Att göra heltidstjänsten till sin livsuppgift

BERÄTTAT AV MAX LARSON

ÅR 1910 tog min mor, vars föräldrar hade dött, båten och flyttade från Danmark till Förenta staterna. Hon var då bara 18 år, talade inte någon engelska och kände inte heller någon i det landet.

När hon kom till New York, steg hon på ett tåg till South Dakota, en färd på över 240 mil. I South Dakota, där det fanns en dansk koloni, träffade hon den man som skulle komma att bli min far, och den 20 september 1911 gifte de sig.

I början av år 1913 gav sig pappa ensam i väg med prärievagn till Montana för att där skaffa sig ett nybyggarhemman på ledig mark. Där byggde han ett blockhus på ett rum, och när det var färdigt på sommaren, kom min mor och min bror Norman, som var bara några månader, med tåg för att förena sig med honom.

Två år senare var ett andra barn på väg. Som jag har sagt på skämt, så ”hjälpte” jag mor att spåntäcka taket, eftersom det var detta hon gjorde på en tillbyggnad till huset dagen innan jag föddes. Följande dag, den 29 april 1915, när pappa kom in från åkern för att äta lunch, sade mamma: ”Jag tror att jag skall få babyn nu.” Den eftermiddagen föddes jag. Men på kvällen, när pappa kom hem, var mamma redan uppe och hade kvällsmaten färdig åt honom!

Tre år senare föddes min syster Jean på samma ställe. Följande år flyttade vi till östra Montana, där pappa arrenderade en gård. År 1921 föddes min andra syster, Laverna, och vi fyra barn växte upp på Montanas öppna slätter.

Formandet av mitt liv

Mina föräldrar var lutheraner, och varje söndag gick vi alla sex i kyrkan. Men snart började en granne, som var bibelforskare, vilket Jehovas vittnen då kallades, besöka mamma och studera bibeln tillsammans med henne. Efter ett par år accepterade mamma de bibliska sanningar som hon fick lära sig, och år 1925 blev hon döpt i en ho, som man brukade vattna hästar i. Varken pappa eller vi barn anslöt oss till hennes nyfunna tro, men vi var alla mycket glada över att inte längre behöva gå till lutherska kyrkan. Mamma sade alltid till oss: ”Ni vill ju inte tjäna Jehova, men bryt ändå aldrig hans lagar.” Detta råd hjälpte oss att inte råka i svårigheter.

Med 14 hästar och en traktor brukade vår familj på sex personer 320 hektar mark. Vi hade ingen elektricitet och inget rinnande vatten eller avlopp, utan allt vårt vatten måste transporteras från en brunn, som låg 4 kilometer längre bort. På grund av torkan i början av trettiotalet och därför att skörden slog fel fyra år i rad beslöt vi att flytta till staten Washington. Som en förberedelse för flyttningen måste vi flytta vissa saker för jordbruket och hushållet från Montana till staten Washington. Min uppgift blev därför att följa med järnvägsvagnen och se till att våra hästar fick mat och vatten på resan. Efter sex dagar kom jag äntligen fram till staten Washington på västkusten.

Där hjälpte jag pappa att anlägga och driva en gård med mjölkdjur. Efter omkring ett år, vid 20 års ålder, gav jag mig ut i världen. Jag körde timmerbilar i bergen, och jag tillbringade också sex månader i Alaska som maskinist på en båt. År 1938 arbetade min syster Jean och jag båda i Seattle och bodde på en husbåt på Lake Union. Den sommaren var mamma, som bodde omkring 8 mil längre bort, med vid Jehovas vittnens årliga konvent i Seattle. Eftersom konventplatsen var inom gångavstånd från vår husbåt, inbjöd vi henne att få bo hos oss. Det gjorde hon, och vi gick med på att vara med vid konventet.

Jag väljer levnadsbana

På lördagskvällen talade Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, över ämnet ”Älskare av rättfärdighet”. Hans tal handlade om heltidstjänsten eller pionjärtjänsten. Efteråt sade Bill Griffith, som satt bredvid mig: ”Max, där har vi det. Låt oss bli pionjärer!”

”Okej”, svarade jag. ”Det gör vi.”

”Du skämtar väl, eller hur?” frågade Bill.

