Hur vi bevarar vår frid

”Mitt folk skall bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser.” — Jes. 32:18.

1. Varför blir ”fridens Gud” ibland ”en stridsman”, och hur länge kommer det att vara på det sättet?

GUDS ord säger oss att ”allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Krig har sin tid, och fred har sin tid.” Detta är orsaken till att Jehova Gud inte bara kallas ”fridens Gud” eller ”den Gud som giver frid” (NW) utan också på många ställen kallas ”en stridsman” och ”härskarornas Jehova” (NW). För att hävda sin suveränitet och återställa friden finner han det ibland nödvändigt att tillgripa krig, och därför säger han om sig själv att han ”giver lyckan [gör fred, NW] och skapar olyckan”. Men det är bara under den nuvarande onda tingens ordning som krig har sin tid och fred har sin tid; i den annalkande nya ordningen, då Guds vilja skall ske på jorden såväl som i himmelen, kommer det bara att vara tid för frid och fred. — Pred. 3:1, 8; Fil. 4:9; Rom. 15:33; 2 Mos. 15:3; Jak. 5:4; Jes. 45:7.

2. Hur beskriver bibeln i en del fall Jehovas vittnens fridfulla verksamhet?

² Detsamma kan också sägas om den åt Gud överlämnade kristne förkunnarens fredliga och fridfulla verksamhet. Hur så? Jo, därför att hans verksamhet gång på gång beskrivs med termer som hör samman med krig: ”Bär ock du ditt lidande såsom en god Kristi Jesu stridsman” eller ”soldat” (NW). Men han använder naturligtvis inte köttsliga eller bokstavliga vapen, vilket aposteln Paulus också påpekar: ”Våra stridsvapen äro ... icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen.” Och åter säger han: ”Den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot ... ondskans andemakter i himlarymderna.” En kristen Ordets förkunnare använder sanningen, ”andens svärd, det vill säga Guds ord”, som ”är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd” (NW). Med det riktar han dråpslag mot falska, Gud vanärande läror, men inte av högmod eller illvilja, utan i all ödmjukhet och av kärlek till Gud, sanningen och nästan. — 2 Tim. 2:3; 2 Kor. 10:4; Ef. 6:12, 17; Hebr. 4:12.

3. Hur förhåller det sig med våra förpliktelser att hålla frid? Ge skäl för svaret.

³ Det visar sig följaktligen vara så att den kristnes plikt att hålla frid inte alltid innebär detsamma. Man skulle kunna säga att den är absolut, ovillkorlig, vad hans förhållande till hans medkristna angår, alldeles som Skriften framhåller: ”Håll frid med varandra!” ”Bröder, fortfar ... att tänka i överensstämmelse med varandra, att leva fridsamt.” ”Var fridsamma gentemot varandra.” Om kristna människor har blivit oense med varandra, är de pliktiga att reda ut sina meningsskiljaktigheter, å ena sidan gå till den som de har förorättat, å andra sidan gå till den som har förorättat dem för att undersöka om de inte kan få saken ur sinnet. Men vad dem beträffar som är ”utanför” är de pliktiga att hålla frid i relativ eller villkorlig bemärkelse: ”Om möjligt” — det kanske inte alltid är möjligt — ”så vitt det beror på eder” — de som är utanför kanske inte vill reda ut saken — ”var fridsamma mot alla människor”. — Mark. 9:50, Hedegård; 2 Kor. 13:11; 1 Tess. 5:13; Rom. 12:18, NW; Matt. 5:23, 24; 18:15—17.

Var fredligt sinnade

4. a) Vilka faktorer bidrar till att friden flyr undan? b) Vilken förmaning finner vi fördenskull i Skriften?

⁴ På grund av våra nedärvda ofullkomligheter, svagheter och själviska böjelser finner vi att människor är benägna för att strida, lätt råkar i strid med ord eller med knytnävarna. Ofullkomliga förhållanden, missöden, olyckor osv. leder också till stridigheter. Det är därför mycket lämpligt att Guds ord, från början till slut, ger oss råd beträffande friden. När Josef, patriarken Jakobs son, var statsminister i Egypten, gav han fördenskull omtänksamt sina bröder följande förmaning, då han sände dem tillbaka till fadern, efter det att han hade låtit dem få veta vem han var: ”Kiven icke på vägen.” Eftersom människor har så lätt för att råka i dispyt, kunde Salomo med fog säga: ”Det är en ära för en man att hålla sig ifrån kiv, men den oförnuftige söker alltid strid.” — 1 Mos. 45:24; Ords. 20:3.

