med en annan bok, Guds Harpa, när han varit i väg för att lämna tillbaka den första. Far använde nästan all sin lediga tid till att läsa i de där böckerna.
En dag berättade han för min mor och mig om det som han hade läst. ”De här böckerna”, sade han, ”handlar om Guds rike. De bevisar att jorden inte skall brinna upp, att det inte finns något brinnande helvete, som prästerna lär” och som vi hade blivit lärda i den lutherska kyrkan.
Det som far sade gjorde mig lycklig. Fastän jag bara var en fjortonårig pojke, kunde jag inte förstå varför en kärleksrik Gud skulle vilja tillintetgöra vår planet, och inte kunde jag heller förstå varför han skulle vilja pina människor för alltid i en evig eld. Jag tyckte att jorden var en ljuvlig plats. Jag gick ofta ut i skogarna hemomkring, och naturens skönhet och upphöjda ro gjorde ett bestående intryck på mig. ”Tänk om hela jorden vore så skön och rofylld som den här nejden”, kunde jag säga till mig själv. Därför blev jag mycket glad över att höra det som far sade. Det gav mig mod och hopp och ofantligt mycket högre tankar om Gud än jag tidigare hade haft.
En kort tid efter det att far hade talat med mor och mig, började vi studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Det dröjde sedan inte länge, förrän vi lämnade kyrkan och blev förkunnare av de goda nyheterna, som vi hade inhämtat såsom Jehovas vittnen. Vi talade först med våra grannar och vänner och sedan med andra människor. Det var mycket att göra på farmen, men vi lät inte arbetet få inkräkta på vår tjänst om söndagarna. Söndag efter söndag gav vi oss troget ut för att predika och stannade borta nästan hela dagen. På kvällen for vi så 40 kilometer för att vara med vid Vakttornsstudiet.
Första gången jag predikade i en stad blev jag arresterad och förd till polisstationen. Jag kände mig väldigt orolig, till dess jag kom fram till polisstationen och fann att andra vittnen var där före mig. Att bara predika på söndagarna var emellertid inte nog för mig. Jag ville göra mera. Jag började nu tänka på att göra pionjärtjänsten till mitt uppsåt i livet.
Men åren gick. Ja, min syster Viola, som först var motståndare till Jehovas vittnens verksamhet, hade nu själv blivit ett vittne och hade gått ut som pionjär. Det dröjde ända till september 1938 innan jag blev döpt. Följande månad började jag så att förverkliga mitt uppsåt i livet såsom pionjär.
Med ett klädombyte och trettio dollar på fickan begav jag mig till Washington, D. C. Under några månader som pionjär där i staden bodde jag i ett hem för pionjärer. Så följde arbete som chaufför för en högtalarbil, och därefter bodde jag i en husvagn och färdades omkring och predikade en hel del på ”lantdistrikt”. Från Washington bar det av till Texas, och där fick jag verkligen lära mig vad det vill säga att vara pionjär. Ibland gick vi till sängs hungriga. Vissa dagar hade vi inget annat att äta än den frukt som vi bytte oss till för olika skrifter som vi placerade under dagen. Men det kom alltid en morgondag, då det ljusnade en smula. Dessa prövningar lärde oss värdefulla ting: vad tron betyder och hur Jehova sörjer för dem som tjänar honom. Medan jag var i Texas blev jag pionjär med särskilt uppdrag.
Svårigheter och prövningar kännetecknade år 1940. Jag blev arresterad flera gånger, och man ifrågasatte om jag verkligen var en Ordets förkunnare. Till och med mitt efternamn blev orsak till att lagens arm slog ned på mig. Mitt efternamn är Eisenhower, ett tyskt namn. På grund härav ansåg myndigheterna i Texas att jag måste vara tysk spion. Det roar mig alltjämt att tänka på detta. Namnet Eisenhower hade ännu inte blivit välbekant jorden runt, vilket det blev när Dwight D. Eisenhower blev överbefälhavare för de allierade trupperna i Europa och senare president för Amerikas Förenta stater, som Texas ju är en del av.
