En jesuit finner sanningen
Berättat av Julio Iniesta Garcia
VAD tänker du på när du hör ordet ”jesuit”? För många människor framkallar det en omedelbar reaktion av antingen djup respekt eller fullständig motvilja. För katoliken i allmänhet är ordet liktydigt med en strängt disciplinerad grupp av präster, undervisare och missionärer. För många som inte är katoliker är bibetydelsen den som ges av en del uppslagsverk: ”En som är ränkfull eller använder ett tvetydigt uttryckssätt för att vilseleda.”
Ända till november 1977 var jag präst i ”Jesu sällskap”, jesuitorden eller jesuiterna som de vanligtvis kallas. Sedan slutade jag. Du kanske skulle vilja veta varför jag blev jesuit och vad som var orsaken till att jag lämnade arbetet som präst efter tjugofem år.
Mina tidiga år i det katolska Spanien
Jag föddes på våren 1918 och var tredje barnet i en familj med tio barn. Min far ägde en enklare restaurang som kallades Nigeria, i Murcia i sydöstra Spanien. Liksom nästan alla spanjorer vid denna tid fick jag en typisk katolsk religiös uppfostran. Jag var med vid mässan på söndagarna, biktade mig på fredagarna osv.
I mina unga år var jag rastlös när det gällde andliga ting och hade en stark önskan att tjäna Gud och min nästa. Jag beslöt därför att gå in i Marianska kongregationen i Murcia. Detta var en grupp ungdomar som stod under ledning av jesuiter. De flesta av dem var universitets- och gymnasieelever. Med tiden blev jag utnämnd till talesman för missionerna och började känna en intensiv önskan att tjäna som katolsk missionär. En kort tid därefter övertygade de bittra erfarenheterna från spanska inbördeskriget mig om behovet av att tjäna Gud och min medmänniska.
I fängelse av samvetsskäl
År 1936 bröt spanska inbördeskriget ut. Vid arton års ålder blev jag inkallad för att försvara en regim som för mig var ateistisk. Eftersom jag ansåg det omänskligt att gripa till vapen mot mina katolska bröder, vägrade jag att inställa mig till militärtjänst. Som en följd av detta blev jag arresterad och sedan dömd till tjugo års straffarbete. Vid arton års ålder ställdes jag således inför vad som tycktes vara en evighet i fängelse. Efter några månader blev jag överförd till ett arbetsläger i San Pablo de los Montes i provinsen Toledo i de centrala delarna av Spanien.
Sedan jag hade tillbringat arton månader där halvt utsvulten och under ständigt dödshot, vann Francos trupper seger, och vi blev befriade. Det var med stor lättnad jag återvände hem till Murcia.
Jag hade lidit mycket och hade också sett andra lida, men jag förlorade inte min tro på Gud. Jag hade nu, med så mycket ont i världen, en ännu större önskan att tjäna som missionär. På grund av min kontakt med jesuiterna satte jag som mål att bli värdig att antas i denna orden. Detta var inte något som var lätt att uppnå. Jesuiternas fostran kräver löften i fråga om lydnad, fattigdom och kyskhet. Jag accepterade att leva i celibat, fastän jag hade den naturliga önskan som varje ung man har. Men jag önskade framför allt tjäna Gud och bli missionär.
Hård fostran för att bli jesuit
År 1947 underkastade jesuitprästerna mig olika lydnads- och ödmjukhetsprov för att se om jag var kvalificerad att bli novis. Till min stora glädje blev jag antagen och insatt i jesuitordens disciplinerade liv. När jag var närmare trettio år, var jag äntligen på väg att bli missionär. Jag hade fortfarande framför mig tolv år av intensivt studium och svåra karaktärsprov.
Mina två första år som novis inbegrep till exempel trettio dagar av enkelt arbete, sådant som att skura golv och rengöra toaletter. Jag kommer ihåg det tillfälle då jag äntligen hade skurat golvet rent och en ”broder” kom för att inspektera mitt arbete. För att pröva min ödmjukhet och lydnad knuffade han avsiktligt till min spann med smutsigt vatten så att jag fick göra om allt arbetet igen.
Jag använde ytterligare trettio dagar för att besöka byar tillsammans med en annan novis, och vi försörjde oss på de allmosor vi fick. En annan period på trettio dagar användes för att arbeta på ett sjukhus bland människor med smittosamma sjukdomar.
År 1949 började jag studera vid seminarier i San Cugat del Vallés i Barcelona i Spanien och i Buenos Aires i Argentina. Kurserna inbegrep filosofi, psykologi, teologi, morallära och det prästerliga ämbetet. Under denna period fick jag mitt första förordnande som missionär och blev lärare vid skolan San Calixtus i La Paz i Bolivia.
