Etruskerna — Ett mysterium som består

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I FRANKRIKE

”Sådant inflytande hade etrurien att dess namn bredde ut sig över land och hav.” — Livius, en historiker i det första århundradet.

NÄR det gäller etruskerna, tycker du kanske att du inte ens känner till de mest elementära tingen i ämnet. Men om det språk du talar använder det latinska alfabetet, har du etruskerna att tacka för en del av det. Om det inte vore för etruskerna, skulle det latinska alfabetet ha börjat med a, b, g (som grekiskans alfa, beta, gamma eller hebreiskans alef, beth, gimel). Även om filologer vet att etruskernas alfabet börjar med a, b, c, är det etruskiska språket fortfarande svårt att förstå. Och detta är bara en sida av det etruskiska mysteriet.

Under århundradenas gång har historiker spekulerat över ursprunget till etruskernas märkliga civilisation. Under sin storhetstid på 400-talet f.v.t. bildade de en sammanslutning bestående av 12 städer med ett nät av handelsförbindelser som sträckte sig över delar av Europa och Nordafrika. Men bara fyra hundra år senare var de fullständigt uppslukade av Roms växande makt. Men vad vet vi om etruskerna, och varför består mysteriet?

Gåtfullt ursprung

Historiker, arkeologer och språkforskare har under lång tid funderat över etruskernas ursprung. Utvandrade de från Lydien, en provins i Mindre Asien, som Herodotos föreslår, eller var de infödda invånare i Italien, som Dionysios från Halikarnassos påstod under det första århundradet f.v.t.? Kan det vara så att de har skiftande ursprung? Vad svaret än är, var den etniska och kulturella skillnaden så stor mellan dem och grannfolken att vi nu inte kan vara säkra på deras ursprung.

Vi känner dock till att från omkring 700-talet f.v.t. hade etruskerna en blomstringstid över hela mellersta Italien. Romarna kallade dem tusci eller etrusci, och området där de bodde, mellan floden Arno i norr och Tibern i söder, kom att kallas Toscana. Den etruskiska civilisationen härskade en gång i tiden över omkring 50 italiska folk.

Det etruskiska språket använder i huvudsak en tidig form av det grekiska alfabetet, vilket gör det till synes lätt att tyda, men det är i själva verket olikt alla andra kända språk. Större delen av det ordförråd som etruskerna använde går inte att översätta. Ändå var deras litteratur omfattande, eftersom böcker spelade en viktig roll i deras kultur, särskilt i frågor som hörde samman med religion. Även om det i vår tid finns tusentals etruskiska inskriptioner — på gravstenar, vaser och alabastersarkofager — innehåller de relativt lite text, och de ger därför inte mycket hjälp till att förklara ursprunget till och betydelsen i etruskiska ord.

Hur de levde och hade framgång

Det etruskiska folket var organiserat i självständiga stadsstater som först styrdes av kungar och senare av magistrater. Dessa städer var förenade i ett etruskiskt förbund, en lös religiös, ekonomisk och politisk sammanslutning. En del etruskiska hus var utrustade med rinnande vatten och låg utmed stenlagda gator med avlopp. Utdikning tillämpades i stor omfattning. Etruskiska kungar förvandlade staden Rom från en grupp byar till en elegant, muromgärdad stad, utrustad med ett nätverk av avloppsledningar, bland annat Cloaca Maxima, som kan beskådas än i dag.

Etruskerna hade framgång på grund av de rika mineralfyndigheterna i de områden som de behärskade, till exempel järngruvorna på den närliggande ön Elba. För att tillfredsställa sin längtan efter metall förädlade etruskerna järn, silver och koppar — de till och med importerade tenn från de brittiska öarna. Förutom dessa rikedomar erbjöd de områden där de bodde bördiga jordbruksområden och betesmarker, som gav spannmål, oliver, druvor och timmer. Dessa naturtillgångar tillsammans med omfattande inhemsk och utländsk handel gav etruskerna en blomstrande ekonomi.

Etruskerna var framstående sjöfarare. År 540 f.v.t. besegrades grekerna av en sammansatt flotta av etruskiska och kartagiska skepp, och därmed garanterades etruskernas handel med andra folk. Då de hade uppfunnit rammen på krigsfartyg, var de redo till strid. Produkter som till exempel den berömda buccheron (svart keramik) exporterades sjöledes till de avlägset belägna Spanien och Egypten. Med hjälp av handelsvägar till lands exporterade etruskerna vin till Gallien (Frankrike) och Germanien (Tyskland) och spred därigenom sitt rykte.

Etruskernas glädje i livet

Bland de informationskällor som är mest bestående och avslöjande beträffande etruskerna är deras konstföremål. Etruskerna var ett lyxälskande folk och tillverkade dyrbara guldsmycken, däribland örringar, broscher, armband och halsband. Än i dag är deras tillvägagångssätt då de konstnärligt framställde dyrgripar genom filigranhantverk eller genom att använda små kulor av guld, granulering, ett mysterium. Förutom att etruskerna gjorde bägare, fat, koppar och matserviser i silver och andra dyrbara metaller, skulpterade och snidade de i andra värdefulla material, exempelvis elfenben.

De många skulpturerna, konstverken och väggmålningarna som har upptäckts uppenbarar etruskernas livsglädje. De uppskattade att se på kappkörningar, boxningsmatcher, brottningstävlingar och idrottsliga spel. Kungen brukade se på dessa, kanske sittande på en elfenbensstol, omgiven av slavar som tillfångatagits under erövringar. Hans purpurfärgade tunika, en symbol för hans ställning, upptogs senare av romarna. I sitt hem brukade han vid måltiderna ligga vid sidan av sin hustru och lyssna till flöjt eller dubbelflöjt och titta på dans, medan han betjänades av sina slavar.

