Det bästa jag kunde ägna mitt liv åt
BERÄTTAT AV BOB ANDERSON
För omkring 10 år sedan var det några vänner som frågade mig: ”Bob, vad är det som har hållit dig kvar i pionjärtjänsten så länge?” Jag log och sade: ”Kan du tänka dig något bättre än att vara pionjär?”
JAG var 23 år när jag började i pionjärtjänsten år 1931. Nu är jag inne på mitt 87:e år och är fortfarande pionjär. Jag vet att jag inte kunde ha ägnat mitt liv åt något bättre. Låt mig förklara varför.
År 1914 lämnade en man en traktat i vårt hem. Traktaten var utgiven av internationella bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. När förkunnaren kom tillbaka, frågade min mor ut honom om helveteselden. Hon hade uppfostrats som sträng wesleyansk metodist, men hon kunde aldrig förena läran om evig pina med en kärleksfull Gud. Så snart hon fick veta sanningen om helveteselden, sade hon: ”Jag känner mig lyckligare än jag någonsin har gjort!”
Min mor slutade omedelbart att undervisa i metodisternas söndagsskola och slöt sig till den lilla gruppen bibelforskare. Hon började predika i vår hemstad, Birkenhead, som ligger mitt emot Liverpools hamn på andra sidan floden Mersey, och snart cyklade hon regelbundet till många städer i närheten. Fram till sin död predikade hon i det här vidsträckta området där hon blev mycket välkänd, och på så sätt var hon ett fint föredöme för sina barn. Hon dog år 1971 i en framskriden ålder, 97 år, och var ett verksamt Jehovas vittne ända till slutet.
Min syster, Kathleen, och jag togs ur metodisternas söndagsskola och fick följa med mor till hennes möten med bibelforskarna. Längre fram, när även min far följde med, ordnade mina föräldrar med ett regelbundet familjestudium i boken Guds Harpa. På den tiden var ett sådant studium något nytt, men de här grundläggande kunskaperna i Bibelns sanning som vi fick i unga år gav rik belöning, eftersom både min syster och jag med tiden började i pionjärtjänsten.
Mor menade att den andliga vändpunkten för oss barn var när vi såg ”Skapelsedramat i bilder” i Liverpool år 1920, och hon hade rätt. Ung som jag var gjorde ”Skapelsedramat” ett djupt intryck på mitt sinne. Jag minns särskilt den del som skildrade Jesu liv, speciellt när man fick se honom vandra mot sin död. Hela upplevelsen hjälpte mig att inrikta mig på det allra viktigaste arbetet i livet — att predika!
Tidigt på 1920-talet började jag sprida traktater på söndagseftermiddagarna tillsammans med min mor. Först blev vi instruerade att lämna traktaterna i människors hem; senare blev vi tillsagda att lämna dem till dem som vi besökte och sedan gå tillbaka till dem som visade intresse. Jag har alltid betraktat detta som grunden till vår återbesöks- och bibelstudieverksamhet, som nu är så produktiv.
Jag träder in i pionjärtjänsten
Kathleen och jag blev döpta år 1927. Jag arbetade som analytisk kemist i Liverpool när jag år 1931 hörde den resolution där namnet Jehovas vittnen antogs. Jag hade ofta sett Sällskapets kolportörer (numera kallade pionjärer) arbeta i Liverpools affärskvarter, och deras exempel gjorde stort intryck på mig. Jag längtade verkligen efter att vara fri från världsligt umgänge och använda mitt liv i Jehovas tjänst!
Sommaren det året berättade min vän Gerry Garrard att han hade tackat ja till en inbjudan från Sällskapet Vakttornets andre president, Joseph F. Rutherford, att åka till Indien för att predika. Strax innan han avseglade hälsade han på hos mig och talade om det privilegium som heltidstjänsten är. När han tog farväl uppmuntrade han mig ytterligare med orden: ”Bob, jag är säker på att du snart kommer att bli pionjär.” Så blev det. Jag började i oktober det året. Vilken glädje, vilken frihet, att cykla på vägarna ute på landsbygden och predika i isolerade samhällen! Jag visste att jag då var engagerad i det viktigaste arbete jag någonsin kunde ägna mig åt.
Mitt första distrikt som pionjär var i södra Wales där jag samarbetade med Cyril Stentiford. Han gifte sig senare med Kathleen, och de var pionjärer tillsammans under många år. Även deras dotter, Ruth, började senare i pionjärtjänsten. År 1937 var jag i Fleetwood i Lancashire — med Eric Cooke som kamrat. Fram till dess hade pionjärerna i Storbritannien bara arbetat på landsbygden, utanför församlingarnas distrikt. Men Albert D. Schroeder, som då ansvarade för verksamheten vid Sällskapets avdelningskontor i London, beslöt att flytta oss till staden Bradford i Yorkshire. Det här var första gången som pionjärer i Storbritannien sändes till en särskild församling för att hjälpa till.
