Våra fem årtionden av bevarad ostrafflighet
Berättat av Ramón Serrano
”RAMÓN, visste du att bibeln säger att vi inte har en odödlig själ och att det inte finns något brinnande helvete?”
Detta häpnadsväckande påstående gjordes av en hemhjälp, Francisca Arbeca, som var analfabet, och det fick mig att hejda mig. Det var en vändpunkt i livet för min yngre bror, Francisco (Paco), och mig. Jag var då — år 1932 — 15 år gammal.
Vår mor, en gudfruktig kvinna, brukade sända oss till en närbelägen baptistskola här i Barcelona i Spanien. Señor Rosendo, som var lärare och pastor, bibringade oss de traditionella protestantiska lärorna om själens odödlighet och helvetespinan. Vår hemhjälp, Francisca, var däremot ansluten till en grupp av Jehovas vittnen.
Snart började min mor att ta oss med till Jehovas vittnens möten, som hölls i ett privathem. Vid ett av dessa möten var det något som gjorde ett djupt intryck på mig, nämligen förklaringen att Kristus ”genom sin död ... [skall] göra den till intet som har medel att förorsaka död, det är djävulen”. (Hebr. 2:14) Jag resonerade som så att om djävulen skulle göras till intet, hur kan då helvetespinan vara evig? När jag senare ställde denna fråga till señor Rosendo, blev han arg, eftersom han inte kunde svara på den.
VÅRT FÖRSTA PREDIKOARBETE
Eftersom Paco och jag var övertygade om att vi hade funnit bibelns sanningar, som andra skulle kunna ha nytta av att lära känna, började vi tillsammans med ett annat vittne att predika de ”goda nyheterna om riket” från hus till hus. (Matt. 24:14) Jag var då bara 17 år gammal, och Paco var 13. Den äldre brodern arbetade i den angränsande staden Badalona, men vi koncentrerade våra ansträngningar på Barcelona och Tarrasa, en stad som låg omkring 30 kilometer bort. Detta var ett distrikt med omkring 750.000 invånare som vi två tillsammans hade att bearbeta! Men vi kände oss inte villrådiga. Vi visste att det var Herrens verk, och vi satte i gång med det.
Vid denna tid började vi använda grammofonen för att spela upp broder Rutherfords inspelade bibliska föredrag, som var översatta till spanska. Det hände ibland att motorn började sakta farten innan grammofonskivan var färdigspelad. Jag kommer fortfarande ihåg hur Paco, för att hålla den i gång, febrilt vevade upp maskinen när vi hunnit halvvägs igenom den knastrande skivan. Hur har inte saker och ting ändrats i denna elektroniska tidsålder!
OSTRAFFLIGHETEN PRÖVAS UNDER DET SPANSKA INBÖRDESKRIGET
I början av år 1930 blev den politiska situationen i Spanien mycket osäker. Kungen gick i landsflykt år 1931, och landet utropades till republik. Men befolkningen hade delade meningar om denna förändring, och det politiska hatet pyrde under ytan. 1 juli 1936 bröt det fruktansvärda inbördeskriget ut, och eftersom vi var i Katalonien, befann vi oss i den republikanska, prästfientliga delen av landet. Men trots fientligheter fortsatte vi vår predikoverksamhet från hus till hus.
En dag, då vi vittnade i Horta i utkanterna av Barcelona, blev vi tagna av en kommunistisk milissoldat och förda till högkvarteret för förhör. Jag var då 18 år gammal, och min bror 14. Vi fick ett förmaningstal av den tjänsteman som konfiskerade vår litteratur och blev uppmanade att inte slösa vår tid på att predika. Han sade till mig att jag borde vara vid fronten och kämpa tillsammans med kamraterna. Detta var vår första verkliga känning av inbördeskrigets verkningar. Vi var unga och blev uppskakade av denna erfarenhet, men vi visste att vi måste fortsätta att predika de ”goda nyheterna”.
På den tiden — år 1936 — hade vi inte en så klar uppfattning om kristen neutralitet som vi har i dag. (Joh. 15:19) Detta ämne blev inte klarlagt i tidskriften Vakttornet på spanska förrän i mars 1940. Allt jag visste var att som kristen kunde jag inte döda. — 2 Mos. 20:13.