5, 6. Vilken nytta har man av att vara fredligt sinnad?

⁵ De som har vunnit Guds frid, kommit i besittning av den, måste fördenskull beständigt verka för friden, trakta efter den, om de skall kunna bevara den såsom en dyrbar ägodel. De måste vara inställda på frid, vara fredligt sinnade. Och varför skulle vi inte vara fredligt sinnade, fridsinnade? Fred och frid bidrar på alla sätt till att vi kan åtnjuta god hälsa och välbefinnande. Såsom det med fog har påpekats utgör kiv och slitningar och spänning några av grundorsakerna till all ohälsa, den må vara mental, fysisk eller känslomässig. Härav följer att vi helt enkelt för vår egen hälsas skull bör trakta efter friden. Det kan inte råda någon lycka i den kristna församlingen eller i familjekretsen, om det jämt råder split och kiv där. Alla förnuftiga människor kommer fördenskull att vara intresserade av att bevara friden.

⁶ Men dessutom befrämjar friden effektiviteten och framgången. En krigshärjad landsdel frambringar ingen gröda. En människokropp som kommit i strid med sig själv kan inte ta vara på sig själv, och därför måste den anförtros åt en institution där andra har i uppgift att ta vård om den. Så förhåller det sig med vilken organisation som helst, det må vara en familj, en församling eller ett affärsföretag: det måste råda en inre frid, om organisationen skall fungera på ett effektivt sätt och man skall kunna nå det som är syftet med den. Fördenskull påpekas det för de kristna: ”Rättfärdighetens frukt kommer av en sådd i frid, dem till del, som hålla frid.” Och på nytt heter det: ”Den som älskar livet och vill se goda dagar, han skall avhålla sin tunga från det som är ont, och sina läppar från falskt tal; han måste vända sig bort från det som är ont och göra det som är gott, han måste söka efter friden och jaga efter den” — Jak. 3:18; 1 Petr. 3:10, 11, Hedegård.

7. Vad innebär det att vara fridsam?

⁷ Det är inte underligt att Gud i sitt ord framhåller att friden är så oändligt värdefull. Gud uppmanade till exempel de judar, som hade återvänt till Jerusalem: ”Älsken sanning och frid.” Och Jesus var inne på detsamma: ”Lyckliga äro de fridsamma, ty de skola kallas ’Guds söner’.” De fridsamma har inte rätt och slätt avseende på dem som har en fridfull läggning eller som äger frid, utan på dem som är fredligt sinnade, som traktar eller jagar efter frid, som bemödar sig om att stifta frid. Om vi skall vinna Guds godkännande, måste vi vara fridsamma. — Sak. 8:19; Matt. 5:9, NW.

8. Nämn ett sätt, på vilket vi kan visa att vi tillhör de fridsamma, och vilken förpliktelse kommer därigenom att vila på oss?

⁸ Om vi verkligen tillhör ”Guds [fridsamma] söner”, då kommer vi att göra friden till ett av våra böneämnen. Psalmisten David gav för länge sedan denna uppmaning: ”Bedjen om frid för Jerusalem; må det gå dem väl, som älska dig! Må frid råda inom dina murar, och trygghet i dina palatser. För mina bröders och för mina vänners skull vill jag tillönska dig frid.” Aposteln Paulus gav också en sådan förmaning: ”Bekymra eder icke över något, utan låt i allting, genom bön ... det som ni begära bliva kunnigt inför Gud; och Guds frid, som överträffar all tanke, kommer att bevara edra hjärtan och edert sinnes förmågor förmedelst Kristus Jesus.” — Ps. 122:6—8, My; Fil. 4:6, 7, NW.

Hur man tar sig i akt för fridstörare

9—11. a) Vilken plats bland fridstörarna intar högmodet? Varför det? b) Hur påverkar högmodet vårt förhållande till Gud? c) Till vår nästa?

