Den frid de kristna äger

”Jag vill höra vad den sanne Guden, Jehova, vill tala, ty han skall tala frid till sitt folk och till dem som äro lojala mot honom.” — Ps. 85:9, NW.

1, 2. Vad för ordet frid tanken till, och av vilken profetia framgår detta tydligt?

FRID! Hur ljuvligt är det inte att höra själva ordet på grund av det som det för tanken till! Ordet frid antyder ro, lugn, stillhet, frånvaron av split och strid, av tvivel och fruktan. Det är inte underligt att de löften om frid som man finner i Guds ord är så trösterika!

² Hur tilltalande är inte den bild av friden som profeten Jesaja målar för oss med dessa ord: ”Då skall rätten taga sin boning i öknen och rättfärdigheten bo på det bördiga fältet. Och rättfärdighetens frukt skall vara frid och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid. Och mitt folk skall bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser.” — Jes. 32:16—18.

3. Vem var det som ursprungligen kränkte friden i universum? Varför råder det inte fred där nu?

³ Det är Guds vilja att alla hans skapelser skall åtnjuta frid och leva i fred, och det rådde frid i hela universum till dess den store fridsfördärvaren, Satan, djävulen, framträdde. Sedan dess har det varit klent beställt med friden här på jorden. Det har rentav sagts att det under de gångna 3.370 åren av upptecknad historia har varit 3.143 år av krig och endast 227 år av fred, dvs. 13,8 år av krig på varje år av fred. Men är inte detta just vad vi bör förvänta, då ju Satan, den store fridstöraren, är ”denna tingens ordnings gud”? Han är ondskan och ogudaktigheten personifierad, och sådant hör helt enkelt inte samman med fred och frid, alldeles som vi läser: ”Men de ogudaktiga äro såsom ett upprört hav, ett som icke kan vara stilla, ett hav, vars vågor röra upp dy och orenlighet. De ogudaktiga hava ingen frid, säger min Gud.” — 2 Kor. 4:4, NW; Jes. 57:20, 21.

4. I synnerhet från vilken tid har friden flytt bort från jorden? Av vilka profetiors uppfyllelse framgår detta?

⁴ I synnerhet har friden varit borta från vår jord sedan 1914, det år då den eldfärgade hästen och dess ryttare, som aposteln Johannes såg i sin apokalyptiska syn, uppenbarade sig: ”Och jag såg ... en eldfärgad häst; och åt den som satt på den blev givet att taga friden bort från jorden, så att de skulle slakta varandra; och ett stort svärd blev honom givet.” Detta år började också Jesu stora profetia om slutet på denna tingens ordning uppfyllas: ”Ty nation skall resa sig mot nation och rike mot rike.” Alltifrån den tiden har de ord som Jesus vidare yttrade blivit uppfyllda på ett markant sätt: ”På jorden vånda över nationerna, som icke se sig någon utväg på grund av havets dån och dess upprördhet, medan människorna bliva vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden.” — Upp. 6:2, 4; Matt. 24:7; Luk. 21:25, 26; NW.

5. Vad är det som visar att folk i gemen längtar efter frid och fred, och varför har man inte lyckats befästa freden?

⁵ Nu är det ju inte så att folk i gemen vill ha det på det här sättet. Långt därifrån! De har en stark längtan efter frid och fred, och det är först sedan deras känslor satts i svallning genom hatpropaganda som de vill ha krig. Detta bevisas av människors ansträngningar att ingå fredstraktater och andra överenskommelser, som förklarar det vara olagligt att föra krig. Synbarligen är detta ett av de främsta syftena med Förenta nationerna, vilket framgår av de ord som inristats på en marmorvägg mitt emot Förenta nationernas huvudbyggnad och som lyder: ”De skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation skall icke lyfta svärd mot nation, ej heller skola de mer lära sig att kriga.” Politiker utlovar fred för att bli valda. Men trots deras löften, deras planer och deras ivriga bemödanden plågas hela mänskligheten alltjämt av krig, vilket beror på alla misslyckandena, på snikenheten och nationalismen och på att Satan, den store fridstöraren, är denna tingens ordnings gud.

6. Med vilket bestickande resonemang söker världsvisa människor rättfärdiga människans oförmåga att säkerställa freden, och hur kan man bevisa att de har fel?

