”Sök först” Guds rike – målet för vår familj

Berättat av Stan och Jim Woodburn

”DETTA budskap har berövat mig en hel familj!” När vi nu ser tillbaka efter närmare 50 år, är det inte svårt att förstå vår församlingsprästs harm. Alla sju syskonen Woodburn hade i rask följd blivit Jehovas vittnen i Whitehaven i England.

Det började med att John Woodburn, min äldste bror, köpte två böcker, varav den ena var Guds Harpa, av Ida Eccles, en heltidsförkunnare (pionjär) som fortfarande är troget verksam i förkunnartjänsten i Blackpool. John började omedelbart vara med vid vittnenas möten, och år 1936 bilade tre av oss bröder, John, Tom och jag själv, Stan, till Glasgow i Skottland för att höra Sällskapet Vakttornets dåvarande president, J. F. Rutherford, tala över ämnet Harmageddon. Trots att detta var vår första sammankomst, anmälde vi oss som frivilliga när man efterlyste 70 bröder som skulle tjänstgöra som ordningsmän vid broder Rutherfords offentliga tal.

In i heltidstjänsten — och kriget!

År 1937 anlände en nitisk 26-årig broder från högkvarteret i Brooklyn för att överta tillsynen över avdelningskontoret i London. Det var broder A. D. Schroeder, som nu är medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Vilken enastående uppmuntran var han inte för oss yngre som ville bli heltidsförkunnare! I början av år 1939 tog tre av oss bröder, som var obundna och fria från familjeförpliktelser, steget ut i pionjärtjänsten.

Världsscenen förändrades snabbt, och den 3 september 1939 kom Storbritanniens krigsförklaring mot Tyskland. Man försökte genom påtryckningar stoppa predikoverket, och en kort tid därefter tvingades vi stå upp för vår kristna neutralitet.

När jag ställdes inför rätta som vapenvägrare, godkände sjumannajuryn min vägran, och jag tilläts fortsätta min tjänst, till uppenbar förtret för den presiderande domaren. Tom blev också befriad från militärtjänsten. John, Jim och Martin, mina övriga bröder, hade emellertid inte samma tur. De dömdes alla till fängelsestraff.

Vi hade alla många spännande upplevelser under dessa krigsår, men de var inte utan humoristiska inslag. Vid ett tillfälle stack en polis in huvudet genom rutan på högtalarbilen och sade att folket där i byn hade rapporterat att jag sände och tog emot radiomeddelanden från den nazistiske fienden, men han såg snart själv att bilen bara innehöll en grammofon och högtalarutrustning, inte ens en radiomottagare!

Under tiden hade Jim flyttat söderut, till Birmingham i industribältet Midlands, där han fick god övning som pionjär, då han tillsammans med veteranförkunnaren Albert Lloyd besökte olika affärsföretag. De ständiga flygraiderna gick hårt åt staden, och deras fina, centralt belägna Rikets sal blev bombad. Men förkunnandet om Riket ökade, och många församlingar bildades i stadens utkanter.

Bröderna hade upprepade gånger goda skäl att vara tacksamma för det beskydd de fick när de gick på sina distrikt för att ge människorna andlig tröst och hjälp. Och behovet var verkligen stort! Jag minns fortfarande mycket tydligt den morgonen då kriget bröt ut. Jag befann mig just då i en liten walesisk by och spelade offentligt upp talet ”Världens ände” på min grammofon. Grupper av människor samlades snart och bad om litteratur. I en handvändning hade jag placerat 38 böcker! Det är inte så underligt att antalet vittnen på de brittiska öarna nästan fördubblades under åren 1939 till 1945, för att nå toppsiffran 13.150 vid slutet av kriget.

Våra vägar skils

Kort efter krigsslutet lämnade jag England för att genomgå den åttonde klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead i staten New York. Jim och Martin, som nu var förordnade som kretstillsyningsmän, fortsatte sina privilegier på det brittiska fältet. När jag utexaminerades år 1947, blev jag förordnad att tjäna som områdestillsyningsman i Storbritannien, och i fem år reste jag kors och tvärs i landet och förestod kretssammankomster nästan varje veckoslut. Jim, Martin och jag täckte tillsammans hela landet under dessa år.