I skarp kontrast till förhållandena bland grekerna och romarna åtnjöt kvinnor i det etruskiska samhället en ställning av social jämställdhet. De kunde äga egendom, och de gladde sig åt sällskapliga tillställningar. Etruskiska kvinnor fick ett personligt namn och ett familjenamn, vilket utgör ett bevis för deras anspråk på legala rättigheter.

Egendomliga religiösa trosuppfattningar

En historiker under det första århundradet kallade etruskerna ”ett folk som är mer hängivet religiösa sedvänjor än något annat folk”. Etruskerna dyrkade en mängd gudar, och de hade förkärlek för treenigheter till vars ära de byggde tredelade tempel — tempel med tre rum. Varje rum hyste en bildstod. Den etruskiska civilisationen kretsade kring babyloniska uppfattningar präglade av mystik. Den främsta bland dem var föreställningen om ett liv efter döden och en underjordisk värld. Döda kroppar blev antingen begravda eller kremerade. Om de kremerades, lades askan i urnor av olika utseende eller form. Placeringen av urnan i en grav, tillsammans med allt som ansågs nödvändigt för livet i den underjordiska världen, åtföljdes av ritualer, offergåvor och dryckesoffer. I välbärgade människors gravar var väggarna dekorerade med färgrika fresker som avbildade många olika händelser, ibland föreställande demoner eller ett menageri av skräckinjagande varelser. En källa säger: ”Etruskerna tyckte alltid om ett monster.”

Etruskernas sedvänja med hepatoskopi, leverskådande som en form av spådom, kan spåras tillbaka till Babylon. (Jämför Hesekiel 21:21.) Alla sidor av deras liv och allt beslutsfattande var centrerat kring gudarna. Människor brukade spana på jorden och i himlen efter omen. Det var så vanligt med spådom att sedvänjor av det slaget blev kända som disciplina Etrusca, etruskisk vetenskap.

Införlivande och utplåning

År 509 f.v.t. nådde den hundraåriga släktlinjen av etruskiska kungar som härskade över Rom sitt slut. Detta var ett förebådande av ting som skulle komma. I norr hotades etruskerna av kelterna, vars inbrytningar försvagade etruskernas grepp om det området. Ständiga gränskonflikter med de italiska folken i söder underminerade grunden till etruskernas makt och skapade inre sociala spänningar.

Vid slutet av 200-talet f.v.t. hade det etruskiska området kommit under romarnas herravälde. Därmed började en period av utvidgning av den romerska kulturen — en romanisering. År 90 f.v.t., när romerskt medborgarskap utsträcktes till alla italiska folk, försvann slutligen de sista spåren av etruskernas identitet. Det blev obligatoriskt för etruskerna att tala latin, och de införlivades med den romerska världen. Tydligen var det inte många romerska forskare som gjorde ansträngningar att översätta eller ens bevara etruskiska litterära verk. Den etruskiska civilisationen försvann därför och lämnade efter sig ett mysterium. Men den efterlämnade också ett arv.

Ett bestående arv

Arvet från etruskerna är märkbart i Rom ännu i denna dag. Romarna hade etruskerna att tacka för sitt tempel på Capitolium, helgat åt en treenighet bestående av Jupiter, Juno och Minerva, deras tredelade tempel, deras första stadsmur och avloppskanalerna som dränerade Forum. Även den kapitolinska varginnan (Lupa Capitolina), symbolen för Rom, är av etruskiskt ursprung. Dessutom anammade romarna ett antal etruskiska sedvänjor, till exempel tävlingar som inbegrep strider på liv och död och strider mot djur. (Jämför 1 Korinthierna 15:32.) Det slag av triumftåg som Paulus utan tvivel hade i tankarna i en av sina illustrationer var av etruskiskt ursprung. — 2 Korinthierna 2:14.

Etruskiska symboler har också använts i stor utsträckning. De etruskiska prästernas stav, som liknar en herdestav, har sagts vara ursprunget till kräklan som används av kristenhetens biskopar. Etruskernas fasces (ett knippe av spön som bundits runt en yxa) användes som en auktoritetssymbol av romarna, som ett emblem under franska revolutionen och av det italienska fascistpartiet under 1900-talet.

Trots gemensamma ansträngningar av arkeologer att gräva fram det förflutna, förblir etruskernas ursprung och många sidor av deras liv ett mysterium.

[Karta på sidan 24]

(För formaterad text, se publikationen)

ETRURIEN

ITALIEN

[Bilder på sidorna 24, 25]

1. Kapitolinska varginnan, symbolen för staden Rom. Kopia av den etruskiska bronsstatyn från 400-talet f.v.t.

2. Med skrift på etruskiska (till vänster) och feniciska (till höger) innehåller dessa guldtavlor en dedikation till Uni (Astarte)

3. En etruskisk sarkofag för ett äkta par

4. En etruskisk valvport från 300-talet f.v.t. Romarna lärde sig valvslagningskonsten av etruskerna

5. Etruskisk krater med fot från 600-talet f.v.t., använd till att blanda vin

[Bildkälla]

Guldtavlor: Museo Nazionale di Villa Giuilia, Rom; sarkofag och krater: Musée du Louvre, Paris