Babylon faller, men dess religion överlever för att behärska nationerna

1. Vilken fråga uppstår med anledning av Babylons fall såsom ett världsvälde?

I TIDIGARE nummer av denna tidskrift har vi talat om hur Babylon föll för persern Cyrus år 539 f.v.t. Alltifrån den tiden var Babylon inte längre en politisk världsmakt. Men hur gick det med Babylons religion? När Babylon upphörde att utöva politisk makt och världsherraväldet övergick från semiter till arier, dog då Babylons religion tillsammans med det? Nej, visst inte. Varför inte det?

2. a) Hur hade det tidigare lagts en grund för nationernas utövande av Babylons religion? b) När Babylon förlorade sin politiska överhöghet, vad hände då med dess prästerskap, och vad var prästerna beslutna att göra? c) Vart vände de blicken, och vad blev det slutliga resultatet?

² För det första blev grunden till ett utövande av Babylons religion av alla nationer, utom av Sems trogna avkomlingar, lagd i och med att man uppförde Babels torn i Nimrods dagar. Den genom ett underverk åstadkomna tungomålsförbistringen fick familjerna att sprida ut sig, men de förde sina falska religiösa uppfattningar med sig.a Därefter betraktade de hedniska nationerna Babylon såsom religionens centrum. För det andra blev Babylons prästerskap, sedan Babylon hade fallit år 539 f.v.t., bortdrivet därifrån av perserna. Men de hade ingen tanke på att låta den babyloniska religionens hävdvunna myndighet och överhöghet dö bort så att säga. Babylon förlorade visserligen sin politiska överhöghet, men dess av Nimrod påbörjade religion höll sig vid liv såsom ett religionens världsvälde över alla utom över dem som höll fast vid den sanna tillbedjan av Jehova i Jerusalem. Under Satans, djävulens, förslagna ledning riktade prästerna omedelbart blicken västerut i en strävan att upprätta ett nytt centrum för sitt prästadöme och för Belsassars efterträdare. Ja, vi kommer att få se att den babyloniska religionens själva väsen längre fram kom att genomsyra den avfälliga kristendomen och i själva verket fick väldet över den del av jorden som kom att kallas kristenheten.

Den babyloniska religionen sprider sig till Europa

3. a) Vilka var etruskerna, och vad kan sägas om dem och den romerska historien? b) Dog det etruskiska inflytandet ut, när etruskerkonungarna störtades? Förklara.

³ En lång tid innan Babylon föll hade jordmånen beretts för denna omplantering av den babyloniska religionens förgrundsfigur till Italien. Historikern J. H. Breasted säger oss i en bok om forntiden, Ancient Times — A History of the Early World, att ett sjöfarande folk, som kallades etrusker och som förmodligen kom från Mindre Asien, slog sig ned i Italien senast omkring år 1000 f.v.t. Efter år 800 f.v.t. behärskade de en stor del av norra Italien, och Rom blev en stadsstat under en etruskisk konung i likhet med de andra etruskiska städerna, som låg utspridda från Capua och norrut ända till hamnstaden Genua. Dessa konungar härskade i 250 år. Detta innebär att de romerska kungaätterna från omkring år 750 till år 500 f.v.t. var uteslutande etruskiska. Det traditionella påståendet att Rom grundlades kort före år 750 f.v.t. skulle alltså innebära att denna händelse sammanföll med att etruskerna erövrade staden och där upprättade ett mäktigt rike. Arkeologien bekräftar detta, även om det inte existerar några skriftliga dokument beträffande Rom från detta tidiga skede. Dessa etruskiska konungar åstadkom visserligen en del förbättringar i Rom, men deras grymhet och tyranniska framfart ledde slutligen till uppror, och omkring år 500 f.v.t. var den tid till ända, under vilken Rom styrdes av konungar. Men dr Breasted påpekar att det två och ett halvt sekel långa etruskiska väldet lämnade sina spår i Rom, vilka alltid kommer att kunna iakttas i arkitekturen, religionen, stamindelningen och en del andra ting.

4. a) Vilka upplysningar ger oss The Encyclopædia Britannica, som bestyrker historikern Breasteds skildring av etruskerna? b) Vilken religion bekände sig etruskerna till? c) Ge exempel.

