Min tjänst för Jehova på hans heliga berg
Berättat av Fred Germann
I VISSA delar av världen vördar människor vidskepligt berg. Jag är född i Schweiz, och berg, i synnerhet Alperna, har alltid utövat en oemotståndlig dragningskraft på mig. Alltsedan min barndom har jag beundrat deras överväldigande storslagenhet och betraktat en sådan majestätisk storhet som ett tyst vittnesbörd om Guds härlighet. Fortfarande, vid 86 års ålder, påminns jag vid anblicken av sådana imponerande bergstoppar om profetian i Mika 4:1, 2, som förutsäger hur beslutsamma män och kvinnor församlas till ”det berg, där HERRENS [Jehovas] hus är”, platsen för hans rena tillbedjan, som är upphöjd över all falsk religion. Vilket privilegium det har varit för mig att bevittna uppfyllelsen av denna profetia! Men alldeles som det kräver beslutsamhet och ansträngning att bestiga ett berg i Alperna, så har jag haft många bergliknande hinder att övervinna i min strävan efter den sanna tillbedjan. (Matt. 17:20) Får jag delge dig några av mina minnen?
DE FÖRSTA GLIMTARNA AV ”BERGET”
År 1903, då min mor bodde i det schweiziska Berner Oberland, fick hon den första glimten av den sanna tillbedjans ”berg”. Hon läste en biblisk traktat som tillkännagav ankomsten av tusenårsriket under Kristus, vilket skulle komma i stället för den nuvarande orättfärdiga ordningen. Hon var så entusiastisk över detta budskap att hon måste dela med sig av det åt sina grannar. En kväll hade hon besök av en vredgad pastor, men med bibeln i hand var hon redo att ge svar. Jag var då åtta år gammal.
Min mor symboliserade snart sitt överlämnande åt Gud genom vattendopet. I det område där vi bodde i Schweiz fanns det bara en liten grupp kristna med tro som kunde ”förflytta berg”. (1 Kor. 13:2) Det var i den lilla staden Thun, där mer än 60 år senare Sällskapet Vakttornets avdelningskontor för Schweiz skulle komma att förläggas. Fastän mötena hölls långt från vårt hem, var min mor med så ofta som möjligt. På den tiden var det huvudsakligen två köttsliga bröder som övade tillsyn över församlingen i Thun. De var båda mycket duktiga i att undervisa. En av dem hade varit på ”Bible House” i Allegheny (senare en del av Pittsburgh) i Pennsylvania i USA och hade tagit del i arbetet med att översätta femte delen av Studier i Skriften till tyska.
Dessa båda bröder slutade olyckligtvis upp med att följa den store vägledaren, Jesus Kristus, och började förlita sig på sitt eget förstånd. (Ords. 3:5) De utvecklade så småningom en kritisk anda. Eftersom min mor inte visste vart hon eljest skulle gå, fortsatte hon för en tid att vara tillsammans med denna grupp. Men snart började hon förlora sin iver och sitt nit för Guds tjänst och slutade så småningom upp att gå på mötena. Hon fortsatte emellertid att tala med mig om sanningen, och då första världskriget bröt ut började jag visa verkligt intresse.
År 1915 började kristna möten hållas i vår lilla stad Frutigen. En person upplät sitt hus så att pastor Russells ”Skapelsedramat i bilder” kunde visas där. Denna åtta timmar långa föreställning, i fyra delar med ljusbilder och rörliga bilder och med ljud och färg, framställde Guds uppsåt från skapelsetiden och hela människans historia igenom fram till den tid när det gudomliga uppsåtet med jorden och mänskligheten når sin kulminerande uppfyllelse vid slutet av tusenårsriket. Både min mor och jag var djupt imponerade av denna enastående framställning. Vi återknöt kontakten med bibelforskarna, som i dag är kända som Jehovas vittnen. Hur lyckliga var vi inte! Våra fötter var vid foten av ”det berg, där HERRENS hus är”.
