Vi har gjort vad vi borde göra
BERÄTTAT AV GEORGE COUCH
Sedan vi hade gått hela förmiddagen i tjänsten från hus till hus, tog min kamrat fram två smörgåsar. När vi hade ätit färdigt tog jag upp en cigarett. ”Hur länge har du varit med i sanningen?” frågade han. ”Mötet i går kväll var det första jag någonsin varit på”, svarade jag.
JAG föddes den 3 mars 1917 på en lantgård ungefär 50 kilometer öster om Pittsburgh i Pennsylvania i USA, nära den lilla staden Avonmore. Där fostrade våra föräldrar upp mina fyra bröder, min syster och mig.
Vi fick inte särskilt mycket religiös fostran. Mina föräldrar hade tidigare gått i kyrkan, men de slutade med det medan vi fortfarande var små. Men vi trodde på Skaparen, och vårt familjeliv följde de grundläggande principer som finns i Bibeln.
Den bästa övning mina föräldrar gav mig var hur man tar på sig och fullgör ansvar. Det var vad livet på en lantgård handlade om. Men vårt liv bestod inte bara av arbete. Vi ägnade oss också åt hälsosamma nöjen — vi spelade basket och baseboll, red och simmade. Det var knappt om pengar på den tiden, men livet på gården var ändå behagligt. I grundskolan gick vi i en skola med bara ett klassrum, och när vi började i gymnasiet fick vi åka in till staden.
En kväll var jag ute och gick i staden tillsammans med en kamrat. En söt flicka kom ut från ett hus för att hälsa på honom. Han presenterade mig för Fern Prugh. Hon bodde lämpligt nog i samma kvarter som skolan. Fern höll ofta på med någon syssla utanför deras hus när jag gick förbi. Det syntes att hon var en flitig arbetare, och det gjorde intryck på mig. Vänskapen och kärleken mellan oss växte, och vi gifte oss i april 1936.
Kontakt med Bibelns sanning
Innan jag föddes bodde i staden en äldre kvinna som på grund av sin religion blev illa behandlad av folk. Min mor besökte henne på lördagarna när hon var inne i staden för att handla. Mor städade och uträttade ärenden åt henne ända till hennes död. Jag tror att Jehova välsignade min mor för att hon var så vänlig mot den här kvinnan som var bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden.
En tid därefter dog min fasters lilla dotter plötsligt. Kyrkan gav inte min faster mycket tröst, men det gjorde en granne som var bibelforskare. Bibelforskaren förklarade för henne vad som händer när någon dör. (Job 14:13–15; Predikaren 9:5, 10) Det var en källa till stor tröst. Min faster talade i sin tur med min mor om uppståndelsehoppet. Det väckte min mors intresse, eftersom hennes föräldrar hade dött medan hon var ung och hon gärna ville få veta vad som händer vid döden. Den erfarenheten har lärt mig vikten av att ta vara på alla tillfällen till informellt vittnande.
På 1930-talet började min mor lyssna på söndagsförmiddagarnas radioutsändningar med tal av Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president. Under de här åren började vittnena också gå från hus till hus där vi bodde. De brukade ställa upp en bärbar grammofon i skuggan under ett träd på vår gård och spela upp broder Rutherfords predikningar. Grammofoninspelningarna och tidskrifterna Vakttornet och Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!) höll min mors intresse vid liv.
Några år senare, 1938, skickades postkort ut till dem som prenumererade på Vakttornet med en inbjudan till ett speciellt möte som skulle hållas i ett privat hem ungefär 25 kilometer från vårt hem. Mor ville gå på mötet, så Fern och jag och två av mina bröder följde med henne. Vi var ungefär tolv närvarande vid mötet, och John Booth och Charles Hessler, två av Jehovas vittnens resande tillsyningsmän, talade till oss. Efter mötet började de förbereda för tjänst på fältet nästa förmiddag. Det var ingen som anmälde sig för att följa med dem, så broder Hessler vände sig till mig och frågade: ”Kan inte du följa med oss?” Jag visste inte riktigt vad det var de tänkte göra, men jag kunde inte se någon anledning till att inte hjälpa dem.