⁶ Vissa av denna världens snillen söker av allt att döma rättfärdiga människans oförmåga att stifta frid genom att påstå att krig är en välsignelse, som är nödvändig för framåtskridandet. I en dödsruna över den bemärkte brittiske evolutionisten sir Arthur Keith hette det t. ex.: ”År 1931 förklarade han, i det han anslöt sig till Herbert Spencers och andra nydarwinisters uppfattning, att kriget är ett villkor för framåtskridandet. ’Naturen’, sade han, ’håller sin mänskliga vingård frisk och sund genom beskärning. Kriget är dess vingårdskniv.’ Han påstod också att rasfördomarna var av betydelse för en nations livskraft.”a Skulle något kunna vara dåraktigare? Är det inte så att det yppersta av en nations mannakraft förgörs i krigstid? De svaga, de i mentalt, moraliskt och fysiskt avseende olämpliga, vill krigsmakten inte ha. Och skulle väl någon vilja påstå att förhållandena i världen nu är så mycket bättre, t. ex. i mentalt och moraliskt, fysiskt och ekonomiskt avseende, än före 1914, därför att det har utkämpats två världskrig? Låt oss ta ett enda exempel: Skulle någon kunna peka på schweizarna och anklaga dem för att vara underlägsna, därför att de inte blev ”beskurna” genom att dras in i de här båda krigen eller i några andra krig under en lång följd av år tidigare? Det är snarare tvärtom, ty en historieskrivare säger följande om en viss period i den schweiziska historien: ”Den därpå följande fredsperioden bidrog till framåtskridandet i alla faser av livet i Schweiz.”b Det var freden, inte kriget, som bidrog till framåtskridandet. Denna världens vishet är sannerligen dårskap inför Gud och inför alla människor som har förmåga att resonera klart och förnuftigt! — 1 Kor. 3:19.

”Fridens Gud” och ”Fridsfursten”

7. Vilka vittnesbörd ger bibeln om att Jehova är en fridens Gud?

⁷ I direkt motsats till Satan, den store fridstöraren, och människans oförmåga att stifta frid eller få till stånd fred framstår Jehova Gud, fridens Gud. I hans ord, bibeln, talas det mer än 350 gånger om frid. På dess blad, från början till slut, ges det ideligen löften och råd om frid, och friden är ett ämne som oupphörligen betonas. I de kristna grekiska skrifterna framhålls det på flerfaldiga ställen att Jehova Gud är ”fridens Gud” eller ”den Gud som giver frid” (NW). Detta bör vi förvänta av en allvis, allsmäktig, rättvis och kärleksfull Gud. — Rom. 15:33; 16:20; 1 Kor. 14:33; 2 Kor. 13:11; Fil. 4:9; 1 Tess. 5:23; Hebr. 13:20.

8. Hur förknippar bibeln Jesus Kristus med frid?

⁸ Jehova är alltså fridens Gud, och om hans Son, Jesus Kristus, heter det att han är ”Fridsfurste” och ”fridens Herre”. (Jes. 9:6; 2 Tess. 3:16) Om hans regering får vi veta följande: ”Så skall herradömet varda stort och friden utan ände.” Ja, när han för spiran över jorden, då skall det råda ”stor frid ... till dess ingen måne mer finnes”. — Jes. 9:7; Ps. 72:7.

9, 10. Åt vilka har Jehova Gud och Jesus Kristus givit frid? Vilka profetior har därigenom blivit uppfyllda?

⁹ Men Jehova Gud och Jesus Kristus behåller inte denna frid för sig själva. De ger den åt sina trogna tjänare och efterföljare, såsom vi läser: ”Jehova själv skall välsigna sitt folk med frid.” ”Jag vill höra vad den sanne Guden, Jehova, vill tala, ty han skall tala frid till sitt folk och till dem som äro lojala mot honom.” (Ps. 29:11; 85:9; NW) I synnerhet har det erbjudits dem frid sedan tiden för Jesu födelse, då änglarna sjöng: ”På jorden frid bland de människor, till vilka han [Gud] har behag!” eller: ”Frid åt de människor han gynnar!” (Luk. 2:14, RS; AT) Och kort innan Jesus lämnade sina apostlar och återvände till sin Fader gav han dem denna försäkran: ”Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder.” — Joh. 14:27; 16:33.

