Min beslutsamhet hjälpte mig att lyckas

Berättat av Joseph A. Oakley

VILKEN glädje det var att få höra till de 123.707 närvarande vid Jehovas vittnens internationella konvent på Yankee Stadium i New York år 1950! Och vilket privilegium det var att därefter få delta i den 16:e klassen av missionärsskolan Gilead i nordvästra delen av staten New York!

Efter utexamineringen blev jag och en grupp andra australier förordnade att tjäna som missionärer i det avlägsna Pakistan. Vi kom dit sommaren 1951. I synnerhet detta första år förde med sig svåra prövningar.

En av dessa var den torra och dammiga hettan, som skilde sig så totalt från Australiens svalka i södra Victoria och Tasmanien, där jag hade bott. De flesta av oss nykomlingar drabbades också av tyfus, gulsot och andra långvariga sjukdomar. En av våra unga klasskamrater dog under detta första år.

En annan prövning var fattigdomen och de helt annorlunda levnadsförhållandena. Kort efter min ankomst blev jag förordnad att tjäna som resande tillsyningsman, vilket gjorde att jag ensam måste företa långa tågresor och ibland fick tillbringa natten på järnvägsperronger.

Ytterligare en prövning var bristen på gensvar till vårt budskap om Riket hos den övervägande muslimska befolkningen. Det var också en verklig utmaning att försöka förklara detta budskap på urdu, ett nytt, svårt språk.

Det skulle ha varit lätt att ge upp och åka hem. Det krävdes fast beslutsamhet för att stanna. Jag är glad att mina tidigare erfarenheter i livet hjälpte mig att framgångsrikt ta itu med dessa prövningar.

Erfarenheter som kom att forma mitt liv

Jag växte upp på en lantgård omkring 18 kilometer utanför Geelong, en kuststad i staten Victoria i Australien. När jag besökte staden en aprildag år 1935, började en äldre dam vid namn Hudson samtala med mig och uppmanade mig enträget att komma och lyssna på ett bibliskt föredrag. Jag kände mig illa till mods hela veckan, därför att jag hade lovat denna förtjusande, uppriktiga och påtagligt hängivna gamla dam att jag skulle komma. Jag ville egentligen inte gå, men jag hade inte hjärta att göra henne besviken.

När tiden var inne höll jag därför mitt löfte, trots vissa betänkligheter, och gick på föredraget. Till min förvåning tyckte jag så mycket om mötet att jag började gå dit regelbundet. Det jag lärde mig där övertygade mig om att jag hade funnit sanningen, och jag blev döpt vid en sammankomst som hölls i Geelong samma år.

Några månader senare gick två nitiska pionjärflickor mer än en och en halv kilometer över en upplöjd åker för att besöka vår gård. Det som gjorde intryck på mig var deras tro och nitälskan. Jag minns att jag frågade dem var de skulle övernatta, eftersom de nämnde att de var på väg till ett nytt distrikt i den lilla staden Bacchus Marsh nära sex mil därifrån.

”Vi vet inte än, men vi hittar nog något ställe före kvällen”, svarade de. ”Om inte, sätter vi upp vårt tält.”

Klockan var redan över fyra på eftermiddagen, och dagarna var korta och kalla. Jag tänkte för mig själv: ”Detta är verklig pionjäranda!” Jag började också tänka: ”Vad gör jag egentligen här på gården, många kilometer från andra människor? Vad är det som hindrar mig från att bli pionjärförkunnare, liksom dessa unga kvinnor? Jag är också ung och frisk. Om de klarar det, varför skulle då inte jag göra det?” Jag beslöt redan då att jag också skulle bli pionjär inom kort.

Fast besluten att hålla fast vid min föresats

Min far satte sig bestämt emot att jag skulle flytta hemifrån och bli heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. Han hade varit söndagsskoleinspektör i omkring 30 år och var avogt inställd till vittnena. Jag hade emellertid fyllt 21 år, och min mor hade egentligen ingenting att invända, när jag lade fram mina planer för henne. Till sist blev det därför bestämt att jag skulle flytta hemifrån den 30 juni 1936.

Min far bad flera framstående affärsmän att avråda mig från denna ”förfärliga verksamhet”, som han kallade det. Dessa män gjorde sitt bästa för att försöka övertala mig att stanna hemma och använde därvid alla tänkbara argument, till exempel: ”Du kommer att dra vanära över familjens religion.” ”Du går med i en okänd och mycket impopulär sammanslutning.” ”Vilken garanti har du för att du kommer att klara dig ekonomiskt?”

Dessa övertalningsförsök — som kanske var välmenta — pågick i flera veckor. Men, egendomligt nog, ju mer de försökte avråda mig, desto fastare blev mitt beslut att sluta mig till pionjärernas led.

