Varför vara öppen för nya idéer?
NÄR dimridån så småningom lättade, kunde den amerikanske kommendören Matthew C. Perry betrakta berget Fuji från däcket på sitt flaggskepp Susquehanna. Han hade längtat efter att få se Japan, och den 8 juli 1853 hade han äntligen nått fram, efter mer än sju månaders sjöresa. Kommendören hade studerat alla tillgängliga rapporter om landet. Varför? Därför att han hoppades kunna öppna detta rike, som levde i ”självvald isolering”, för kontakter med omvärlden.
Ja, Japan levde verkligen i självvald isolering! Mer än 200 år tidigare hade landet skurit av handels- och kulturutbytet med alla länder utom Kina, Korea och Holland. Därefter hade nationen självbelåtet slagit sig till ro. I detta tillstånd liknade den vissa individer i våra dagar som värjer sig mot nya idéer och vägrar att lyssna till uppfattningar som skiljer sig från deras egna. Detta kan på sätt och vis vara bekvämt, för nya idéer kan vara oroande, rentav skrämmande. Men är en sådan inställning förnuftig? Låt oss se vad följden blev av Japans isoleringspolitik.
Vad var bakgrunden till Japans isolationism?
Japan isolerade sig inte utan anledning. År 1549 hade den jesuitiske missionären Frans Xavier anlänt till Japan för att sprida sin religion. Inom kort hade den romersk-katolska läran fått en framträdande ställning i landet. De styrande i Japan på den tiden hade tidigare fått bevittna ett religiöst uppror från en buddistisk sekt och fruktade nu att också katolikerna skulle kunna utgöra ett hot. Katolicismen blev därför förbjuden, även om förbudet till en början inte upprätthölls med någon större stränghet.
De styrande hävdade att Japan var ”den gudomliga nationen”, och de hade inte för avsikt att låta en ”kristen” religion hota deras system. Varför var de då inte mera noga med att se till att förbudet mot katolicismen efterlevdes? Därför att de katolska missionärerna kom till Japan med portugisiska handelsfartyg, och de styrande ville inte gå miste om de förtjänster som dessa handelsförbindelser innebar för dem. Deras fruktan för att katolikerna skulle vinna inflytande i Japan kom dock så småningom att väga tyngre än deras önskan att driva handel. De utfärdade därför en rad edikt som innebar skärpt kontroll över utrikeshandeln, emigrationen och de s. k. kirishitans eller ”kristna”.
När den förföljda och hårt ansatta gruppen kirishitans gjorde uppror mot en av landets feodalherrar, var det droppen som kom bägaren att rinna över. Den dåvarande shogunregimen drev ut portugiserna och förbjöd japanerna att resa utomlands. Detta edikt utfärdades år 1639, och i och med det var Japans isolering ett faktum.
De enda västerlänningar som fick fortsätta att driva handel med Japan var holländarna, som förvisades till Deshima — på den tiden en liten ö i Nagasakis hamn. I 200 år gick Japans sparsamma kontakter med den västerländska kulturen genom det senare återbördade Deshima. Direktören för handelsstationen på ön gav årligen ut en s. k. ”holländsk rapport”, varigenom regeringen informerades om vad som hände i världen utanför. Men shogunregimen såg till att ingen annan fick läsa dessa rapporter. Japanerna var därför helt isolerade till dess kommendör Perry knackade på dörren år 1853.
Isoleringen bryts
När Perrys följe av stora svarta fartyg i ett moln av rök ångade in i Edobukten, skrämde de nästan vettet ur traktens fiskare, som trodde att det var vulkaner som kom farande emot dem. Invånarna i Edo (nu Tokyo) greps av panik, och många flydde ur staden med alla sina tillhörigheter. Det blev en sådan folkvandring att regeringen var tvungen att utfärda en officiell bulletin för att lugna folket.
Det var inte bara kommendör Perrys ångfartyg som slog det isolerade folket med häpnad, utan också de gåvor som han hade med sig. De fick till sin stora förvåning se en demonstration av hur meddelanden överfördes mellan två byggnader på telegrafisk väg. Publikationen Narrative of the Expedition of an American Squadron to the China Seas and Japan (Redogörelse för en amerikansk skvadrons expedition till Kinesiska havet och Japan), som sammanställdes under ledning av kommendör Perry, berättar om japanska myndighetspersoner som inte kunde motstå frestelsen att hoppa på ett lilleputtlokomotiv som ”knappt hade plats för ett sexårs barn”. Till och med en ”förnäm mandarin” klängde sig fast vid dess tak ”med sin vida ämbetsdräkt fladdrande för vinden”.
Dörren till Japan öppnades till sist på vid gavel genom Perrys andra besök påföljande år. Regeringen gav efter för trycket och öppnade landet. Benhårda isolationister som ville bevara Japans avskildhet tog då till terrorism, mördade regeringens främste representant och gick till angrepp mot utlänningar. Vissa isolationistiska furstar öppnade eld mot utländska fartyg. Konflikten ebbade dock så småningom ut, och Tokugawashogunatet fick lämna ifrån sig regeringsmakten till kejsaren.
Vid den tidpunkt då kommendör Perry öppnade dörren till Japan hade nationerna i Väst redan upplevt den industriella revolutionen. På grund av sin isoleringspolitik hade Japan emellertid kommit på efterkälken. De industrialiserade länderna hade tämjt ångkraften. På 1830-talet var ångmaskiner av olika slag i allmänt bruk. Japans isolationistiska politik hade gjort att landet låg långt efter västländerna i fråga om industrialisering. Den första japanska delegationen som besökte Europa blev intensivt medveten om detta. Vid en utställning i London år 1862 var de japanska utställningsföremålen tillverkade av papper och trä och ”tycktes vara hämtade från en antikvitetsaffär”, enligt en förlägen delegat.
Japanska delegationer som besökte Europa och Förenta staterna kände ett starkt behov av att industrialisera sitt land och var ivriga att introducera moderna uppfinningar och idéer. Sextiofyra år efter kommendör Perrys första besök i Japan besökte den siste kvarlevande medlemmen av hans besättning detta land och sade därefter: ”De framsteg Japan gjort på bara dryga sextio år är verkligen häpnadsväckande.”
Vi ser alltså att Japans isoleringspolitik i hög grad hade begränsat landets utvecklingsmöjligheter. Att vara öppen för nya idéer visade sig däremot vara till nytta för nationen på många sätt. I våra dagars Japan pekar emellertid somliga på ett annat problem — en tendens till ”mental isolering” bland vissa individer. Att bekämpa tendensen att tillsluta sinnet för nya idéer är dock en utmaning som inte bara gäller dagens japaner, utan alla människor. Var står du själv när det gäller frågan om ”mental isolering”? Skulle du fara väl av att öppna ditt sinne för nya idéer, liksom Japan gjorde på 1850-talet?