”Nej”, svarade jag. ”Efter att ha hört det här talet är jag övertygad om att det är det enda rätta att göra.”

”Men du är ju inte ens förkunnare, och du är inte döpt.”

”Det är sant, men de meddelade ju nyss att det kommer att bli dop i morgon, och då skall jag bli döpt.”

Ivriga gick vi därför till avdelningen för tjänsten på fältet för att få våra pionjäransökningar. Där träffade vi broder Van Amburgh, Sällskapets kassaförvaltare. När vi berättade för honom vad vi skulle göra, tog han oss åt sidan och talade till oss likt en far och sade: ”Gör nu inte detta som om det vore ett experiment eller ett äventyr. Det ni gör är det enda rätta, men träd in i det som om det vore er livsuppgift.” Och det rådet har alltid varit till stor hjälp för mig. Vi lämnade därför in våra ansökningar, och följande dag, den 5 juni 1938, blev jag döpt.

Mitt första pionjärförordnande

Följande dag, som var en måndag, meddelade jag min arbetsgivare att jag skulle sluta mitt arbete och bli förkunnare. Jag använde den där första veckan till att noggrant studera Sällskapets senaste bok, som hette Fiender, och jag var också med vid alla möten. Den andra veckan studerade jag den näst senaste boken, Rikedom. Och den tredje veckan fick jag mitt pionjärförordnande, vilket var Raymond i staten Washington.

Där fann Bill och jag en grupp på 27 personer, som hade möten i ett av vittnenas hem. Vi hade fått anvisningar om att leda alla mötena och att hjälpa förkunnarna och öva dem att leda bibelstudier, som då var ett nytt arbete.

Vid det första tjänstemötet på torsdagen bad jag grupptjänaren, som den presiderande tillsyningsmannen då kallades, att följande kväll följa med mig och försöka starta ett bibelstudium, men han sade att han var upptagen. Bill och jag gick därför ut ensamma, och på hemvägen blev vi stoppade vid en gatukorsning för att en parad med amerikanska krigsveteraner skulle kunna passera. Till vår stora förvåning anfördes paraden av grupptjänaren!

Den där första söndagen satte jag i gång mitt första bibelstudium med en man, och efteråt ledde jag mitt första församlingsstudium av Vakttornet, och av alla nummer studerade vi då numret för 1 juni 1938 (på svenska 1 augusti 1938), som introducerade teokratisk administrering inom församlingarna. Av de 27 anslutna var det bara 3 som accepterade den nya teokratiska ordningen.

En familj av pionjärer

Kort efter det att jag hade börjat som pionjär började också mina systrar och min bror Norman i heltidstjänsten. Norman och hans hustru sålde sin gård och köpte en 3,7 meter lång husvagn, och med sin treåriga dotter, Joan, for de ut och predikade. Inom parentes kan jag nämna att när de arbetade i Raymond år 1941, skrev Norman till mig och berättade att de 24 som hade invänt mot den teokratiska ordningen hade lämnat församlingen och anslutit sig till en avfällig grupp, men att den där mannen som var den förste jag studerade bibeln med då var grupptjänare!

Och i närmare 24 år nu har Normans dotter Joan och hennes man, Maurice O’Callaghan, besökt församlingar i kretsarbetet. År 1949 deltog min yngre syster Laverna i missionärsskolan Gileads 12:e klass och skickades därefter till Italien. Den stora framgång som missionärsarbetet hade där i början ledde till att hon sedan skickades till Schweiz, där hon fortfarande bor med sin man.

Längtan efter utökad tjänst

Efter att ha tjänat som reguljär pionjär i två månader förordnades jag som pionjär med särskilt uppdrag. Då slöt sig också Warren Henschel, broder Milton Henschels äldre bror, till Bill och mig. Milton är nu medlem av Jehovas vittnens styrande krets.

Det var under den första månaden som pionjär med särskilt uppdrag som jag en kväll kom att besöka Albert Hoffman. Han var den regionale eller resande tillsyningsmannen, och tillsammans med sin hustru, Zola, bodde han i en husvagn tvärs över gatan från Rikets sal. Under de där depressionsåren fick vi ofta matvaror i utbyte mot litteraturen. Den dagen hade jag fått en stor korg med päron i utbyte mot litteraturen, och därför besökte jag broder Hoffman och frågade om han skulle vilja ha några päron. Han blev mycket glad och bjöd in mig.