År 1937, vid 19 års ålder, blev jag inkallad till militärtjänstgöring i den republikanska armén. Till att börja med försökte jag hålla mig gömd för att slippa ta del i denna inbördesstrid. Efter omkring åtta månader spårade de upp mig, och jag ställdes inför den domstol som behandlade fall av spionage och högförräderi. Atmosfären under krigstiden var sådan att mina föräldrar var övertygade om att jag skulle bli avrättad. Men jag blev dömd till 30 års fängelse. Efter några månader i fängelse blev jag emellertid frigiven och sänd till fronten i provinsen Lérida. Det skulle komma att bli häftiga strider där.
Mitt första uppdrag var på ett kontor, och detta betydde att jag inte behövde använda vapen. Detta förhållande ändrades snart, när vårt kompani blev beordrat till fronten nära en liten stad som kallas Serós vid floden Segre. Liksom de övriga i trupperna befann jag mig mitt i skottlossningen. Vid ett tillfälle, då vi tog skydd mot kulorna i en grund fördjupning i marken, hade jag en sergeant på vardera sidan om mig, och de ropade till mig att rycka till mig ett gevär och börja skjuta. Jag ignorerade deras befallning. Några minuter senare låg de där båda döda.
Slutligen drog sig vårt kompani tillbaka, och efter omkring tre veckors förflyttningar blev jag tillfångatagen av Littoriobrigaden, italienska trupper som kämpade tillsammans med Francos nationalistarmé. Som fånge fick jag något andrum från de påtryckningar som utövades på mig för att jag skulle ta del i kriget. Det var nu i början av år 1939, och jag sändes till ett koncentrationsläger i Deusto i Vizcaya (Baskien) i norra Spanien. Men mina problem slutade inte där. Vid måltiderna måste vi alla stå upp och sjunga fascistiska sånger och höja armen till fascisthälsning. Jag förblev sittande längst bak och fortsatte helt obemärkt att äta. Jag är lyckligtvis ganska kort, och därför var det ingen som märkte mig. Sedan blev jag överförd till att arbeta i en straffbataljon. Jag blev där befalld att tillsammans med de andra göra fascisthälsningen. På grund av mitt samvete vägrade jag att ta del i vad jag ansåg vara en avgudisk handling. De andra fångarna trodde att jag var tokig. Eftersom Spanien var invecklat i ett inbördeskrig, var min inställning liktydig med självmord.
Jag blev kommenderad fram inför alla och uppmanad att göra fascisthälsningen, men jag vägrade. En officer slog mig och försökte att mot min vilja lyfta upp min arm, men han misslyckades. En tung sandsäck bands då vid min rygg, och jag fick springa i cirklar, medan man slog mina ben med en svångrem. Jag svimmade slutligen och föll ihop och fördes bort till en isoleringscell. För att styrka mig andligen började jag klottra ner bibeltexter på cellväggen. Två officerare kom in och försökte övertala mig att göra hälsningen. Min orubbliga vägran att göra något så ”enkelt” förbryllade dem, i synnerhet som jag snart skulle bli fri. Slutligen blev jag ställd inför en grupp officerare och militärläkare, som beslöt att sända mig till sjukhuset för att undersöka mitt förstånd. Några veckor senare blev jag fri, och när kriget slutade blev jag hemskickad — i april 1939. Dessa upprörande erfarenheter var nu över, och jag hade efter bästa förmåga bevarat min ostrafflighet.
SVÅRIGHETER EFTER KRIGET
Spanska inbördeskriget slutade den 1 april 1939, men de öppna sår det hade orsakat fortsatte att frambringa en härd av hat under många år därefter. Fruktan för vedergällningar och hämnd och för anonym angivelse rådde överallt. En atmosfär av skräck, som blev ännu mer markant genom krigets härjningar och bristen på föda, var förhärskande.