¹⁰ Har Jehova Gud och Jesus Kristus infriat sina löften om att ge frid åt sina tjänare och efterföljare? Ja, det har de! Stor och överflödande är den frid, som råder bland dem, alldeles som det blivit förutsagt: ”Frid över dem som äro fjärran och frid över dem som äro nära!” ”Jag vill sätta frid till din överhet.” ”Jag vill låta frid komma över henne såsom en ström.” Och det är inte bland Förenta nationerna utan bland dessa kristna som de profetiska orden i Jesaja 2:4 (NW) nu uppfylls: ”Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdssaxar. Nation skall icke lyfta svärd mot nation, ej heller skola de mer lära sig att kriga.” — Jes. 57:19; 60:17; 66:12.

11, 12. a) Vilket slags budskap frambär Guds tjänare, och vad kallas de fördenskull? b) Vad kan man säga om det sätt, på vilket de skulle frambära sitt budskap?

¹¹ Såsom Jehova Guds och Jesu Kristi efterliknare strävar dessa kristna, bland vilka sådana profetior uppfylls, osjälviskt efter att hjälpa andra att få del av den frid de äger. Detta är orsaken till att det budskap de bär ut till folk upprepade gånger kallas för ”de goda nyheterna om frid”. (Apg. 10:36; Ef. 6:15; NW) De är de fridsbudbärare som bebådades i Jesaja 52:7: ”Huru ljuvliga äro icke glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer över bergen för att förkunna frid och frambära gott budskap och förkunna frälsning, i det han säger till Sion: ’Din Gud är nu konung!’”

¹² Dessa Jehovas kristna tjänare bär alltså ut ett fridsbudskap till människorna, men dessutom bär de fram det på ett fridsamt sätt, alldeles som Jesus angav att de skulle göra, då han sände ut de sjuttio evangelisterna: ”När ni kommer in i ett hus, så säg först: ’Frid över detta hus!’ Och om någon fridens son finns där, skall er frid vila över honom, men om ingen sådan finns där, skall er frid vända tillbaka över er själva.” Tänk på hur betydelsefullt detta uttalande visar att friden är; det är de människor, vilka är fridens söner eller vänner, som de kristna skall söka efter, då de går från hus till hus med ”de goda nyheterna om frid”! Att de kristna skall bära fram sitt fridsbudskap på ett fridsamt sätt framgår också av följande råd, som aposteln Paulus gav Timoteus: ”Vidare må du avvisa dåraktiga och om okunnighet vittnande spörsmål, ty du vet att de framkalla strider. Men en Herrens slav behöver icke strida, utan behöver vara mild mot alla, kvalificerad att undervisa, i stånd till att lägga band på sig under onda förhållanden; han bör med mildhet visa dem till rätta, som icke äro gynnsamt inställda.” — Luk. 10:5, 6, Hedegård; 2 Tim. 2:23—25, NW.

En säregen frid

13. Nämn något ytterligare om vad det hebreiska och det grekiska ordet för frid för tanken till eller innebär. Ge exempel från Skriften.

¹³ Det i bibeln förekommande ordet ”frid” tyder på något mera än fred i betydelsen frånvaro av krig. Ur ett uppslagsverk hämtar vi dessa upplysningar: Det hebreiska ordet schalóm, som vanligen översätts med frid, antyder eller innebär hälsa, framgång, välgång. Det är samma ord som salam, vilket nutidens araber använder, och det brukas på samma sätt i hälsningar.c Vi läser till exempel om att konung David frågade Uria ”om det stod väl till med Joab och med folket och huru kriget gick” eller ordagrant: hur det stod till med Joabs ”frid”, med folkets ”frid” och med krigets ”frid”. (2 Sam. 11:7) Vi finner också att Jehova genom profeten Jeremia gav de landsförvista israeliterna dessa föreskrifter: ”Sök också den stads frid [eller välgång], dit jag har låtit eder draga bort i fångenskap, och bed för den till Jehova, ty i dess frid skall det bevisa sig vara frid för eder själva.” (Jer. 29:7, NW) Det förefaller också som om denna innebörd, som låg i det hebreiska ordet för frid, överfördes på det grekiska ordet för frid, eire’ne, vad de kristna grekiska skrifterna beträffar. Ett sådant exempel finner vi i Jesu ord till det otrogna Jerusalem: ”O, att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör”, dvs. vad som kunde ge dig fridfull välgång. — Luk. 19:42.

