Tasmanien — liten ö med säregen historia

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN

”EFTERSOM detta land är det första land vi träffat på i Söderhavet och eftersom ingen europeisk nation har kännedom om det, tilldelar vi det namnet Anthoony van Diemenslandt för att hedra minnet av vår ärade generalguvernör.” Så skrev holländaren Abel Tasman den 25 november 1642, dagen efter det att han hade siktat ön Tasmanien, den näst äldsta australiska delstaten.a Tasman såg inga människor, men han såg faktiskt röken från eldar långt borta och inskärningar med en och en halv meters mellanrum i stammen på träd i närheten. Vilka det än kan ha varit som gjort de här inskärningarna, skrev han, så måste de antingen ha haft en ovanlig metod att klättra eller också vara jättar! Men inskärningarna var faktiskt gjorda för att underlätta klättring.

Därefter försvann Van Diemens land från havsforskarnas resedagböcker ända tills fransmannen Marion du Fresne och engelsmannen Tobias Furneaux 130 år senare gjorde ett besök. Kapten James Cook kom dit 1777. Liksom du Fresne fick han kontakt med aboriginerna, öns unika befolkning. Men hans besök blev början till en tragedi. John West säger i The History of Tasmania: ”Vissa nationer betraktade ... [Cook] som den som banade väg för civilisationen och religionen, men för denna ras [aboriginerna] blev han en dödens budbärare.” Vad var det som ledde till denna tragiska utgång?

Tasmanien blir ett ”fängelse för hela imperiet”

Deportation eller förvisning var en form av straff som britterna använde, och Tasmanien blev en av Storbritanniens straffkolonier. Omkring 67.500 män, kvinnor och rentav barn — en del inte äldre än sju år — landsförvisades från England till Tasmanien under åren 1803 till 1852 för brott som skiftade alltifrån stöld av bönböcker till våldtäkt. De flesta straffångarna arbetade emellertid för nybyggare eller på statliga projekt. The Australian Encyclopaedia uppger att ”mindre än tio procent hamnade i någon straffkoloni, och många som gjorde det stannade där bara en kort tid”. Port Arthur på Tasmanhalvön var den viktigaste straffkolonin, men de värsta råskinnen skickades vidare till Macquarie Harbour, en plats som alltid skall bli ihågkommen som ”helgad åt tortyrens skyddsande”. Det smala hamninloppet vederfors den olycksbådande beteckningen ”helvetesporten”.

Doktor Rudolph Brasch förklarar en annan viktig sida av den blivande kolonin i boken This Is Australia, nämligen dess andlighet eller, rättare sagt, brist på andlighet. Han skriver: ”Religionen försummades och ignorerades från början i Australien [Tasmanien inbegripet, naturligtvis]. På sin höjd utnyttjades den av etablissemanget, som missbrukade den för egen fördels skull. Kolonin grundlades utan någon religiös ceremoni, och vad som sägs ha varit den första gudstjänsten på australisk jord förefaller vara en efterhandskonstruktion.” De första engelska kolonisterna i Nordamerika byggde kyrkor, men, heter det i The History of Tasmania, ”de tidigaste nybyggarna i den södra världsdelen brände ner sin första kyrka för att slippa genomlida de långtråkiga gudstjänsterna”.

Den redan tvivelaktiga moralen fördärvades ytterligare genom den rikliga tillgången på rom. För civilister likaväl som för soldater var rom ”den säkra vägen till rikedom”, säger historikern John West.

Däremot var det ibland knappt om mat. Nybyggare och frigivna straffångar dödade under sådana tider med skjutvapen samma villebråd som aboriginerna jagade med spjut. Man kan lätt förstå att relationerna till slut blir så spända att en explosiv situation uppstår. Lägg därtill de vitas rashögfärd, den rikliga tillgången på rom och oförenliga kulturella skillnader. Européerna stakar ut gränser och sätter upp stängsel; aboriginerna jagar och samlar in på nomaders sätt. Det enda som behövs är den tändande gnistan.

Ett folk försvinner

Den tändande gnistan kom i maj 1804. En polisstyrka ledd av löjtnant Moore öppnade utan anledning eld mot ett stort jaktlag bestående av infödda män, kvinnor och barn och dödade och sårade många av dem. ”Det svarta kriget” — spjut och stenar mot kulor — hade börjat.