ALPERNA ELLER JEHOVAS BERG?
På den tiden var jag en entusiastisk bergsbestigare, och jag kunde gå så långt att jag till och med riskerade mitt liv. Men jag frågade mig själv emellanåt: ”Vad är det verkliga syftet med livet, och varför ingriper inte den som är källan till all denna vackra skapelse och gör slut på orättvisa och lidande?” Genom att vara med vid möten och studera Vakttornets publikationer började jag förstå och uppskatta bibeln och dess författare, Jehova Gud. På hösten år 1915 beslöt jag därför att min kärlek till de schweiziska bergen måste inta andra platsen efter min kärlek till den sanna tillbedjans ”berg”. Jag överlämnade mitt liv åt Jehova och blev döpt av broder Emile Lanz i hans våning i Bern. På den tiden hade dr Lanz ansvar för arbetet i Schweiz och Frankrike.
Jag var då 20 år gammal och hade sett fram emot en lovande framtid inom postverket i Schweiz. Men nu valde jag Jesus som min vägledare och önskade ”följa efter i hans fotspår”. (1 Petr. 2:21) Jag skrev därför till bibelforskarna och bad att få ett förråd av biblisk litteratur för arbetet med att göra lärjungar. Jag blev tillsänd ett mycket stort paket traktater som jag skulle dela ut. Just då kom jag genom mitt förvärvsarbete till den lilla staden Huttwil. ”Nu”, sade jag till mig själv, ”sätt i gång!” Det var ett mycket mödosamt arbete, och jag var helt ensam, men jag fick den styrka jag behövde för att kunna utföra det genom att dagligen studera Guds ord och Sällskapets publikationer. Hebréerna 13:11—15 gav mig också den beslutsamhet som jag behövde. Sedan jag hade avslutat predikoarbetet i denna lilla stad, fortsatte jag till närliggande byar och gick tillbaka till de människor som visade intresse. Jag glömde inte heller bort mina arbetskamrater. Jag frågade en av dem om han skulle tycka om att studera bibeln, och han antog mitt erbjudande. Hans hustru och granne var också med vid våra bibliska samtal.
Under ett av dessa samtal bad min arbetskamrats hustru och granne mig att tala med den protestantiske predikanten, och jag gjorde det. Denne man trodde på läran om ett brinnande helvete. Jag förklarade hur orimlig denna lära var, eftersom kroppen snart skulle förtäras av lågorna. Han svarade: ”Det är inget problem, Gud ordnar säkerligen med asbestkroppar.” Då jag slog upp Hesekiel 18:4 i bibeln (där det heter enligt 1878 års översättning: ”Den själ, som syndar, hon skall dö”), avbröt han mig och sade: ”Vi måste tro att själen är odödlig.” Han vägrade att ta i betraktande de skriftställen som belyste ämnet.
Omkring samma tid träffade jag en lärarinna som också trodde på ett brinnande helvete. Hon hoppades själv på att komma till himmelen. Jag frågade om hon trodde att det var möjligt för en människa att vara lycklig i himmelen, medan hon samtidigt tänkte på att milliarder syndare led evig pina i helvetet. Hon gav ett fullständigt oväntat svar: ”Gud kommer att se till att vi inte ens tänker på dem.” Ett sådant bedrägligt tänkesätt övertygade mig om behovet av att hjälpa dem som tillber vad de inte känner. — Joh. 4:22.
Några månader senare blev jag förflyttad till Wangen-sur-Aar, där jag hade glädjen att vara tillsammans med församlingen i Biel. Det var där jag bestämde mig för att börja i heltidstjänsten och lämnade in min avskedsansökan till det schweiziska postverket. Så snart som alla mina angelägenheter var ordnade reste jag till Zürich, där bibelforskarna hade sitt litteraturförråd. I maj 1916 blev jag kolportör (pionjär). I stället för att finna min glädje i att klättra i berg fann jag nu glädje i att ägna all min tid åt arbetet med att inbjuda människor och säga: ”Upp, låt oss draga åstad till HERRENS berg.” — Mik. 4:2.