Klockan var omkring nio på kvällen, när han började berätta för mig om Bibelhuset (nu kallat Betel), Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York. Till slut sade hans hustru: ”Vet ni egentligen vad klockan är? Hon är halv fem.” Vi hade samtalat hela natten! Innan jag gick till sängs på vinden i Rikets sal, skrev jag ett brev och bad om att få en Betelansökan, och jag gick omedelbart ut och postade min begäran.

Jag bad till Jehova om detta varje dag, och tre månader senare hade jag glädjen att få ett inbjudningsbrev till Betel i Brooklyn. Som en förberedelse för resan gav jag min bil till min syster Jean, som vid det här laget också var pionjär med särskilt uppdrag. I sex dygn for jag med buss genom två häftiga snöstormar i staterna Montana, North Dakota och South Dakota, och den 14 januari 1939 kom jag så slutligen fram till New York.

Beteltjänst

Jag togs emot av Beteltjänaren, Grant Suiter, och skickades därefter till tryckeriet för att anmäla mig hos Nathan Knorr, tryckeritjänaren. Min första arbetsuppgift blev att slå snören runt bokkartonger på boklagret. Den andra veckan skickades jag till våningen med rotationspressar, och broder Knorr sade: ”Om du kan lära dig att sköta den här pressen på sex månader, så kan du få bli tryckare, eftersom den nuvarande tryckaren skall sättas in på en ny press.” Jag lärde mig att sköta pressen, och jag tyckte mycket om att göra detta.

Sedan jag varit ett och ett halvt år i tryckerihallen kom broder Knorr en dag förbi pressen och sade: ”Max, vad skulle du tycka om att få arbeta på kontoret?”

”Å, broder Knorr, det är det sista arbete jag skulle välja. Men om det blir min arbetsuppgift, så kommer jag att göra den till mitt främsta intresse.”

”Inställ dig hos mig på kontoret på måndag morgon”, svarade han.

Jag har varit där alltsedan dess. Först arbetade jag som broder Knorrs assistent, och när broder Rutherford sedan dog den 8 januari 1942, blev broder Knorr president, och jag förordnades som tryckeritillsyningsman. Jag var 26 år då och hade bara tre års erfarenhet vid Betel. Så jag kände att ansvaret vilade tungt på mig.

Men de smorda tillsyningsmännen vid de olika tryckeriavdelningarna hjälpte mig kärleksfullt. Deras ödmjuka och hjälpsamma inställning fördjupade mycket min kärlek till och uppskattning av sådana bröder, men den som i första hand hjälpte och övade mig var broder Knorr. I mer än 35 år, ända till hans död år 1977, hade jag privilegiet att få arbeta tillsammans med honom i de olika affärerna i samband med Sällskapets utgivnings- och byggnadsverksamhet. Han hade en enastående förmåga att administrera, och han var till stor hjälp för mig, när det gällde att sköta min uppgift.

Inför regeringstjänstemän

Under andra världskriget rådde det stor brist på de råvaror som vi behövde för att kunna fortsätta med vår tryckeriverksamhet. Därför fick jag flera gånger om året resa till Washington för att sammanträffa med War Production Boards och olika senatsutskott. Jag vädjade till dem om papper och andra förnödenheter, och Jehova välsignade storligen dessa ansträngningar.

Vid ett tillfälle framförde jag mitt ärende genom att visa olika sidor med annonser om onödiga varor i ledande tidningar. Jag pekade på en helsidesannons om en päls i New Yorks största tidning och sade: ”Den mängd papper som har använts för den här annonsen i en enda söndagsupplaga motsvarar alla de extra ton som vi ber att få för ett helt år.”

”Ni har belyst ert ärende väl”, svarade en senator. Jehova välsignade dessa resor, och därför behövde vi aldrig stanna våra pressar under kriget på grund av att vi saknade papper eller andra förnödenheter. Men vi behövde naturligtvis inte den oerhörda mängd papper som vi använder i dag.