⁴ I The Encyclopædia Britannica finner vi uppgifter som bekräftar detta. Uppslagsverket hänvisar till historikern Herodotos, som meddelar att det under Atys’, Manes’ sons, regering utbröt en svår hungersnöd i hela Lydien, som varade i aderton år. Konungen vidtog slutligen anordningar för att hans son, Tyrrhenos, skulle ta hälften av folket med sig ned till Smyrna och bygga fartyg, förmedelst vilka de seglade i väg för att söka efter livsuppehälle och ett land, och sedan de uppehållit sig hos många folk eller nationer, kom de till Umbrien i Italien, där de anlade städer. Om detta folk, som (enligt Herodotos) inte längre kallade sig lydier utan tyrrhener, säger The Encyclopædia Britannica vidare: ”Av beskaffenheten hos deras tidigare kulturlämningar att döma kan man fastställa deras första stadigvarande bosättning till slutet av 800-talet.” Vilken religion bekände sig tyrrhenerna till? Samma uppslagsbok säger:

Att etruskerna var österlänningar eller till hälften österlänningar framgår av deras tidigaste konsts hela beskaffenhet och av många detaljer som hör samman med deras religion och gudsdyrkan. Det är en konst som tyder på ett nära samband med Mesopotamien, Syrien och Cypern å ena sidan och med Egypten å den andra. De gudomligheter och sagofigurer, som pryder etruskiska guldarbeten och smycken från 600-talet, är tydligtvis den asiatiska mytologiens heroer och gudomligheter. ... Vad riterna och religionsutövningen beträffar, finner man många detaljer som har hämtats direkt från Mesopotamien, och hela stämningen och miljön är rent österländsk. De mest slående likheterna har med spådomskonst och teckentydning, augurverksamhet, att göra; ty sedvänjan att spå med tillhjälp av fårlevrar eller efter fåglars flykt är helt och hållet kaldeisk (se SPÅDOMSKONST). Det finns modeller i lera av levrar från Mesopotamien, vilka är försedda med kilskrift och fullständigt liknar den bronsmodell av en lever som man funnit i Piacenza [i Emilien i Italien]. Denna är delad i sektioner, som var och en försetts med det etruskiska namnet på den gudomlighet som förbands med den.b

5. a) Redogör för en del av utvecklingen fram till 500-talet f.v.t. b) (Beakta fotnoten) Var låg Etrurien, och vilket nutida namn är härlett från en av dess benämningar?

⁵ Arkeologien har alltså tydligt givit vid handen att etruskerna kom från någon del av Mindre Asien och landsteg på Toscanas kust. Veji i Etrurienc, som låg norr om Rom, blev en av deras främsta städer. Etrurien uppgick slutligen i Rom. På 500-talet existerade ett tolvstadsförbund, och man höll årliga möten i Voltummas helgedom på stranden av Lacus Volsiniensis (Lago di Bolsena), och det finns orsak att förmoda att man inom detta förbund huvudsakligen ägnade de religiösa angelägenheterna sin uppmärksamhet.d Allt detta inträffade innan och fram till den tid då Babylon föll på 500-talet (539 f.v.t.).

6. a) Var den religion, som Rom fick i arv, mera direkt babylonisk än den som de andra nationerna vid den tiden utövade? b) Vad var det babyloniska prästerskapet intresserat av, och vad gjorde prästerna, sedan de drivits bort från Babylon? c) Vad säger oss bibeln om Pergamus? d) Varav bestod det pergamenska riket? e) (fotnoten) Vad är att säga om Pergamons betydelse såsom en stad? f) Vem var Pergamons gud?