Vi gick från hus till hus till ungefär mitt på dagen, då broder Hessler tog fram två smörgåsar. Vi satte oss på kyrktrappan och började äta. Det var sedan jag tagit fram den där cigaretten som broder Hessler fick veta att jag bara hade varit med vid ett enda möte. Han bjöd in sig själv till kvällsmat hos oss samma dag och bad oss bjuda in våra grannar till ett bibliskt samtal. Efter kvällsmaten ledde han ett bibelstudium med oss och höll ett tal till gruppen på ungefär tio som hade samlats. Han sade att vi borde ha ett bibelstudium varje vecka. Det ville inte våra grannar, men Fern och jag gjorde upp om att ha ett bibelstudium i vårt hem en gång i veckan.
Framsteg i sanningen
Kort därefter var Fern och jag ute i tjänsten på fältet. Vi satt i baksätet i bilen och hade just tänt våra cigaretter, när min bror vände sig till oss och sade: ”Jag har just fått reda på att vittnena inte röker.” Fern kastade genast ut sin cigarett genom fönstret — jag rökte min färdigt. Trots att vi hade tyckt om att röka, rörde vi aldrig mer en cigarett.
Efter vårt dop år 1940 var Fern och jag med vid ett möte där vi studerade en artikel som uppmuntrade till pionjärtjänst, som det kallas när man predikar all sin tid. På vägen hem frågade en broder: ”Varför börjar inte du och Fern som pionjärer? Ni har inget som hindrar er.” Vi kunde inte annat än hålla med, så vi ordnade så att vi kunde ställa oss till förfogande. Jag sade upp mig på mitt arbete, och vi förberedde oss för att börja i pionjärtjänsten.
Vi rådgjorde med Sällskapet Vakttornet om var vi skulle börja som pionjärer, och sedan flyttade vi till Baltimore i Maryland. Där hade man ett hem för pionjärer, och det kostade 10 dollar i månaden för kost och logi. Vi hade lite besparingar som vi trodde skulle räcka gott och väl till Harmageddon. (Uppenbarelseboken 16:14, 16) Vi trodde ju hela tiden att Harmageddon skulle komma vilken dag som helst. Så när vi började i pionjärtjänsten, lämnade vi vårt hem och övergav allt annat.
Vi var pionjärer i Baltimore från 1942 till 1947. Motståndet mot Jehovas vittnens arbete var mycket starkt under de åren. Ibland gjorde vi så att vi inte körde vår egen bil och parkerade den utanför hemmet hos dem vi studerade Bibeln med, utan lät någon annan skjutsa oss och släppa av oss där. På det sättet slapp vi få våra bildäck sönderskurna. Ingen gillar sådant motstånd, men jag kan säga att vi alltid tyckte om tjänsten på fältet. Vi såg faktiskt fram emot att få lite spänning i vårt arbete för Herren.
Vi hade snart gjort slut på våra sparpengar. Däcken på vår bil blev utslitna, och det blev också våra kläder och våra skor. Två, tre gånger blev vi sjuka i långa perioder. Det var inte lätt att fortsätta i tjänsten, men vi hade aldrig en tanke på att sluta. Vi talade aldrig ens om det. Vi drog in på annat i livet, så att vi kunde fortsätta i pionjärtjänsten.
Nya uppgifter
År 1947 åkte vi till sammankomsten i Los Angeles i Kalifornien. Medan vi var där fick min bror William och jag var sitt brev med förordnande att arbeta i resetjänsten för att besöka och hjälpa församlingar. Vi fick ingen särskild övning för det arbetet på den tiden. Vi bara satte i gång. Under de följande sju åren tjänade Fern och jag i staterna Ohio, Michigan, Indiana, Illinois och New York. År 1954 blev vi inbjudna att gå igenom den 24:e klassen i Gileadskolan för missionärer. Medan vi var där drabbades Fern av polio. Lyckligtvis tillfrisknade hon, och vi blev förordnade att arbeta i resetjänsten i staterna New York och Connecticut.
Medan vi tjänade i Stamford i Connecticut, blev vi hembjudna till Nathan H. Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, och hans hustru, Audrey, över ett veckoslut. De bjöd på en härlig middag, biffstek med allt som hör till en sådan. Vi hade blivit bekanta med dem tidigare, och jag kände broder Knorr tillräckligt väl för att förstå att han hade något mer i tankarna än att bara äta och umgås. Senare den kvällen frågade han mig: ”Vad skulle du tycka om att komma till Betel?”
”Jag vet inte riktigt, jag känner inte till så mycket om Betellivet”, svarade jag.
