Kan liv uppstå av en slump?

Om det inte finns någon skapare, måste livet ha börjat av sig självt. Många tror att det är så. Men stöder den ökande kunskapen om naturen den uppfattningen?

DE GAMLA egyptierna såg pillerbaggar plötsligt komma upp ur jorden och trodde att de kommit till genom självalstring. I Encyclopedia Americana heter det: ”Pillerbaggar i ofantligt antal fanns ofta på lerbankarna längs Nilen, och detta gav stöd åt tron på självalstring.” (1977 års upplaga, band 24, sid. 336) Men hur gick det egentligen till? Honan rullade en kula av djurspillning, lade ägg i den och begravde den. Äggen kläcktes, larverna levde på spillningen och kom senare fram som skalbaggar. Det hade inte skett någon självalstring, när allt kom omkring.

De grekiska filosoferna lärde att liv kunde uppkomma genom självalstring. På 400-talet f.v.t. trodde både Anaxagoras och Empedokles på detta. Ett århundrade senare trodde Aristoteles att maskar och sniglar framkallades genom förruttnelse. Så sent som på 1600-talet lärde vetenskapsmännen Francis Bacon och William Harvey att liv kan uppkomma genom självalstring.

Men under samma århundrade visade Redi att fluglarver uppträdde i kött först sedan flugor lagt ägg på det. Bakterierna upptäcktes, och de hälsades som bevis för självalstringen, till dess att Spallanzani på 1700-talet visade att de kom från sporer. Ett århundrade senare avgjorde Pasteur saken. Han bevisade att liv kommer endast från liv. Vetenskapsmännen godtar nu detta, men många förfäktar ändå att livet uppstått spontant för två eller tre tusen millioner år sedan.

KEMISK EVOLUTION — DEN SENASTE SPEKULATIONEN

Många vetenskapsmän tror att en primitiv atmosfär av metan, ammoniak, vattenånga, koldioxid och några andra gaser bombarderades av ultraviolett strålning, så att molekylerna slogs sönder till atomer, vilka åter förenade sig och bildade aminosyror, proteinernas byggstenar. Dessa och andra organiska föreningar, säger man, gyttrade ihop sig i vatten, förvärvade en membran och blev en levande cell. Denna fick måhända till en början sin energi från metan och senare genom någon jäsningsprocess. Ännu längre fram, säger man, måste cellen ”uppfinna” fotosyntesen. Men kunde verkligen en enkel cell frambringa och uppehålla sig själv på detta sätt? Till och med de allra skickligaste vetenskapsmän medger ju ödmjukt att de inte helt och fullt förstår hur fotosyntesen går till och än mindre kan göra efter den!

NÅGRA FALLGROPAR

Många vetenskapsmän har tänkt sig att cellen utvecklades spontant på detta sätt. Men fallgroparna i deras teori är många och mycket, mycket djupa!

Första fallgropen: Det är ett djärvt antagande att jordens primitiva atmosfär innehöll de nödvändiga gaserna i de rätta proportionerna för att sätta i gång reaktionskedjan. Det finns inga bevis till stöd för detta.

Andra fallgropen: Om det verkligen existerade en sådan atmosfär och om aminosyrorna verkligen uppkom, skulle de ha förintats av samma energikälla som slog sönder molekylerna av metan och ammoniak och vatten. Aminosyror är mycket komplicerade molekyler. Därför är de också mindre stabila och lättare att förstöra — precis som det är lättare att välta en stapel av 10 tegelstenar än en stapel av tre stenar. Om dessa aminosyror bildades högt uppe i atmosfären, skulle de knappast kunna bestå tills de kom ner i vattnet på jorden, och om de verkligen gjorde det, skulle de inte bli kvar där länge nog för att koncentreras till den ”soppa” som evolutionsteorin räknar med. Detta bekräftas av följande utdrag ur en artikel av dr D. E. Hull i den vetenskapliga tidskriften Nature för 28 maj 1960:

”Dessa korta sönderfallstider i atmosfären eller havet utesluter definitivt möjligheten att användbara koncentrationer av organiska föreningar skulle kunna ansamlas under ofantliga tidsåldrar. ... Den högsta koncentration man skulle kunna tänka sig verkar hopplöst låg för att kunna utgöra begynnelsematerial för självalstring av liv. ... Slutsatsen av dessa argument utgör den allvarligaste invändningen, om inte nådastöten, mot teorin om självalstring. Med hjälp av termodynamiska beräkningar kan man för det första få fram att koncentrationerna av till och med de enklaste organiska föreningar kommer att bli försvinnande små. För det andra är de reaktioner man hänvisar till, för att dessa föreningar över huvud taget skulle kunna syntetiseras, mycket mera effektiva när det gäller att bryta ner dem.”

