Tacksam över att vara ett Jehovas vittne
FÖR en tid sedan kom följande brev Sällskapet Vakttornets huvudexpedition till handa. Brevet talar för sig självt.
”Kära Bröder!
Jag vill bara skriva och tala om för er hur lycklig jag är över att vara ett Jehovas vittne. Jag är så tacksam mot mina föräldrar för att de har undervisat mig i sanningen. Jag är femton år gammal och går i läroverket. Ibland kan man tycka att det inte är så lätt att bevara ostraffligheten i min ålder, eftersom det är naturligt att önska bli accepterad av andra. Men jag är så nöjd, när jag lägger märke till den stora skillnaden mellan denna tingens ordning och Jehovas vittnen. Och det gör att jag känner mig glad över att jag har hållit mig borta från denna tingens ordnings onda inflytande.
När vi sitter samlade i aulan, ser jag mig ibland omkring på de andra eleverna. Deras ansiktsuttryck vittnar för det mesta om att de har tankarna på helt annat håll. Man kan se på dem att de är mycket håglösa och ovissa om framtiden.
Under en lektion i talekonst i går fick vi i uppgift att försöka övertyga klassen om något. En av pojkarna talade om kriget i Vietnam. Tre vänner till honom hade nyss blivit dödade där. Han var så bitter vid tanken på det. Han sade: ’Om ingen gör något åt de förhållanden som världen nu befinner sig i, vem vet då vad som kan hända?’ Alla mina kamrater fruktar för framtiden, eftersom de inte har något hopp. Jag tänkte på hur tacksam jag kan vara för att jag är ett Jehovas vittne. På måndag är det min tur att hålla ett anförande. Jag ämnar bevisa för dem att Gud lever. Jag vet inte hur de kommer att reagera. Jag skall tala om för dem vilket hopp bibeln ger. Men vill de ha ett sådant hopp?
För en tid sedan kom en flicka fram och frågade mig om jag tror på Gud. Jag svarade ja och började förklara varför. Då sade hon: ’Ja, ja! Jag vill bara veta om du tror på honom eller inte.’ Senare förstod jag att hon höll på med något slags opinionsundersökning.
En annan gång började jag samtala om evolutionsläran med en flicka i klassen. Hon sade sig tro mycket starkt på den, och ingenting av det som jag sade gjorde just något intryck på henne. Men det fick henne likväl att tänka, och det är jag glad över.
Jag har kommit till den slutsatsen att de inte vill tro på Gud. Religion i vilken form det vara må är ett narrspel för dem. En flicka sade till mig: ’Min pojkvän är katolik, själv är jag protestant, men båda är vi ateister.’
Hälften av eleverna här använder narkotika, och de flesta super. Jag tror att jag är den ende i hela skolan som inte röker. Och det här är ändå ett ’bättre’ samhälle.
Denna tingens ordning är på jakt efter något. Människorna vet inte vad det är, och de kan inte finna det. De är otillfredsställda med förhållandena i världen, men de vet inte hur de skall kunna göra världen bättre.
När jag lägger märke till fördärvet i världen, är jag stolt och tacksam över att kunna säga att jag inte är någon del av den och att jag är ett Jehovas vittne.”
Jesus sade klart och tydligt att hans efterföljare inte skulle vara ”någon del av världen”, att de skulle framstå såsom klart och tydligt åtskilda från världen, därför att de skulle leva enligt gudaktiga principer. (Joh. 15:19, NW) De är ett folk med ett uppsåt i livet; deras förhoppningar är fast förankrade i Guds löfte om en rättfärdig, ny tingens ordning. (2 Petr. 3:11—13) Förhåller det sig så med dig?