14, 15. I vilket väsentligt avseende är den frid de kristna äger säregen?

¹⁴ Guds frid, som de kristna äger, är också säregen däri att den har sin grund i rättfärdigheten. Den är inte en ”fred till varje pris”, den är inte ett resultat av att man kompromissat eller handlat av opportunitetsskäl. Den är inte i någon bemärkelse en taktisk fred med Guds, sanningens och rättfärdighetens fiender, en sådan fred som så många religiösa organisationer har ingått med de ateistiska kommunisterna för privilegiet att få ha kvar sina religiösa organisationer och fortsätta med sina gudstjänster utan att besväras av myndigheterna. Om katolska kyrkan på Kuba säger M. A. Rauf j:r i sin bok Cuban Journal (1964): ”Kyrkans makt har emellertid brutits. Att den alls överlever beror på att den har ingått samma slags icke officiella avtal med myndigheterna som den har gjort i Sovjetunionen och andra länder bakom järnridån: biskoparna har, i gengäld för att få finnas till, upphört med att utfärda herdabrev mot kommunismen. ... En söndag begav jag mig till kyrkan Jesus de Miramar i Havanna. ... Allting var mycket lamt och mekaniskt. Man förmärkte inte någon livaktighet eller entusiasm i någonting. Det hölls en predikan, men den räckte bara tre minuter.” I motsats härtill nämner författaren att de kubanska myndigheterna slår ned på Jehovas vittnen och protestanterna, men av olika skäl.

¹⁵ Behöver Jehova Gud kompromissa med några av sina fiender? Nej, han är ju allsmäktig! Vem kan stå emot hans vilja? Han köpslår inte om frid och fred med sina fiender. Fördenskull talade änglaskaran, som framträdde i samband med Jesu födelse, inte om frid åt alla människor, utan om frid åt de människor som Gud gynnar! (Luk. 2:14, AT) Det förhåller sig alldeles som hövitsmannen Jehu poängterade i sitt svar till den israelitiske konungen Joram, som hade frågat Jehu: ”Är det fred, Jehu?” Jehu svarade då: ”Vilken fred skulle kunna råda så länge som Isebels, din moders, otuktshandlingar och hennes många trolldomskonster pågå?” Ja, ingen som är en värdig representant för Jehova Gud kommer att kompromissa för fridens eller fredens skull. — 2 Kon. 9:22, NW.

16. Hur framgår det av bibeln att rättfärdigheten måste gå före frid och fred?

¹⁶ Om friden inte är grundad på rättfärdighet, kan den helt enkelt inte bestå. Därför är det alldeles på sin plats att bibeln om och om igen framhåller att rättfärdigheten går före friden, hur mycket denna än betonas i bibeln. Aposteln Paulus gav denna upplysning: ”Guds rike betyder icke ätande och drickande, utan betyder rättfärdighet och frid och glädje med helig ande.” Lärjungen Jakob beskriver den gudomliga visheten med dessa ord: ”Den vishet, som kommer ovanifrån, är först och främst ren, vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra goda frukter.” I överensstämmelse härmed nämner Jesus de fridsamma på sjunde plats i sina saligprisningar eller lyckligprisningar, som han inledde bergspredikan med. — Rom. 14:17, NW; Jak. 3:17; Matt. 5:3—9.