Vid ett experiment, då forskarna utsatte en noggrant sammansatt gasblandning för elektriska urladdningar, ansamlades faktiskt några av de enklaste aminosyrorna, men bara därför att de skyndsamt avlägsnades från experimentkammaren. Om dessa aminosyror hade lämnats kvar där och blivit utsatta för nya urladdningar, skulle man kunna jämföra situationen med vad som skulle hända om en man tillverkar tegelstenar och en annan slår på dem med en slägga så snart de blivit till. Det krävs flera hundra aminosyror sammanfogade i rätt ordning i en kedja för att det skall bildas ett genomsnittligt protein, och det krävs flera hundra olika proteiner för att den enklaste organism skall bli till. I vår jämförelse med mannen som tillverkar tegelstenar måste han alltså mura samman hundratals tegelstenar i en lång rad och sammanföra hundratals sådana rader bestående av hundratals stenar — och allt detta måste han göra medan den andre mannen ursinnigt svingar sin slägga! Och detta är ändå en mycket förenklad bild, för det krävs mycket mer än en kedja av aminosyror för att en levande organism skall bli till.

FLER FALLGROPAR

Tredje fallgropen: När aminosyror bildas slumpmässigt uppträder de i två former som har samma kemiska egenskaper, men den ena är en ”högerhandsmolekyl” och den andra en ”vänsterhandsmolekyl”. De är sammanblandade i ungefär samma antal av varje sort. Men i de levande organismerna används bara aminosyror som kan liknas vid ”vänsterhänder”. Om vi då återvänder till vår illustration, kan vi tänka oss att mannen som tillverkar tegelstenar gör två olika sorter, röda och blå, och gör en stor hög som innehåller millioner tegelstenar, röda och blå hopblandade med varandra. (Vi måste naturligtvis anta att släggmannen är borta ur bilden, precis som evolutionisterna antar att den destruktiva ultravioletta strålningen har försvunnit ur bilden.) Nu gräver en ofantlig skyffel in sig i högen av millioner röda och blå tegelstenar och tar med sig flera hundra tusen tegelstenar, och av en tillfällighet råkar varenda en av dem vara en röd tegelsten! På samma sätt måste då av en tillfällighet varenda en av de hundratusentals och ibland millioner aminosyror som ingår i en encellig levande organism vara som ”vänsterhänder”, trots att de hämtats ur en blandning som innehåller millioner andra som liknar ”högerhänder”.

Fjärde fallgropen: Det är inte nog att få den rätta sortens aminosyror i tillräcklig mängd. Var och en av de 20 olika slagen av aminosyror måste också fogas samman i proteinkedjan i den rätta ordningsföljden. Om en enda aminosyra sitter på fel ställe, kan organismen bli invalidiserad eller till och med dö. Den väldiga skyffeln måste alltså inte bara skyffla upp alla röda tegelstenar, utan också släppa ner varenda en av dem på dess exakt rätta plats!

Femte fallgropen: Cellväggen är uppbyggd av membranvävnad. Evolutionisterna tänker sig att ett vattenskikt kring en kula av proteiner blev till en membran eller att små fettkulor kom att omge proteiner och blev till en cellvägg. Cellväggen är ytterst komplicerad. Den består av socker, protein och fettmolekyler, och den avgör vilka ämnen som kan eller inte kan komma in i respektive lämna cellen. Man förstår inte helt och fullt dess invecklade funktion. Bernal säger i The Origin of Life (Livets uppkomst): ”Vad vi fortfarande saknar är som tidigare nämnts en rimlig modell över fetternas uppkomst.” (Sidan 145) Utan fetterna kan det inte existera någon cellvägg; och utan cellvägg inga levande organismer.

