Rapport från förkunnare av Riket

Rikets säd sprids vid varje tillfälle

GUDS ORD, Bibeln, sporrar oss att vara flitiga. Kung Salomo sade: ”Så din säd om morgonen, och låt inte din hand vila intill kvällen; ty du vet inte var detta kommer att ha framgång, antingen här eller där, eller om båda delarna kommer att vara lika goda.” — Predikaren 11:6.

Jehovas vittnen sår vid varje lämpligt tillfälle ”säd” genom att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. I mer än 230 länder, ögrupper inräknade, fortsätter de att ”utan uppehåll ... undervisa och förkunna de goda nyheterna om Kristus, Jesus”. (Apostlagärningarna 5:42) Följande erfarenheter visar att Jehovas vittnen inte har låtit sina händer vila i predikoarbetet.

◻ I republiken Kap Verde gick ett Jehovas vittne förbi ett fängelse, när hon var ute i tjänsten på fältet. På fängelsegården satt några fångar uppflugna i ett träd. När fångarna såg vittnet där utanför, ropade de att de ville ha några tidskrifter. Vittnet band fast en sten vid några nummer av Vakttornet och Vakna! och kastade dem över fängelsemuren. Det här första intresset ledde till att 12 bibelstudier sattes i gång. Tre av fångarna har överlämnat sitt liv åt Gud och har blivit döpta. En av fångarna har varit heltidsförkunnare, eller pionjär, i mer än ett år nu. Men hur organiserar de predikandet i fängelset? Fängelset har först delats upp i distrikt. Sedan har de tre vittnena delat upp distrikten mellan sig och besöker cell efter cell. De här förkunnarna av Riket följer upp intresset på ungefär samma sätt som Jehovas vittnen över hela världen gör — genom att göra återbesök. Men det finns en skillnad i hur ofta man leder bibelstudier. I stället för att studera Bibeln bara en eller två gånger i veckan under omkring en timme studerar några fångar varje dag! Dessutom har vittnena fått tillåtelse av fängelseledningen att hålla alla församlingsmötena inne i fängelset.

◻ En kvinna i Portugal fick efter sin farmors död överta en del publikationer utgivna av Sällskapet Vakttornet. Eftersom hon själv inte var ett Jehovas vittne, hade hon inget intresse av att behålla böckerna. Men hon ville inte förstöra dem. När ett Jehovas vittne gjorde besök från dörr till dörr och ringde på hos kvinnan, berättade hon om det bibliotek hon hade. Vittnet frågade om hon hade någon aning om hur värdefullt det här biblioteket var. Kvinnan svarade: ”Jag vet faktiskt inte hur värdefullt det är, men hur kan jag få reda på det?” Kvinnan tackade ja till ett bibelstudium, och snart kom hon att sätta stort värde på sin farmors bibliotek. Nu är också hon ett döpt Jehovas vittne. Dessutom studerar hennes dotter och en nära vän till familjen också Bibeln. Den här boksamlingen visade sig verkligen vara ett värdefullt arv!