Utökade tryckerianläggningar

Tolv år innan jag kom till Betel byggde Sällskapet sin första tryckeribyggnad på åtta våningar vid 117 Adams Street, och den upptog ett halvt kvarter. Men år 1949 blev det nödvändigt att bygga en niovåningars tryckeri- och kontorsbyggnad på den återstående halvan av det kvarteret. Detta fyllde upp kvarteret med ett stort tryckeri på omkring 15.000 kvadratmeters golvyta.

Det var då som jag fick i uppdrag att övervaka Sällskapets byggnadsverksamhet här vid huvudkontoret. I Brooklyn hade vi då bara denna enda byggnad för både kontors- och tryckeriverksamheten och en enda bostadsbyggnad. Men nu, 40 år senare, har vi enbart här i Brooklyn över 10 byggnader för tryckeri- och kontorsverksamheten och omkring 20 bostadsbyggnader!

I början av femtiotalet försökte vi att få köpa fastigheten rätt över gatan norr om vår byggnad på 117 Adams Street, men ägaren ville inte acceptera vårt bud. Han var faktiskt inte villig till några som helst förhandlingar, eftersom han räknade med att Sällskapet skulle komma att betala hans höga pris. Vi vände därför vår uppmärksamhet till kvarteret öster om vårt tryckeri vid Adams Street, tvärs över gatan vid Pearl Street. Detta var ett område som bestod av åtta olika tomter, och vi måste förhandla med varje ägare för sig. Men Jehova öppnade vägen för oss, så att vi under ett års tid kunde skaffa alla dessa åtta tomter till en medelkostnad på endast 97 dollar per kvadratmeter!

Här, vid 77 Sands Street, byggde Sällskapet åren 1955 och 1956 sin 13 våningar höga tryckeribyggnad. Detta var vårt andra tryckeri, och det mer än fördubblade vår golvyta till omkring 33.000 kvadratmeter. Men eftersom organisationen växte så snabbt, insåg vi att vi snart skulle komma att behöva mer utrymme. År 1958 köpte vi därför den fabriksbyggnad som låg vid hörnet av Prospect och Pearl Street, och vi började använda den som lagerutrymme.

Det enda nu kvarvarande område som vi skulle kunna förbinda med våra byggnader genom broar över gatan var det som låg norrut och som vi tidigare hade försökt att få köpa. Vi insåg att om Sällskapet Vakttornet skulle försöka att få köpa det, så skulle ägaren antagligen fortfarande försöka få sitt oskäligt höga pris, så därför bad vi en mäklare att försöka köpa det. Han arbetade fram ett pris som låg betydligt under det som vi hade bjudit. Det behöver väl inte sägas att ägaren nästan höll på att krevera, när han senare fick reda på att äganderätten överförts till Sällskapet Vakttornet.

Åren 1966 och 1967 byggde vi på den här tomten ett tio våningar högt tryckeri med 21.000 kvadratmeters golvyta. Nu hade vi fyra kvarter med tryckeribyggnader — alla förenade med broar över gatan. Senare, åren 1983 och 1986, köpte vi två fabriksbyggnader tvärs över gatan söderut, och vi kunde bygga en 40 meter lång bro, som förbinder dessa byggnader med våra fyra andra tryckeribyggnader. Dessa sex förenade tryckeribyggnader har 95.000 kvadratmeters eller drygt nio hektars golvyta. År 1983 köpte vi också den stora byggnaden vid Furman Street med 93.000 kvadratmeters golvyta. Den ligger bara några kvarter längre bort nere vid vattnet, och där har vi nu vårt boklager och vår utskickningsavdelning.

Vi förvärvar ett kontorskomplex

En annan intressant erfarenhet av det här slaget hade jag i samband med köpet av Squibbs farmaceutiska anläggning, som bestod av tio med varandra förbundna byggnader. När vi hade köpt dessa byggnader, rev vi fyra av dem, och en ny byggnad förenades med en redan existerande till att bilda 25 Columbia Heights, Sällskapet Vakttornets nuvarande världshögkvarter. Så här gick det till, när vi köpte den anläggningen.

År 1969 såg vi oss omkring för att ytterligare kunna utvidga vår tryckerianläggning. Men affärsläget var så bra att ingen av fastighetsägarna i området var intresserad att sälja, när jag ringde upp dem och frågade.