⁶ Den babyloniska religionen fick alltså kraftigt fotfäste i Europa, ty det existerade inte bara ett avlägset band från tiden för Babels torn, utan här förelåg ett direkt arv. I det här sammanhanget är vi emellertid huvudsakligen intresserade av det babyloniska prästadömet. Liksom Satan, djävulen, hade instiftat den babyloniska religionen genom Nimrod för att motarbeta den sanna gudsdyrkan, drev hans ande de babyloniska prästerna att tillse att prästadömet och det religiösa ämbete som Belsassar utövat inte skulle försvinna, dö bort, när Babylon gick förlorat såsom ett centrum, en ”huvudstad”. Om det som hände efter Babylons nederlag läser vi i ett arbete av Barker och Ainsworth, Lares and Penates of Cilicia (Husgudar i Cilicien), kapitel 8, sidan 232: ”De besegrade kaldéerna flydde till Mindre Asien och installerade sitt centralkollegium i Pergamon.” Detta var det Pergamus (Pergamon eller Pergamum) som är omnämnt i Uppenbarelseboken 2:12, 13, där det framhålls att det fanns en kristen församling där i staden. Detta var emellertid mycket senare, i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Beträffande denna flyttning av det kaldeiska högkvarteret säger dr Alexander Hislop:

Frygien ... utgjorde en del av det pergamenska riket. Mysien var en annan del, och i Paschal Chronicle påstås det att mysierna härstammade från Nimrod. Så här heter det: ”Nebrod [grekiska för Nimrod], jägaren och jätten — från vilken mysierna härstammade.” (Se Paschal Chronicle, band I, sidan 50.) Också Lydien, varifrån [historikern] Livius och Herodotos säger att etruskerna [i Italien] härstammade, utgjorde en del av detta rike. Uppgifter om att Mysien, Lydien och Frygien utgjorde delar av det pergamenska riket står att finna i SMITHS Classical Dictionary, sidan 542.e

Hur Rom påverkades i religiöst avseende

7. a) Hur påverkades Rom i religiöst avseende av det etruskiska inflytandet? b) På vilket förvänt sätt använde babylonierna sin kunskap i astronomi? c) Påvisa hur romarna övertog de kaldeiska astrologiska sedvänjorna.

⁷ Detta lämnade djupa spår i Rom. Sedan de etruskiska städerna erövrats och Rom blivit republik (509 f.v.t.), övertog romarna de etruskiska gudomligheterna Jupiter, Juno, Minerva och en del andra, och var och en av dessa fick nu för första gången mänsklig gestalt och fick en boning i ett tempel eller en annan helgedom. Man förband dem med de grekiska gudarna. Jupiter, etruskernas ”himmelsfader”, blev den romerska motsvarigheten till grekernas Zevs-pater. Mars, krigets gud, var de stridande romarnas älsklingsgud. Saturnalierna övertogs senare av de kristna såsom deras kristmässa eller jul och fick en ny innebörd. I ett nutida historiskt verk förbinder man de romerska sederna och bruken direkt med de kaldeiska:

Kaldéerna gjorde stora framsteg i sina astronomiska studier genom bemödanden att utläsa framtiden i stjärnorna. Denna konst kallar vi ”astrologi”. Babylonierna har systematiskt samlat en hel del sådana upplysningar, och dessa visar sig utgöra början till astronomien. De stjärnbilder, som nu går under benämningen ”djurkretsens [zodiakens] tolv tecken”, blev för första gången klart angivna, och planeterna Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus blev kända. Eftersom man menade att dessa planeter hade särskild makt över människors liv, gav man dem namn efter de fem framträdande gudarna och gudinnorna. Vi kallar dessa planeter med deras romerska namn, men romarna hade antagit de babyloniska benämningarna och hade bara överflyttat dem på sina motsvarigheter i Rom. Den planet, som uppkallats efter Isjtar, kärlekens gudinna, kom alltså att kallas Venus, och den som uppkallats efter guden Marduk fick namnet ändrat till Jupiter.

8. a) Hur blev Pergamus en romersk besittning? b) Vilken religiös ställning intog konung Attalos? c) Hur fick Pergamons konungar sin religiösa ämbetsställning? d) Vilken ”tronföljd” förnyades således?