DET OMÖJLIGA AVSKRÄCKER INTE

Det finns bokstavligt talat tusentals fallgropar för evolutionsteorin på vägen från en primitiv atmosfär, bombarderad av blixtar eller strålning, till en encellig levande organism som kan föröka sig. Varje kompetent forskare är medveten om detta. Han vet att de många spekulationer som framförs för att man skall undkomma dessa fallgropar är otillräckliga. De lagar som styr energi och materia visar att liv omöjligen kan uppstå av sig självt. Matematiska sannolikhetslagar dömer ut chanserna som obefintliga.

Den enklaste kända självreproducerande organismen (stammen H39 av Mycoplasma) har 625 proteiner som vardera har i medeltal 400 aminosyror. Men somliga hävdar att den teoretiskt sett skulle kunna klara sig med 124 sådana proteiner. Hur stor är chansen att en av dessa proteiner med 400 aminosyror som liknar ”vänsterhänder” skulle bildas i en blandning av både ”högerhandsksyror” och ”vänsterhandssyror”? En chans på 10¹²⁰ (1 följt av 120 nollor).

Men för denna cell, som i verkligheten inte existerar, behövs 124 proteiner. Hur stor är chansen att så många skulle bildas helt spontant, och allesammans av ”vänsterhandsmolekyler”? En chans på 10^14.880. Men dessa aminosyror kan inte länkas samman i vilken ordning som helst; de måste följa på varandra i den exakt rätta ordningsföljden. Sannolikheten för att dessa 124 proteiner, med i medeltal 400 aminosyror vardera som liknar ”vänsterhänder”, skall uppstå med syrorna i den rätta ordningsföljden är en chans på 10^79.360. Om vi skulle skriva ut det sistnämnda talet i sin helhet (1 följt av 79.360 nollor), skulle det fylla omkring 20 sidor i den här tidskriften! Doktor Emil Borel, som är expert på sannolikhetskalkyl, säger att om sannolikheten för att något skall inträffa är mindre än en chans på 10⁵⁰, så kommer det aldrig att inträffa, hur lång tid som än må förflyta. Och det talet skulle kunna skrivas på mindre än två rader.

Framträdande evolutionister känner till problemen. Somliga försöker skjuta ut dem i yttre rymden. Den brittiske astronomen sir Fred Hoyle sade att ”de nu existerande teorierna om livets uppkomst på jorden är mycket otillfredsställande av starka kemiska skäl” och att ”livet inte uppstått på själva jorden, utan i stället på kometer”. Andra biter ihop tänderna och tror, trots att det inte finns några bevis. Nobelpristagaren dr George Wald förklarade: ”Man behöver bara begrunda hur stor och omfattande denna uppgift är för att medge att det är omöjligt att en levande organism skulle uppstå genom självalstring. Men ändå finns vi till — och jag tror att det är som en följd av självalstring.” Han medger alltså själv att han tror på det omöjliga. Detta slags resonemang liknar en tidigare biologs, D. H. Watsons, som sade att evolutionen var ”allmänt godtagen, inte därför att den kan bevisas vara sann genom logiskt följdriktiga bevis, utan därför att det enda alternativet, en särskild skapelse, är något fullständigt otroligt”.

ÄR DU LÄTTROGEN ELLER LOGISK?

De som skriver om evolutionen har ingen annan grundval och böjer sig därför för auktoritetstyranniet: ”Alla betydande vetenskapsmän tror på den; ingen biolog med gott anseende tvivlar på den; upplysta människor ifrågasätter den inte; alla intelligenta människor godtar den; bara de som har religiösa fördomar förkastar den; den har bevisats många gånger om; nu behövs det inte några fler bevis.” Påtryckningarna och hjärntvätten fortsätter alltså.

Men du bör själv undersöka saken och sedan själv avgöra vad du skall tro. Det kan gälla ditt liv. Tänk dig att du hoppar från ett 20-våningshus. Men just innan du slår i marken fångas du upp av en plötslig, oerhört stark vindstöt och slungas tillbaka upp på hustaket. Är detta sannolikt? Det är mycket osannolikt. Räkna inte med det. Men det är mycket mera sannolikt än att en levande organism skulle uppstå helt spontant! Räkna inte med det heller!

Bibeln säger i Psalm 36:10: ”Hos dig [Gud] är livets källa.” Det är lättroget att tro att livet kommit till genom en slump. Det är logiskt att tro att det skapades av en intelligent Gud, som följande artikel visar.