Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet
Berättat av Rosa May Dreyer
FÖGA anade jag vad framtiden skulle ha i beredskap åt mig, när jag anförtrodde en av mina lärare vid läroverket att jag ville bli baptistmissionär i Kina. När jag slutade skolan, hade jag emellertid lärt så mycket av sanningen, att jag slagit detta ur hågen. Osäker om vad jag skulle ägna mig åt slog jag in på lärarbanan, men jag fann det svårare för varje år som gick att undervisa och i övrigt handla enligt folkskoleförordningarna.
På våren 1936, sedan jag läst artikeln ”Tjänar du Gud eller Mammon” i tidskriften The Golden Age, som påpekade de många lögner som förekommer i skolböckerna, bestämde jag mig för att förverkliga mitt uppsåt i livet och bli pionjär. Det fanns ett hinder: Var det försvarligt att jag lät min mor, som var änka, och mina sex yngre bröder och systrar vara utan den ekonomiska hjälp jag givit dem? Jag kom till den slutsatsen, att eftersom några av dem kunde bära den ekonomiska bördan, så borde jag låta dem göra det.
Jag började som pionjär den 1 september 1936 tillsammans med en annan flicka från min hemförsamling i St. Joseph i Missouri. Hon gifte sig inom två veckor; så i Muskogee i Oklahoma, mitt första av Sällskapet tilldelade distrikt, fann jag en annan kamrat, och vi arbetade tillsammans med ett gift par, som ’hade bil.
I oktober var vi med vid konventet i Newark i New Jersey. Resan dit och allt vi upplevde var en stor glädje för mig. På den tiden var det besvärliga förhållanden i Newark. Vi arbetade på ett ”hett” spanskt distrikt och hade mycket roligt med att leka kurragömma med polisen, när vi vittnade för folk och placerade stora mängder böcker och småskrifter. Efter konventet besökte vi Sällskapets tryckeri i Brooklyn och fick en högtalare monterad på bilen. Vi blev också bjudna på middag i Betelhemmet. För en ny pionjär är varje liten händelse betydelsefull, och vi var överlyckliga över att få tala med broder Rutherford, som uppmuntrade oss att fortsätta med vårt arbete. Sedan vi sett oss om litet i New York, styrde vi kosan söderut till Fort Smith i Arkansas. Vi gnolade och sjöng hela vägen.
Under de följande sju månaderna besökte vi bara affärer och kontor i en del städer i södern, bl. a. i Hot Springs i Arkansas, Natchez och Vicksburg i Mississippi och Lafayette och Lake Charles i Louisiana. Jag skulle kunna skriva ark upp och ark ned om allt det som hände under dessa sju korta månader. Vi besökte alla fabrikerna och fick vittna för alla arbetarna, men ibland blev vi förstås utkastade; den fransktalande polisen i Lafayette var oss i hälarna varje dag och förde bort vår högtalarbil på en bärgningsvagn; vi blev bjudna på kvällsmat hos vänner som bodde i en husbåt på Mississippi och frambar vittnesbördet för dem som nu bebor de gamla vackra egendomarna runt Natchez — några av dessa ägdes på sin tid av general Lee och general Grant —, och på kvällarna använde vi högtalarbilen för att mana folk att ställa sig på Jehovas sida. (Vi spelade då tilltalande musikskivor och framförde entimmesföredrag, intalade på grammofon.) Dessa dagliga upplevelser som pionjär skilde sig så mycket från vad jag hade varit med om under lärarinnetiden, att jag gick omkring och sjöng som en fågel som sluppit ur buren.
Ni undrar kanske om jag inte hade det svårt ekonomiskt i början. Nej, det hade jag inte; och det har jag inte haft sedan heller, under alla de aderton år jag har varit pionjär. Jag fick ett brev från Sällskapet, som jag har skattat högt, tillsammans med mitt första förordnande som pionjär. I brevet citerades Matteus 6: 25—34, och kontentan i brevet var denna: ”Vår himmelske Fader föder fåglarna i luften och kläder gräset på marken. Skulle han då inte vilja göra lika mycket, ja, ännu mera för dig? Han har sagt att han skall göra det och uppmanar dig att sätta honom på prov.” Jag har satt Jehova på prov, och han har bevisat sig stå vid sitt ord.
