Lyckliga är alla som håller sig i förväntan på Jehova

BERÄTTAT AV DOMENICK PICCONE

Mina föräldrar utvandrade från Italien till Förenta staterna i början av 1920-talet och bosatte sig slutligen i södra delen av Philadelphia, då känt som Lilla Italien. År 1927 anslöt de sig till bibelforskarna, som senare kom att kallas Jehovas vittnen.

JAG föddes år 1929 och fick alltså redan från min späda barndom höra sanningar från bibeln. Vittnena brukade träffas hemma hos oss innan de gick ut för att vittna i hårdnackade romersk-katolska städer i Pennsylvanias kolgruvedistrikt, där vänner många gånger blev arresterade. Jag blev döpt år 1941 vid Jehovas vittnens sammankomst i Saint Louis i Missouri. Sedan började saker och ting gå på tok.

Jag började umgås med dåliga ungdomar i grannskapet, röka och spela hasard i gathörnen. Som tur var märkte mina föräldrar att jag höll på att glida dem ur händerna och bestämde att vi skulle flytta till en annan stadsdel. Jag tyckte inte om det, eftersom jag då skulle förlora alla mina vänner på gatan. Men nu när jag blickar tillbaka är jag tacksam mot min far. Det innebar en verklig ekonomisk uppoffring för honom att få mig bort från den miljön. Tidigare kunde han promenera till arbetet, men nu måste han åka långt med tunnelbana. Men flyttningen fick mig tillbaka till en teokratisk omgivning.

Missionärstjänstens frön sås

Nästan varje år åkte vi till South Lansing i New York och var med vid Vakttornets Bibelskola Gileads avslutningar. Att se missionärer sändas ut över hela världen sådde i mitt hjärta en önskan att få tjäna som missionär. Sedan jag gått ut high school, började jag därför som reguljär pionjär i maj 1947.

Elsa Schwarz var också pionjär i vår församling och mycket nitisk i predikoarbetet. Hennes föräldrar hade alltid uppmuntrat henne till missionärstjänst, så du kan nog gissa vad som hände. Vi gifte oss år 1951. Medan vi tillsammans tjänade som pionjärer i Pennsylvania, ansökte vi om att få genomgå missionärsskolan Gilead. År 1953 inbjöds vi till Gileads 23:e klass. Efter fem månader av intensivt studium och förberedelse vid Gilead utexaminerades vi vid en sammankomst i Toronto i Canada och mottog vårt förordnande — Spanien!

Problem i Spanien

Medan vi förberedde oss att åka dit vi blivit förordnade som missionärer 1955, fanns det mycket vi funderade över. Spanien! Hur skulle vi få det där? Nationen styrdes av dess överbefälhavare, den katolske diktatorn Francisco Franco, och Jehovas vittnens verksamhet var förbjuden. Hur skulle vi bära oss åt under sådana förhållanden?

Vi hade fått veta av bröderna vid Sällskapets högkvarter i Brooklyn att Frederick Franz, Sällskapet Vakttornets dåvarande vicepresident, och Alvaro Berecochea, en missionär från Argentina, hade arresterats tillsammans med flera andra bröder. Man hade i hemlighet anordnat en sammankomst i skogen i närheten av Barcelona. Men polisen hade fått reda på detta hemliga möte och arresterat de flesta närvarande.a

De hade talat om för oss att kanske inte någon kunde möta oss när vi anlände till Barcelona. Instruktionerna löd: ”Ta in på ett hotell, informera sedan Sällskapet i New York om adressen.” Vi höll i tankarna Jesajas ord: ”Lyckliga är alla som håller sig i förväntan på ... [Jehova]. Och dina egna öron kommer att höra ett ord bakom dig säga: ’Detta är vägen. Vandra på den.’” (Jesaja 30:18, 21, NW) Vi behövde bara hålla oss i förväntan på Jehova och följa vägledningen från hans organisation.

Vi tog adjö av våra föräldrar och vänner som kommit till New York för att säga farväl till oss, och snart stävade vårt fartyg, Saturnia, nerför Hudsonfloden med kurs mot Atlanten. Det var sista gången jag såg min far. Han dog två år senare, efter långvarig sjukdom, medan jag var utomlands.

Till slut anlände vi till platsen för vårt förordnande, hamnstaden Barcelona. Det var en trist och regnig dag, men när vi passerade tullen såg vi ”solskenet” i form av strålande glada ansikten. Alvaro Berecochea jämte några spanska bröder var där för att möta oss. Vi blev glada över att få veta att våra bröder blivit frigivna.

Nu behövde vi lära oss spanska. På den tiden måste missionärerna lära sig språket den svåra vägen — utan läroböcker eller lärare. Det fanns inga språkkurser då. Vi måste nå upp till antalet timmar som krävdes i predikoarbetet och samtidigt lära oss språket i arbetet, så att säga.