MÖRKA MOLN VID HORISONTEN
Var och en som har bestigit något berg vet att man måste vara väl rustad för plötsliga förändringar i vädret. Under första världskrigets år började mörka moln torna upp sig vid den fridfulla horisonten för vårt predikoarbete i Schweiz. Broder Lanz, som hade döpt mig år 1915, började visa en upprorisk anda gentemot Sällskapet Vakttornets president, Charles T. Russell. Det var på grund av att han blev uppblåst av högmod över att vara ”doktor” Lanz och övertygad om att hans sätt att göra saker och ting var bäst som han tillät bitterhet att utvecklas i sitt hjärta.
En söndag då jag besökte församlingen i Frutigen for Lanz ut i öppet motstånd. Under sitt tal sade han att Sällskapet hade fel och föreslog ”ett annat slag av goda nyheter”. (Gal. 1:6) Dittills hade han alltid framhållit broder Russell som en exemplarisk kristen, men nu kritiserade han honom strängt. Min mor blev uppbragt över det hon hörde och sade till mig: ”Vi måste stå fasta. Det var här vi fann sanningen, och detta är Guds verk!” Hennes lojala hängivenhet för Jehova och hans tillbedjan på hans heliga berg hade förblivit orubblig. Men hennes fysiska hälsa försämrades. I maj 1917 måste jag på grund av familjeansvar sluta i heltidstjänsten som kolportör och återvända hem, där jag återupptog mitt förra förvärvsarbete. Min mor slutade sitt jordiska lopp år 1918 trogen intill slutet.
Efter sådana prövningar tycktes det som om vår församling i Frutigen hade blivit sållad som vete, för bara fyra av oss var kvar till att fortsätta att inbjuda människor till att tillbedja Jehova på hans heliga berg. (Luk. 22:31) Bland dessa var syster Emmy Schneider, som senare började i heltidstjänsten och som fortsätter troget i Jehovas tjänst. Broder Russell sände Conrad Binkele från Brooklyn att reda upp den dramatiska situationen, som orsakats av Lanz, och att styrka bröderna. Många lämnade Jehovas upplysta berg vid denna tid, och snart fann de sig själva i ”mörkret utanför”. — Matt. 25:30.
År 1919 blev det åter möjligt för mig att börja i heltidstjänsten. Jag slutade än en gång mitt förvärvsarbete vid postverket. Jag kunde resa till Bern och hjälpa församlingen där. Vid denna tid blev Alexandre Freytag, Sällskapets representant vid det franska avdelningskontoret i Genève, en avfälling, och snart började han sända ut sina representanter för att vinna gehör för sina idéer hos kristna i och omkring Bern. Genom att personligen besöka bröderna kunde några av oss hjälpa dem att fortsätta att vandra fasta på Jehovas rena tillbedjans ”berg”. — Rom. 16:17, 18, 25—27.
NY UTRUSTNING
Första världskriget hade avsevärt försvårat de internationella kommunikationerna. Vi fick därför inte längre någon biblisk litteratur från Brooklyn. För att kunna hjälpa människor att finna Jehovas ”berg” var det nödvändigt att trycka bibliska hjälpredor genom en lokal firma. Men detta visade sig vara alltför dyrbart. Vi undersökte därför möjligheten att trycka själva.
Några medlemmar av församlingen i Bern hade haft en del erfarenheter av att trycka. Sedan vi räknat ut kostnaden och fått ett medgivande från Sällskapets nye president, broder J. F. Rutherford, bildades en kooperativ förening som kallades ”Vakttornets tryckeri”. (Luk. 14:28) För att få de nödvändiga penningmedlen tog man upp ett räntefritt lån genom att utfärda skuldebrev på 100 franc vardera, vilka inlöstes på begäran. Ett rymligt hus inköptes i Bern på Allmendstrasse 36.
