Musiken var mitt liv
Berättat av Gordon Grant
DET fanns ett gammalt piano hemma i vårt vardagsrum. Så fort jag var tillräckligt stor för att kunna klättra upp på pianopallen, försökte jag spela på det. När jag var kanske fyra eller fem år gammal, tog min mormor med mig på konserter. Det tyckte jag mycket om. Och när jag var sex år lät mina föräldrar mig börja få pianolektioner.
Jag tyckte om att spela piano från första början och gjorde snabba framsteg. Snart började jag underhålla hemma och vid skolkonserter. Min första undervisning var i klassisk musik, men när jag kom upp i tonåren började jag bli intresserad av jazz. Först gillade jag dixieland, men senare blev jag intresserad av de mera samtida stilarna. Vid den tiden, i mitten av 1950-talet, började rock’n roll bli populär bland ungdomar i min ålder. Men jag tyckte att den var enformig och alltför enkel, att orden var meningslösa och artisterna amatörmässiga. Så jag fortsatte att odla mitt jazzintresse. Jag hade vänner som också tyckte om att spela jazz, och det dröjde inte länge förrän vi spelade vid skolfester. Vi tillbringade hela eftermiddagar hemma i mina föräldrars hus med att spela och improvisera.
Genom hela skoltiden hade musiken varit en trevlig avkoppling, men jag funderade aldrig allvarligt på att göra den till mitt yrke. År 1958 började jag faktiskt vid Central Oklahoma State College med matematik som huvudämne. Jag kom snart i kontakt med musikerna i skolan. De spelade vid skoldanser och tog också engagemang i området omkring staden Oklahoma. De bad mig vara med, och snart spelade jag regelbundet på helgerna. Senare började vi arbeta på nattklubbar i staden.
Min bakgrund inom metodistkyrkan gav mig inget skydd. Mina moraliska övertygelser föll följaktligen snart sönder när jag kom in på högskolan, och jag började leva nattliv med mina kamrater.
Påtryckningar från kamraterna och narkotika
Jag utvecklade en ganska stark böjelse för alkohol och drack mig ofta berusad under min collegetid. Till en tid motstod jag frestelsen att använda narkotika, men det dröjde inte länge förrän påtryckningar från mina jazzvänner fick mig att pröva marijuana. Jag upptäckte att jag tyckte mycket om det och började med en vana som varade i omkring tio år. Jag använde amfetaminer då och då för att få en ”kick”, men jag blev aldrig riktigt inblandad i bruket av stimulerande medel eller något annat slag av tung narkotika. Jag använde dock marijuana regelbundet, varje dag. Alla musiker jag kände vid nattklubbarna i staden Oklahoma använde det också, med mycket få undantag. Många av oss odlade det till och med själva.
När jag slutade skolan år 1963, begav jag mig ut på en turné tillsammans med en grupp från Dallas, alla storrökare av marijuana. Senare spelade jag med en nattklubbsartist från Toronto. Vi arbetade i olika städer i hela västra USA. Jag upptäckte att narkotikasituationen överallt var likadan som i Oklahoma. Bruket av narkotika är mycket allmänt utbrett bland nattklubbsmusiker.
År 1968 var jag tillbaka i Oklahoma. Under tiden hade några av mina vänner slagit sig ner i Los Angeles, och de uppmuntrade mig att komma dit. Eftersom den staden gav en musiker mycket större möjligheter att få arbete, beslöt jag mig för att flytta dit. Min ursprungliga avsikt var att arbeta som frilansande musiker, men mina vänner hade bildat en rockgrupp och var helt inställda på att försöka göra den till något stort inom popmusiken.
Rockmusiken vid slutet av 60-talet hade blivit mer avancerad, och jag tyckte att den var mycket intressantare än den tidigare rock’n rollen hade varit. Möjligheten att få arbeta i inspelningsstudior och tjäna stora pengar hade också en viss dragningskraft.
Musik och spiritism
Det var mot slutet av hippie-åldern, och alla sökte sig till Österns religioner, astrologi och annan ockultism. Som alltid var narkotikan med överallt. Musiken var naturligtvis i hög grad ett uttryck för den filosofin och det levnadssättet.
Vår grupp var inget undantag. Vi var mycket intresserade av astrologi. En gång gick vi till en spiritist för att få reda på vår framtid, både som grupp och som individer. Vi konsulterade I Ching (en österländsk bok om spådomar). I vår vänkrets ingick guruer och andemedier. Konstigt nog ansåg jag inte att vi var djupt inblandade i spiritism, jämfört med andra omkring oss. Något på skämt kallade vi vår grupp ”Mephistopheles” (efter en demon i Faustlegenden). På vårt skivomslag hade vi underliga, förvridna bilder av oss själva.