Under den här tiden gjorde jag en resa till North Carolina, där det pappersbruk ligger som förser oss med vårt bibelpapper. Där råkade jag nämna för en av männen att vi behövde fastigheter i Brooklyn, och det råkade vara så att denne mans bror var personlig vän med en av ägarna till Squibbanläggningen. Han tog de kontakter som behövdes och meddelade sedan mig att jag skulle ringa denne man, när jag kom hem till Brooklyn igen.

När jag gjorde detta, bekräftade mannen att Squibb övervägde att så småningom sälja sina fastigheter i Brooklyn och flytta ut ur staden. Han sade att han skulle ringa oss, när de var redo för detta och att vi då skulle kunna underhandla om ett pris. Efter flera månader kom samtalet, och jag fick veta att de nu var redo att sälja och att vi skulle komma till deras kontor följande dag.

Broder Knorr och jag träffades och bestämde oss för vilket pris vi menade oss kunna betala. Vid sammanträffandet följande dag sade man till oss att priset inte var förhandlingsbart. ”Vi vill ha tre miljoner dollar kontant”, sade de. Vi försökte att inte se förvånade ut, eftersom det priset låg betydligt under det vi hade varit beredda att bjuda. Det behöver väl inte sägas att köpet gjordes snabbt. Då hade vi nyss fullbordat byggandet av vårt tryckeri för fyra miljoner dollar, men när Herrens folk fick reda på våra ytterligare ekonomiska behov, så kom pengarna in snabbt.

Fler bostadsbyggnader

Under femtiotalet förvärvade vi fastigheter tvärs över gatan från 124 Columbia Heights, och åren 1959 och 1960 byggde vi en ny stor bostadsbyggnad. Men sedan år 1965 har det blivit svårare att bygga nya bostäder, eftersom myndigheterna det året betecknade det område där Betel ligger som byggnadsminnesområde. Detta har lett till väldiga restriktioner, när det gäller att bygga och renovera. Men med Jehovas hjälp har vi alltid kunnat sörja för våra behov.

År 1967 ansökte vi till exempel om byggnadslov för en sex våningar hög bostadsbyggnad vid 119 Columbia Heights. På grund av bestämmelserna om byggnadsminne hade vi redan minskat de 12 våningar, som vi tänkt oss från början, till sex. Men de lokala myndigheterna försökte nu få oss att ta bort åtminstone en våning till.

I juni kontaktade jag ordföranden i Brooklyns kommunfullmäktige, som sade att om vi kunde få fram grunden innan Board of Estimate, stadens högsta styrelse, hade sitt möte i september, skulle han försöka se till att vår byggnad fick bli sex våningar. Vår byggnadsorganisation lade i högsta växeln, och i september kunde vi gjuta grunden.

Kommunfullmäktiges ordförande ringde upp mig dagen innan vårt mål skulle höras offentligt. Han bad oss att vara vid stadshuset två timmar innan Board of Estimate öppnade sitt offentliga möte och att sammanträffa med honom bakom kulisserna. Mycket tidigt följande morgon kom därför broder Knorr och broder Suiter, vår kassaförvaltare, och jag till stadshuset. När vi diskuterade om det bästa sättet att presentera vårt fall för Board of Estimate, så dök en formalitet upp som gällde stadsplaneringsnämnden. Ett telefonsamtal gjordes för att få klarhet i saken, och stadsplaneringschefen sade omedelbart att han skulle komma ner och själv ta hand om saken. ”Eftersom det kommer att bli mycket invändningar från allmänheten”, sade han, ”så ställer jag upp och representerar Sällskapet Vakttornet inför Board of Estimate.”

Vi blev naturligtvis mycket glada över hans erbjudande. Tillvägagångssättet inför Board of Estimate är sådant att om det finns några invändningar som först måste höras, så skjuts målet upp till eftermiddagen, men om det inte finns några, så fattar man omedelbart beslut i målet. Vårt mål kom upp tidigt på morgonen, och stadsplaneringschefen reste sig och sade till borgmästaren: ”Jag skulle vilja tala å Sällskapet Vakttornets vägnar.”