Men år 1950 skildes våra vägar, när Jim inbjöds till Gileadskolans femtonde klass. Han utexaminerades vid Jehovas vittnens internationella sammankomst Teokratiens tillväxt den 30 juli 1950 och blev förordnad att tjäna i Ecuador i Sydamerika. Han skall nu återge sin del av berättelsen.

Ecuador och missionärsfältet

Missionärslivet i Ecuador var en verklig utmaning. Trots det svåra klimatet och de skiljaktiga sedvänjorna fick vi se många nya bröder och systrar strömma till. Men det var inte lätt. Vi hade till exempel inga penningmedel till att organisera den första kretssammankomsten i Guayaquil. Vi missionärer gick därför ut i förkunnartjänsten och samlade ihop alla bidrag vi fick för den litteratur vi placerade. Detta gav oss tillräckliga medel för att täcka utgifterna för sammankomsten.

År 1959 fick jag ett nytt, mycket glädjande förordnande i La Libertad, där en annan missionär, Frances Kerr, redan bodde. Hon hade smittats av pionjärandan av sin mor, som hade varit pionjär sedan år 1919. Frances och jag hade känt varandra någon tid, och år 1959 gifte vi oss.

Det fanns inga Jehovas vittnen i La Libertad när de första missionärerna kom dit, men i detta område finns det nu tre blomstrande församlingar. Tiden gick fort, och vi hade många olika förordnanden, till exempel i Quito, Ambato och Manta. Under denna period hade vi privilegiet att få hjälpa 147 nya att börja tjäna Jehova, och vi bidrog till att stärka många fler.

Sjukdom och tillbaka till England

Efter våra 20 år av tjänst i detta land hade Ecuador verkligen blivit vårt hem, men år 1971 var vi sorgligt nog tvungna att återvända till England, eftersom Frances var sjuk och behövde specialistvård. Jag var emellertid fast besluten att fortsätta i heltidstjänsten och inte återgå till världsligt arbete. Till vår stora glädje fanns det många spansktalande människor i trakten kring Paddington i London, och snart kunde vi bilda den första spansktalande församlingen i England.

London har alltid varit en utmaning för vittnen som vill predika i varuhus och på kontor och hotell, där man träffar på människor av alla nationaliteter. Detta var vårt distrikt i sex år. Vi bearbetade en stor del av London, däribland Camden, Chelsea, Kensington, Mill Hill, Paddington och Stepney. Under denna period placerade vi mer än 7.000 biblar och bibelförklarande böcker. På ett hotell samlade köksmästaren ihop hela kökspersonalen i stora matsalen, och vi fick hålla ett 15 minuter långt tal. De var spanjorer, italienare och portugiser, och många hade aldrig sett en bibel. Deras gensvar var verkligen fantastiskt.

En dag, när jag besökte olika kontor i Londons affärscentrum, kom jag till en välkänd bank, och när jag tittade in såg jag en lång, välvårdad man, som såg mycket respektingivande ut. Jag tänkte pessimistiskt att han nog skulle avvisa budskapet; men jag bad en kort bön och gick fram till honom. Utan ett ord gick han fram till sitt skrivbord, tog fram en grön bibel och ett nummer av Vakttornet och sade: ”Jag är också ett Jehovas vittne.” Det blev en läxa för mig som jag inte glömmer — att aldrig döma människor på förhand.

Vittnande i skolor

Vi hade hela tiden en önskan att återvända till Ecuador, och när Frances’ hälsa var helt återställd, kunde vi göra detta år 1977. Vilken glädje det var för oss! Vårt första förordnande var Santo Domingo de Los Colorados. Där började vi pröva på en ny verksamhetsgren. En morgon, när vi predikade från hus till hus, fann vi att de flesta människor inte var hemma. Men det fanns tre skolor i området, där det sjöd av verksamhet — varför inte besöka dem? Vi lade fram saken i bön och gick sedan till lärarna med de två publikationerna Din ungdom — hur du får ut det bästa av den och Blev människan till genom evolution eller genom skapelse? Resultatet blev fantastiskt!