Vid två tillfällen medan jag sökte förverkliga mitt uppsåt i livet såsom pionjär i Texas fick jag order av myndigheterna att lämna staden inom tjugofyra timmar. Men jag stannade kvar och fortsatte att arbeta. En kväll kom ett par poliser och sade till mig att lämna staden; i annat fall skulle de driva bort mig. Jag skulle få två timmar på mig. Jag höll just på att avsluta ett bibelstudium då de kom tillbaka. När det gick upp för dem att jag inte ämnade ge mig av frivilligt, föste de ut mig till min bil, eskorterade mig till stadsgränsen och sade till mig att fara vidare. Det gjorde jag också, men till deras stora bestörtning kom jag tillbaka — inte ensam, utan tillsammans med en stor skara vittnen, och vi arbetade igenom staden. Det blev pöbelupplopp. Åttionio av oss sattes i arrest under sjuttiotvå timmar, och man ville inte släppa ut oss mot borgen. Jag blev anklagad för att vara ledaren.
Medan jag var i arresten, träffade jag en förtjusande syster, som blev min hustru omkring tre månader senare. Eftersom jag nu inte kunde fortsätta att arbeta i den staden, fick jag nytt distrikt. Men år 1942 återvände vi till denna stad, där vi hade blivit arresterade, utsatta för pöbelupplopp och bortvisade, och vi arbetade igenom den. Folk körde bort oss ibland, kvinnor kom efter oss med kvasten i högsta hugg, åter andra slungade hotelser efter oss. Men vi stannade kvar och arbetade på oförtrutet, och så småningom kunde en församling organiseras. Därpå fick jag och min hustru förordnande i Dallas i Texas, vilket var en stor välsignelse av helt annat slag.
November 1942 är en minnesvärd månad för oss, ty under den månaden fick vi ansökningsformulär för inträde vid Vakttornets Bibelskola Gilead, som skulle öppnas i februari 1943. Vi kände oss långt ifrån vuxna detta privilegium men var mycket tacksamma över det. Våra ansökningar beviljades. Vi sålde bilen och husvagnen och begav oss till skolan.
Vi kom till Gileads första kurs. Allting var nytt — skolan, lärokurserna, lärarna, eleverna. Allting där vid skolan hände för första gången. Vi stoppade så mycket i våra arma huvuden, att det ibland tycktes oss omöjligt att få plats med alltsammans. Så småningom gick det bättre, och Gilead blev oss mycket kärt. Under de fem korta månaderna vid Gilead fick vi lära oss mycket som skulle hjälpa oss att fortsätta vår tjänst.
Tre månader efter det att vi hade lämnat Gilead, blev min hustru och jag, jämte ett tiotal andra missionärer, förordnade att arbeta på Kuba. Vi var de första missionärerna från Vakttornet som lämnade Förenta staterna. Förhållandena på Kuba var mycket annorlunda. Första natten sov vi på golvet. Följande dag köpte vi sängar och gjorde klädskåp och byråar av äppellådor. Vi hade inte mycket av denna världens goda, men vi var lyckliga.
Sedan vi kommit i ordning, tog predikandet vid. Att våga sig ut bland folk i ett främmande land krävde en god portion mod och tro. Kubanerna talade spanska med snälltågsfart. Jag förstod inte ett ord av vad de sade. Till all lycka hade jag en grammofon och en skiva med en predikan på spanska. Vid Gilead hade jag lärt mig några teokratiska termer och pluggat in en kort predikan på spanska, som jag kunde hålla med en viss färdighet. När talet på skivan var slut, sökte jag efter bästa förmåga förklara på spanska vad jag var sysselsatt med. Det hände att folk riktigt ryckte till, när jag brottades med de ovana orden och rådbråkade deras vackra språk. De var i alla fall tålmodiga och vänliga, vilket var en stor uppmuntran för mig. När orden tröt mig; sade jag bara adios och gick vidare.