År 1946 reste Eric till Vakttornets Bibelskola Gilead och blev sedan sänd till Syd-Rhodesia, nu Zimbabwe. Han och hans hustru tjänar fortfarande troget som missionärer, nu i Durban i Sydafrika.
År 1938 fick jag ett annat förordnande, den här gången som zontjänare (numera kallad kretstillsyningsman), och jag skulle tjäna i nordvästra Lancashire och i det vackra Lake District. Där träffade jag Olive Duckett, och sedan vi hade gift oss följde hon omedelbart med mig i kretstjänsten.
På Irland under krigsåren
Strax efter det att Storbritannien hade förklarat krig mot Tyskland i september 1939, fick jag i uppdrag att tjäna på Irland. I Storbritannien hade rekryteringen till armén inletts, men det hade den inte i republiken Irland, som förblev ett neutralt land under hela kriget. Republiken Irland och Nordirland skulle utgöra en krets. Restriktioner hade emellertid införts, och man var tvungen att skaffa resetillstånd för att få lämna Storbritannien, oavsett till vilken del av Irland man skulle resa. Myndigheterna meddelade att jag fick resa, men jag var tvungen att gå med på att omedelbart återvända till England när min åldersgrupp inkallades till militärtjänst. Jag gick muntligt med på det, men när jag fick mitt tillstånd hade man förvånansvärt nog inte lagt till några sådana villkor.
Vid den tiden fanns det bara drygt 100 Jehovas vittnen på hela Irland. Jack Corr, som länge hade varit pionjär, mötte oss när vi anlände till Dublin i november 1939. Han berättade för oss att det fanns två pionjärer till i en stad i närheten och några intresserade i Dublin, omkring 20 allt som allt. Jack hyrde ett rum i Dublin för ett möte där alla kom överens om att regelbundet träffas varje söndag. Den här anordningen fortsatte tills en församling bildades år 1940.
Nordirland, som en del av Storbritannien, låg i krig med Tyskland, så när vi flyttade norrut till Belfast fick vi kämpa med matransonering och mörkläggning på kvällarna. Trots att de tyska flygplanen måste flyga över 160 mil för att komma till Belfast och tillbaka till sina baser i Europa, lyckades de bomba staden effektivt. Under det första bombanfallet skadades vår Rikets sal och vår lägenhet. Anfallet inträffade då vi besökte bröder i en annan del av staden, så vi blev räddade på ett anmärkningsvärt sätt. Samma natt hade medlemmarna av en familj där alla var Jehovas vittnen sprungit till ett skyddsrum. När de kom fram var det fullt i skyddsrummet, och de måste återvända hem. Skyddsrummet träffades av en bomb, och alla som var där dödades, men våra medbröder överlevde med bara några skärsår och blåmärken. Under dessa svåra krigsår blev inte en enda av våra bröder allvarligt skadad, för vilket vi alla tackade Jehova.
Vi får den andliga födan
Allteftersom kriget fortsatte blev restriktionerna strängare, och till sist införde man brevcensur. Det här innebar att Vakttornet inte fick föras in i landet. Vi undrade vad vi skulle göra, men Jehovas arm var inte för kort. En förmiddag fick jag ett brev från en ”kusin” i Canada som skrev till mig om familjeangelägenheter. Jag hade ingen aning om vem han var, men i ett tillägg skrev han att han bifogade ”en intressant biblisk artikel” som jag skulle läsa. Det var ett nummer av Vakttornet, men eftersom det inte stod något på omslaget, hade det inte stoppats av censuren.
Omedelbart började jag och min hustru duplicera artiklarna. Vi hade hjälp av Jehovas vittnen på platsen, däribland Maggie Cooper som varit med vid visningen av ”Skapelsedramat”. Snart organiserade vi arbetet så att vi kunde leverera 120 kopior till olika platser över hela landet, allteftersom vi regelbundet fick nummer av Vakttornet med blanka omslag från många nya vänner i Canada, Australien och USA. Tack vare deras flit och omtanke gick vi inte miste om ett enda nummer under hela krigstiden.
