Jehova har välsignat mina beslut
Berättat av Samuel B. Friend
I JULI 1952 sjöng jag varje lördagskväll i en populär ”country and western”-revy i Little Rock i Arkansas i USA. Den tre timmar långa revyn var ett favoritprogram inte enbart för den närvarande publiken, utan också för de många tusen som satt och lyssnade på radiostationen KLRA med en sändare på 50 kilowatt. Detta tilldrog sig redan innan TV hade introducerats där i den södra delen av Förenta staterna.
En kväll, när jag höll på att avsluta ett framträdande, kom en talangscout från skivbolaget MGM (Metro-Goldwyn-Mayer) fram till mig. ”Jag skulle vilja att du sjöng för oss”, sade han. Och på stående fot erbjöd han ett lukrativt skivkontrakt. Han sade att han under några veckor hade tittat på revyn, och han ansåg att jag hade en framtid i skivbranschen.
När jag berättade för honom att jag inte var intresserad, blev han häpen. Jag förklarade att jag deltog i revyn bara för att försörja min hustru och mig själv, så att vi kunde arbeta i heltidstjänsten som Ordets förkunnare och att jag inte ville engagera mig ytterligare i musikindustrin.
Senare samma år introducerades TV i Arkansas — där i Little Rock. Programdirektören bad mig vara programvärd för det första programmet, en musikalisk varietérevy. Jag blev glad och tog tacksamt emot erbjudandet, samtidigt som jag förklarade att jag skulle uppskatta att få ett deltidsarbete på stationen. Han sade att han skulle ge mig besked efter premiärprogrammet.
Detta premiärprogram blev en verklig fullträff. Jag presenterade begåvade aktörer och sjöng själv ett antal sånger. Efter programmet frågade jag om jag kunde få det där deltidsarbetet. ”Nej, jag vill inte ha dig på deltid”, sade han. ”Jag vill ha dig på heltid.” Eftersom han inte ville kompromissa när det gällde heltidsarbete, blev jag tvungen att fatta ett beslut. Att vara med i starten för den första TV-stationen i Arkansas var en frestande framtidsutsikt. Men det kunde sannerligen inte jämföras med att tjäna vår himmelske Fader, Jehova Gud, i heltidstjänsten som pionjär! Jag avböjde därför erbjudandet.
När jag talade med min hustru Jean efter revyn, var hon helt ense med mig. Och vet du vad som låg i brevlådan, när vi kom hem på kvällen? Det var en inbjudan att tjäna som kretstillsyningsman och besöka församlingar av Jehovas folk för att stärka dem andligen. Jag kände verkligen att Jehova hade välsignat mitt beslut.
Jag fattar ett annat beslut
Detta var inte det första beslutet av det slaget som jag hade varit tvungen att fatta. När jag slutade gymnasiet i Mount Ida i Arkansas, blev min bror Fred och jag medlemmar i en musikgrupp som spelade westernmusik och som hette Texas Rangers. I nära tre år reste jag under slutet av 1930-talet omkring tillsammans med gruppen i många sydstater. Vår musikgrupp fick lukrativa erbjudanden från sponsorer ända borta i Chicago. Vi vann första pris vid delstatstävlingar i Mississippi och Arkansas, och i en delstatstävling i Arkansas vann jag första pris som bäste manlige sångare. Jag stod därför inför en lovande karriär.
Men jag var tvehågsen. När jag var en yngling på 1920-talet, hade vår familj fått besök av representanter för Sällskapet Vakttornet. Ja, när resande förkunnare (så kallade pilgrimer) besökte våra trakter, några kilometer väster om Hot Springs i Arkansas, brukade de bo hos oss. Vår familj tyckte om att lyssna på dem och godtog i allmänhet vad de förkunnade.
När jag växte upp, fick jag därför en grundläggande kunskap om bibliska sanningar. Och jag talade också med mina vänner om de ting som dessa resande förkunnare sade och om det som vi hemma läste i Vakttornet. Floyd Garrett var en av dessa ungdomskamrater. Vi gick i skolan tillsammans i mitten av 1930-talet. Floyd gav gensvar på det som jag berättade för honom, och efter någon tid överlämnade han sig åt Gud och började i heltidstjänsten år 1940. I dag tjänar han som resande tillsyningsman.