Vid trettionio års ålder kom slutligen den länge väntade dagen när jag skulle vigas till jesuitpräst, den 29 juli 1957. I närvaro av biskopen låg jag då med ansiktet mot golvet i den teologiska fakultetens kyrka i San Cugat del Vallés som ett tecken på underkastelse och lydnad.
Jag återvände till Bolivia, där jag valde att arbeta bland den fattiga befolkningen och blev förordnad till församlingspräst i Uncía, ett gruvsamhälle högt uppe i Anderna. Jag tjänade senare i Cochabamba som församlingspräst i Santa Vera-Cruz. Mitt arbete bestod i att undervisa, och jag medverkade i att grunda sju skolor för undervisning i grundskolan och gymnasiet för fattigare människor. År 1972 fick jag ett annat förordnande, denna gång i staden Sucre och församlingen San Miguel.
Mina första tvivel
Det var medan jag arbetade i de fattiga församlingarna i Bolivia som jag började tvivla. Till att börja med tvivlade jag inte på kyrkan, utan på dess representanter. Varje månad måste jag till biskopen lämna en viss procent av kollekten och av betalningarna som jag fått för särskilda mässor, bröllop, begravningar osv. Eftersom min församling var fattig, blev biskopens del aldrig särskilt imponerande. Det sårade mig djupt då han öppnade kuvertet och sade med förakt: ”Är detta det ynkliga bidrag du kommer till mig med?” Han räknade tydligtvis inte med änkans ”två småmynt”. — Lukas 21:1—4, J. P. E. Benelius’ svenska katolska översättning.
Jag ville inte ta betalt av mina församlingsbor för de religiösa tjänster jag erbjöd dem, och detta blev en orsak till konflikt. Jag tänkte ofta på vad jag hade läst i evangelierna: ”I haven fått det för intet; given det för intet.” (Matteus 10:8, Benelius) Men jag blev tillsagd att denna revolutionära åtgärd inte var tillåten ”för att inte skada medprästers intressen” i andra församlingar.
Men en annan faktor som oroade mig var hierarkins villighet att godta och tillåta hedniska uppfattningar och sedvänjor som var vanliga i trakten att utövas i samband med tillbedjan av Cristo de la Vera-Cruz (Kristus på det sanna korset), som var den bild vi hade i min församlingskyrka. I många fall var de ett klart och tydligt uttryck för demonisk fanatism. Dessutom var dryckenskap ofta förbundet med dessa religiösa fester, men ingen auktoritativ röst höjdes mot denna hedniska backusdyrkan.
Efter fem år i Sucre begärde jag tillstånd att besöka min sjuke far i Spanien. Föreställ dig min förvåning då jag vid min ankomst till Barcelona fick reda på att mina systrar, Lola och Angelita, studerade bibeln tillsammans med en grupp kristna som kallades Jehovas vittnen. Det var i synnerhet Lolas förändring som gjorde intryck på mig, eftersom hon aldrig hade brytt sig om andliga ämnen men nu studerade bibeln! Då jag inte hade haft någon kontakt med vittnena i Bolivia, beslöt jag att undersöka deras läror. Min syster gav mig den lilla boken ”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting” som jag omedelbart läste. Jag blev behagligt överraskad när jag såg att vittnena grundade sin tro fullständigt på bibeln. Alltifrån mina unga år hade jag respekterat bibeln och använt den som grundval för min dagliga begrundan i stället för kyrkofädernas skrifter eller skrifter om ”helgonens” liv.
En utmaning mot min katolska teologi
Jag önskade nu se vittnena i verksamhet för att se om de tillämpade vad de predikade. Mina systrar inbjöd mig till Rikets sal, där vittnena som bodde på platsen höll sina möten. Då jag första gången var med vid ett möte, var jag mycket nyfiken och kände mig inte så lite skeptisk. Men min reaktion blev mycket positiv. Jag blev imponerad av att se hur dessa ödmjuka män, kvinnor och barn sökte att framför allt göra Guds vilja. Vad jag hade misslyckats med att utveckla i Bolivia fanns här framför mina ögon — en grupp av sanna kristna. Detta måste vara den heliga andens verk.
Jag instämde i mycket av vad jag hade läst i deras böcker, men det fanns åtskilliga läror som jag inte kunde godta. Jag blev presenterad för en av de äldste i församlingen, Enrique Lleida, en man som var något över femtio år och vid denna tid arbetade på en kemisk fabrik. Jag kommer ihåg att vi hade ett långt samtal i hans bil och att jag där lade fram mina invändningar mot vittnenas läror. I motsats till Jehovas vittnen var jag övertygad om Kristi kroppsliga närvaro i hostian (brödet) vid mässan, och jag trodde också att min själ skulle komma till Kristus som också var Gud. Mina tvivel undanröjdes inte genom detta enda samtal. Men vid ungefär denna tid dog min far, och jag återvände till Bolivia.