17. I vilket annat avseende är de kristnas frid säregen?

¹⁷ Den frid de kristna äger är vidare säregen däri att den inte är beroende av omgivningen. Aposteln Paulus har givit en mycket god beskrivning av den, då han kallar den ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. Den innebär ett rofyllt tillstånd hos sinnet och hjärtat, ett inre lugn oavsett vad som äger rum utanför människan. En talande bild utgör fågelmamman, som ruvar äggen i boet i ett träd under ett åskväder; hon ligger där lugn, stilla, oberörd hela tiden det pågår. Detta är uppenbart en frid som världen inte alls känner. Därför kunde också Jesus säga om den: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er — icke en sådan frid, som världen ger. Låt icke edra hjärtan gripas av förskräckelse och var icke försagda!” ”Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen har ni trångmål. Men var vid gott mod: jag har övervunnit världen.” Ja, trots förhållandena i världen, som normalt skulle oroa människor och få dem att rygga tillbaka av förskräckelse, trots trångmål kan Jesu Kristi sanna efterföljare äga frid. — Fil. 4:7; Joh. 14:27 och 16:33, Hedegård.

Hur man vinner Guds frid

18, 19. a) Nämn en förutsättning för att man skall uppnå frid med Gud. b) Vilket ämbete har de kristna fördenskull fått?

¹⁸ Hur kan en människa komma i besittning av frid, av denna frid som enligt Galaterna 5:22 är en av Guds heliga andes frukter, denna frid som övergår allt förstånd? Först och främst måste man sluta fred med Gud, komma i ett vänskapligt förhållande till honom. Ett vänskapligt förhållande till Gud? Är Gud då inte allas vän? Nej, det är han visst inte! Aposteln Paulus framhåller detta klart och tydligt: ”Ja, i sanning, eder som en gång voro avlägsnade från honom och fiender, därför att edra sinnen voro inriktade på gärningar som voro onda, eder har han nu åter försonat.” Varigenom har då försoningen skett? Genom Jesu Kristi offer: ”Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv.” Det har också profetiskt blivit förutsagt: ”Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade.” — Kol. 1:21, 22, NW; Rom. 5:10; Jes. 53:5.

¹⁹ Detta är orsaken till att den sanna kristendomen eller predikandet av det kristna evangeliet av aposteln Paulus kallas ”försoningens ämbete”. Jesus kom hit till jorden för att förkunna ”de goda nyheterna om frid för eder, ni som voro långt avlägsna, och frid för dem som voro nära”, och detta ämbete har han anförtrott åt sina efterföljare: ”Allt är från Gud, som försonade oss med sig genom Kristus och gav oss försoningens ämbete, nämligen att Gud medelst Kristus försonade en värld med sig själv, i det att han icke tillräknade dem deras försyndelser, och han anförtrodde försoningens ord åt oss. Vi äro därför sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss. I Kristi ställe vädja vi: ’Bliv försonade med Gud.’ Honom [Jesus Kristus] som icke kände synd gjorde han till synd för oss, för att vi skulle kunna bliva Guds rättfärdighet förmedelst honom.” — Ef. 2:17; 2 Kor. 5:18—21; NW.

20, 21. a) Vad innebär det att utöva tro? b) Vilket är det första steget som man måste ta?

²⁰ Ja, det är endast genom Jesus Kristus som man kan ha frid med Gud: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Detta kräver att man inte bara tyst i sitt sinne erkänner vad Jesus har gjort för en utan att man verkligen utövar tro: ”Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son, på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord utan hava evigt liv.” Att utöva tro innebär att göra någonting åt saken, att handla i överensstämmelse med den övertygelse man har, ty ”såsom kroppen utan ande [andedräkt, NW] är död, så är ock tron utan gärningar död”. — Joh. 14:6; 3:16, NW; Jak. 2:26.

²¹ Vilka slags gärningar är det som fordras? Först och främst måste man göra bättring, vända sig bort från sin själviska, orättfärdiga levnadskurs och följa det föredöme Jesus Kristus har givit, alldeles som aposteln Petrus på sin tid förmanade judarna i Jerusalem: ”Gör därför bättring och vänd om för att få edra synder utplånade, på det att tider av vederkvickelse må komma från Jehovas person.” — Apg. 3:19, 20, NW.

22, 23. Vilket exempel gav Jesus då han skulle börja sin förkunnargärning, och hur viktigt är detta steg, när det gäller våra bemödanden att uppnå frid med Jehova Gud?