När jag skulle leda ett studium på spanska, tog jag två böcker med mig, en på engelska och en på spanska. Efter en tid insåg jag dock att det var bäst att försöka glömma engelskan helt och hållet och försöka tänka på spanska. Jag märkte att jag sakta men säkert gjorde framsteg. Detta gladde mig ofantligt, ty jag visste nu att jag höll på att lära mig språket!
Verksamheten gick stadigt framåt. Många av dem som jag höll studier med blev förkunnare. Kuba hade blivit vårt hem. Efter det att broder Knorr, Sällskapet Vakttornets president, hade besökt Kuba år 1945, ordnades det med ett missionärshem. Nya anordningar trädde i kraft vid den tiden, vilket innebar att vi fick bättre bostad och bättre mat och kunde utföra arbetet bättre. Det fanns bara 500 förkunnare på Kuba, då vi kom dit år 1943. Efter fem år hade antalet ökat till 5.000. Vi hade den outsägliga lyckan att få följa med och se denna tillväxt och känna att vi hade en del i den.
Broder Knorr hade sagt oss, att vi skulle få vara kvar på Kuba till dess det fanns 5.000 förkunnare där. När vi nu hade nått den siffran, undrade vi om vi någonsin skulle få flytta på oss. Snabbare än vi väntade kom det så ett brev från Sällskapet med en förfrågan om vi skulle vilja fara till Argentina. Det var inte behagligt att tänka på att lämna Kuba; vi hade fått så många kära vänner där. Men vi hade ju beslutat att göra pionjärtjänsten till vårt uppsåt i livet, och därför var vi redo att sträva framåt.
Den 6 oktober 1948 gick sex av oss ombord på en båt som skulle föra oss till vårt nya hemland, Argentina. Jag behöver väl inte säga att vi var fyllda av spänning och för väntan! Nu, efter nio år i detta land, har vi i många avseenden blivit ett med det. Vi dricker maté, äter asado och känner oss stå folket här mycket nära. I mer än tre år verkade jag som kretstjänare och besökte alla församlingarna i landet. Förkunnarna har vuxit till i mogenhet, och församlingarna har blomstrat genom en ständig ökning av anslutna. År 1953 blev jag förordnad till landstjänare, och för detta ökade privilegium går mitt tack till Jehova, och jag beder att han må leda mig i min ansvarsfyllda tjänst.
Det är nu snart fjorton år som jag strävat efter att förverkliga mitt uppsåt i livet såsom en pionjärmissionär. Det har inte alltid varit lätta år. Jag vill inte att du skall tro det. Livet som missionär är inte en beständig utförslöpa. Ofta gäller det att mödosamt klättra uppåt, men med tro och förtröstan på Jehova kommer du att klara det. — 1 Joh. 5:4.
När jag började som pionjär år 1938, hade jag praktiskt taget ingenting av denna världens goda. Alltjämt har jag inte så värst mycket, men det som jag har kan man inte få för all världens rikedomar. Jag har sinnesfrid och hjärteglädje och känner verklig förnöjsamhet — och det är inga dåliga skatter —, ja, allt detta äger jag. Med varje år som gått har heltidstjänstens härliga skatt blivit allt dyrbarare för mig. Under denna tid har jag samlat ovärderliga erfarenheter. Jag har lärt mig att förtrösta på Jehova och lita på hans organisation, och hoppet att vinna det eviga livet, som Jehova skänker, brinner inom mig likt en fackla, intensivare, klarare än någonsin. Att vara heltidstjänare åt konungarnas konung och medlem av den nya världens samhälle är sannerligen en värdig uppgift i livet.
Men när jag sitter här och skriver, kan jag inte låta bli att undra över varför inte flera förkunnare, som har möjlighet därtill, gör heltidstjänsten till sin livsuppgift. Jag hoppas att den här skildringen skall sporra dig att lägga av det som tynger dig och håller dig tillbaka från att göra pionjärtjänsten till ditt uppsåt i livet — ett härligare mål att sträva hän emot har aldrig funnits!