Bolivianska vittnen besöker mig
På min begäran fick jag ett annat uppdrag och blev sänd tillbaka till församlingen Santa Vera-Cruz i Cochabamba. Där beslöt jag återigen att söka efter sanningen och att förvissa mig om allt för att inte ta något felsteg. (1 Tessalonikerna 5:21) Två ödmjuka bolivianska vittnen besökte mig. Det var Ginés Navarro, en spanjor från Katalonien, och Ariel Araoz, som var född i Bolivia. Deras ödmjukhet och övertygelse gjorde ett starkt intryck på mig. De försökte inte få in mig i en häftig diskussion, vilket jag uppskattade; i stället hade vi ett enkelt tankeutbyte angående olika uppfattningar.
Trots mitt intensiva församlingsarbete gjordes anordningar för mig att börja ett systematiskt studium av bibeln, och vi använde boken ”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting”. Många kvällar gick jag direkt efter mässan till Rikets sal, där jag uppskattade att få lyssna till Guds ord och att studera Vakttornet.
Katolska lärosatser kontra bibelns lära
En av de läror som jag kanske lättast kunde lämna var läran om den odödliga själen med alla dess följder (pina i en helveteseld, skärselden, limbo osv.). En mycket enkel text klargjorde det för mig. Det var 1 Moseboken 2:7, där det heter: ”Och Herren Gud danade människan av jordens slam och inblåste livets andedräkt i hennes ansikte; och människan blev en levande själ.” (Douay) Berättelsen säger inte att människan fick en levande själ som skulle överleva henne efter döden, utan att hon blev en levande själ. Jag resonerade som så att då är jag en själ. Detta stämde helt överens med översättningen på spanska i 1 Korintierna 15:45 av José María Bóver, en av mina lärare vid seminariet i San Cugat. Denna text lyder: ”Det är också skrivet: ’Den första människan, Adam, blev en levande själ.’” Själens dödlighet blev tillräckligt bekräftad då jag undersökte 4 Moseboken 23:10 i en spansk bibelöversättning (Bóver-Cantera), i vilken texten lyder: ”Må min själ få dö de rättfärdigas död!”
Det största slaget kom när jag insåg att Kristus inte är och inte skulle kunna vara Gud såsom man lär i treenighetsläran. Skriftstället i Johannes 1:1 var min stödjepelare, tills jag närmare undersökte den grekiska texten och insåg att Kristus skulle kunna vara gudomlig, det vill säga av gudomligt ursprung, utan att vara Gud den Allsmäktige. Detta stämde överens med andra texter som hjälpte mig att bättre förstå Jesu uppgift, hans undergivenhet under sin Fader och det arbete han alltid utförde till sin Faders ära. — 1 Korintierna 15:28; Johannes 14:28; Matteus 24:36.
Med detta enkla ljus från bibeln och ytterligare undersökningar fann jag min väg ut ur det teologiska mörkret som hade förblindat mig under så många år. Jag insåg att alla mina högre studier i teologi och filosofi inte hade resulterat i de frukter som utmärker sann kristendom. Jag kunde inte se dessa frukter i den katolska kyrkan. — Matteus 7:16, 17; Galaterna 5:22, 23.
En överraskning för mina överordnade
Jag blev övertygad om att den katolska kyrkan under århundradenas lopp hade avlägsnat sig från bibelns sanningar och ersatt dem med mänskliga traditioner och med filosofi och att det inte bara var människor, som enskilda individer, som gjorde fel. Jag insåg att jag inte längre var katolik i hjärtat.
Jag beslöt mig för att personligen besöka jesuitordens provinsial för att begära mitt utträde och för att bli fri från mina löften. Vilken överraskning det blev för honom när han hörde min begäran! Han frågade mig om orsaken var att jag hade en önskan att gifta mig. Jag sade till honom att så inte var fallet, eftersom ingen sådan tanke var i mitt sinne vid denna tid. (Men sedan jag blivit ett döpt vittne förändrades situationen, och i oktober 1978 gifte jag mig med en änka som var kristen.) Han sade bland annat till mig: ”Julio, jag har alltid tyckt att du har varit en balanserad människa. Men det verkar nu som om du borde besöka en psykiatriker.”
Vi hade ett långt samtal under vilket jag lade fram mina argument angående kyrkans fel och brister. Han svarade: ”Jag erkänner att du har rätt i mycket av det du har sagt, men tror du inte att det därför är din plikt att stanna kvar inom kyrkan, så att du tillsammans med andra skulle kunna försöka tillrättalägga kyrkans misstag?”