När man tänker tillbaka på den tiden, är det verkligen lätt att förstå vilket starkt inflytande narkotika och spiritism hade på musiken. Det är inte förvånande att demonism, satanism och omoraliskhet frodas inom populärmusiken i dag, tio år senare. Jag förstår också vilken inriktning mitt liv då hade fått, och jag kan bara föreställa mig var jag skulle ha hamnat om inte vissa saker hade inträffat på våren 1969.
En ny syn på livet
Många av astrologerna förutsade en stor jordbävning på USA:s västkust i april 1969. De flesta i vår grupp var lämpligt nog borta från Los Angeles vid den tiden. Vi kom fram till att det var ett bra tillfälle att besöka Oklahoma igen. Jordbävningen kom visserligen aldrig, men vi trodde fortfarande, med tanke på det vi kunde se omkring oss, att någon stor omvälvning var nära. Vi funderade på att tjäna en massa pengar och flytta upp i bergen innan allt gick upp i rök.
Kort efter det att jag hade återvänt från Oklahoma besökte två av Jehovas vittnen mig vid min dörr. De visade mig från bibeln att vi i själva verket lever i de yttersta dagarna och att slutet på den här ordningen är nära. (Matteus 24:3—42) Jag tror att de blev förvånade över hur snabbt jag accepterade tanken att världsordningen är dödsdömd. Det lät väldigt bra att Gud skulle göra hela jorden till ett paradis där människan skulle kunna leva för evigt. Men på grund av mina tidigare anknytningar till kristenheten hade jag förlorat tron på bibeln och var misstänksam mot allt som påstod sig vara kristet. Men jag var nyfiken, och vittnena kunde tydligen sin bibel. Så jag gick med på att ha ett regelbundet bibelstudium.
Det första jag hade att brottas med var själviska hänsyn. Jag förstod vad bibeln krävde av dem som ville vara verkliga kristna. (Matteus 16:24; Johannes 4:23; Jakob 4:4) Sedan var det musiken, som dittills hade varit mitt liv. Även om det inte finns något förbud i bibeln mot att förtjäna sitt levebröd genom musik, insåg jag att min situation skulle göra det mycket svårt att fullfölja en sådan karriär. Jag visste vad det innebar att vara överlämnad åt eller hängiven något, eftersom jag hade varit hängiven eller överlämnad åt musiken i många år. Jag visste också att Jesu ord är sanna: ”Ingen kan vara slav åt två herrar.” — Matteus 6:24.
En förändring i synen på vad som är viktigast
Med tiden blev jag övertygad om att bibeln verkligen är Guds ord. Min kärlek till Jehova började också tillväxa och även min önskan att tjäna honom. Jag ville få leva i den nya ordningen som han har utlovat. (Titus 1:2) Fram till dess hade hela mitt liv kretsat omkring musiken, men nu måste den komma i andra hand.
I februari 1971 blev jag döpt, och i september samma år började jag tjäna på heltid som pionjärförkunnare i Hollywood i Kalifornien. Två andra före detta medlemmar av ”Mephistopheles” och två av våra nära bekanta blev också Jehovas vittnen. Jag fortsatte att arbeta som musiker, men jag fick vara mycket försiktig så att det arbete jag tog inte gjorde att jag blev inblandad i sådant som jag hade kommit att inse att Gud fördömer. Jag började också ta arbete som städare och chaufför för att försörja mig i min tjänst.
År 1973 inbjöds jag att få tjäna vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York. Där har jag varit ända sedan dess. Även om det har gått några år sedan jag var engagerad i musikbranschen, spelar jag fortfarande och delar med mig åt andra av den musik jag tycker om, både vid kristna möten och vid tillfällen av sällskaplig samvaro tillsammans med mina medvittnen. Jag känner till andra vittnen som har fortsatt att förtjäna sitt uppehälle på musiken och som har varit framgångsrika både som musiker och som kristna förkunnare. Men de har kunnat göra detta bara genom att hålla musiken på sin rätta plats. Deras främsta intresse är deras överlämnande åt Jehova och hans tjänst. De har också varit noga på vakt mot sina icke-kristna medmusikers tänkesätt och handlingssätt. — 1 Korintierna 15:33.
Nu ser jag fram emot den tid då man kommer att spela och njuta av musik utan en fördärvad, omoralisk ordnings inflytande. Då kommer Guds rättfärdiga principer att uppfylla jorden, och all musik kommer att vara uppbyggande, en källa till lovprisning av Jehova. — Jesaja 11:9; 54:13; Psalm 135:3.
[Bild på sidan 26]
För femton år sedan
[Bild på sidan 27]
... och i dag