Vi predikar under katolsk diktatur

Jehovas organisation i Spanien var då i sin barndom. År 1955 var det högsta antalet förkunnare 366 i ett land på omkring 28 miljoner invånare. Det fanns bara tio församlingar i hela landet. Skulle det förbli så länge? Så snart min hustru och jag började predika från hus till hus fann vi att Spanien var som ett paradis för dem som spred de goda nyheterna. Ja, människor hungrade efter sanningen.

Men hur utfördes predikoarbetet då det var förbjudet? I allmänhet gick vi inte till alla hus på en gata och inte heller till alla lägenheter i husen. I Barcelona finns det många fem- och sexvåningshus, och vi fick lära oss att börja från översta våningen och arbeta neråt. Vi kanske besökte en lägenhet på varje våning och rentav hoppade över flera våningar. Det gjorde det svårare för polisen att gripa oss om någon fanatisk lägenhetsinnehavare angav oss.

Församlingarna, som bestod av tre eller fyra bokstudiegrupper, höll sina möten i hemmen. Därigenom kunde församlingstjänaren besöka varje bokstudiegrupp en gång i månaden. Det var bokstudieledarens ansvar att hålla alla möten två kvällar i veckan i små grupper på 10—20 personer.

Vi var tvungna att lära oss ett nytt levnadssätt. På den tiden fanns inget missionärshem i Spanien. Närhelst det var möjligt bodde vi hemma hos vännerna. Det var en verklig utmaning för Elsa att lära sig laga mat på en träkolseldad kamin! Så småningom kunde vi köpa ett litet fotogenkök med en brännare, vilket blev en stor förbättring.

Förföljelse och utvisning

Efter en tid fick vi höra att en våg av förföljelse börjat i Andalusien, där en pionjär med särskilt uppdrag blivit arresterad. Olyckligtvis bar han på sig en anteckningsbok med namn och adress på bröder och systrar över hela landet. Vi fick oavbrutet rapporter om att våra vänner arresterades i stad efter stad. Razziorna kom allt närmare Barcelona. Slutligen drabbades Barcelona av förföljelse.

Några månader tidigare hade polisen tagit mig med till deras högkvarter för förhör. Jag släpptes efter flera timmar, och jag trodde då att saken var ur världen. Sedan kontaktade amerikanska ambassaden mig och föreslog mig att självmant lämna landet om jag ville undvika de problem det innebar att bli utvisad. Kort därefter upplyste polisen oss om att vi hade tio dagar på oss att lämna landet. Hur skulle vi göra, när det ju inte fanns tid att skriva till Sällskapet Vakttornet? Av omständigheterna att döma borde vi bege oss till det närmaste missionärsfältet utanför Spanien — Portugal, i väster.

Ett nytt förordnande, ett nytt språk

Så snart vi kom till Lissabon i Portugal, i juli 1957, blev vi förordnade som missionärer i Oporto, en bra bit norr om Lissabon. Den räknades som landets andra huvudstad och låg i ett område känt för sina portviner. En blomstrande församling höll sina möten i en källarvåning i centrum. Predikoarbetet var förbjudet även i Portugal, eftersom landet styrdes av diktatorn Salazar. Men omständigheterna var ändå helt annorlunda än i Spanien. Man höll mötena i vännernas hem, med grupper på mellan 40 och 60 närvarande. Det fanns inga yttre tecken på att Jehovas vittnen använde hemmen som mötesplatser. Fastän jag inte kunde portugisiska, blev jag förordnad till församlingstjänare. Återigen lärde vi oss ett nytt språk på det svåra sättet.

Ungefär ett år senare blev vi förordnade till Lissabon. Här fick vi vår första egna bostad, en lägenhet med utsikt över staden Lissabon. Vi blev förordnade att öva tillsyn över en krets — hela Portugal. När vi kom till Portugal fanns där bara 305 förkunnare och fem församlingar.

Tider av problem börjar

På vissa kartor över Portugal och dess kolonier fanns talesättet: ”Solen går aldrig ner över portugisiskt territorium.” Så var fallet, eftersom Portugal hade kolonier i många delar av världen, av vilka två av de största var Moçambique och Angola i Afrika. År 1961 föreföll problemen tillta i de kolonierna, och de styrande i Portugal ansåg det nödvändigt att utöka de militära styrkorna.

Vad skulle nu de unga bröderna göra när de blev inkallade till militärtjänst? Somliga kunde bli frikallade på grund av dålig hälsa, men flertalet intog en fast ståndpunkt för kristen neutralitet. Det dröjde inte länge förrän en kraftig våg av förföljelse satte i gång. Avdelningskontoret fick rapporter om att pionjärer med särskilt uppdrag arresterades och blev svårt slagna av hemliga polisen, den illa beryktade PIDE (Polícia Internacional e Defesa do Estado). Några av oss missionärer kallades till polishögkvarteret för förhör. Därefter blev tre gifta par tillsagda att lämna landet inom 30 dagar. Vi överklagade alla.