Vi fann att både lärare och elever var mycket ivriga att studera dessa två böcker. En skollärare, en katolsk präst, bad om hundra exemplar av varje för att vara säker på att varenda elev i hans tre klasser skulle få ett personligt exemplar. I en annan högstadieskola hade studierektorn läst båda böckerna och var angelägen om att eleverna också skulle läsa dem. Det fanns över 3.000 elever i skolan, så vi var tvungna att gå dit tre gånger för att nå dem alla i klassrummen. Vi lämnade över tusen böcker där!

Vid en annan katolsk skola hade rektorn, en spansk präst, läst Evolutionsboken med stor uppskattning, och han gav oss därför tillåtelse att besöka vart och ett av klassrummen och hålla ett kort tal. Vi placerade alla publikationer vi hade bland eleverna, och vi var tvungna att komma tillbaka igen. Vi fick då veta att de hade fått i uppgift att göra efterforskningar i boken Din ungdom om det kapitel som handlar om narkotika. Narkotikamissbruk var tydligen ett växande problem i den skolan. Vi placerade över 400 böcker vid detta tillfälle.

Vårt nästa förordnande var staden Ambato, som är omgiven av snötäckta berg. Här fick vi också möjlighet att med goda resultat besöka en katolsk lärarhögskola, såväl som många andra skolor i området. I en skola besökte vi varje klassrum och lämnade 438 exemplar av boken Din ungdom. Somliga av lärarna var så entusiastiska över boken att de förde ordet åt oss och läste upp alla kapitelrubrikerna för eleverna. De sade till eleverna att de verkligen borde skaffa sig ett exemplar i stället för att köpa värdelösa böcker.

När vi nu ser tillbaka, har vi haft glädjen att tala med tusentals elever och hundratals lärare och lämnat över 11.000 bibelförklarande böcker i olika skolor. En del av dessa människor bodde långt inne i otillgängliga djungelområden, där inga bilar kan komma fram. Ja, det finns fortfarande mycket arbete att utföra i Ecuador.

Tiden har rusat i väg, och nu, efter en sjukdomsperiod, är vi tillbaka i London. I mer än fyra decennier har Jehova stött oss med sin heliga ande. Det är sannerligen ett uttryck för hans oförtjänta godhet att vi har kunnat bruka våra liv i hans tjänst ända från ungdomen! (Predikaren 12:1) Men låt nu Stan berätta återstoden av vår skildring.

Predikande på Irland

År 1949 rönte vittnandet stort motstånd på Irland, där vittnandet då stod under överinseende av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i London. Som ett resultat av våra bibliska utomhusföredrag utmanade en av ledarna för Nordirlands baptistsamfund Jehovas vittnen till en debatt över ämnet ”Herren Jesu Kristi uppståndelse”. I egenskap av områdestillsyningsman ombads jag av Sällskapet att åta mig detta uppdrag. Debatten skulle hållas i Portadown, där en liten församling var verksam.

Den kväll då debatten skulle hållas var stadshusets aula fylld till bristningsgränsen. Det visade sig att baptisterna hade hyrt lokalen några timmar tidigare för att hålla ett bönemöte. Då det var tusen personer närvarande från hela trakten och omkring 70 predikanter, var Jehovas vittnen i klar minoritet. Baptistpastorn gav bara uttryck åt sentimentala, religiösa känslor och försökte egga åhörarna till motstånd mot vittnena. Efter två timmars debatt vägrade han att förklara 1 Petrus 3:18 och andra bibeltexter som bevisar att Jesus blev uppväckt som en andevarelse.

När jag till slut påminde dem om Gamaliels råd i Apostlagärningarna 5:34—39, att de kanske i själva verket stred mot Gud, förlorade pastorn besinningen och skrek: ”Stäng dörrarna för dem! Det är inte fel att stänga dörren för djävulen!” Många av åhörarna såg emellertid vilka som hade sanningen. Några av hans församlingsmedlemmar begärde sitt utträde, och detta veckoslut gick bröderna i den lilla församlingen i Portadown ut till människor och placerade mer litteratur än under de föregående sex månaderna! Där finns nu en stor församling med en fin Rikets sal, och det finns många församlingar i andra närbelägna städer.