Det var sådana förhållanden som rådde när jag återvände till Barcelona. Jag fann där att Jehovas folks möten hade ”lagts ner” och deras predikoarbete upphört. Utan dröjsmål fick Paco och jag tillsammans med andra åter i gång möten i Paquita Arbecas hem. (Hebr. 10:24, 25) Vi höll dessa på söndagar och grundade våra studier på bibeln, gamla exemplar av Vakttornet och sådana böcker som Framtidens regering, Befrielse och Rikedom. Vår predikoverksamhet blev begränsad till informella kontakter.
På grund av krigets utbrott år 1936 hade vår förbindelse med Sällskapet Vakttornet i Brooklyn i New York blivit bruten. Fastän kriget hade slutat, kunde vi inte komma i kontakt med Sällskapet. Varför inte? Därför att det var censur på postförsändelserna, och alla var tvingade att skriva patriotiska slagord på kuverten. Det tycktes därför bäst för oss att inte skriva brev.
År 1946 rapporterade den spanska tidningspressen om Jehovas vittnens ”Glada nationers teokratiska konvent” i Cleveland i Ohio i USA. Detta återupplivade vårt hopp. Vid denna tid var det inte längre tvång på att skriva slagord på postförsändelser. Vi var ivriga att skriva till Sällskapet för att be om mer upplysning. Vilken glädje när vi några veckor senare fick ett brev och ett paket med tidskrifter! Äntligen sipprade nyutkomna bibliska sanningar ut på vårt förtorkade fält.
ÄKTENSKAP I EN KATOLSK DIKTATUR
Året 1946 var ett lyckligt år för Paco och mig också av andra skäl. Jag var nästan 29 år gammal, och Paco var 25, och båda uppvaktade vi katalanska flickor, Carmen och María, som också studerade bibeln och var med vid mötena. Eftersom min bror och jag mycket väl visste att vi skulle gifta oss ”endast i Herren”, hade vi utövat tålamod. (1 Kor. 7:39) Vi önskade alla fyra att bli gifta på samma dag. Det var bara ett problem. Den enda bröllopsceremonin som fanns tillgänglig på den tiden var den katolska. Frågan var hur vi skulle kunna slippa ifrån den katolska ritualen. Vi fann så småningom en präst som, mot ersättning, var villig att ge tillåtelse åt en enkel ceremoni i sin kyrka utan religiös utsmyckning. För att skydda sig själv stannade han på bröllopsdagen borta och lämnade saken i sakristanens (tillsyningsmannen för sakristian) händer. I oktober 1946 blev jag och María Royo och Paco och Carmen Parera gifta.
GILEADMISSIONÄR VISAR OSS HUR VI BÖR PREDIKA
I december 1947 anlände John Cooke, som hade fått utbildning som missionär vid Gileadskolan, till Barcelona. Uppriktigt sagt var våra möten före hans ankomst mer lika hätska debatter. Men han visade oss hur ett kristet möte skulle ledas, och de som inte uppskattade det lämnade oss snart. — 1 Kor. 14:33.
Sedan kom den verkliga utmaningen. Broder Cooke sade till oss att om Spanien någonsin skulle bli täckt med de ”goda nyheterna”, måste vi börja predika från hus till hus. Vi sade till honom: ”Du måste vara från dina sinnen, broder Cooke! Du kan inte predika på det sättet här i Francos Spanien. Kanske i London eller New York, men inte här!” När han såg att vi inte tänkte följa hans förslag — vad gjorde han då? Han gick ut på egen hand och visade oss att det kunde göras. Detta fick oss att skämmas och att sätta i gång med arbetet. Om han, en främling, med så stark accent, var villig att predika för vårt folk, så borde vi vara det. Han lärde oss hur vi skulle predika utan att väcka uppmärksamhet, nämligen genom att inte besöka alla våningarna i en byggnad, utan i stället gå som i sicksack runt på distriktet, så att vi inte blev tagna av polisen.