⁸ År 133 f.v.t. testamenterade konung Attalos III på sin dödsbädd Pergamus och hela dess landområde till romarna, och allt detta blev senare en romersk provins, provinsen Asien. Denne konung Attalos hade av de kaldeiska magerna utvalts till Belsassars efterträdare, såsom dr Hislop vidare säger:

Konungarna i Pergamon, inom vilkas välde de kaldeiska magerna fann en fristad, blev tydligen av dessa [av magerna] och i överensstämmelse med den allmänna meningen i hednavärlden, som sympatiserade med dem, insatta på den lediga plats, som Belsassar och hans företrädare hade intagit. De hyllades såsom representanter för den gamle babyloniske guden. Detta framgår av påståenden gjorda av Pausanias. ... Attalos, inom vars välde magerna hade sitt huvudsäte, hade blivit uppsatt och erkänd i själva rollen som Bacchus, magernas ledare. På detta sätt blev den lediga platsen efter Belsassar fylld, och den brutna kedjan i den kaldeiska ”tronföljden” förnyades. — The Two Babylons, sidorna 240, 241.

Varifrån kommer ämbetet pontifex maximus?

9. a) Hur kommer det sig att vi med ovanligt stort intresse söker spåra ursprunget till ämbetet pontifex maximus? b) Hur betraktade man i Rom etruskerna, vad vetenskap och religion beträffade?

⁹ I denna tid, då världsreligionerna träder fram och menar sig utgöra hoppet för världsfreden, varvid romersk-katolska kyrkan tar ledningen, är vi skyldiga oss själva att härnäst med fördomsfritt sinne undersöka hur det förhåller sig med ursprunget till det romerska ämbetet pontifex maximus. Dr Hislop citerar historiska arbeten på sidorna 239, 240 i The Two Babylons, där vi läser:

En koloni av etrusker, vilka var ivriga anhängare av den kaldeiska avgudadyrkan, hade enligt somliga flyttat från Mindre Asien [där Pergamus låg], enligt andra från Grekland, och hade slagit sig ned i Roms omedelbara grannskap. De blev slutligen införlivade med den romerska staten, men en lång tid innan detta politiska förbund ingicks, utövade de ett synnerligen kraftigt inflytande på romarnas religion. Från första början medförde deras skicklighet på teckentydandets, augurverksamhetens, och spådomskonstens område såväl som i fråga om all den vetenskap, den må ha varit verklig eller inbillad, som teckentydarna, augurerna, och spåmännen hade monopol på, att romarna kom att se upp till dem med respekt. Det har på alla håll medgivits att romarna fick sin kunskap om teckentydning, augurverksamhet ... huvudsakligen från toscanerna, dvs. folket i Etrurien, och från början tilläts endast infödda etrurier inneha ämbetet såsom haruspex, vilket omfattade alla de riter, som var oundgängligen förbundna med offer. ... De främsta av Roms unga ädlingar sändes till Etrurien för att bli undervisade i den heliga vetenskap som blomstrade där.

10. a) Vem grundade prästkollegiet i Rom? b) Vilka maktbefogenheter hade den s. k. pontifex, denna sammanslutnings ledande medlem, och var han i själva verket romersk till sitt ursprung och i sin gärning? c) Vad säger dr Hislop om det verkliga sätet för denne översteprästs myndighet?

¹⁰ Prästkollegiet (collegiumf pontificum) grundades av Numa Pompilius, som var Roms andre legendariske konung, och om Numa säger Hislop: ”Denne gud kallades i Babylon för Nebo, i Egypten för Nub eller Num, och bland romarna för Numa, ty Numa Pompilius, romarnas store präst och konung, intog precis samma ställning som den babyloniske Nebo.”g Den främste av pontifices, översteprästen, som var kollegiets ordförande och som bestämde över alla offentliga och privata religiösa riter bland folket i Rom, blev i alla väsentliga ting, i ande och i gärning, en etruskisk pontifex. Beträffande detta säger dr Hislop:

Den verklige, rättmätige babyloniske pontifex hade sitt säte utanför det romerska väldets gränser [Rom utsträckte nämligen aldrig sin makt till södra Mesopotamien eller Kaldeen]. Sedan Belsassar hade dött och det kaldeiska prästerskapet hade fördrivits från Babylon av de medo-persiska konungarna, fanns detta säte i Pergamon, en av de städer där det längre fram fanns en av de sju församlingar som bildades i Asien.h