Låt mig nu gå tillbaka till slutet av mina första nio månaders pionjärtjänst. Min kamrat och det gifta paret slutade att vara pionjärer och begav sig till sina respektive hemorter. Eftersom jag nu åter var utan kamrat och min bror bjöd mig komma hem, reste också jag hem på tre månader för att bearbeta församlingens lantdistrikt. Min bror ställde en bil till mitt förfogande och gav mig bensin.
I september 1937 reste jag till konventet i Columbus i Ohio med allt jag ägde och hade packat i två resväskor och hoppades finna en annan kamrat där. Det gjorde jag också. Denna var Shirley Hendrickson, en vänlig, uppriktig, munter flicka, som under sjutton års tid varit en ovärderlig tillgång för mig i pionjärtjänsten.
Shirley och jag började vårt arbete tillsammans med en grupp andra pionjärer i Cincinnati i Ohio. Jag var en av de 200 som vid Columbuskonventet hade utsetts att bli pionjärer med särskilt uppdrag, och tidigt i november var vi därför på vårt nya arbetsfält i Waterbury i Connecticut.
I Waterbury råkade jag på en ung sjöman som ämnade bli präst vid flottan. Han höll mig kvar över en timme med sina många frågor, men till slut tog han bara en småskrift, eftersom han bara hade fem cent utöver vad han behövde till en ask cigarretter, enligt vad han senare berättade. Men eftersom han visade ett uppenbart intresse för organisationen, gick jag tillbaka till honom morgonen därpå och gav honom ett exemplar av Årsboken och adressen till Rikets sal. Den följande veckohelgen var jag borta, men jag fick senare veta att han hade varit med vid Vakttornsstudiet. Nästa torsdag kom han till tjänstemötet, där bl. a. en artikel i Informationer om rökning behandlades. Sedan dess har han inte slösat pengar på cigarretter. Under de följande två veckorna kom han med mig i tjänsten och beslöt sig för att bli pionjär. Eftersom han insåg att han inte hade mycket kunskap, ägnade han två hela veckor åt studium. Två månader efter det att jag råkat på honom blev han pionjär. Ja, han har stått fast. Jag såg honom och hans familj på Yankee Stadium.
Lyckliga traskade vi fram över New Englands snö- och isklädda vidder med en bokväska, ett paket reservböcker och ett matknyte i den ena handen och en grammofon i den andra, vilken ibland kunde tjäna som en sköld mot en argsint hund eller rädda en från att falla på den hala isen. Från Waterbury begav vi oss till Torrington i Connecticut. Här hade vi den stora glädjen att hjälpa två ungdomar, bror och syster, att komma i gång i tjänsten. De är nu missionärer i Italien.
Från Connecticut for vi till Massachusetts: först till Pittsfield och så till Leominster, där vi ingick i en grupp om fem pionjärer med särskilt uppdrag. Vi placerade inte mycket böcker på det fransk-katolska distriktet där, men en broder och syster öppnade välvilligt både sitt hem och sitt kylskåp gratis åt oss alla fem.
Vårt nästa distrikt var Fitchburg, därnäst Boston. Av församlingstjänaren här fick jag vid framkomsten ett brev från Sällskapets juridiska avdelning, vari jag blev anmodad att undervisa i Rikets skola i Sudbury, en stad 30 km nordost om Boston. Detta meddelande fick tårarna att tränga fram hos mig och likaså hos Shirley; men i det jag fortsatte att förverkliga mitt uppsåt i livet, tog jag emot denna tjänst såsom ett uppdrag från Jehova genom hans organisation. Även om inte allt gick lekande lätt under de två skolterminerna, låg jag inte av mig vad tjänsten angår. Jag fick använda en stor gammal Packard, som jag kunde stuva in ett dussintal barn i för tjänst på lördagar och söndagar och två eftermiddagar i veckan.