⁹ Om vi vill att Gud skall besvara våra böner om frid, måste vi själva göra vår del; vi måste vinnlägga oss om det som vi ber om. Detta innebär bland annat att vi tar oss i akt för fridstörare. Främst bland dessa kommer högmodet. Varför kan man påstå det? Därför att det var högmod som ursprungligen fick Satan, djävulen, att slå in på sin kurs såsom den store fridsfördärvaren. Det är högmod som är roten till allt uppror mot Gud, och uppror är ett krigstillstånd, själva motpolen till frid och fred. Högmodet strider mot underordnandet; men om vi inte underordnar oss under dem som står över oss, kan det inte råda någon frid. — Hes. 28:17; 1 Petr. 5:5.

¹⁰ Högmod gör oss till Guds fiender. Hur skulle vi kunna ha frid, om vi befinner oss i krig med Gud? Till de sju ting som Jehova hatar hör ”stolta ögon”, dvs. högmod. Och den personifierade gudomliga visheten säger: ”Högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.” Ja, eftersom ”Gud står emot de högmodiga”, kan det helt enkelt inte råda någon frid mellan oss och Gud om vi är högmodiga. Om vi vill upprätthålla ett fredligt, fridfullt förhållande med honom, måste vi ödmjuka oss, ty endast ”åt de ödmjuka giver han oförtjänt godhet”. ”Jehovah är hög, men han ser till den ringe [ödmjuke]; och den högmodige känner han och står fjärran ifrån.” — Ords. 6:16, 17; 8:13; Jak. 4:6, NW; Ps. 138:6, My.

¹¹ Högmodet leder också till att man förlorar friden med nästan. Ja, aposteln Paulus framhåller upprepade gånger vilket samband som råder mellan högmod och split och kiv — frånvaron av frid och fred —, att det här är fråga om orsak och verkan: ”Låt oss icke bliva självupptagna, så att vi uppegga varandra till tävlan inbördes och avundas varandra.” Fortsätt fördenskull med att ”icke göra något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet hålla före att de andra äro eder överlägsna”. ”Om någon förkunnar en annan lära och icke samtycker till hälsosamma ord — vår Herres, Jesu Kristi, ord — och icke heller till den undervisning, som stämmer överens med gudaktig hängivenhet, då är han uppblåst av högmod, i det han icke förstår någonting, utan är sjuk till sinnet på grund av spörsmål och diskussioner om ord. Av dessa ting uppkomma avund, kiv, skymfligt tal, ondskefulla misstankar, våldsamma tvister om obetydligheter.” Det råder ingen tvekan om saken: högmodet är en fridstörare. — Gal. 5:26; Fil. 2:3; 1 Tim. 6:3—5; NW.

12, 13. Varför verkar materialismen som en fridstörare?

¹² En annan fridstörare, som vi måste ta oss i akt för, är materialismen. Lystnad efter materiella ting, efter självisk vinning, gör oss otillfredsställda och för oss in i många trassliga situationer, och hur skulle vi då kunna ha frid? Med fog har det sagts: ”Kärleken till pengar är en rot till alla slags skadliga ting, och genom att sträcka sig efter denna kärlek hava några blivit ledda vilse från tron och hava genomborrat sig överallt med många smärtor.” Vi kan inte ha vare sig frid med Gud eller sinnesfrid, om materialismen fått makt med oss. Låt oss komma ihåg att vi ”icke fört någonting in i världen, och icke heller kunna vi taga någonting ut ur den. När vi hava vårt uppehälle och någonting att kläda oss med, skola vi alltså vara nöjda med dessa ting.” Förnöjsamhet främjar sinnesfriden. — 1 Tim. 6:10, 7, 8, NW.

¹³ Vinningslystnaden driver också en människa till att tävla med sin nästa, vilket berövar henne hennes frid, ty den får henne att tävla med nästan om materiella ting, liksom högmodet får henne att tävla med nästan för att vinna ära, och detta uppväcker svartsjuka, avund eller fruktan för att förlora något. I fridens intresse vill vi fördenskull hörsamma maningen att ”icke med personligt intresse hålla ett vaksamt öga bara på ... egna angelägenheter utan också med personligt intresse beakta de andras” och att vinnlägga oss om det som är till deras fördel, inte bara till fördel för oss själva. — Fil. 2:4; 1 Kor. 10:23, 24; NW.