²² Jesus började sin livsgärning såsom Kristus med att framställa sig för sin Fader för att göra hans vilja, alldeles som vi läser att han sade: ”Se, jag kommer ... för att göra din vilja, o Gud.” Detta inträffade vid Jordan, där Jesus också blev döpt av Johannes döparen. Eftersom Jesus själv blev döpt och han dessutom anbefallde dop för sina efterföljare, förstår vi att om man skall vandra i Jesu fotspår, måste man besluta sig för att göra Guds vilja, såsom Jesus gjorde, och därpå bli döpt, såsom Jesus blev. Detta dop symboliserar eller är en bild av att man har beslutat sig för att göra Guds vilja; det tjänar såsom en livfull påminnelse om att man har fattat detta beslut, och det är dessutom ett offentligt vittnesbörd för andra om att man har bestämt sig för att göra Guds vilja och följa Jesus Kristus. — Hebr. 10:7; Matt. 3:13—17; 28:19, 20.

²³ I vår tid är det inte så få människor som har slutit sig till Jehovas kristna vittnen, som besöker deras möten, läser Vakttornets publikationer och även tar del i tjänsten på fältet, men som likväl ryggar tillbaka för detta steg, överlämnandet och dopet. De tycks vandra med Gud, men i själva verket gör de det inte, ty vi läser ju i Amos 3:3: ”Färdas väl två tillsammans, utan att de hava blivit ense därom?” Alla dessa bör få klart för sig att man inte kan åtnjuta Guds frid, om man inte först sluter fred med Gud genom tro, överlämnande och dop.

24. Vilket handlingssätt måste man följa för att vidmakthålla denna frid?

²⁴ Men tro nu inte att vi menar att vi, sedan vi tagit dessa steg, överlämnat oss och låtit döpa oss, inte behöver göra något mer för att kunna äga denna frid med Gud för beständigt. Detta är bara början. Bland annat måste vi fortsätta med att tillägna oss kunskap, att låta oss undervisas av Jehova genom hans ord och hans synliga organisation; vi måste uppriktigt älska Guds lag och bemöda oss om att förvärva vishet. Om vi gör detta, kommer vi att ha frid, ty vi får denna försäkran: ”Alla dina söner skola vara personer som bliva lärda av Jehova, och dina söners frid skall vara överflödande.” (NW) ”Stor frid äga de som hava din lag kär, och intet finnes, som bringar dem på fall.” ”Min son, förgät icke min undervisning och låt ditt hjärta bevara mina bud. Ty långt liv och många levnadsår och frid, mer och mer, skola de bereda dig.” ”Hennes [vishetens] vägar äro ljuvliga vägar, och alla hennes stigar äro frid.” (Åk) Och aposteln Paulus gav de kristna följande råd: ”Det som ni inhämtade och också godtogo och hörde och sågo i förbindelse med mig, ägna eder åt det; och fridens Gud skall vara med eder.” — Jes. 54:13; Ps. 119:165; Ords. 3:1, 2, 17; Fil. 4:9, NW.

25. a) Vilken bild kan illustrera den princip som har med denna frid att göra? b) Vad skulle man då kunna kalla Guds frid?

²⁵ Denna frid kan liknas vid äktenskaplig lycka. Ett bröllop är sannerligen en fröjdefull tilldragelse och öppnar vägen till äktenskaplig lycka, men det utgör inte någon garanti för beständig lycka, även om många äkta par tycks hysa en sådan missuppfattning. Om ett äkta par skall äga äktenskaplig lycka, måste de beständigt vinnlägga sig om den, ägna eftertanke åt den, tid och ansträngning, ådagalägga mogenhet i alla sammanhang. På samma sätt är det med dem som har kommit i ett fridfullt förhållande till Gud genom att de gjort bättring, omvänt sig, utövat tro på Kristi lösenoffer, överlämnat sig och undergått dopet. De måste fortsätta med att vinnlägga sig om denna frid för att kunna bevara den. Man skulle fördenskull kunna säga att Guds frid är en belöning, liksom Jehova lovade sitt forntida folk frid, om de uppfyllde hans villkor: ”Om I vandren efter mina stadgar och hållen mina bud och gören efter dem, så skall jag skaffa frid i landet, och I skolen få ro, och ingen skall förskräcka eder. ... Och intet svärd skall gå fram genom edert land.” — 3 Mos. 26:3—6.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 8]

”Vilken fred skulle kunna råda så länge som Isebels, din moders, otuktshandlingar ... pågå?”