Vetenskapen bestyrker bibelns exakthet
MOTSÄGER vetenskapliga upptäckter bibeln? Som svar måste det först sägas att bibeln inte är någon vetenskaplig bok. Men när den berör vetenskapliga ämnen, vederlägger den obevisade mänskliga spekulationer och teorier. Upptäckter av universella lagar har gång på gång bekräftat bibelns exakthet och sannfärdigheten i det som den bibliske psalmisten skrev med avseende på Gud: ”Summan av ditt ord är sanning.” (Ps. 119:160) Låt oss undersöka astronomins, medicinens, botanikens, anatomins och fysiologins område för att se om dessa vetenskaper verkligen bekräftar bibelns exakthet.
ASTRONOMI
Det är välkänt att de inledande kapitlen i Första Moseboken har blivit utsatta för förlöjliganden och särskilt skarpa angrepp. Helt i strid med vad många av kristenhetens präster hävdar, nämligen att Första Moseboken bara är en samling dikter och legender, framhöll den katolske ”kyrkofadern” och teologen Augustinus, som levde på 400-talet, att Första Mosebokens ”skildring inte har den litterära stil, i vilken saker och ting är symboliskt framställda, ... utan från början till slut relaterar den händelser som verkligen har inträffat, precis som Konungaböckerna och andra historiska böcker gör”. (De Genesi ad litteram, VIII, 1, 2) En granskning av det första kapitlet i Första Moseboken kommer att uppenbara att bibeln låg långt före samtida uppfattningar.
Långt före Aristoteles’ tid (384—322 f.v.t.), hans som trodde att stjärnorna var fastsatta i himlen likt spikar, beskrev skildringen i Första Moseboken (1:6—8) himlavalvet som en ”utsträckning” (Nya Världens översättning; Åkeson), ett ”firmament” (Douay) eller ett ”fäste” (1917). Ordet ”firmament” kommer från latinets firmare, som betyder att ge fasthet och stadga, att göra fast eller stadig. Hieronymus använde det här uttrycket i den latinska Vulgata, när han översatte det hebreiska ordet raqia, som i stället betyder ”utsträckt yta”, ”utsträckning”. Enligt T. Moreux, som tidigare var chef för observatoriet i Bourges i Frankrike, ”betecknas den här utsträckningen, som för oss utgör himlen, i den hebreiska texten av ett ord, som under inflytande av den tidens kosmologiska uppfattningar översattes med stereoma — firmament eller fast himlavalv — i den [grekiska] Septuagintaöversättningen. Mose förmedlar inte någon sådan tanke. Det hebreiska ordet raqia för tanken endast till vidd eller ännu bättre utsträckning.” Bibeln har alltså gett den mest exakta beskrivningen av utsträckningen eller atmosfären ovanför oss.
Första Moseboken talar om ”lysande kroppar” som skulle lysa på jorden för ”att göra en åtskillnad mellan ljuset och mörkret”. (1 Mos. 1:14—18, NW) Dessa ord skrevs alltså av Mose på 1500-talet före den vanliga tideräkningen. Lägg märke till bara en av de underliga och fantasifulla uppfattningar som fanns på den tiden om det här ämnet. Paul Couderc, som är astronom vid observatoriet i Paris, skriver: ”Ända fram till 400-talet före den vanliga tideräkningen misstog sig människor med avseende på den grundläggande frågan om dag och natt. För dem var ljuset en klar dimma, medan mörkret var en svart dimma, som steg upp ur marken på kvällen.” Vilken kontrast till den koncisa men vetenskapligt exakta framställningen i bibeln angående orsaken till dag och natt på vår planet!
De människor som levde då bibeln skrevs hade märkliga uppfattningar om jordens form och grundval. Enligt den forntida egyptiska kosmologin ”är universum en rektangulär låda, som liksom Egypten är placerad i nord-sydlig riktning. Jorden är belägen på botten som en något konkav slätt med Egypten i centrum. ... I de fyra väderstrecken håller mycket höga bergstoppar upp himlen. Himlen är ett metallock, som är platt eller utåtbuktat och genomborrat av hål. Stjärnorna hänger i locket likt hänglampor.”