Sedan vi tänkt över saken några veckor, sade vi till broder Knorr att om han ville det, så skulle vi komma. Veckan därpå kom ett brev med besked om att vi skulle inställa oss på Betel den 27 april 1957 — vår 21:a bröllopsdag.
Den första dagen på Betel gav broder Knorr mig klara anvisningar om vad man väntade sig. Han sade till mig: ”Du är inte längre kretstjänare; du är här för att arbeta på Betel. Det är din viktigaste uppgift, och vi vill att du använder din tid och dina krafter till att ta till dig av den övning du får här på Betel. Vi vill att du stannar här.”
Livet på Betel meningsfullt
Min första arbetsuppgift var på tidskriftsavdelningen och postavdelningen. Senare, efter ungefär tre år, blev jag kallad till broder Knorrs kontor. Han berättade då att den egentliga orsaken till att man kallat mig till Betel var att jag skulle arbeta i hemmet. Han gav mycket klara instruktioner: ”Du är här för att ta hand om Betelhemmet.”
Arbetet med att ha hand om Betelhemmet påminde om vad jag hade fått lära mig av mina föräldrar när jag växte upp på gården. Ett Betelhem liknar på många sätt hushållet i en vanlig familj. Det skall tvättas kläder, lagas mat, diskas, bäddas och så vidare. De som arbetar med att sköta hemmet försöker göra Betel till en bra plats att bo på, en plats som man kan kalla sitt hem.
Jag tror att familjer kan lära mycket av hur ett Betelhem fungerar. Vi stiger upp tidigt och börjar dagen med andliga ting genom att varje morgon dryfta en bibeltext. Vi förväntas arbeta hårt och leva ett balanserat men aktivt liv. Betel är inte som något kloster, som några kanske tror. Det välplanerade liv vi lever gör att vi får mycket uträttat. Många har sagt att den övning de fått här har varit till hjälp för dem när de senare i livet fått ta på sig ansvar i en egen familj och i den kristna församlingen.
De unga män och kvinnor som kommer till Betel kan få till uppgift att arbeta med städning, i tvätten eller i tryckeriet. Världen vill kanske få oss att tro att sådant praktiskt arbete är förnedrande och under vår värdighet. Men de unga vid Betel inser snart att sådana arbetsuppgifter är nödvändiga för att vår familj skall vara lycklig och glad och kunna fungera väl.
Världen kan också förespråka tanken att man måste ha ställning och prestige för att vara verkligt lycklig. Det är fel. När vi gör det vi fått i uppgift att göra, gör vi ”vad vi borde göra”, och då får vi Jehovas välsignelse. (Lukas 17:10) Verklig lycka och tillfredsställelse i livet kan vi få bara om vi håller i minnet vad som är syftet med vårt arbete — att göra Jehovas vilja och att främja Rikets intressen. Om man tänker på det, kan man finna glädje och tillfredsställelse i vilken som helst uppgift.
En privilegierad del i utvidgningen
Vid sammankomsten i Cleveland i Ohio år 1942, mer än tio år innan vi kom till Betel, höll broder Knorr ett tal med temat: ”Blir freden varaktig?” Han klargjorde att andra världskriget, som då pågick, skulle ta slut och att det skulle bli en tid av fred som skulle öppna möjligheter för en utökad predikokampanj. År 1943 grundades Gileadskolan för att utbilda missionärer och skolan i teokratisk tjänst för att förbättra brödernas förmåga att tala offentligt. Det anordnades också stora sammankomster. Särskilt minnesvärda under 1950-talet var de som hölls på Yankee Stadium i New York. I samband med sammankomsterna där åren 1950 och 1953 fick jag vara med och organisera den enorma campingplats där tiotusentals bodde under de åtta dagar som var och en av dessa sammankomster varade.
Efter de här sammankomsterna, däribland den största av dem alla, den som hölls år 1958, blev det en stor ökning av antalet förkunnare. Det hade en direkt inverkan på vårt arbete på Betel. Mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet var vi i desperat behov av mer utrymme och ytterligare bostäder till våra medarbetare. För att kunna ta hand om vår växande familj behövde vi fler bostadsrum, kök och matsalar.