11. a) Vilken slutsats leder vårt studium oss till med avseende på de romerska påvarnas ämbete? b) När överfördes all den makt och alla de åligganden, som den babyloniske översteprästen hade haft, på Roms styresman? c) Hur visade Julius Caesar att han gjorde anspråk på den babyloniske översteprästens maktbefogenheter? d) Vem var den förste romerske kejsare som vägrade att bekläda ämbetet som pontifex maximus? e) När Gratianus vägrade att bekläda ämbetet som pontifex maximus, förblev då detta ämbete ledigt, eller vad hände? f) Vem var den förste påven i Rom som antog denna titel, och var Rom kristet vid denna tid? g) Vad kan man säga om påven Damasus I:s egenskaper? h) (fotnoten) Hur fick Damasus I världsligt bistånd för att stärka sin ställning? i) Såsom vad för något godtog hedningarna påven så sent som på 300-talet enligt den vanliga tideräkningen? j) Vad var det som inträffade år 606 v.t., vad den romerske påvens ämbete beträffade?

¹¹ Det kommer att vara av största intresse för oss att genom denna kortfattade historiska redogörelse få veta att denna religiösa förbindelse mellan Pergamus och Rom, som i första århundradet f.v.t. blev det sjätte världsväldet, är tydligt skönjbar i samband med det ämbete som pontifex maximus beklädde. Undersökningen kommer att bevisa att de romerska påvarnas titel och ställning såsom pontifex maximus i själva verket stammade från den babyloniska religionen. Följande skildring är hämtad ur The Two Babylons:

Från början hade den romerske översteprästen inte någon omedelbar anknytning till Pergamon och hierarkien där; i sinom tid kom emellertid pontifikatet i Rom och pontifikatet i Pergamon att gå upp i varandra. Pergamon blev självt en väsentlig beståndsdel av romarväldet, när Attalos III, den siste av konungarna, vid sin död testamenterade hela sitt område till det romerska folket, vilket skedde år 133 f. Kr. ... När Julius Caesar, som tidigare hade blivit vald till pontifex maximus, därtill i egenskap av kejsare blev romarnas främste världslige styresman, fick han som ledare för den romerska staten och ledare för den romerska religionen all den makt och alla de åligganden som den verklige, rättmätige babyloniske översteprästen hade haft, och han såg sig vara i stånd att göra anspråk på de maktbefogenheter som detta förde med sig. Han tycks därpå för egen del ha gjort anspråk på Attalos’ gudomsvärdighet såväl som på det välde som Attalos hade testamenterat till romarna. ... Därpå framträdde han naturligtvis vid vissa tillfällen, då han utövade sitt översteprästerliga ämbete, i den babyloniska dräktens hela ståt, såsom Belsassar själv kunde ha gjort, i scharlakansröd skrud, med Nimrods kräkla i handen och [fiskguden] Dagons mitra på huvudet och bärande Janus’ [gudens med dubbelansikte] och [”moder”gudinnan] Kybeles nycklar. ...

... Så fortgick det ... fram till [den västromerske kejsaren] Gratianus’ regering, hans som enligt vad [historikern] Gibbon förmäler var den förste som vägrade att skruda sig i den avgudiska översteprästerliga dräkten eller att bekläda ämbetet såsom pontifex. ...

... Några få år efter det att den hedniska titeln pontifex hade avskaffats, blev den återupplivad ... och förlänades, jämte alla de hedniska attribut som var förbundna med den, åt biskopen i Rom, som alltifrån den tiden blev det främsta redskapet, förmedelst vilket kristenheten, som föregav sig tjäna Gud, överöstes med ... alla hedendomens övriga läror som hämtats från det forntida Babylon. ...

... De omständigheter, under vilka denna hedniska titel gavs åt påven Damasus, var sådana att de skulle ha varit ganska påfrestande för tron och ostraffligheten hos en mycket bättre man än han. Fastän hedendomen blivit lagligen avskaffad i Västromerska riket, frodades den alltjämt i staden på de sju kullarna, ja, till den grad att Hieronymus [översättare av den latinska Vulgata], som kände staden väl, då han skriver om Rom just vid denna tid kallar det ”all vidskepelses dypöl”. Följden blev den att fastän det kejserliga dekretet om hedendomens avskaffande respekterades överallt annorstädes i riket, så var det i själva Rom i stor utsträckning en död bokstav. ...