Hade man övergett sådana barnsliga teorier århundraden senare? Långt därifrån. Den grekiske astronomen och filosofen Anaximander (500-talet f.v.t.) hade den här uppfattningen: ”Jorden är cylindrisk och tre gånger så bred som den är djup. Endast den övre delen är bebodd. Men den här Jorden är isolerad i rymden, och himlen är en fullständig sfär, i vars mittpunkt vår cylinder, Jorden, befinner sig utan stöd — belägen på lika långt avstånd från alla himlens punkter.” Ett århundrade senare trodde Anaxagoras att såväl jorden som månen var platt.
Bibeln låg långt före de vetenskapliga uppfattningar som man undervisade om på den tiden. På 1400-talet före den vanliga tideräkningen beskrev bibeln Skaparen som den som ”hänger upp jorden på intet”, och på 700-talet f.v.t. talade den om ”jordens rund”. (Job 26:7; Jes. 40:22) Var det inte exakt så du såg jorden i TV, då astronauterna fotograferade den från månen?
MEDICIN OCH BOTANIK
Bibeln talar om växter och träd som förekom i olika länder. Den nämner till exempel helt korrekt den läkande förmågan hos balsam, som man får från många ständigt gröna träd. C. E. Martin förklarar i en fransk bibelordbok: ”Små mängder mastix [harts] sipprar ut från trädet, men för att erhålla mer gör man längsgående snitt i stammen, vilket gör att hartset kan flöda fritt. ... Det var känt för att lindra smärta och läka sår; i symboliska ordalag nämner Jeremia Gileads balsam, som var vida berömd för att vara sårläkande (8:22; 46:11; 51:8); balsam nämns också i ordspråk på moderna språk.” Många romerska och grekiska historiker, sådana som Plinius och Diodorus från Sicilien, nämner denna balsam.
Enligt den bibliska skildringen reste den hebreiske profeten Jona, som levde på 800-talet f.v.t., till Nineve, Assyriens forntida huvudstad. Som ett resultat av hans missionärsverksamhet ”trodde folket i Nineve på Gud”. (Jon. 3:5) Senare slog han läger öster om staden och fick skydd mot solen under en flaskkurbits, som växte upp över en natt för att ge skugga åt Jonas huvud. (Jon. 4:6, 10, 11, NW) Är det sant att flaskkurbitsen (Cucurbita lagenaria) växer så snabbt? I en under ledning av F. Vigouroux utgiven fransk bibelordbok framhålls följande: ”Det är känt att kurbitsen växer mycket snabbt i varma länder och att man använder den för att med grönska täcka hus- och skyddsväggar, där den klänger likt vildvin och ger skydd mot hettan genom sina stora blad. ... På de symboliska målningar, som man har funnit i katakomberna och som är grundade på berättelsen om Jona, är det alltid den här växten som är avbildad.” Det var alltså helt i överensstämmelse med fakta att Jehova genom sin kraft mirakulöst kunde få den normalt snabbväxande kurbitsen att växa upp över en natt för att skydda Jona mot solens heta strålar.
I en beskrivning av vad som väntar nationella grupper, som sätter sig upp mot Guds suveränitet, framhåller bibeln att de kommer att bli ”såsom en tistelvirvel [hebreiska: galgal] för en stormvind”. (Jes. 17:13, NW) I Encyclopædia Judaica heter det: ”Den bibliska galgaltisteln sprider sina frön på ett unikt sätt. Vid slutet av sommaren lossnar den från marken, och dess taggiga blad, som liknar segel, flyger för vinden och sprider fröna.” Nogah Hareuveni, författare till en broschyr med titeln ”Ecologie dans la Bible” (Ekologin i bibeln), syftar på galgaltisteln, i det han skriver: ”Den växt som bär detta namn börjar sin snabba tillväxt i mars. ... På några få veckor blir denna till synes ofarliga galgal ett taggigt monster, och dess blad och blommor täcks med vassa taggar. På sommaren börjar växten förtorka, men den förefaller så fast rotad och så hotfull att det verkar vara omöjligt att bli av med den. När galgaltisteln är fullt utvecklad, inträffar något märkligt mellan stjälken och rötterna under jorden: en cellseparation äger rum mellan stjälken och rötterna, och det behövs bara att det blåser den allra svagaste sommarvind för att rycka upp hela plantan.” Och precis som den här tisteln, som ter sig förskräcklig, men som vinden så lätt kan rycka upp, kommer de som motstår gudomlig suveränitet att ryckas bort. Den bibliska jämförelsen ”såsom en tistel” stämmer exakt.