”Ni vet att det inte är vårt tillvägagångssätt att tillåta diskussioner, när målet först ropas upp [diskussionerna skjuts vanligen upp till eftermiddagen]”, svarade borgmästaren. ”Men jag vet att ni är mycket upptagen, så jag skall göra ett undantag och bevilja er begäran.” Stadsplaneringschefen började presentera vårt mål, och Board of Estimate röstade enhälligt ja till vår begäran. När vi lämnade hörsalen kom motståndarnas advokat springande i entrén och skrek: ”Jag har en timmas invändningar mot detta mål.” Men han kom för sent! Vi passerade bara och tackade Jehova för segern.

Jag måste säga att det har varit en mycket givande och privilegierad uppgift att under årens lopp få representera Sällskapet i dessa affärer. Och det har också varit en mycket stor glädje att få bevittna den oerhört stora ökningen av det världsvida predikoarbetet, som har gjort det nödvändigt att köpa alla dessa byggnader. Något som blev till stor hjälp för mig, när det gällde att kunna sköta alla dessa affärer, var att jag den 1 januari 1977 gjordes till vicepresident för Watchtower Bible and Tract Society of New York, Inc.

Lycklig i Beteltjänsten

Sedan jag kom till Betel år 1939 har Betelfamiljen vuxit från omkring 185 medlemmar till över 2.800 fasta medlemmar i Brooklyn och till över 900 vid Watchtower Farms! Jag har ofta fått frågan: ”Vad har hjälpt dig att stanna kvar vid Betel i dessa 50 år?” Mitt svar har alltid varit: ”Jag har aldrig tänkt på något annat än på Beteltjänst.”

I den ansökan om Beteltjänst som jag fyllde i och undertecknade frågades det också: ”Samtycker du till att stanna vid Betel, tills Herren tar bort dig?” Han har inte tagit bort mig, så jag är fortfarande här och gläder mig åt tjänst för Jehova. Ända sedan den dag då jag överlämnade mig har jag varit fast besluten att göra heltidstjänsten till min livsuppgift.

Under mina tidiga år vid Betel var det inte tillåtet att gifta sig och få stanna kvar vid Betel. Likt många andra nöjde jag mig därför med att vara ogift och att tjäna vid Betel. Men när policyn för Betelfamiljen ändrades och tillät giftermål, så gifte jag mig den 7 april 1956 med Helen Lapshanski, som hade kommit till Betel år 1951. Vi har satt stort värde på det goda kamratskap vi har kunnat ge varandra.

Tidigt i vårt äktenskap fick Helen multipel skleros, och på senare år har hennes tillstånd försämrats. Men med hjälp av en gåstol och en batteridriven vagn kan hon ta sig fram bra. Hon har fortsatt att bevara en underbar och glad anda och tar varje dag del i arbetet vid Betel. Hon tjänar nu på Betelkontoret.

Under vår uppväxt stod min syster Jean och jag varandra mycket nära och gjorde saker och ting tillsammans. Hon var därför alltid besluten att följa mig, och år 1943 blev hon också inbjuden att komma till Betel. År 1952 gifte hon sig med Russell Mock, och de tjänar båda här sida vid sida med oss som medlemmar av Betelfamiljen.

Jag är fullt och fast övertygad om att på den här sidan av det kommande jordiska paradiset är Betel den bästa platsen på jorden att vara på, och jag har aldrig en sekund ångrat att jag gjorde heltidstjänsten till min livsuppgift. Vilken glädje har det inte varit att få bevittna och att få ha haft en andel i Jehovas jordiska organisations stora tillväxt! Med Jehovas hjälp är jag fast besluten att fortsätta att göra Betel till mitt hem och att helhjärtat ägna mig åt att främja Rikets intressen.

[Infälld text på sidan 30]

”Jag är fullt och fast övertygad om att på den här sidan av det kommande jordiska paradiset är Betel den bästa platsen på jorden att vara på”

[Bilder på sidorna 24, 25]

Ovan: Fastigheten vid 360 Furman Street, som köptes år 1983

Under: Fastigheten vid Columbia Heights som vi år 1969 köpte av Squibbs farmaceutiska bolag

Till vänster: Den som i första hand hjälpte och övade mig var broder Knorr

Under: År 1986 hade vi sex tryckeribyggnader förenade genom broar över gatan

[Bild på sidan 27]

Tryckeriet efter det att det utvidgades år 1949

[Bild på sidan 30]

Vår bröllopsdag