På den tiden då jag reste omkring tillsammans med musikgruppen brukade min far skriva till mig och berätta om de tal som de resande bröderna höll där i vårt hem på landet. I slutet av år 1938, när vi befann oss i Jackson i Mississippi, blev jag sedan inbjuden att lyssna på en inspelning av föredraget ”Uppfyllen jorden”, som Sällskapet Vakttornets president, J. F. Rutherford, hade hållit vid ett konvent i London i England. Detta föredrag tände på nytt den gnista av intresse hos mig som hade legat och pyrt i åratal. Jag visste att jag var tvungen att fatta ett beslut. Året därpå lämnade jag musikgruppen och återvände hem till Arkansas.
Andliga framsteg
Musik såväl som fiske och jakt intog nu andra platsen i mitt liv. Andliga ting blev mera meningsfulla, när jag började söka Riket först. (Matteus 6:33) Jehova blev verklig för mig, och jag fick en brinnande önskan att tjäna honom. Jag överlämnade mig åt Jehova och blev döpt den 27 november 1939 i en kall bäck i Arkansas. Min mor blev döpt en kort tid därefter.
Jag köpte en 11 år gammal bil för 50 dollar, och i november 1940, vid 23 års ålder, trädde jag in i heltidstjänsten som pionjär i det lantliga Arkansas. Vilken lycklig dag det var! Min bana i livet låg utstakad, och jag kände att Jehova gav mig sitt stöd, vilket var allt som betydde något för mig.
På den tiden var det inte lätt att söka efter fårlika människor i de lantliga trakterna runt omkring Hot Springs. Det krävdes en hel del bilkörning på grusvägar, vadande över bäckar och traskande på dammiga körstigar för att nå isolerade hus. Jag bytte biblisk litteratur mot frukt, grönsaker, höns, ägg, konserver och så vidare. Jag sätter fortfarande högt värde på dessa erfarenheter.
Svårigheter under krigsåren
När Förenta staterna gick med i andra världskriget år 1941 förekom det omfattande motstånd mot Jehovas vittnen på grund av deras neutralitet. (Jesaja 2:4) Pöbelangrepp anstiftades mot dem över hela landet, och tusentals unga vittnen sattes i fängelse. Trots att jag som en Ordets förkunnare blev befriad från militärtjänst, möttes jag av hårt motstånd, som inbegrep hot mot mitt liv.
En man som riktade sitt hagelgevär rakt mot mig beordrade mig: ”Ge dig i väg från mina ägor, annars skjuter jag!” Han hade känt igen mig som ett vittne, när jag närmade mig hans hus. Det behöver knappast sägas att jag gav mig i väg utan dröjsmål. Sedan kan jag nämna mannen som jag studerade bibeln med och som förvarnade mig om att han hade hört talas om att någon österut utanför staden planerade att döda mig, när jag kom till hans hus.
När jag några månader senare befann mig i dessa trakter, blev jag ombedd av en hemmafru att stiga in, och jag började spela en grammofonskiva med ett bibliskt föredrag av broder Rutherford. Medan skivan spelades, kom hennes man in, ställde sig mellan mig och dörren och tog fram sin kniv. Han frågade mig vad jag hade för ärende men ville sedan inte låta mig förklara. ”Vill du hälsa flaggan eller göra militärtjänst?” frågade han hotfullt, samtidigt som han viftade med kniven framför mig. Jag kom omedelbart ihåg min väns varning och undrade hur jag skulle svara.
”Hur skulle du känna dig”, frågade jag knivmannen, ”om någon anklagade dig för att stödja nazismen?” Jag fortsatte upprört: ”Jag gillar inte Hitler mer än vad du gör. Allt jag är intresserad av är att hjälpa människor att förstå bibeln.” På något sätt pacificerade svaret mannen, och jag kunde komma därifrån välbehållen. När jag avlägsnade mig, tackade jag Jehova för hans beskydd och för att han hade lagt de rätta orden i min mun.
