Alla människor är jämlika — På vilket sätt?

ÄR DET möjligt för män och kvinnor i alla nationer att betrakta varandra som jämlikar — och handla i överensstämmelse därmed? Inte om vi skall döma efter den nuvarande världsordningen. Men lyckligtvis kan vi vara säkra på att det är möjligt. Varför? Därför att det finns millioner kristna som har bevisat att det förhåller sig så.

Det är allmänt känt att den sanna kristendomen har förknippats med jämlikhet. Aposteln Paulus skrev till exempel: ”Vi är inte längre judar eller greker eller slavar eller fria eller män eller kvinnor, utan vi är alla precis detsamma — vi är kristna.” (Galaterna 3:28, Levande Bibeln) Men var detta bara idealistiska teorier? Hur fungerade det i praktiken för de första kristna som levde i en värld full av orättvisor?

Mycket har skrivits om det oerhört djupa intryck som de första kristna gjorde på dåtidens värld genom att ådagalägga den anda av broderskap de fått lära av Jesus Kristus. Eberhard Arnold säger i sin bok The Early Christians After the Death of the Apostles (De första kristna efter apostlarnas död):

”Den opartiska aktning som gjorde att de kristna betraktade alla sina medmänniskor som bröder, delaktiga i samma dom och samma kallelse som de själva, resulterade i jämlikhet och gemenskap i alla avseenden. Denna opartiska aktning resulterade i att alla hade samma rättigheter, samma förpliktelse att arbeta och samma möjligheter i livet. ... Den inbördes aktning som de kristna på den tiden hade för varandra resulterade i en samhörighetskänsla som var grundad på kärlek, på fullständig jämlikhet oavsett ursprung.”

Vilket utmärkt vittnesbörd om gudagiven endräkt!

Jämlikar i en endräktig församlingskropp

Enskilda individer i den första kristna församlingen hade olika naturliga begåvningar och förmågor. Somliga kan ha utmärkt sig i fråga om musikalitet, medan andra hade bättre minne eller starkare muskler. Bortsett från dessa skillnader förmedlade den heliga anden gåvor och förmågor som var av skilda slag, även om de kompletterade varandra. Paulus kunde därför skriva: ”Ty alldeles som kroppen är en enda men har många lemmar och alla lemmarna i denna kropp, fastän de är många, är en enda kropp, så är också den Smorde. Genom en enda ande blev vi ju i sanning alla döpta in i en enda kropp, vare sig vi är judar eller greker, vare sig vi är slavar eller fria.” (1 Korintierna 12:11—13) Alla var predikare, även om det fanns många olika slag av ”gåvor i form av människor”, som församlingens herdar profetiskt kallades. — Efesierna 4:8; Psalm 68:19.

Tillsyningsmännen var andligt mogna män och kallades e·piʹsko·poi på grekiska. Beträffande det besläktade verbet e·pi·skopeʹo (att öva tillsyn) skriver W. E. Vine: ”Ordet har inte avseende på emottagandet av sådant ansvar, utan på fullgörandet av detsamma. Det är inte en fråga om att tillträda en post, utan att axla de därmed förbundna förpliktelserna.” Vid sidan av dessa smorda tillsyningsmän fanns det di·aʹko·noi, ett grekiskt ord som översatts med ”tjänare”, ”biträdande tjänare” eller ”diakoner”. W. E. Vine säger att detta ord ”i första hand har avseende på en tjänare, vare sig det gäller en slavs tjänst eller en uppassare som gör fri tjänst, utan avseende på dess karaktär”. För båda dessa ämbeten var tjänsteprivilegierna det viktiga. Själva ställningen betonades inte, ty såsom tillbedjare av Gud var de jämställda och var alla hans tjänare.

Även om Jesus utvalde tolv män till att vara hans apostlar, var också kvinnor förbundna med honom. De var mycket aktiva, och bibeln omnämner speciellt att Maria Magdalena, Johanna och Susanna betjänade Jesus. Det fanns också kvinnor bland dem som fick motta den heliga andens gåvor vid pingsten år 33 v.t. De var således i stånd att tala offentligt på främmande tungomål och vittna om den kristna trons sanningar. Kristna systrar tog emellertid inte ledningen i fråga om att undervisa i församlingen, men de tog del med bröderna i att offentligt predika Guds ord. — Lukas 8:1—3; Apostlagärningarna 1:14; 2:17, 18; 18:26.

Också på det mer personliga planet var de kristna föredömliga i fråga om att hjälpa varandra. När till exempel besökare i Jerusalem kom i kontakt med apostlarnas mirakulösa verksamhet vid tiden för pingsten år 33 v.t., stannade de kvar i staden längre än de hade tänkt sig och började lida brist på både mat och pengar. Men den bibliska redogörelsen förklarar: ”Det fanns faktiskt ingen nödställd bland dem; ty alla som var ägare till åkrar eller hus sålde dem och bar fram beloppen för de ting som såldes”, vilka sedan fritt delades ut under apostlarnas ledning. Vilken fin anda var inte detta som visar att kärleken och jämlikheten bland dessa första kristna var en praktisk realitet! Det kunde sägas om dem att ”de hade allting gemensamt”. — Apostlagärningarna 4:32, 34, 35.