En duglig broder hade ansvaret för att köpa utrustningen. Eftersom han kände till våra ekonomiska begränsningar, reste han till Tyskland för att köpa begagnade tryckpressar i gott skick och en ny rotationspress. Alla dessa maskiner lastades olyckligtvis på en godsvagn med ett läckande tak. Det var alldeles efter kriget, och förhållandena var fortfarande svåra i Europa. Vilken missräkning då all denna utrustning anlände! Det hade regnat in och allt var rostigt!
Det hjälpte inte att sätta sig ner och gråta. Medlemmarna i församlingen i Bern, inbegripet systrar, satte i gång med att rengöra maskinerna med fotogen och smärgelduk. Efter många veckors hårt arbete syntes inte ett spår av rosten, och med hjälp av en erfaren installatör satte bröderna upp tryckpressarna, och snart var de i fullt arbete. Denna tryckeribyggnad tjänade senare som avdelningskontor och tryckeri för Schweiz och de fransktalande länderna under många år. Betel i Schweiz flyttades så småningom till en mycket större byggnad mitt över gatan — Allmendstrasse 39. Senare blev det flyttat till Thun.
UTAN FRUKTAN PÅ JEHOVAS ”BERG”
Det åttadagarskonvent som hölls i Cedar Point i Ohio den 1—8 september 1919 och som betonade temat ”Saliga äro de som icke frukta” var en källa till stor uppmuntran för oss bibelforskare. Vi i Europa fick också stor hjälp då broder Rutherford besökte oss på hösten år 1920. Hans exempel och hans ord av uppmuntran gjorde oss beslutna att ge av vårt bästa i Rikets tjänst.
Förutom ”Skapelsedramat i bilder” blev talet över ämnet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” ett storslaget vittnesbörd. Talet samlade stora åhörarskaror, och boken med samma titel gick åt som ”smör”. Ibland sände boklagertjänarna efter dessa böcker per telegram med orden: ”Sänd två hundra Millioner”, eller: ”Brådskande. 150 Millioner”, till stor förvåning för telegrafisterna!
Jag fick privilegiet att tjäna på Betel i Bern ända från början — i oktober 1920. Jag har fortfarande underbara minnen av den varma, broderliga kärlek som rådde i familjen. En morgon i juli 1921 meddelade mig tillsyningsmannen för avdelningskontoret att jag hade fått förordnande att öva tillsyn över arbetet i Elsass-Lothringen och Saarland. Fastän mycket arbete redan hade utförts där, behövde församlingarna som då fanns bli styrkta och nya församlingar organiseras. Även i Lothringen, Elsass och Saarland måste ”det berg, där HERRENS hus är”, bli ”upphöjt över andra höjder”, så att ”folk” där skulle kunna ”strömma” till det och tillbedja Jehova. — Mik. 4:1.
Jag kunde som pilgrim och med hjälp av de äldste som fanns i församlingarna organisera offentliga föredragskampanjer. Eftersom katolska kyrkan vid denna tid var särskilt mäktig i dessa områden, krävdes det mod att utföra denna verksamhet. Många gånger påminde vi oss konventet i Cedar Point med temat ”Saliga äro de som icke frukta”.
ATT GE HJÄLP ÅT ”FÅREN”
Genom sin profet Hesekiel framhöll Jehova: ”Jag skall själv taga mig an mina får och leta dem tillsammans. Och jag skall föra dem ut ifrån folken. ... På goda betesplatser skall jag föra dem i bet, på Israels höga berg skola de få sina betesmarker.” (Hes. 34:11, 13, 14) I den tidiga efterkrigsperioden sökte nitiska kristna efter ”får” i alla skrymslen och vrår och förde dem till Jehovas sanna tillbedjans ”berg”, där de fann närande andlig föda. — Se Matteus 25:31—46.