Jag svarade: ”Om alla dessa misstag är grundade på en lära som betecknas som ofelbar, är det omöjligt att rätta till dessa misstag, eftersom det första som skulle behöva avlägsnas är ofelbarheten.” Sedan fortsatte jag: ”Jag har tänkt igenom detta och har försökt tillämpa evangeliet. Jag har sett att detta är omöjligt, eftersom kyrkans auktoriteter ber mig göra saker och ting som är i strid mot evangeliet. Eftersom jag inte kan ändra kyrkan — skulle det då inte vara bättre att gå över till en annan kyrka? Om jag inte kan rätta till eller ändra den katolska kyrkan, då är det bättre att jag lämnar den och söker efter den kyrka som är den sanna kyrkan.”
Senare talade jag återigen med provinsialen om min avsikt att lämna kyrkan. Han bad mig tänka över saken än en gång. Det var nu omöjligt att uppskjuta saken ytterligare, så jag lade fram ett ultimatum för honom: Tillåt mig att antingen återvända till Spanien för att mera djupgående studera denna fråga som berör mitt eviga liv eller att lämna min församling och leva med Jehovas vittnen i Bolivia för att studera frågan ytterligare.
Det sista förslaget var otänkbart, eftersom det skulle orsaka en sådan oro i religiösa kretsar i Bolivia. Slutligen fick jag tillåtelse att återvända till Spanien för att bo hos min syster Lola.
Äntligen fri!
Sedan jag anlänt till Spanien i december 1976, slutade jag upp med alla katolska religiösa sedvänjor och började ett nytt liv tillsammans med Jehovas kristna vittnen. Denna drastiska förändring medförde många problem. Vem i Spanien skulle vilja ge arbete åt en före detta jesuitpräst som var femtioåtta år? Jag fick slutligen arbete som privatlärare och hade dessutom en liten affär. Jag har tillräckligt för varje dag, vilket är allt jag begär.
Under år 1977 kom provinsialen för den bolivianska missionen till Spanien på sin väg till Rom. Han önskade veta vilket som var mitt avgörande beslut. Då jag sade till honom att jag stod fast vid vad jag förut beslutat, begärde han att jag skulle skriva ner mina motiv, så att han kunde lägga fram dem inför generalkongregationen och för jesuitordens högste general i Rom.
När han återvände från Italien, sade han till mig: ”Det är första gången i historien, enligt vad de sade mig i Rom, som en jesuit har bett att få lämna orden på grund av att han lärt känna sanningen. Som om jesuiterna inte skulle veta vad som är sanning med alla sina studier!”
Mänsklig teologi ”en hop avskräde”
Jag förstår nu, när jag ser tillbaka på mina år av seminariestudier, att all teologi och filosofi som jag har lärt i själva verket är en hop avskräde i jämförelse med sannfärdigheten i Guds ord. De dolde för mig den sanna visheten som kommer från Jehova genom Kristus och som vidarebefordras till det ödmjuka hjärtat. Säger inte aposteln Paulus: ”Har inte Gud gjort världens vishet dåraktig?” (1 Korintierna 1:20) Jag kan nu liksom Paulus säga: ”Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen [”anser det som en hop avskräde”, Nya Världens översättning] för att vinna Kristus.” — Filipperna 3:8, 1981 års svenska översättning.
Slutligen fick jag de brev som hade med min ansökan om utträde att göra; de var daterade den 11 november 1977. Jag tackade Jehova och undertecknade dem.
Den 27 november samma år blev jag döpt genom fullständigt nedsänkande i vatten vid en av Jehovas vittnens kretssammankomster. Genom denna handling visade jag offentligt mitt överlämnande åt Jehova och min önskan att följa Jesu exempel och utföra det uppdrag han gav sina efterföljare. (Matteus 28:19, 20) I fråga om tillfredsställelse och glädje överträffade denna dag min prästvigning som jesuit ungefär tjugo år tidigare. Jag hade nu blivit ett kristet vittne för den suveräne Herren Jehova.
Sedan mitt dop har jag haft många rika välsignelser. Jag tar regelbundet del i den kristna predikoverksamheten och har privilegiet att leda åtskilliga bibelstudier med intresserade människor. Jag är lyckligare än någonsin, nu när jag följer Kristi exempel som finns angivet i Guds ord. Jag har funnit den sanne Guden, Jehova, och de människor som utövar gudalik kärlek. Mitt långa sökande efter sanningen har slutat. Har ditt?
[Infälld text på sidan 21]
Du kanske skulle vilja veta vad som var orsaken till att jag lämnade arbetet som präst efter tjugofem års missionärstjänst
[Infälld text på sidan 22]
”Jag blev behagligt överraskad när jag såg att vittnena grundade sin tro fullständigt på bibeln”
[Infälld text på sidan 23]
”Eftersom jag inte kan ändra kyrkan — skulle det då inte vara bättre att gå över till en annan kyrka?”
[Bild på sidan 24]
Den före detta jesuitprästen Iniesta lämnar bassängen efter sitt kristna dop