Så kom då den 30 juni, en kall och blåsig dag. Jag packade alla mina tillhörigheter på min motorcykel och gav mig av till Melbourne, omkring sex och en halv mil därifrån. Jag hade blivit inbjuden att arbeta tillsammans med en grupp pionjärer där i staden. Ett helt nytt, meningsfullt liv öppnade sig nu för mig, men det fanns också många prövningar.

Beslutsamhet trots motstånd

Det främsta sättet att sprida Rikets budskap på den tiden var med hjälp av högtalarbilar, i vilka man spelade upp bibliska föredrag av Sällskapet Vakttornets president, J. F. Rutherford. I omkring fem år skötte jag ett av dessa fordon, en välutrustad skåpbil, som överallt blev känd som ”den röda plågan”.

Broder Rutherfords djupa, fylliga röst som ekade ur högtalartratten var en ”vällukt” för några få sanningssökare, men för dem som motstod sanningen var den som gift. (Jämför 2 Korintierna 2:14—16.) Ibland kunde det hända att någon riktade en vattenslang mot mig eller kastade sten på bilen.

Det fanns emellertid somliga människor som verkligen tilltalades av broder Rutherfords avslöjande föredrag om den falska religionen. En välsituerad herre beställde till exempel ett exemplar av vart och ett av Rutherfords inspelade tal och av varenda bok som han hade skrivit. Det var nätt och jämnt att jag kunde bära alla grammofonskivor och böcker han hade beställt, när vi skulle besöka honom i hans stora hus. Mannen var mycket glad över dem och skrev på stående fot ut en check på 15 australiska pund (c:a 270 kronor). Det var den största placering jag någonsin gjort!

År 1938 skulle broder Rutherford besöka Australien och hålla ett bibliskt föredrag i stadshuset i Sydney. Tillsammans med några andra for jag runt på Sydneys gator med en högtalarbil och annonserade det kommande besöket på olika platser. ”Den röda plågan” var speciellt utrustad för det sex veckor långa besöket med stora plakat på båda sidor av bilen. Detta ”blixtanfall” väckte en hel del motstånd.

På grund av starka påtryckningar från religiöst håll annullerades bokningen av stadshuset i Sydney. Mitt uppdrag blev nu att med hjälp av högtalarbilen skaffa namnunderskrifter till en protestskrivelse. Vi besökte stora grupper av arbetare under deras matraster och lyckades, trots motstånd på många platser, skaffa hundratals underskrifter till stöd för yttrandefriheten. Sammanlagt anskaffades tiotusentals underskrifter över hela landet. Men trots att denna omfattande protestskrivelse inlämnades till stadsfullmäktige i Sydney, vägrade man ändå att låta oss använda stadshuset.

Men som så ofta händer visade sig detta bli till fördel för Jehovas folk. I stället hyrdes Sydneys idrottsplats, och tack vare den stora publicitet som motståndarna hade skapat kom närvaroantalet vid broder Rutherfords tal att uppgå till omkring 12.000, enligt polisens beräkningar. Eftersom stadshuset rymde endast omkring 5.000 personer, blev följden av motståndet att mer än dubbelt så många människor fick höra hans tal.

Beslutsamhet under förbudstiden

I och med andra världskrigets utbrott år 1939 blev motståndet allt starkare, och i januari 1941 blev Jehovas vittnens verksamhet förbjuden i hela Australien. Jag var då pionjär i Melbourne och bodde vid Sällskapets litteraturdepå.

En dag ställdes depåtjänaren Jack Jones och jag ansikte mot ansikte med sex bastanta säkerhetspoliser som hade kommit dit. Jag fick bara fem minuter på mig att lämna mitt rum på övre våningen. Har du någonsin försökt packa alla dina tillhörigheter på fem minuter? Jag var inte färdig på långa vägar, när poliserna stegade in i rummet och bryskt kastade ut resten av mina kläder och tillhörigheter genom fönstret.

Förbudet satte emellertid inte stopp för vår verksamhet. Vi fortsatte att predika från hus till hus med enbart bibeln och höll regelbundet möten i Melbourne. År 1942, under förbudets andra år, kallades jag till Sydney igen, denna gång för att hjälpa till att organisera arbetet i Jehovas vittnens sju församlingar där i staden.

Betelhemmet i Sydney ockuperades på den tiden av Australiska statsförbundets representanter. Från ett stort tvåvåningshus bara några kvarter längre bort planerade vi all organisatorisk verksamhet. Mitt uppdrag var att besöka var och en av Sydneys församlingar och med hjälp av en motorcykel med sidovagn leverera dispositioner till möten och annat som var nödvändigt för att församlingarna skulle kunna gå framåt och vara väl organiserade.