Många människor i Barcelona var intresserade av vårt budskap, och snart blev vår grupp en församling. Allteftersom tiden gick, kunde vi bilda åtskilliga församlingar i staden. Eftersom det var en sådan fin tillväxt i Barcelona, beslöt Paco och jag att vi nu kunde ”breda ut våra vingar” och flytta till städerna Hospitalet och Prat de Llobregat och andra kuststäder i närheten för att sätta fart på predikoverket där. Då vi nu ser tillbaka, är det verkligen glädjande att se att det finns 52 stora församlingar i staden Barcelona och 9 församlingar i Hospitalet och åtskilliga fler i städerna som ligger utmed kusten, där vi har kunnat tjäna som äldste. Vi tar naturligtvis inte äran för denna ökning, men vi är lyckliga att ha haft en del i den. — 1 Kor. 3:5—9.
VÄLSIGNELSER I FAMILJEN
Den 10 juni 1951 var ett ”historiskt” datum för vår familj. På den dagen blev fem av oss — Carmen, María, Paco och jag själv såväl som min mor — döpta i en liten vattenreservoar i broder Brunets trädgård. Omständigheterna hade gjort att vi måste vänta många år på detta glädjande tillfälle.
Under de svåra åren på 1950-talet hade María och jag tre enastående välsignelser — då föddes våra tre barn, David, Francisco (Paquito) och Isabel. Detta gav oss det oerhört stora ansvaret att fostra dem enligt den väg de bör vandra i vetskap om att de med all sannolikhet inte skulle vika därifrån när de blir gamla. — Ords. 22:6.
ANSATTA AV POLISEN
År 1955 gjordes anordningar för att hålla en hemlig sammankomst i skogarna på Tibidaboberget, som erbjuder utsikt över Barcelona. Denna sammankomst sammanföll med ett besök av broder F. W. Franz. Våra sammankomster hölls vanligtvis i picknickstil, ifall polisen skulle komma på oss. I detta fall blev ”picknicken” utökad till ett närvaroantal av mer än 500. En annan olämplig faktor var att polisen hade gjort en razzia i en broders hem veckan före och konfiskerat en bilaga till ett exemplar av Informationer (nu Tjänsten för Guds rike) som hade tillkännagett anordningarna för denna sammankomst. María och jag var med vid ”picknicken” tillsammans med våra två små söner, David och Paquito.
Programmet fortsatte lugnt och allt tycktes normalt, tills vi plötsligt såg fyra män springa uppför berget — en av dem med en pistol i handen. De befallde oss att inte röra oss. Ja, det är riktigt, det var poliser i civila kläder. De trodde verkligen att de hade förhindrat en kupp och föste oss alla — män, kvinnor och barn — upp på väntande lastbilar och förde oss till polishögkvarteret för identifiering och förhör. Föreställ dig hur förtretade en del av dem blev när de insåg att de hade inringat, inte en hemlig politisk grupp, utan fredliga familjer som hade kommit tillsammans för att studera bibeln. Fastän ingenting hände, stärkte denna erfarenhet vår ostrafflighet och hjälpte oss att uppskatta Jehovas beskydd. — Ps. 34:8.
TRAGEDIN SLÅR TILL
År 1963 var våra barn, David, Paquito och Isabel, respektive 13, 11 och 9 år gamla, och de gjorde alla stora framsteg i sanningen. Det var en glädje för oss att se dem ta del i tjänsten på fältet. De uppskattade också att tillsammans med oss vara med vid möten för bibelstudier i privata hem.
En dag i mars detta år kom Paquito hem från skolan och klagade över svåra smärtor i huvudet. Inom tre timmar var han död; det var hjärnhinneinflammation.
Vi blev så djupt berörda av denna hemska förlust att jag inte vet hur vi lyckades göra anordningar för begravningen, för även i detta måste vi strida med den katolska kyrkan. Vi önskade en borgerlig begravning, och för att få detta måste vi få tillstånd från församlingsprästen på platsen. Med ett intyg som bevisade att vi var Jehovas vittnen övervanns detta hinder.
Mer än tusen bröder, vänner och affärsbekanta mötte upp vid vårt hus. Föreställ dig den uppståndelse som detta orsakade i grannskapet. Trafiken stoppades, och människorna på gatan frågade vilken betydelsefull person som hade dött. Denna mycket betydelsefulla person var vår käre son, Paquito. Det var bara kunskapen om uppståndelsehoppet som uppehöll oss genom denna mycket svåra tid. (Joh. 5:28, 29; 11:23—25) María och jag, som kärleksfulla föräldrar, längtar efter den dag när vi åter skall få träffa vår pojke och fortsätta hans fostran, men det blir i den nya tingens ordning, som Gud har utlovat för denna jord. — 2 Petr. 3:13; Jes. 25:8, 9.
