”Guds ord [är] inte slaget i bojor”

DÅ APOSTELN Paulus avtjänade sitt andra fängelsestraff i Rom, framhöll han denna väl beprövade sanning: ”Guds ord [är] inte slaget i bojor.” (2 Tim. 2:9) Dessa ord kan illustreras genom följande erfarenhet från ön Tahiti i Stilla havet.

”Under ett av våra möten framställde en av våra äldstebröder, som då var tillsyningsman för bibelstudieverksamheten, en önskan att få ett ovanligt distrikt — Tahitifängelset, där han var anställd som fångvaktare. Fångarnas bedrövliga situation oroade honom. Han var övertygad om att också de var intresserade av de ’goda nyheterna’ som finns nedtecknade i bibeln. Vid många tillfällen hade vår församling bett om tillstånd att få besöka fångarna, men tyvärr blev det alltid samma svar: ’Katoliker, protestanter, adventister, mormoner och liknande är välkomna att tala om sin religion, därför att medlemmar av dessa religioner finns i vårt fängelse; men det finns inga Jehovas vittnen här.’

Äldstebrodern bestämde sig alltså för att predika de ’goda nyheterna’ i fängelset, där han var anställd. Då han var fri mellan klockan 12 och klockan 14 kunde han sprida Rikets hopp. Mycket snart började hans verksamhet att bära frukt, och bibelstudier leddes regelbundet.

Andra fångvaktare, av vilka några var verksamma inom den protestantiska kyrkan, lade märke till vittnets framgång och övertalade några trosfränder bland fångarna att klaga hos direktören över att vittnets förkunnande störde deras middagssiesta. Brodern blev därför kallad till direktörens kontor, där han blev ombedd att sluta upp med sitt evangeliseringsarbete. Orsaken var att fångarna i block A inte tyckte om att bli störda under sin siesta. Brodern framhöll då taktfullt den välgörande inverkan som bibelns lära hade och de positiva resultat som han hade uppnått bland fångarna från block C. Däremot hade fångarna i block A aldrig fått besök. Direktören insåg genast falskheten hos dem som protesterat, men för fridens skull uppmanade han vittnet att sluta upp med att predika från cell till cell. Men han fick tillåtelse att fortsätta att besöka dem som önskade ta emot hans besök.

På så sätt blev Guds ord inte slaget i bojor. Omkring fem fångar fortsatte att inhämta andlig föda som så småningom förändrade deras liv. En av dessa blev i själva verket ett viktigt redskap i att dela ut denna föda. Denne man hade nio år tidigare blivit dömd för många stölder. Han var en särskilt svår fånge och hade rymt många gånger, men han blev alltid genast infångad igen och fick sitt straff förlängt. Eftersom fångvaktaren hade blivit förbjuden att predika från cell till cell, förstod denne fånge genast sitt ansvar att kungöra de ’goda nyheterna’ för sina medfångar.

Till stor förtret för vissa fångvaktare blev Jehova snart det huvudsakliga samtalsämnet i fängelset. Präster och pastorer som besökte fängelset bombarderades med frågor angående olika slags ämnen, sådana som själen, skärselden, helvetet och ändens tid. Vissa fångvaktare påstod att förkunnandet var en orsak till oro, och därför bestämde sig direktören för att förbjuda biblisk undervisning i fängelset.

Men vittnet gav inte upp sina avsikter att göra de ’goda nyheterna’ kända för fångarna. Han ansökte om ett särskilt tillstånd att anlita intresserade fångar till att arbeta i hans hem på lördagarna, då han var fri från sitt arbete. Hans begäran beviljades, och därför kunde han varje lördag ta hand om alla dem som önskade komma. Och naturligtvis slösade man inte bort tiden — många bibelstudier leddes vecka efter vecka.

Äldstebrodern blev rikligt belönad för sin ihärdighet. En av de farligaste fångarna förändrade sin personlighet och fick tillstånd att vara med vid en kretssammankomst, där han blev döpt.

Från och med då hade fängelset ett Jehovas vittne bland sina interner. Direktören blev så förvånad över de enastående förändringar som Guds ord gjorde på några av hans fångar att han föreslog att man skulle skriva en formell begäran om att ett vittne skulle få besöka fängelset. Man lämnade in begäran och fick ett tillstånd med en uttrycklig förklaring — Jehovas vittnen skulle få tillbringa inte bara en timme tillsammans med fångarna (som de andra religionerna fick), utan två timmar!

Och därför kan nu varje måndag, efter kvällsmaten, alla de som är intresserade få gagnet av att lyssna till ett offentligt tal och vara med om ett bibelstudium under en timme. Detta är möjligt tack vare hjälp av tre vittnen från vår församling. Liksom aposteln Paulus i fängelsebojor kan dessa fångar nu också säga: ’Guds ord [är] inte slaget i bojor.’” — 2 Tim. 2:9.