14. Varför kan alla ”köttets gärningar” kallas fridstörare?

¹⁴ Ja, man kan påstå att alla slag av själviskhet, allt vad ”köttets gärningar” heter, är fridstörare, och ju skändligare de är, desto större är deras förmåga att störa en människas frid. Lögn, tjuvnadsbrott, bedrägeri och alla slag av sexuell omoraliskhet stör naturligtvis en människas frid med Gud genom att ge henne ett skuldmedvetet samvete, och sådana ting tar ifrån henne hennes frid med medmänniskorna, ty de får henne att träda deras rättigheter för nära, vilket aposteln Paulus så klart framhåller med dessa ord: ”Gud vill ... att ni avhålla eder från otukt; att var och en av eder skall veta hur han skall få välde över sitt eget kärl i helgelse och ära, icke i lysten sexuell åtrå, sådan som också de nationer hava, vilka icke känna Gud; att ingen går så långt som till att vålla skada och går sin broders rättigheter för nära i denna sak, ty Jehova är en som utkräver straff för alla dessa ting.” Lägg också märke till att många av dessa köttets gärningar är fridstörare i sig själva: ”Hat, missämja, svartsjuka, vredesutbrott, stridigheter, söndringar, sekter, avund, dryckenskap.” Om vi vill bevara vår frid, måste vi helt enkelt ta oss i akt för alla köttets gärningar och bekämpa dem. — 1 Tess. 4:3—6; Gal. 5:19, 20; NW.

Att odla de egenskaper som befrämjar friden

15, 16. a) Hur hjälper oss kärleken att bevara vår frid? b) Hur gör glädjen det?

¹⁵ Det säger sig självt att om alla ”köttets gärningar” är fridstörare, då måste alla de övriga av andens frukter (ty låt oss inte glömma att frid är en av dess frukter) befrämja friden, och vi bör därför söka odla dem. (Gal. 5:22, 23) Den första av dem, som också är den främsta, är kärleken. Både genom vad den inte gör och vad den verkligen gör hjälper den oss att bevara vår frid. Å ena sidan är den ”icke svartsjuk, den skryter och skrävlar icke, blir icke uppblåst”, alltsammans sådant som sannolikt stör friden, vilket också den person gör som ”uppför sig ... oanständigt”. Kärleken oroar på intet sätt andra genom att vara girig, lysten, utan tvärtom heter det att den ”icke [ens söker] ... sina egna intressen”. Den stör inte heller sin egen frid genom att uppamma groll eller förtrytelse; nej, ”den lägger icke oförrätten på minnet”. I stället befrämjar den friden genom att den ”gläder sig med sanningen” och ”fördrager”, ”tror”, ”hoppas” och ”uthärdar allting”. Genom att odla kärleken kan vi sannerligen bli hjälpta att bevara vår frid. — 1 Kor. 13:4—7, NW.

¹⁶ Bidrar också glädjen till friden? Ja, absolut! Glädjen är en positiv, utåtriktad egenskap, och därför befrämjar den friden, liksom friden befrämjar glädjen. Glädjen ger styrka, den gör det möjligt för oss att överse med nonchalans och obetydliga försyndelser, som normalt skulle störa eller oroa oss och därmed beröva oss vår frid. Nära förknippad med glädjen är humorn, som ofta kan rädda en pinsam eller kinkig situation, varigenom friden bevaras. — Neh. 8:10.

17, 18. a) Hur kan långmodigheten främja friden? b) Hur kan vänligheten göra det?

¹⁷ Hur förhåller det sig då med tålamodet eller långmodigheten? Det råder inget tvivel om att denna egenskap hjälper oss att bevara vår frid. Hur mycket kiv och split, inom de olika nationerna och mellan nationer, raser och enskilda individer, har inte uppstått bara därför att folk har vägrat att visa långmodighet! Långmodigheten bidrar till friden, ty den långmodige finner sig i förhållandena, om detta alls är möjligt, hellre än han väcker stridsfrågor till liv eller åstadkommer stridigheter på andra sätt. Långmodigheten hjälper en människa att inte vara överdrivet känslig, att inte lätt ta anstöt, och detta främjar friden. Ja, det behövs ”långmodighet”, att vi ”i kärlek” har ”fördrag med varandra”, om vi skall kunna ”iakttaga andens enhet genom fridens föreningsband”. — Ef. 4:2, 3, NW.