Vi kunde hålla sammankomster också. Mest framträdande var konventet år 1941 då den nya publikationen Barnen presenterades. Det verkade som om censuren inte hade något att invända mot en bok som man trodde handlade om barn, så vi lyckades få in böckerna i landet utan problem! Broschyren Blir freden varaktig? som kom ut senare lät vi trycka på Irland, eftersom det var omöjligt att importera exemplar från London. Trots alla restriktioner som hade ålagts oss var vi andligen välförsedda.
Motstånd övervinns
En präst som vistades på ett privat sjukhem som sköttes av ett Jehovas vittne skickade ett exemplar av boken Rikedom till sin hustru i England. Hon var motståndare till sanningen, och i sitt svar gjorde hon den saken klar. Hon påstod också att vi var ”en opatriotisk organisation”. Brevcensuren noterade detta och rapporterade saken till kriminalpolisen. Följden blev att jag kallades till polisen för att lämna en förklaring, och jag ombads att ta med ett exemplar av boken Rikedom. En intressant detalj som jag lade märke till när boken till sist återlämnades var att de delar som hade strukits under alla handlade om romersk-katolska kyrkan. Jag tyckte att det var betecknande, eftersom jag visste att polisen var på sin vakt mot IRA:s (Irländska republikanska arméns) verksamhet.
Eftersom polisen hade svårt att förstå vår ståndpunkt, utfrågades jag ingående om vår neutralitet i krigstid. Men myndigheterna vidtog aldrig några åtgärder mot oss. När jag längre fram ansökte om tillstånd att hålla en sammankomst, krävde polisen att få skicka två rapportörer. Jag sade: ”Vi kommer att välkomna dem!” De kom och var med på eftermiddagsmötet och stenograferade ner vad som sades. När mötet var slut, frågade de: ”Varför skickades vi hit? Vi tycker om allt som sades!” De kom tillbaka nästa dag och tog gärna emot ett gratisexemplar av vår broschyr Blir freden varaktig? Resten av sammankomsten förflöt utan incidenter.
Så snart kriget var slut och reserestriktionerna lättades, kom Pryce Hughes från Betel i London till Belfast. Han kom tillsammans med Harold King, som senare sändes som missionär till Kina. Efter att i sex år ha varit avskurna från kontakt med avdelningskontoret i London blev vi alla mycket uppmuntrade av de här brödernas tal. Kort därefter sändes Harold Duerden, en annan trogen pionjär, från England för att stärka Rikets verk i Belfast.
Vi återvänder till England
Vi hade blivit mycket fästa vid de irländska bröderna, och det var svårt att återvända till England. Men min hustru och jag sändes tillbaka till Manchester, och senare förflyttades vi till Newton-le-Willows i Lancashire, en stad där behovet var större. Lois, vår dotter, föddes år 1953, och det var hjärtevärmande att se henne börja i pionjärtjänsten vid 16 års ålder. Sedan hon hade gift sig med David Parkinson, som också var pionjär, fortsatte de i heltidstjänsten i Nordirland och följde på många sätt i Olives och mina fotspår. Nu är de tillbaka i England tillsammans med sina barn, och vi tjänar alla i samma församling.
Trots att våra omständigheter har förändrats har jag aldrig slutat i pionjärtjänsten — varken Olive eller jag har någonsin velat det. Jag har alltid ansett att min hustru har haft stor del i det som jag har utfört som pionjär, eftersom jag aldrig skulle ha kunnat fortsätta i heltidstjänsten utan hennes trogna, kärleksfulla stöd. Numera blir vi naturligtvis fortare trötta, men att förkunna är fortfarande en glädje särskilt när vi tillsammans studerar Bibeln med våra medmänniskor. Under årens lopp har vi haft privilegiet att hjälpa omkring ett hundra personer att bli överlämnade, döpta tjänare åt Jehova. Vilken glädje det har varit! Jag antar att det antalet nu måste ha mångdubblats, eftersom tredje och fjärde generationen i många familjer också har blivit Jehovas vittnen.
Olive och jag talar ofta om de många privilegier och erfarenheter som vi har haft under årens lopp. Vilka lyckliga år det har varit, och så fort de har gått! Jag vet att jag inte skulle ha kunnat ägna mitt liv åt något bättre än att tjäna min Gud, Jehova, som pionjär alla dessa år. Vare sig jag blickar tillbaka med tacksamhet eller blickar framåt med förväntan, tycker jag att Jeremias ord säger så mycket: ”Tack vare Jehovas handlingar av kärleksfull omtanke har vi inte nått vårt slut, ty uttrycken för hans barmhärtighet kommer sannerligen inte att få en ände. De är nya varje morgon. ... ’Det är därför jag kommer att visa en väntande inställning gentemot honom.’” — Klagovisorna 3:22—24.
[Bild på sidan 26]
Bob och Olive Anderson