I maj 1940 lämnade jag Sudbury och tog åter upp pionjärtjänsten, men inte förrän i december samma år blev Shirley och jag åter kamrater, denna gång i San Antonio i Texas. På grund av de förhållanden, under vilka vi levde, blev det år vi var där det svåraste av vår pionjärtid. Men eftersom broder Rutherford hade bemyndigat att vi sänts dit, härdade vi ut. När tiden är inne räddar alltid Jehova sina tjänare på ett eller annat sätt ur deras nöd. Han räddade också oss genom att ge oss ett nytt förordnande, som pionjärer med särskilt uppdrag, först i Alice i Texas och sedan i Aransas Pass, och det var här vi fick formulären för ansökan till Gilead.
Gilead! Någonting alldeles nytt öppnade sig för oss! Inom några veckor hade vi lämnat det soliga Texas och befann oss på det snöklädda Gilead. Det var den första söndagen i februari 1943. Nästa dag fick vi, den första kursen — ”försökskaninerna” —, sätta i gång med arbetet. Jag menar, att för mig betydde det verkligen arbete; men jag var så lycklig att vara där. Mina lyckliga upplevelser på Gilead var som en ljuvlig dröm om förhållandena i den nya världen.
De fem månaderna förrann snabbt, och Shirley och jag och två andra gileaditer var därefter under två år pionjärer i olika städer längs Texasgränsen, medan vi väntade på att få komma in på vårt distrikt i främmande land, nämligen Mexiko. I Eagle Pass råkade jag under denna tid en dag på ett verkligt får, som stod och gnuggade tvätt. Sedan vi läst och studerat en del tillsammans, tog hon emot sanningen och blev en underbar för kunnare. Hela hennes familj blev också inom kort en del av den nya världens samhälle.
Den 21 maj 1945 kom vi in i Mexiko som lärare. Tjugoen fick från början förordnanden i Mexiko; elva har stannat på sin post. Dessa elva kan, det är jag viss om, säga med mig: ”Jag skulle inte vilja vara någon annanstans.” Tjänsten som pionjär under nio år i denna stad (Mexico City) har skänkt mig en sådan glädje som jag aldrig tidigare erfarit: Jag har fått se förkunnarnas antal ökas från 175 till över 1.300 och en församling delas i 20 avdelningar. Att föra Rikets budskap till människor som aldrig har haft en bibel i sin hand och med egna ögon se dem hämta sina helgonbilder och förstöra dem har skänkt en alldeles särskild tillfredsställelse och glädje.
Det har gått lätt att placera böcker hela tiden, och jag har snabbt fått studier i gång; ständigt får man i gång nya studier och andra upphör. Kvinnorna är i allmänhet sina mäns slavar, varför många av dem, även om de tar emot sanningen, inte kan komma till mötena eller gå ut i tjänsten.
När vi har sammankomst i staden, känner jag mig som en lycklig mor med många barn gör, då familjen kommer tillsammans. Jag blir omkramad och kysst av vänner som jag har haft studier med under de gångna nio åren och som nu är förkunnare i någon av de tjugo avdelningarna. Och när jag ser dessa förkunnare, till vilka jag en gång kom med sanningen, tillsammans med sina följeslagare av en god vilja, känner jag mig som en stolt mormor.
Jag har verkligen erfarit sanningen i Jesu ord: ”Ingen har lämnat hus eller bröder eller systrar eller moder eller fader eller barn eller åkrar för min skull och för de goda nyheternas skull, som icke skall få hundrafalt nu i detta tidsskede.” (Mark. 10: 29, 30, NW) Även om jag inte vet vad morgondagen bär i sitt sköte, hoppas jag att jag skall kunna förverkliga mitt uppsåt i livet här på mitt arbetsfält i främmande land, till dess att husen är utan folk, som Jesaja säger.
[Bild på sidan 331]
Rosa May Dreyer