Många européer ryggade tillbaka inför slakten på aboriginerna. Guvernören, sir George Arthur, var så bekymrad att han uttryckte sin villighet att gå nästan hur långt som helst för att ”gottgöra de oförrätter som regeringsmakten mot sin vilja åsamkat aboriginerna”. Han tog därför initiativet till ett program som gick ut på att ”samla ihop” och ”civilisera” dem. En kampanj sattes i gång under namnet ”svarta linjen”. Omkring 2.000 soldater, nybyggare och straffångar ryckte fram genom bushen i ett försök att fånga in aboriginerna och föra dem i säkerhet till ett annat ställe. Men operationen misslyckades ömkligen. Man fick tag i en kvinna och en pojke. En framträdande metodist, George A. Robinson, gick därefter i spetsen för en taktik som var mera försonlig, och det fungerade. Aboriginerna litade på honom och godtog hans erbjudande att de skulle få slå sig ner på Flinders Island norr om Tasmanien.

Marjorie Barnard uttalar sig i sin bok A History of Australia om Robinsons insats: ”Hans fina erbjudande kan faktiskt i viss mening liknas vid en judasgärning, även om han troligen inte själv var medveten om detta. De olyckliga infödingarna blev isolerade på Flinders Island i Bass’ sund med Robinson som övervakare. De tynade bort och dog.” När kulor och krut hade gjort sitt, tog den påtvingade förändringen i fråga om kost och livsföring över och gjorde resten. En källa uppger att ”den sista fullblodstasmaniern, Fanny Cochrane Smith, dog år 1905 i Hobart”. Källorna är emellertid inte enstämmiga. En del menar att det var Truganini, en kvinna som dog i Hobart år 1876, och andra säger att det var en kvinna som dog på Kangaroo Island år 1888. I dag lever och frodas blandrasiga avkomlingar av de tasmanska aboriginerna. Utrotningen av fullblodsaboriginerna har med rätta kallats ”den tasmanska statens största tragedi” och fogar ännu ett olyckligt öde till den tröstlösa och ständigt växande raden av mänskliga orättvisor. Den bekräftar också den bibliska sanningen att ”människa har haft makt över människa till hennes skada”. — Predikaren 8:9.

Vad som slår en besökare i dag

Det var en svår prövning för den vackra ön. I dag skulle man inte veta någonting om tragedin, om man inte besökte museer, bibliotek eller fängelseruiner. Tasmanien ligger på ungefär samma avstånd söder om ekvatorn som Rom, Sapporo och Boston ligger norr om den. På samma sätt som Tasmaniens historia kännetecknas dess geografi av skarpa kontraster, fastän ingen plats på ön ligger mer än 11,5 mil från havet.

Av Tasmaniens hela yta är 44 procent skog och 21 procent nationalpark. En sådan fördelning förekommer sällan annars! ”Västra Tasmaniens naturskyddsområde [klassat som ”världsarv”] är ett av de sista stora ofördärvade tempererade vildmarksområdena i världen”, heter det i The Little Tassie Fact Book. Sjöar fulla av regn- och smältvatten, floder och vattenfall — där det vimlar av forell — ger vatten och näring åt skogar av gummieuforbia, eukalyptus, myrten, svartvedsakacia, sassafrasträd, Eucryphia lucida, Phyllocladus trichomanoides och Dacrydium Franklinii, bara för att nämna några få. Det är inte att undra på att de fantastiska vyer som man får uppleva på västra centralplatåns högslätter med dess ofta snöklädda toppar gör att naturälskare kommer tillbaka gång på gång.

Men att området nu skyddas såsom ”världsarv” har inte skett utan strid. Och fortfarande måste miljövårdarna föra en seg kamp mot dem som företräder gruvdrift, pappersindustri och vattenkraft. Månlandskapet i och omkring gruvorten Queenstown är en stark påminnelse om vilka följder en kortsynt exploatering av naturens resurser kan få.

Djur som är inhemska på Tasmanien har också farit illa — i synnerhet pungvargen, ett gulbrunt, hundliknande pungdjur. Mörka ränder tvärs över ryggen och bakdelen förskaffade den också namnet ”tasmansk tiger”. Denna smärta och skygga köttätare fick olyckligtvis smak på får och fjäderfä. Det sattes skottpengar på den, och år 1936 var den utrotad.

Pungdjävulen, ett annat unikt tasmanskt pungdjur, är långt ifrån utrotad. Denne muskelstarke asätare, som väger mellan 6 och 8 kilo, kan med sina kraftiga käkar och tänder förtära hela kroppen av en död känguru med ben och allt.

Tasmanien är också välkänt som hemvist för den kortstjärtade gråliran. Sedan den flugit ut från Tasmanhavet färdas den praktiskt taget runt hela Stilla oceanen men återvänder varje år till samma sandhåla, en bedrift som man sannerligen måste ge dess Formgivare och Skapare äran för.