Förordnad att tjäna på Tasmanien

När förbudet upphävdes i juni 1943, fick jag i uppgift att hjälpa till med att upprätta en ny litteraturdepå i Melbourne. År 1946 blev jag så förordnad att tjäna som resande tjänare för bröderna (kretstillsyningsman) på den australiska ön Tasmanien. Geografiskt sett är Tasmanien en vacker, kuperad ö med många bergstoppar som är snötäckta största delen av året.

När jag tjänade som resande tillsyningsman, fanns det bara sju församlingar och några isolerade grupper på hela ön. Mellan besöken i församlingarna arbetade jag som pionjär i den lilla staden Mole Creek. Under kriget hade våldsamt motstånd mot vittnena brutit ut på denna plats. Men vid det här laget hade det bedarrat, och ett antal människor som jag placerade litteratur hos blev så småningom överlämnade vittnen.

Det var år 1950, medan jag tjänade på Tasmanien, som jag blev inbjuden till Gileadskolans 16:e klass. Efter att ha utexaminerats blev jag, som tidigare nämnts, förordnad att tjäna i Pakistan.

Äktenskap och familj

När jag hade varit i Pakistan i sex år, gifte jag mig med Edna Marsh, som hade tjänat som missionär i Japan. Edna förenade sig med mig, och tillsammans öppnade vi ett nytt missionärshem i Quetta i Pakistans bergstrakter. Vi tillbringade två år i Quetta, men när vårt första barn var på väg beslöt vi oss för att återvända till Australien. Vad väntade oss nu?

Det var aldrig någon tvekan om var vi skulle slå oss ner med vår familj. Jag hade lovat att komma tillbaka till Tasmanien om jag någonsin skulle återvända från missionärstjänsten. Men vi hade praktiskt taget inte ett öre, och det var inte lätt för en 45-åring att få arbete. Men vi beslöt oss för att inte låta förvärvsarbete hålla oss borta från församlingens möten och tjänsten på fältet.

Med våra andliga bröders kärleksfulla hjälp kunde jag starta en egen fönsterputsningsfirma. Under mer än 20 år missade jag aldrig ett möte eller försummade tjänsten på fältet på grund av mitt förvärvsarbete, även om det ibland krävdes beslutsamhet för att kunna stå emot erbjudanden om arbete och extraförtjänster. På det sättet kunde vi uppfostra våra två barn på sanningens väg och regelbundet delta i alla grenar av Rikets verk.

Våra barn är nu vuxna och är inte längre beroende av oss. Båda två är fasta i sanningen. Vår dotter var pionjär i flera år innan hon gifte sig, och vår son och hans hustru skall nu börja tjäna där behovet av pionjärer är större.

Ett rikt och givande liv

Nyligen fick vi besök av en gammal vän, som var den första som tog ståndpunkt för sanningen i staden Quetta i Pakistan. Efter ett möte i Launcestonförsamlingen här på Tasmanien berättade hon för församlingen att hon vid två olika tillfällen när jag kom på besök hade uppmanat sin tjänare att säga att hon inte var hemma. Men när jag längre fram träffade henne i trädgården och hon inte kunde komma undan, började hon ställa frågor och tackade så småningom ja till ett bibelstudium. Hon berättade hur tacksam hon var för att jag hade visat beslutsamhet genom att härda ut på mitt svåra missionärsdistrikt där i Pakistan.

Vid en sammankomst i Sydney några år tidigare kom en ung kvinna springande mot mig och omfamnade mig med stor entusiasm. Förvånad försökte jag säga att hon nog hade misstagit sig. ”Nej”, svarade hon, ”är inte du Joe Oakley? Du och Alex Miller studerade med vår familj i Lahore i Pakistan, och nu är min mor och min syster och jag i sanningen och bor här i Sydney.”

Erfarenheter som dessa har i sanning bidragit till min tillfredsställelse över att ha haft hel och full del i att förkunna Rikets budskap. Visst är det underbart att se hur Gud har välsignat detta verk! När jag började tjäna här på Tasmanien år 1946, fanns det nio förkunnare av Riket i hela staden Launceston. Nu finns det tre församlingar med mer än 90 förkunnare vardera.

Med tanke på alla de tillfredsställande erfarenheter som jag upplevt under mina drygt 50 år av kristen tjänst tvekar jag inte att säga att det är min beslutsamhet som har hjälpt mig att lyckas.

[Bild på sidan 24]

Högtalarbil som användes för att förkunna Rikets budskap i Sydney

[Bild på sidan 25]

Joe Oakley tillsammans med den lilla församlingen i Quetta i Pakistan, då en ny Rikets sal togs i bruk den 15 december 1955