Inblick i nyheterna
”Inte efter vad vi ser”
Nya vetenskapliga undersökningar har bekräftat att svepningen i Turin är en förfalskning från 1300-talet. Men ”katolikerna blev uppmanade att fortsätta att vörda svepningen som en bild av Kristus, som fortfarande kan utföra underverk”, rapporteras det i The New York Times. Turins ärkebiskop, Anastasio Ballestrero, framhöll: ”Jesu Kristi bilds utomordentliga kraft att väcka minnen till liv bör bevaras.”
Vad betyder detta? Det betyder att fastän kyrkan har medgett att den blodfläckade bilden av en mans kropp på svepningen inte är Jesu Kristi bild, bör trogna katoliker likväl fortsätta att betrakta den som om den var Kristi bild och således som någonting heligt. Varför det? Enligt Adam Otterbein, en romersk-katolsk präst som övar tillsyn i Heliga svepningens sällskap, kan sådana reliker som svepningen hjälpa troende att ära den som bilden föreställer.
Det är inte förvånande att svepningen, trots att den saknar äkthet, skulle förbli en kraftfull trossymbol för katolska kyrkan. ”Statyer, målningar och ikoner ... har fått en vördad plats i katolska sedvänjor”, konstateras det i The New York Times.
Finner bruket av sådana bilder i samband med tillbedjan stöd i bibeln? Nej! I Guds ord sägs det klart och tydligt: ”Fly från avgudadyrkan.” (1 Korintierna 10:14; jämför 2 Moseboken 20:4—6.) De kristna tillråds att tillbe Gud ”med ande och sanning”, inte med hjälp av någon bild eller relik. (Johannes 4:24) Mycket passande skrev Paulus att vi som sanna kristna ”vandrar efter vad vi tror, inte efter vad vi ser”. — 2 Korintierna 5:7.
Felaktigt tänkesätt
I överensstämmelse med en uppenbar tendens, som syftar till uppluckring av bibliska normer bland religionsutövare, ”argumenterar ett växande antal teologer i USA för att kristna kyrkor behöver en sexuell revolution”, rapporteras det i Star Tribune. I denna Minnesotatidning citeras synpunkter som utvecklats av sådana framstående personer som John Spong, biskop i Newark för Amerikas episkopalkyrka, och James Nelson, sexualetikexpert vid United Theological Seminary i New Brighton. I tidningen hävdas det att dessa och andra teologer anser att kyrkosamfunden bör ”välsigna homosexuella par i kyrkliga ceremonier, där man erkänner deras utfästelser till varandra i ett kärleksfullt, moraliskt förhållande; ... ge unga trolovade vuxna kyrkans välsignelse, om de lever i ett kärleksfullt, engagerat förhållande, även om de inte är gifta”, och ”samtycka när mogna vuxna är sexuellt verksamma på ansvarsfullt sätt, även om de inte är gifta med varandra”. Varför tror dessa teologer att sådana förändringar behövs? Spong påstår att ”vi ger vårt samtycke till promiskuitet”, om sådana föreningar inte blir välsignade.
Vad Spong och andra emellertid inte inser är att det just är genom att välsigna sådana föreningar som kyrkosamfunden samtycker till sådan ”promiskuitet”. Guds ord är klart och tydligt. ”Varken otuktsmän ... eller äktenskapsbrytare ... eller män som ligger med män ... skall ärva Guds rike.” Kristi efterföljare får inte bara befallningen att ”sluta upp att vara i sällskap” med sådana, utan blir också tillsagda att ”avlägsna den onde mannen” ifrån sig. — 1 Korintierna 5:11, 13; 6:9—11.
Ett allt överskuggande behov
I år har den statistiska redogörelsen för Englands frikyrkoråd visat en ytterligare minskning för dess 15 anslutna samfund. För första gången har medlemsantalet sjunkit under enmiljonstrecket, rapporteras det i Church Times, en anglikansk kyrkotidning i England. Vad beror det på? Även om kyrkosamfunden säger att de ägnar sig åt ”det stora flertalet ... vilkas allt överskuggande behov är försoning”, konstateras det i artikeln att ”frikyrkorna har fortsatt att ägna alltför mycken tid och energi åt ... sällskapliga tillställningar”. Enligt Church Times är det så att ”om det går bakåt för kyrkosamfunden, beror det inte på att deras årliga basarer varit ett misslyckande eller att deras teaterverksamhet inte har fått understöd: det är därför att de inte har tagit sin uppgift att verka för försoning allvarligt nog”.
De religiösa ledarna på Jesu tid tog inte heller sin tjänst på allvar. Jesus kritiserade dem med rätta för att de hade gjort ”Guds ord ogiltigt” genom sin tradition. Han sade att de var skrymtare, som ärade Gud med sina läppar men vars hjärta var långt borta från honom. — Markus 7:6, 7, 13.
Jehova Guds sanna tjänare däremot är trogna mot ”ordets tjänst”. De har tagit Jesu befallning att göra lärjungar på allvar, och de följer apostlarnas exempel, vilka ”fortsatte ... utan uppehåll att i templet och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna om den Smorde”. För de sanna kristna är detta verk av största vikt. — Apostlagärningarna 5:42; 6:4; Matteus 28:19, 20.