¹⁸ Den nästa av andens frukter som omtalas i Galaterna 5:22 (NW) är vänligheten. Det är också en egenskap som vi önskar odla såsom en hjälp att bevara friden. Det har med fog sagts att vänligheten besitter makt, ty den driver missförstånd på flykten och banar väg för förlåtelse. Den avväpnar de kritiska, de fördomsfulla, de misstänksamma, och allt detta främjar friden. Den främjar vänskapligheten, vilken i sin tur är gynnsam för friden. Den nytta som friden har av vänligheten anges genom de ord aposteln Paulus uttalade i Efesierna 4:31, 32 (NW), där han talar om vänligheten och de ting som är dess raka motsatser: ”Må all illvillig bitterhet och förbittring och vrede och allt skriande och alla skymfliga ord avlägsnas ifrån eder tillika med all skadelystnad. Bliv i stället vänliga mot varandra, fulla av ömsint medlidande, i det att ni villigt förlåta varandra, alldeles såsom Gud också genom Kristus villigt har förlåtit eder.”

19—21. a) Vilket värde har godheten, när det gäller att åstadkomma frid? b) Vilket värde har tron? c) Mildheten?

¹⁹ En lika värdefull hjälp till att bevara friden är godheten, en egenskap som har med dygden, den moraliska förträffligheten att göra. Skaparen, Jehova Gud, är godhetens själva personifikation och väsen, och vi skall söka efterlikna honom, eftersom vi är danade till att vara honom lika. Om friden är mycket fjärran från de onda, måste den vara nära dem som utövar godhet och som frambringar ljusets frukt, som ”består i allt vad godhet och rättfärdighet och sanning är”. I våra dagar finns det ytterst litet ”kärlek till det goda” och ytterst litet frid i världen. Godheten bidrar till ett gott samvete, och ett sådant är oundgängligt för den som skall ha frid. Detta är orsaken till att de kristna uppmanas: ”Behåll ett gott samvete”, på det att de som talar nedsättande om deras goda uppförande skall komma på skam. — Ef. 5:9; 2 Tim. 3:3 och 1 Petr. 3:16, NW.

²⁰ Ännu en av andens frukter som är till stor hjälp för oss, när det gäller att bevara vår frid, är ”tro” (NW), förtröstan på Jehova, såsom vi läser: ”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han.” Och Jesus gav denna förmaning: ”Låt icke edra hjärtan gripas av förskräckelse! Tro på Gud, tro också på mig.” Det är tack vare tron som vi kan räta upp oss och lyfta upp våra huvuden, eftersom vi vet att befrielsen nalkas, och detta vid en tid då de övriga människorna ”bliva vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden”. Och när våra egna svagheter och tillkortakommanden skulle kunna oroa oss och slå ned vårt mod, kan vi vinna frid genom att utöva tro på Jehovas kärlek och barmhärtighet och på Kristi lösenoffer. — Jes. 26:3; Joh. 14:1, Hedegård; Luk. 21:28, 25, 26, NW; Ps. 103:8—14; 1 Joh. 1:7.

²¹ Vad den nästa av andens frukter beträffar, som aposteln Paulus talar om, saktmodet eller mildheten, så är det uppenbart att den befrämjar friden! Den som är saktmodig eller mild är ädelmodig, blid, inte barsk, rå eller irriterande. Jesus var ”saktmodig”, ”mild till sinnes” (NW), och han sade att de som är saktmodiga eller milda till sinnes är lyckliga. Ingenting kan förmodligen störa friden mera än vrede, men ”ett mjukt [milt, NW] svar stillar vrede”. Ja, särskilt när vi möts av brist på mildhet från andra, när andra är barska eller vrånga, såsom när myndighetspersoner ”kräver ett skäl för hoppet” i oss, måste vi svara ”med ett milt sinne och djup respekt”. — Ords. 15:1; 1 Petr. 3:15; NW; Matt. 5:5; 11:29.

22. Varför är självbehärskningen till sådan nytta för fridens bevarande?

²² Till sist har vi den frukt som kallas återhållsamhet eller självbehärskning och som bara står tillbaka för kärleken såsom ett medel att bevara vår frid. Om någon förolämpar oss, bildligt talat slår oss på kinden med flata handen, kan självbehärskningen hjälpa oss att vända den andra kinden till, varigenom vi bevarar friden. Självbehärskningen kan avhålla oss från att ropa och skrika, när andra blir upptända eller uppretade, och detta kan bidra till att friden återställs. ”En snarsticken man uppväcker träta, men en tålmodig man”, dvs. en som utövar självbehärskning, ”stillar kiv”, varigenom friden blir återställd. — Ords. 15:18; Matt. 5:39.