ANATOMI OCH FYSIOLOGI
Om bibeln härrör från människans skapare, bör vi i dess innehåll kunna finna övertygande bevis för att den inte är en produkt av mänsklig vishet. Som vi redan tidigare har sett hade människor i forna tider en del mycket underliga uppfattningar om människans ursprung. På liknande sätt avslöjar medicinska texter från det forntida Egypten att det rådde stor okunnighet på medicinens område. Även om Mose var ”undervisad i all egyptiernas vishet”, skrev han att människan danades, inte av Ras tårar, utan ”av stoft från marken”. (1 Mos. 2:7, NW; Apg. 7:22) Har den moderna medicinska vetenskapen bekräftat det förhållandet att människan danades av mineralämnen från jordens mull?
Andrée Goudot och Didier Bertrand, som är medlem av Franska jordbruksakademin, ger oss följande upplysningar i sitt gemensamma verk Les oligoéléments (Spårämnen): ”Förutom att det i alla levande organismer, som man har studerat, finns kol, syre, väte, kväve, fosfor, kalcium, svavel, klor, magnesium, kalium och natrium, kan man betrakta det som ett fastslaget faktum att det dessutom förekommer sex icke-metalliska grundämnen: fluor, brom, jod, bor, arsenik och kisel, ett halvmetalliskt grundämne: vanadin, och tretton metalliska grundämnen: järn, zink, mangan, koppar, nickel, kobolt, litium, rubidium, cesium, aluminium, titan, krom, molybden och möjligen också tenn, bly, silver, gallium, strontium och barium.” Alla dessa ämnen kan man finna i jordskorpan, vilket bevisar att människan verkligen danades av stoft från marken, som det heter i bibeln.
Under många århundraden har bibeln framhållit att en varelses blod representerar dess liv eller själ. ”Allt kötts själ är dess blod.” (3 Mos. 17:14, Åkeson) Är den här uppfattningen medicinskt riktig? Det är ett vetenskapligt faktum att blodet är nära förbundet med livsprocesserna. Dessutom har vetenskapsmän helt nyligen upptäckt att varje människas blod är specifikt och unikt. Professor Léone Bourdel vid den högre antropobiologiskolan i Frankrike skriver följande: ”De genetiska kombinationerna i fortplantningen är sådana att vårt blod är unikt — aldrig identiskt med någondera av våra föräldrars blod, inte heller med våra barns blod. Och vi producerar samma blod hela livet igenom. Hur många transfusioner vi än kan få, kommer vårt blod aldrig att bli som det blod som donatorn har gett oss; det är alltid vårt eget blod som dominerar, och det förnyas ständigt och identiskt.”
VARFÖR VI TROR PÅ BIBELN
Syftet med det här dryftandet av frågan ”Bör du tro på bibeln?” har varit att ”finna goda skäl för vad man tror på av andra goda skäl”, för att parafrasera Aldous Huxleys ord, som vi citerade tidigare.
Först har vi sett att bibeln själv inte kräver att vi har blind tro. Den uppmanar oss att använda vårt förnuft och att ”förvissa” oss om allt. (Rom. 12:1, 2; 1 Tess. 5:21) Vi har sett att arkeologin stöder bibelns historiska exakthet. Dessutom har några få exempel visat att den bibliska redogörelsen, också i minsta detalj, är vetenskapligt riktig.
Detta är ”goda skäl” till att tro på bibeln. Men det finns ”andra goda skäl”, ja, till och med bättre skäl, därför att det är helt klart att tro på Gud och tillit till hans ord inte kan vara beroende av bara arkeologiska upptäckter och vetenskapliga undersökningar. Förutom bibelns verkliga värde som en moralisk vägledning är bibeln den enda bok som förser oss med uppenbarelsen av Guds vilja och uppsåt för mänskligheten. Ja, denna av Gud inspirerade böckernas bok ger ett verkligt framtidshopp för jorden och för oss människor som lever på den, vilket den avslutande artikeln i den här serien kommer att visa.
[Bild på sidan 11]
Egyptisk uppfattning om universum
[Bild på sidan 12]
Galgaltistel