Det ena missionärsparet efter det andra kallades till polishögkvarteret för ett samtal med chefen för PIDE. Först blev tillsyningsmannen för avdelningskontoret, Eric Britten, och hans hustru, Christina, utfrågade. Därefter förhördes Eric Beveridge och hans hustru, Hazel, och slutligen Elsa och jag. Polischefen anklagade oss falskeligen för att utnyttjas av kommunisterna till att undergräva västvärlden med vår lära om neutralitet. Vårt överklagande var gagnlöst.

Hur vemodigt var det inte att behöva lämna 1.200 bröder och systrar som genomgick svåra tider på grund av en omedgörlig diktators hårda styre! Paret Beveridge reste till Spanien och paret Britten tillbaka till England, men var skulle vi bli förordnade härnäst? Det muslimska Marocko!

Vi predikar i det muslimska Marocko

Ännu en gång höll vi oss i förväntan på Jehova. Ett nytt förordnande, nya seder och nya språk! De officiella språken i kungariket Marocko var arabiska, franska och spanska, och där fanns 234 vittnen i åtta församlingar. Landets officiella religion var islam, och det var olagligt att värva proselyter bland muslimerna. Så vi kunde vittna i huvudsak endast för den europeiska icke-muslimska befolkningen.

Så snart som missionärer började anlända i slutet av 1950-talet kunde man se tillväxt. Men den marockanska regeringen började utöva påtryckningar på den europeiska befolkningen, och utlänningar massutvandrade, bland dem många vänner.

Allteftersom vår icke-muslimska befolkning blev allt mindre, blev vi tvungna att tänka ut taktfulla sätt att tala med muslimerna, vilket ledde till att man klagade hos polisen. Klagomålen blev allt vanligare i Tanger och andra städer, och slutligen blev vi tillsagda att lämna landet inom 30 dagar. I maj 1969 blev Elsa och jag utvisade från ännu ett förordnande.

Ett kortfristigt förordnande?

Vi blev uppmanade att återvända till Brooklyn, och där blev jag inbjuden till ett möte för avdelningskontorens tillsyningsmän som hölls den sommaren. Där fick jag veta att vårt nya förordnande skulle bli El Salvador i Centralamerika och att jag där skulle tjäna som tillsyningsman för avdelningskontoret. Jag fick veta att det antagligen skulle räcka i fem år, så lång tid som missionärer tilläts stanna i landet, eftersom vår verksamhet inte var lagligt erkänd där.

El Salvador — vilket förordnande! Varje månad rapporterade i genomsnitt 1.290 förkunnare, inbegripet 114 pionjärer. Människorna var gudfruktiga, älskade bibeln och var gästfria. Vid så gott som varje dörr bjöd man in oss för att samtala. Snart hade vi så många bibelstudier som vi kunde ta hand om.

Tillväxten och det stora behovet gjorde oss ledsna över att behöva lämna det förordnandet efter bara fem år. Så man beslutade att man skulle försöka få Jehovas vittnens verksamhet lagligt erkänd. Vi lämnade in handlingarna till regeringen i december 1971, och den 26 april 1972 gladde vi oss över att kunna läsa i det statliga nyhetsorganet Diario Oficial att vår ansökan hade bifallits. Missionärerna behövde inte lämna landet efter fem år, utan kunde få permanent uppehållstillstånd i landet.

Prövningar och välsignelser

Vi har under åren fått många goda vänner och fått skörda frukt i vår tjänst på de platser där vi varit förordnade. Elsa hade en fin erfarenhet i San Salvador med en lärarinna och hennes man som var militär. En av lärarinnans vänner blev också intresserad av sanningen. Till att börja med visade inte mannen något intresse för bibeln. Men ändå besökte vi honom medan han låg på sjukhuset, och han var vänlig. Så småningom började han studera bibeln, gav upp sin militära bana och började vittna tillsammans med oss.

Under tiden dök en dam upp i Rikets sal och frågade Elsa om hon studerade med den före detta militären. Hon visade sig vara hans tidigare älskarinna! Även hon studerade bibeln med Jehovas vittnen. Den före detta militären, hans hustru, hennes vän och den tidigare älskarinnan blev alla döpta vid områdessammankomsten!

Utvidgning i El Salvador

På grund av den stora tillväxten har man byggt många Rikets salar, och nu finns mer än 18.000 verksamma vittnen i landet. Men framstegen har inte kommit utan prövningar och vedermödor. Vännerna har under tio års tid varit tvungna att göra Jehovas vilja mitt under ett inbördeskrig. Men de har förblivit neutrala och lojala mot Guds rike.

Elsa och jag har varit i heltidstjänsten i sammanlagt 85 år. Vi har funnit att när vi håller oss i förväntan på Jehova och lyssnar till ”ordet bakom ... [oss] säga: ’Detta är vägen. Vandra på den’”, blir vi aldrig besvikna. Vi har verkligen åtnjutit ett tillfredsställande och givande liv som Jehovas heltidstjänare.

[Fotnot]

[Bild på sidan 24]

Sammankomst i en skog i Spanien år 1956

[Bild på sidan 25]

Vi brukade vittna för den icke-muslimska befolkningen i Marocko

[Bild på sidan 26]

Avdelningskontoret i El Salvador, vårt nuvarande förordnande