Broder Knorr bad broder Max Larson, tryckeritillsyningsmannen, och mig att söka finna en lämplig tomt eller fastighet för utvidgning. År 1957, när jag kom till Betel, bodde vår familj på omkring 500 personer i ett enda stort bostadshus. Men under årens lopp har Sällskapet köpt och renoverat tre stora hotell i närheten — Towers Hotel, Standish Hotel och Bossert Hotel — förutom flera mindre bostadshus. År 1986 köpte Sällskapet fastigheten där Hotel Margaret hade legat och gjorde om den fina byggnaden där till ett hem för ungefär 250 personer. Sedan, i början av 1990-talet, byggdes ett 30 våningar högt bostadshus för att inrymma ytterligare 1.000 medarbetare. Betel i Brooklyn kan nu hysa och bespisa de mer än 3.300 medlemmarna av vår familj.
Vi köpte också en tomt i Wallkill i staten New York, omkring 160 kilometer från Betel i Brooklyn. Mot slutet av 1960-talet och ett antal år framåt byggdes bostäder och ett stort tryckeri där. Nu bor och arbetar omkring 1.200 medlemmar av vår Betelfamilj där. År 1980 började vi söka efter ett markområde som skulle ha en yta på omkring 250 hektar, ligga närmare staden New York och ha goda landsvägsförbindelser. Fastighetsmäklaren skrattade och sade: ”Var skall ni kunna finna något sådant? Det går bara inte.” Men nästa förmiddag ringde han upp oss igen och sade: ”Jag har hittat ert markområde.” I dag är det känt som Vakttornets undervisningscentrum vid Patterson i staten New York. Där bedrivs undervisning, och en Betelfamilj på mer än 1.300 tjänar nu där.
Lärdomar jag fått
Jag har lärt mig att en god tillsyningsman är en som kan tillägna sig värdefull kunskap från andra. De flesta idéer som jag som tillsyningsman för Betelhemmet haft privilegiet att genomföra har kommit från andra.
När jag kom till Betel var många gamla, som jag är nu. De flesta är nu borta. Vilka ersätter dem som blir gamla och dör? Det är inte alltid de som har de största förmågorna. Det är de som är på plats och troget utför sitt arbete, de som ställer sig till förfogande.
En annan viktig sak att komma ihåg är värdet av en god hustru. Min kära hustru Ferns stöd har varit till stor hjälp för mig att fullgöra mina teokratiska uppgifter. Äkta män har ansvaret att se till att deras hustrur trivs med sin uppgift. Jag försöker planera in något som Fern och jag tycker om att göra. Det behöver inte vara något dyrt, bara något som ger lite omväxling. Det är en äkta mans skyldighet att göra saker och ting som gör hustrun lycklig. Tiden tillsammans är dyrbar och försvinner fort, så han måste ta väl vara på den.
Jag är glad över att få leva i de sista dagarna som Jesus talade om. Det här är den mest fantastiska tiden i hela människans historia. Vi kan iaktta och med vår tros ögon se hur Herren bygger upp sin organisation i förberedelse för den utlovade nya världens ankomst. När jag ser tillbaka på mitt liv i Jehovas tjänst, kan jag se att det är han som leder organisationen — inte människor. Vi är bara hans tjänare. Som sådana måste vi hela tiden vända oss till honom för att få vägledning. När han visar oss vad vi skall göra, skall vi bara ge oss i kast med det och göra det tillsammans.
Ge av dig själv till nytta för organisationen, och du kan vara säker på att du får ett rikt och lyckligt liv. Vad du än gör — vare sig det är som pionjär, kretstillsyningsman, förkunnare i en församling, betelit eller missionär — följ de anvisningar som getts och sätt värde på din uppgift. Gör ditt bästa för att finna glädje i varje uppgift och varje dag av arbete i Jehovas tjänst. Du kommer att bli trött och ibland kanske också utarbetad eller modfälld. Det är då du måste påminna dig varför du överlämnade ditt liv åt Jehova. Det var för att göra hans vilja, inte din egen.
Det har inte varit en enda dag då jag har kommit till arbetet och inte tyckt om det jag gjorde. Varför? Därför att när vi av hela vår själ tjänar Jehova, ger det oss tillfredsställelsen att veta att vi har gjort vad vi borde göra.
[Bild på sidan 19]
Tidskriftsavdelningen
[Bild på sidan 19]
Campingplatsen, 1950
[Bild på sidan 19]
Som pionjär i Baltimore, 1946
[Bild på sidan 19]
Fern och jag på campingplatsen, 1950
[Bild på sidan 22]
Audrey och Nathan Knorr och vi
[Bild på sidan 23]
Vakttornets undervisningscentrum vid Patterson i staten New York
[Bild på sidan 24]
Fern och jag i dag