Vi bevarar pionjärandan

År 1952 gifte jag mig med Joyce Cattell, medlem av Betelfamiljen i London, och år 1957 fick vi en glädjande överraskning, en dotter, Jane. Denna händelse medförde en förändring i vårt livsmönster. Motvilligt gav jag mig i väg för att söka ett arbete. Men trots detta satte vi fortfarande Guds rike främst i våra liv och fick erfara det sannfärdiga i Davids ord i en av mina favoritpsalmer: ”Jag har haft Herren [Jehova] för mina ögon alltid, ja, han är på min högra sida, jag skall inte vackla.” — Psalm 16:8.

Under de följande åren flyttade vi många gånger och tjänade där behovet var större och tog del i hjälppionjärtjänsten tid efter annan. Vänliga bröder hjälpte mig att få arbete, men jag motstod frestelsen att göra materiella rikedomar till mitt främsta mål i livet. Det förvärvsarbete som var nödvändigt för att vi skulle få tak över huvudet fanns alltid till hands när jag var i behov av det. Jag är så glad att jag bevarade denna pionjäranda.

Till Sydafrika, Irland och tillbaka till Storbritannien

Efter att ha tjänat på många platser runt om på de brittiska öarna, däribland på de otillgängliga Yttre Hebriderna, flyttade vi i slutet av 60-talet till Sydafrika. Där arbetade vi bland den färgade befolkningen och var lyckliga över att kunna bidra till att den lilla gruppen om fem vittnen ökade till 61. (1 Korintierna 3:6—9) År 1974 återvände vi av hälsoskäl till Nordirland, där vi tjänade i gränstrakterna, mitt ibland terroristisk verksamhet.

En dag år 1975, då jag i mitt deltidsarbete passerade gränsen för att leverera några varor, blev jag stoppad på vägen av tre terrorister med huvor över huvudet, som befallde mig att stiga ur min bil. När de frågade mig vem jag var och vad jag gjorde, sade jag snabbt: ”Jag är ett Jehovas vittne.” Efter att ha förvissat sig om att jag inte var spion för den engelska sidan släppte de mig, och jag for min väg, tacksam över Jehovas beskydd. — Ordspråksboken 18:10.

År 1977 återvände vi till England, och vi fick då ett mycket glädjande privilegium. Vid 62 års ålder erbjöds jag att åter träda in i kretstjänsten! Vår 20-åriga dotter, Jane, var nu reguljär pionjär och fullt i stånd att ta hand om sig själv. Vi sålde därför de få tillhörigheter vi hade, och efter två år som kretstillsyningsman fick jag ännu en gång privilegiet att tjäna i områdestjänsten och öva tillsyn över de sammankomster som hölls i sammankomsthallen i Manchester i norra England. Jag fick verkligen ännu en gång uppleva det som sägs i Psalm 16, där det så vackert heter i den sjätte versen: ”En lott har tillfallit mig i det ljuvliga, ja, ett arv som behagar mig väl.”

Nu har vi glädjen att vara verksamma i kretstjänsten i områden där jag tjänade för åratal sedan. Men, o, vilken skillnad! Visst träffar vi trogna äldre bröder som vi kände på den tiden, men utvidgningen av Rikets verk har gjort att hundratals fler har kommit till och många fler församlingar.

Även om tre av de ursprungligen sju syskonen Woodburn nu är döda, fortsätter resten av oss — Beth, 80 år gammal, och Tom, som nu är 78, tillsammans med Jim och mig — att tjäna Jehova. Min bror Martin fullbordade troget sitt jordiska liv år 1973 efter 34 års heltidstjänst, och Marie, hans änka, är fortfarande aktiv i tjänsten i Glasgow i Skottland.

Vilken privilegierad familj vi har varit! Om vi räknar alla barn och barnbarn, är det 35 personer som har överlämnat livet åt Jehova. Den kärlek och godhet vi fått röna av många kära bröder, jämte det kärleksfulla beskydd och de välsignelser som Jehova själv gett oss, har bevisat för oss att den enda verkligt trygga och förståndiga levnadsvägen i våra dagar är att ”först söka riket”. — Matteus 6:33.

[Bild på sidan 27]

Stan, Jim och Martin Woodburn år 1950, alla tre i heltidstjänsten

[Bild på sidan 28]

Jim och Frances Woodburn tjänade som missionärer i Ecuador

[Bild på sidan 29]

Stan Woodburn tjänar nu på heltid i kretstjänsten i England åtföljd av sin hustru, Joyce