I och med att tidskriften Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!) började utges, tog unga kristna i Strassbourg och Saarbrücken mod till sig och erbjöd tidskriften på många restauranger och värdshus och avgav ett mycket gott vittnesbörd.
Åren 1922 och 1923 visades åter ”Skapelsedramat i bilder” i Elsass, först av broder Charles Eicher och senare av mig själv, då broder Eicher blev kallad till att tjäna på Betel i Brooklyn. Det fanns ingen högtalaranläggning på den tiden. Det var därför väl att Palais des Fêtes i Strassbourg hade en perfekt akustik, för där var en åhörarskara på omkring 1.800 varje kväll. Vår violinist, Charles Rohner, bidrog mycket till att dessa föreställningar blev lyckade. Han blev också kallad till Betel i Brooklyn, där hans musikaliska talanger utnyttjades till att förhöja programmet som sändes över Vakttornets radiostation WBBR.
Invånarna i storhertigdömet Luxemburg behövde också inbjudas för att tillbedja Jehova på hans heliga ”berg”. Jag visade ”Skapelsedramat i bilder” i städerna Luxemburg, Esch och Differdange och höll tal på fem andra platser. Men Luxemburg låg alltför långt borta från Strassbourg, och det gjorde det svårt för mig att resa dit regelbundet. Anordningar gjordes så småningom för att tysktalande bröder från den närliggande staden Trier i Tyskland skulle ta hand om arbetet där.
I augusti 1925 och sedan återigen på våren 1926 blev jag förordnad att tjäna som pilgrim för att besöka församlingarna i östra Schweiz. Det var vid denna tid som jag träffade min blivande hustru, Antoinette. Jag ville emellertid inte att mitt äktenskap skulle inkräkta på min heltidstjänst. Men en lösning på problemet kom just i rätt tid. I maj 1926 behövde man någon som tog hand om avdelningskontoret och litteraturförrådet som Sällskapet hade upprättat i Lens i norra Frankrike. Jag sändes dit ensam, men sedan, år 1927, gifte jag mig med Antoinette. Hon förenade sig med mig i Lens och utförde hushållsarbete och matlagning såväl som en del kontorsarbete. Broder François Jankowski kom också dit och tog hand om korrespondensen med de polska bröderna i norra Frankrike.
TRYGG PÅ JEHOVAS TILLBEDJANS BERG
År 1928 fick vi vårt första barn, Daniel, och ett år senare föddes Frédy. Jag måste därför ordna mitt liv på ett annat sätt. Jag måste få tag i ett förvärvsarbete för att sörja för min familj. (1 Tim. 5:8) Den stora frågan var: ”Var någonstans?” Skulle vi återvända hem till Schweiz och Alperna, som jag älskade så mycket, eller stanna kvar i Frankrike där behovet tycktes vara större?
Vi bestämde oss slutligen för att bosätta oss i Paris, där det vid den tiden bara fanns en handfull förkunnare av Riket. Och här är vi fortfarande mer än 50 år senare. Fastän vi saktat ner farten något på grund av vår ålder, vinnlägger vi oss, både Antoinette (Mimi) och jag, om att tjäna Jehova troget på hans heliga ”berg”, och vi gläder oss över att se några av våra barn och barnbarn göra detsamma.
Vilken lång klättring från år 1915 till 1980-talet! Men jag har hela vägen fått hjälp av Jehova och hans organisation under hans Son, Kristus Jesus. Allteftersom slutet på mitt jordiska lopp närmar sig, skulle jag vilja uttrycka min djupa uppskattning till den ”trogne och omdömesgille slaven” för den underbara andliga föda, som hjälpt mig och alla mina medkristna världen utöver att få den andliga styrka som behövs för det mödosamma arbetet och för att kunna övervinna hinder och svårigheter. (Matt. 24:45—47) Jag kan, liksom Habackuk, säga: ”Herren är min styrka, och han ska göra mig snabb som en hjort och låta mig gå trygg i bergen.” — Hab. 3:19, Levande Bibeln.