I närheten av detta lirans nattliga tillhåll har en annan fågel sitt rede, en som kan ”flyga” under vattnet, nämligen det älskliga, ett kilo tunga kortnäbbade pälsknyte som kallas dvärgpingvin. Denna den minsta av alla pingviner är också den högljuddaste! När den gör sina uppvisningar kan intensiteten i rösten och kroppsrörelserna variera, och ibland når den kokpunkten. När känslorna kommer i svallning kan ett par rentav framföra en duett för att bekräfta sin tillgivenhet för varandra. Sorgligt nog dör många pingviner när de fastnar i fiskares garn, när de får i sig plastföremål i tro att det är mat, efter att ha skadats av oljeutsläpp eller genom att attackeras av hundar eller förvildade katter.

Där man kan finna lugn och stillhet

Står man på centralplatåns rand och blickar mot norr eller öster, möter man Tasmaniens mera civiliserade ansikte: åkrar med chokladbrun mylla, slingrande floder och bäckar, alléer och smaragdgröna betesmarker med får och kreatur utspridda överallt. I norr, nära staden Lilydale, blommar lavendelodlingarna för fullt under januari och där omkring. Med sin ljuslila pastellfärg och förföriska doft bidrar de till den lantliga mosaiken.

På båda sidor om floden Derwent och inte långt från de äppelodlingar som förskaffade Tasmanien namnet Äppelön ligger huvudstaden, Hobart, med sina omkring 182.000 invånare. Över staden höjer sig det mäktiga Mount Wellington till en höjd av 1.270 meter. När vädret är klart erbjuder denna ofta snötäckta vaktpost från sin upphöjda position en strålande utsikt mot staden vid dess fot. Hobart har verkligen kommit mycket långt sedan 1803, då löjtnant John Bowen och hans 49-mannasällskap, däribland 35 straffångar, först steg i land vid Risdonviken. Ja, segelfartyg och knarrande trävirke hör till det förflutna, men en gång om året ger den hårda kappseglingen mellan Sydney och Hobart en antydan om den gamla tiden. Strömlinjeformade skrov med spinnakrar i granna färger spurtar då förbi hurrande folkmassor rakt in i Hobarts hjärta.

Från ett land av förföljelse till ett andligt paradis

Geoffrey Butterworth, en av de 2.447 närvarande vid Jehovas vittnens områdessammankomst ”Gudsfruktan” år 1994 i Launceston, tänker tillbaka på flydda tider: ”Jag kommer ihåg när det inte fanns mer än 40 vittnen på hela Tasmanien.” Nu finns det cirka 26 församlingar och 23 Rikets salar.

”Men den gamla goda tiden var inte alltid så god”, tillägger han. ”En gång 1938, till exempel, gick Tom Kitto, Rod McVilly och jag och annonserade det offentliga bibliska föredraget ’Se fakta i ögonen’ med sandwichplakat. Det var en svidande vidräkning med den falska religionen som skulle sändas från London via en sammankoppling av radiostationer. När jag skulle gå över till mina kamrater, höll ett gäng ungdomar just på att trakassera dem. Och polisen stod bara och tittade på! Jag rusade i väg för att hjälpa dem och fick omedelbart en omgång stryk. Men en man högg tag baktill i min skjorta och släpade i väg mig. I stället för att klå upp mig vrålade han: ’Låt dem vara i fred!’ Sedan vände han sig till mig och sade lugnt: ’Jag vet hur det är att vara förföljd, gosse! Jag är irländare.’”

Jehova har välsignat dessa tidiga pionjärer, för i dag har de goda nyheterna om Guds kungarike nått alla delar av ön med dess 452.000 invånare. Många avkomlingar av de första straffångarna liksom av aboriginerna ser fram emot att få hälsa alla dem välkomna tillbaka till en renad jord — både svarta och vita — som fick dö så orättvist på den gamla grymma tiden. Bibeln utlovar ju ”en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. (Apostlagärningarna 24:15) Denna omsvängning i förhållandena kommer att bli så grundlig att ”de förra tingen” inte kommer att bli ihågkomna. — Jesaja 65:17.

[Fotnoter]

[Kartor/Bilder på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

Överst: Cradle Mountain och Lake Dove

Ovan till höger: Pungdjävul

Till höger: Regnskog på sydvästra Tasmanien

Australien

TASMANIEN

[Bildkälla]

Pungdjävul och karta över Tasmanien: Department of Tourism, Sport and Recreation – Tasmania; karta över Australien: Mountain High Maps® Copyright © 1995 Digital Wisdom, Inc.