Vid ett annat tillfälle höll jag på att spela upp ett bibliskt föredrag för en man, när jag lade märke till att något inte var som det skulle. Hans anletsdrag stelnade till, och han blev faktiskt vit i ansiktet. Men han fortsatte att lyssna. När skivan var färdigspelad, frågade jag obesvärat vad han tyckte om den. Han väntade ett ögonblick, innan han svarade: ”Först trodde jag att det var Jehovas vittnen, och jag tänkte döda dig.” Jag berömde honom för att han lyssnade först och dömde sedan, och jag gav honom en tryckt predikan och gav mig i väg. Jag ville att han skulle få veta vem jag var, men först sedan jag hade gått.
En ny församling bildades i Bonnerdale, där jag hade växt upp. Sedan jag tjänat som grupp- eller församlingstjänare i två år och sett gruppen växa till 17 förkunnare, blev jag ombedd av den resande tillsyningsmannen att flytta till Hot Springs och tjäna som tillsyningsman för församlingen. Detta gjorde jag år 1942. Att umgås med de mogna, äldre bröderna där var mycket nyttigt för min andliga utveckling.
Under denna tid sörjde Jehova för mina behov på många olika sätt. En gång hade jag inga pengar till att betala skatten på 5 dollar för min bil. Jag bad till Jehova om detta och gick ut i tjänsten. Samma förmiddag fick jag en oväntad gåva på exakt 5 dollar!
Beteltjänst
År 1944 blev jag förordnad som pionjär med särskilt uppdrag i Joliet i Illinois. Under den tid jag var där, kom en artikel i Informationer (nu Tjänsten för Guds rike) om Beteltjänst i Brooklyn i New York. Jag bestämde mig för att söka och blev antagen.
När jag anlände till Betel i mars 1945, fanns det bara omkring 230 personer i familjen vid huvudkontoret i Brooklyn jämfört med drygt 2.500 i dag! I fem år hade jag glädjen att arbeta med olika uppgifter, däribland på avdelningen för tjänst på fältet. Sedan hände det sig en dag att broder Knorr, Sällskapets president, kallade in mig på sitt arbetsrum.
”Du har blivit utvald att ansvara för Sällskapets radiostation WBBR”, sade han. Jag kunde inte tro att det var sant.
”Jag vet ingenting om hur man sköter en radiostation”, sade jag.
”Du brukade uppträda vid en radiostation, eller hur?” frågade han.
”Men det är skillnad att ha ansvar för en sådan”, invände jag.
Broder Knorr uppmuntrade mig att ta emot uppdraget, och jag gick med på att göra mitt bästa. Det var en verklig uppfordran men också en glädje och ett privilegium. Drygt 90 medlemmar av Betelfamiljen skulle vara med i de olika programmen varje vecka. Den nya uppläggningen skulle bestå av omkring 65 procent inspelad musik, däribland ett 15 minuter långt program där jag varje vecka skulle sjunga. Den övriga tiden skulle ägnas åt bibliska föredrag, bibelstudier, besvarande av bibliska frågor och andra metoder att ge biblisk undervisning, såväl som nyhetsinslag och information om den allmänna säkerheten.
Jag döper min far
När jag var på semester från Betel under sommaren 1950, fick jag uppleva den enastående lyckan att döpa min egen far! I 27 år hade han läst Sällskapets publikationer, men det tog honom många år att helt godta att Jehova använder en organisation, genom vilken han förmedlar sina sanningar. (Matteus 24:45—47) En gång i tiden hade pappa faktiskt varit ateist. Hur kom det sig?
När min 13-årige bror Jim dog, skickade prästen honom rakt till ett brinnande helvete i sin predikan, eftersom pojken inte tillhörde någon kyrka. Detta kom som ett klubbslag för pappa. Hans resonemang var: ”Varför skall jag tillbe en Gud som är ett odjur, en plågoande?” Han trodde att det som prästen hade sagt stod i bibeln. Därför blev han ateist. Men hans tro på Gud återställdes vid hans första samtal med en kvinnlig bibelforskare (ett Jehovas vittne). Hon övertygade honom med bibelns hjälp om att helvetet inte är en plats av pina, utan människosläktets gemensamma grav.