23. Av vilken betydelse är det för friden att man håller tungan i styr?

²³ Det är i synnerhet tungan som man måste hålla i styr. Skvaller kan vara oskyldigt, men det kan också uppväcka illvilja och skilja vänner åt, om det är föga smickrande, såsom vi läser: ”När veden tager slut, slocknar elden, och när örontasslaren är borta, stillas trätan.” ”Driv ut bespottaren, så upphör trätan.” Vi måste också hålla styr på tungan om någon kommer till oss och beklagar sig över en annans uppförande. I ett sådant fall händer det så lätt att vi låter våra känslor påverkas, så att vi engagerar oss och tar parti för den som känner sig förfördelad. Men det får vi inte göra! Vi måste utöva självbehärskning, bevara jämvikten och nyktert tänka över saken. Sök i fridens intresse få situationen att te sig mindre allvarlig genom att till exempel säga: ”Men var det verkligen så illa? Du har säkert missförstått honom eller han dig. Han kanske inte kände sig riktigt bra vid det tillfället. Ta det inte så allvarligt, jag är säker på att han inte menade så illa!” Också på detta sätt kan du verka för friden. — Ords. 26:20; 22:10.

24, 25. Vilken förpliktelse i fridens intresse har äkta män, tillsyningsmän och hustrur?

²⁴ Oberoende av var vi befinner oss önskar vi alltså utöva självbehärskning i fridens intresse. En äkta man känner sig kanske prövad av något som hans hustru eller hans barn har sagt eller gjort. Om han då utövar självbehärskning, går det lätt att komma till rätta med situationen, men om han brusar upp, förhastar sig i ord eller gärning, driver han friden längre bort. På samma sätt förhåller det sig i den kristna församlingen. Oberoende av arten av försyndelsen drivs friden på flykten, om tillsyningsmannen ger ett vredgat svar och använder mindre välbetänkta ord. Och sedan måste friden återställas, innan problemet kan lösas. — 2 Tim. 2:23, 24.

²⁵ Visst har också andra människor förpliktelser, när det gäller sådana här saker. ”Bättre är att bo i en vrå på taket än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.” Den trätgiriga hustrun i fridstörerskans gestalt har blivit till ett ordstäv, men hur onödigt är det inte med ett sådant uppträdande, hur oförnuftigt, hur plågsamt! En sådan kvinnas brist på självbehärskning sätter självbehärskningen hos hennes omgivning på ett svårt prov. — Ords. 21:9.

26, 27. Vad kan vi — såsom en sammanfattning — säga om hur vi vinner och bevarar vår frid?

²⁶ Eftersom friden själv också är en av andens frukter, hjälper oss de övriga av andens frukter att odla denna frukt, friden, så att vi kan bevara den. Både Jehova, fridens Gud, och hans Son, Fridsfursten, har givit oss sin frid. Det är en säregen frid, grundad på principer och oberoende av yttre omständigheter. Därför att vi utövar tro, har vi kunnat komma i ett fridfullt förhållande till Jehova Gud, och nu måste vi bemöda oss om att bevara vår frid. Vi måste hålla frid med våra bröder, och vi vill — så vitt det beror på oss — leva i frid med var och en som är vår nästa.

²⁷ Detta innebär att vi måste vara fredligt sinnade, trakta efter frid och fred, bedja för friden, verka för friden, ta oss i akt för de många fridstörarna och i synnerhet vara på vår vakt mot Satan, djävulen, den store fridsfördärvaren. Detta innebär att vi måste odla alla de andra av andens frukter, som i så hög grad befrämjar friden. Vi önskar verkligen bevara vår frid, ty friden bidrar till sinnets och kroppens hälsa, främjar en effektiv verksamhet och medför lycka.

28. Hur förhåller sig friden och lyckan till varandra?

²⁸ Är inte Jehova Gud den lycklige Guden och Jesus Kristus den lycklige potentaten? Jo, det är de, och om vi vill vara lyckliga, måste vi äga deras frid. ”De som stifta frid, de undfå glädje.” Och sade inte Jesus: ”Lyckliga äro de fridsamma, ty de skola kallas ’Guds söner’”? Inser vi vad dessa ord innebär? Fridsamheten är med andra ord ett av kännetecknen på Guds barn, likafullt som deras kärlek och det budskap de bär fram är det. Låt oss då alltid slå vakt om denna Guds frid, som vi äger. — Ords. 12:20; Matt. 5:9, NW.