Två veckor efter begravningen blev jag uppmanad att komma till polishögkvarteret, och jag blev förhörd under två timmar. Deras agenter hade spionerat på begravningsskaran, och det var tydligt att det stora antalet vittnen som var närvarande hade framkallat deras reaktion. Deras frågor var ett försök att få upplysning om de bröder som ledde arbetet i Spanien vid denna tid. Jag var medveten om deras taktik och beslöt att inte säga någonting som kunde påverka någon annan. Jag sade därför rent ut till dem att jag inte var en Judas. Fastän de hotade mig med stränga böter, hade de inga bevis för någon anklagelse mot mig, och deras bluff misslyckades.
DEN LÄNGE VÄNTADE FRIHETEN
År 1967 godkände den spanska regeringen religionsfrihetslagen, som garanterade större frihet för icke-katolska religioner. Vi frågade oss om vittnena skulle få någon fördel av denna lag och bli lagligt erkända. Det var uppenbarligen ett hinder för de politiska och kyrkliga myndigheterna att vi yrkade på att få förkunna från hus till hus och att bevara kristen neutralitet, eftersom vår begäran om inregistrering i det officiella registret för icke-katolska religioner blev fördröjd ända till juli 1970.
Paco och jag hade väntat på denna dag i mer än 30 långa år. Vi kunde nu med laglig rätt utöva vår religion utan att frukta. Föreställ dig hur glada vi var att kunna vara med vid överlämnandet av vår första Rikets sal i Barcelona i februari 1971. Våra hjärtan flödade över av glädje denna dag, då vi förenade våra röster i att sjunga Rikets sånger, någonting som Jehovas vittnen inte kunnat göra i Spanien under många år.
OSTRAFFLIGHETEN OCH DESS MÅNGA VÄLSIGNELSER
När jag ser tillbaka på närmare fem årtionden i Jehovas tjänst, måste jag erkänna att hans kärleksfulla omtanke och välsignelser har varit med oss då vi försökt att vandra på ostrafflighetens stig. (Ps. 26:1—3) Han har välsignat María och mig med lojala barn, som har fortsatt på sanningens väg. Vi är än i denna dag en lycklig, enad familj med stark tillgivenhet för varandra. Vår son, David, sattes i fängelse år 1972 på grund av sin kristna neutralitet. Detta var första gången han var skild från familjen, och det var en hjärtslitande erfarenhet för oss alla. Men vi visste ju orsaken, och det styrkte oss att se honom bevara sin kristna ostrafflighet under tre år i fängelse. När han blev frigiven år 1976, fick han privilegiet att tjäna på Betel, Sällskapet Vakttornets anläggning här i Barcelona. Han gifte sig sedermera med en överlämnad kristen kvinna som också tjänade på Betel tillsammans med honom för en tid. Vi fick nyligen uppleva den underbara välsignelsen av att bli farföräldrar, när Jonathan, deras första barn, föddes.
År 1976 började vår dotter, Isabel, som pionjär (en heltidsförkunnare av Riket). Hon följer nu med sin man i kretstjänsten och besöker församlingarna här i Katalonien.
Jehova har under årens lopp uppehållit oss genom många svåra prövningar. Och uppriktigt sagt är vi mycket vanliga människor med de svagheter och brister som är vanliga för alla människor. Men våra erfarenheter som familj har lärt oss att tålmodigt förlita oss på Jehova och vänta på att hans vilja skall ske. Vi är beslutna att fortsätta att tillämpa den beslutsamhet som David gav uttryck åt i Psalm 26:11, 12: ”Jag vandrar ju i ostrafflighet; förlossa mig och var mig nådig. Ja, min fot står på jämn mark; i församlingarna skall jag lova HERREN [Jehova].”
[Bild på sidan 25]
Francisco (till vänster) och Ramón Serrano