Äktenskap
År 1952 stod jag inför ytterligare ett avgörande. Jean Mylton, en nitisk pionjär, och jag bestämde oss för att gifta oss. Någon frågade Jean vilka hennes framtidsplaner var, och hon förklarade att vi skulle bli pionjärer i Little Rock i Arkansas, eftersom det på den tiden inte var ordnat så att man kunde ta sin hustru med sig till Betel. ”Hur kan ni åka dit ner, när ni inte har någonting materiellt?” frågade den här personen.
Det är sant att vi inte hade så mycket pengar, eftersom jag hade varit i heltidstjänsten i 12 år och Jean i 7. Denna person föreslog att vi båda skulle arbeta heltid i sex månader och ”köpa en bil och spara nästan 600 dollar”. När Jean frågade mig om det, sade jag: ”Hur vet vi att vi inte kan klara det — vi har inte försökt. Om vi måste sluta, kan vi göra det senare och arbeta heltid, men låt oss försöka först.”
Till vår förvåning fick vi en bil och exakt 600 dollar som bröllopsgåvor. Jehova visste att vi behövde detta, och han sörjde för att vi fick det, tack vare att vi hade fattat beslutet att stanna kvar i heltidsarbetet. (Malaki 3:10) Vi var pionjärer några månader, och sedan blev jag erbjuden att träda in i kretsverksamheten år 1953, och följande år blev vi inbjudna till Vakttornets Bibelskola Gilead. Efter examen reste vi i områdesverksamheten i två år.
Tjänst i utlandet och tillbaka till Betel
År 1957 tjänade vi i Pasco i Washington, när brevbäraren kom med ett expressbrev från Sällskapets presidents kontor. Jag bad om ursäkt för att jag måste lämna mötet för tjänst med bröderna, och Jean och jag gick in i ett annat rum och öppnade brevet. Vi inbjöds att åka till Mexico, och jag ombads att tjäna som tillsyningsman för avdelningskontoret. Jag blev bestört! Vi kunde inte spanska, och jag visste nästan ingenting om verksamheten vid ett avdelningskontor. Men vi förlitade oss på Jehova, och vi behövde sannerligen göra det. Fältet var stort, och en hel del organisationsarbete krävdes, men bröderna där var villiga, och Jehova välsignade verksamheten.
Sedan jag tjänat några år i Mexico, fick jag åter privilegiet att gå igenom Gileadskolan i New York. Efter det att jag utexaminerats fick Jean och jag ett nytt uppdrag — att arbeta i kretsarbetet i Guatemala. Jean fick problem med hälsan, och därför återvände vi längre fram till Förenta staterna, där jag fortsatte i resetjänsten. I flera år undervisade jag också vid tvåveckorskurserna i Skolan i Rikets tjänst för äldste. Till sist återvände vi för att ägna oss åt Beteltjänst i Brooklyn, och vi har varit på denna synnerligen välsignelsebringande plats alltsedan dess.
Här är jag alltså nu vid 69 års ålder efter att ha upplevt glädjen att få många oförtjänta privilegier i heltidstjänsten under de gångna 45 åren. Jag kan säga att Jehova är god och att hans välsignelser är rikliga. Jean, min trogna hustru under de 34 senaste åren, har varit en speciellt rik välsignelse för mig. Jag vet att Jehova kan välsigna de små såväl som de stora, och jag har uppskattat mina välsignelser som en av de små. (Psalm 115:13) Det är mitt beslut och min önskan att fortsätta att tjäna vår store och kärleksfulle Gud, Jehova, på vilket sätt han än ger anvisning om, till hans ära och lovprisning.
[Infälld text på sidan 25]
”Hur skulle du känna dig”, frågade jag knivmannen, ”om någon anklagade dig för att stödja nazismen?”
[Bild på sidan 23]
Sam Friend till höger, i början av hans musikaliska karriär
[Bild på sidan 24]
Erbjuder Vakttornet på gatan i Hot Springs i Arkansas år 1942
[Bild på sidan 26]
Sam Friend och hans hustru Jean i dag