... Den man [påven Damasus I], vilken såsom en tjuv och rövare fick biskopsämbetet i Rom, sedan han bragt mer än ett hundra av sina motståndare om livet, tvekade inte inför det val han skulle träffa. Resultatet utvisar att han uppträdde rollenligt, att han, då han gjorde anspråk på den hedniska titeln pontifex, föresatte sig att göra vilket som helst sanningsoffer för att kunna hävda sina anspråk på denna titel inför hedningarna och framstå såsom rättmätig representant för deras långa rad av överstepräster. ...i

... Påven var vid slutet av 300-talet, liksom han nu är, Belsassars eller Nimrods ende representant här på jorden, ty hedningarna godtog honom uppenbarligen såsom sådan. ... år 606 e. Kr. ... [blev] påven i Rom, under det att nationerna befann sig i upplösning och förvirring, såsom kastades de omkring av ett stormpiskat hav, ... gjord till universell biskop; och därpå erkände de tio framträdande rikena i Europa honom såsom Kristi ställföreträdare på jorden, endräktens enda centrum, den enda makt som kunde ge stadga åt deras troner.j

Babylons religion skall till sist försvinna

12. a) Vad har Guds ord att säga om det stora Babylon? b) Till vad har det gjort de individuella religiösa organisationerna under det, kristenhetens religioner inbegripna? c) Vart har det fört nationerna? d) Vad är Guds uppsåt, då han så ingående avslöjar det stora Babylon, och vad måste uppriktiga människor fördenskull göra?

¹² Så gick det till när Babylon lyckades erövra den västerländska världen. Dess världsomfattande religiösa välde kallas i Guds ord för ”det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden”. (Upp. 17:5) Detta religiösa välde härskade över Pergamus och även över Rom, men dess herravälde över kristenheten har fått oändligt mycket större konsekvenser. Dess barn, ”döttrar” eller religiösa organisationer, är skökor liksom det stora Babylon självt, ty de har otillåtet umgänge med de politiska faktorerna här i världen. Dess läror och den kurs, som det bjuder världens makter att följa, är lika skadliga för människorna och lika vämjeliga och dödsbringande som det forntida Babylon självt var. Det forntida Babylon har åt alla generationer sedan sin tid efterlämnat ett föraktat namn. Det nutida Babylon har förmått sina efterföljare att lita till mänskliga ansträngningar för upprättande av världsfred och har väckt motvilja hos andra genom sitt skrymteri och sin korruption, som får världen att strida mot Guds rike. Bibeln uppenbarar glädjande nog det sanna förhållandet till trygghet för oss och för att vi skall kunna handla förnuftigt, och historiska fakta bestyrker in i minsta detalj att det förhåller sig såsom bibeln säger. Varför skulle någon enda människa dra sig för att lyssna till vad människosläktets Skapare säger med tanke på människans trygghet? Babylon har avslöjats genom Jehovas oförtjänta godhet mot oss. Fly fördenskull från det nutida stora Babylon och lär känna sanningen om dess snara tillintetgörelse och om den frihet som den kommer att innebära för människorna genom Guds rikes styrelse! (Upp. 18:4, 5, 20) Hur Gud framställde profetiska dramer för att vägleda ärliga människor i deras flykt, för att hjälpa dem att ge sig i väg ut ur Babylon, det kommer vi att begrunda i flera följande nummer av denna tidskrift.

[Fotnoter]

Den ryktbara och flitigt besökta helgedom som uppförts åt Asklepios fanns i Pergamon. Asklepios kallades för Pergamons gud, och de sägner som var förbundna med dyrkan av honom har anstrykning av den babyloniska religionen. Han dyrkades i gestalten av en levande orm, som man höll i templet och som man ansåg vara dess gudomlighet.

”Damasus I, påve, ... efterträdde Liberius som påve i Rom år 366 e. Kr. Han hade Ursinus till motpåve, vilken gjorde anspråk på att ha blivit vald, och i deras vanhedrande kamp blev många människor dödade. ... Kejsar Gratianus tillerkände [Damasus] år 378 jurisdiktionsrätt över dem av det andra lägrets präster, som hade förvisats från Rom, och beordrade på uppmaning av en romersk synod, som hölls samma år, de världsliga myndigheterna att ge honom behövligt stöd. ...