Verklig jämlikhet i våra dagar

Att i våra dagars splittrade och komplicerade värld försöka efterlikna dessa första kristna är inte lätt. Men det har alltid varit Jehovas vittnens mål att göra detta. Att de i stor utsträckning har lyckats är uppenbart. Encyclopedia Canadiana framhåller:

”Jehovas vittnens verksamhet innebär ett återupplivande och ett återupprättande av den tidiga kristendom som praktiserades av Jesus och hans lärjungar under det första och andra århundradet av vår tideräkning. ... Alla är bröder.”

Precis som för 1.900 år sedan ger detta kristna broderskap också i våra dagar praktisk hjälp i tider av nöd. När delar av Italien i november 1980 skakades av svåra jordskalv, anlände den första billasten med förnödenheter som iordningställts av vittnena till det drabbade området redan samma kväll. En officiell rapport lyder:

”Bröderna var mycket förvånade över hur snabbt den behövliga hjälpen anlände. Vi satte genast upp ett eget kök, varifrån mat som systrar tillagat delades ut till bröderna varje dag. Stadens övriga invånare väntade fortfarande på hjälp och försökte reda sig bäst de kunde. Bröderna var naturligtvis inte själviska, utan delade med sig av maten till många icke-vittnen.”

Efter kung Sobhuza II:s död i augusti 1982 utsattes Jehovas vittnen i Swaziland för förföljelse, därför att de inte ville ta del i traditionella religiösa sorgeceremonier. Två Jehovas vittnen i England, den ene vit och den andre svart, uppvaktade tillsammans Swazilands ambassadör för att försöka lindra situationen. Efter att ha lyssnat en stund vände sig den swaziländske ämbetsmannen till det svarta vittnet, en välutbildad företagsledare, och frågade: ”Men varför har ni kommit hit?” Han svarade: ”Därför att jag oroar mig över mina bröders välfärd i ert land.” Ämbetsmannen fann det svårt att förstå hur en sådan välbärgad man kunde känna samhörighet med afrikaner i ett land som han aldrig ens hade besökt.

Varför inte besöka ett möte i Rikets sal på den plats där du bor eller ett större konvent och se själv? Du kommer att finna en gemenskap där du kan känna dig välkommen vare sig du är ung eller gammal, rik eller fattig, vare sig du har akademisk utbildning eller ingen skolutbildning alls. Alla kallas bröder och systrar, och individen bedöms inte efter ras, bakgrund eller ställning i samhället. Var och en uppskattas för sina egenskaper och sin kristna personlighet.

Mönstret i fråga om undervisning grundar sig på den första kristna församlingens uppbyggnad, med förordnade äldste och biträdande tjänare. Mötena återspeglar också jämlikhet, eller endräkt, jorden utöver. En engelsk statskyrkopräst konstaterade:

”Varje möte, vare sig det är formellt eller informellt, är ett möte avsett för intensiv undervisning. Församlingsmedlemmarna förväntas förbereda sig för söndagsmötena genom att läsa igenom artikeln i Vakttornet, slå upp skriftställeshänvisningarna och utarbeta svar till de frågor de fått på förhand. Vid själva mötena är det ett livligt deltagande från församlingens sida. De känner sig styrkta av vetskapen om att samma undervisning förmedlas överallt i världen samtidigt.”

Om du tar med dig detta nummer av Vakttornet till församlingen på din ort de dagar som står angivna på sidan 2, kommer du att kunna följa med vid en sådan genomgång.

Vid dessa tillfällen behandlas ofta det hopp som församlingens medlemmar har: att få leva på en paradisisk jord, där krigen kommer att upphöra och människor kommer att utnyttja sina förmågor till konstruktiv verksamhet och verkligen få ”njuta av sina händers verk”. Alla lydiga människor kommer att leva under Guds rikes styre. Svält kommer att höra det förgångna till, då den bördiga jorden kommer att ge ett överflöd av mat åt alla. Hemsökelser i form av sjukdom kommer också att tillhöra det förflutna, och alla jordens inbyggare kommer att i lika mån få åtnjuta fullkomlig hälsa och vitalitet. — Jesaja 2:4; 33:24; 65:22, 23; Sakarja 8:11, 12.

Ja, detta kristna hopp är en verklighet, liksom också vetskapen om att den kristna församlingen i dess nuvarande form kommer att bevaras in i det jordiska paradiset. Den fasta grundval som redan lagts för ett fullständigt avlägsnande av alla sociala och nationella barriärer kommer att växa sig allt starkare. Hur kan vi vara säkra på det? Därför att bibeln förutsäger att kristna ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” då kommer att fortsätta sin sanna tillbedjan av Jehova Gud. De kommer att ha en lika ställning inför honom. Du och din familj kan höra till dem. — Uppenbarelseboken 7:9, 10.

[Bild på sidan 7]

Vid Jehovas vittnens möten kommer du att lägga märke till jämlikhet