Jag har sett tillväxten i södra Afrika
Berättat av Robert Albert McLuckie
PREDIKANDET om Riket fortsätter på ett storslaget sätt i Sydafrika. I slutet av 1920-talet deltog ett hundratal personer i predikotjänsten, men nu är det omkring 45.000 som förkunnar de goda nyheterna i Sydafrika. Och ytterligare omkring 150.000 predikar i andra länder där vårt sydafrikanska avdelningskontor tidigare övade tillsyn.
Jag har haft glädjen att få se denna fantastiska tillväxt i södra Afrika under de 60 senaste åren! Låt mig helt kort få berätta om den och om hur jag och min familj haft privilegiet att ha del i den.
Det började med tragedi
Den 22 juni 1927 dog min älskade hustru Edna och lämnade efter sig vår treåriga dotter Lyall och vår tvåårige son Donovan. Själv var jag endast 26 år. Hennes död försatte mig i ett tillstånd av sorg och total förvirring. Var fanns hon? Eftersom jag inte trodde att hon befann sig i helvetet, fick jag en viss tröst i att på nätterna drömma om att hon fanns i himmelen.
I juli det året gav lille Donovan mig en traktat som var adresserad till någon annan men som på något sätt hade kommit in bland vår post. Den innehöll ett föredrag av Joseph Rutherford, Sällskapet Vakttornets andre president. Innehållet intresserade mig så mycket att jag utan dröjsmål beställde alla de uppräknade publikationerna. Föga insåg jag då att det skulle förändra mitt liv.
Bland broschyrerna föll min blick på en som hette Helvetet — Vad är det? Vilka äro där? Kunna de komma ut? Jag blev utom mig av iver när jag fick se den broschyren! Efter endast två eller tre sidor skrattade jag faktiskt av glädje.
Eftersom jag var angelägen om att dela med mig av det jag hade lärt mig, skrev jag till eller talade med mina föräldrar och andra familjemedlemmar. Tack vare det blev mina fyra bröder, Jack, Percy, William och Sydney, snart intresserade och började predika för andra. Ett antal år senare omfattade min far, min mor och mina två systrar, Connie och Grace, också denna tro.
Jag kunde inte finna någon annan bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades, i vår del av Sydafrika. Jag flyttade till Syd-Rhodesia, nu Zimbabwe, och arbetade i omkring ett år på en boskapsfarm tillsammans med min bror Jack. Tack vare att jag läste Sällskapet Vakttornets litteratur dröjde det inte länge förrän jag kände en stark önskan att träda in i heltidstjänsten.
Ännu hade jag inte träffat någon medtroende utom dem som jag hade vittnat för. Jag företog därför en 2.300 kilometer lång tågresa till Sällskapets avdelningskontor i Kapstaden i Sydafrika. Vilket hjärtligt mottagande jag fick av George Phillips, som hade ansvaret för verksamheten i södra Afrika! Den 10 januari 1930 blev jag döpt.
Mina första år som pionjär
Fastän jag under de tre föregående åren hade talat med hundratals människor om bibeln, hade jag inte tagit del i tjänsten från hus till hus. Men trots det blev jag antagen i heltidstjänsten som pionjär. Det förekom inte någon övning i tjänsten på den tiden. Förkunnarna brukade i själva verket sällan gå tillsammans till samma hus. Eftersom vi hade så få förkunnare, föreföll det helt enkelt inte praktiskt att göra det.
Jag var självklart mån om mina barn, Lyall och Donovan, och deras välfärd. Mina föräldrar hade tagit hand om dem och gett dem god omvårdnad. Jag tyckte därför att det var i sin ordning att jag satsade mina krafter på att föra ut budskapet om Riket till andra. Det var precis vad jag började göra.
Under de tre följande åren av pionjärtjänst hade jag fem pionjärkamrater, däribland min bror Syd. Senare ådrog han sig tyfus i pionjärarbetet och dog. Pionjärtjänsten var inte lätt på den tiden. Vi använde en butiksbuss med inbyggda kojer, som gick att fälla upp på båda sidor i bussen. På så sätt kunde vi sova, sitta, laga mat och äta i bussen.
Den mest enastående händelsen under min första pionjärtid var när vi år 1931 fick vårt nya namn, Jehovas vittnen, och dessutom broschyren Riket som är världens hopp. Jag kommer tydligt ihåg den bävan jag kände inför tanken på att använda det ryktbara namnet, och jag undrade om jag skulle kunna använda det på ett värdigt sätt.
En annan minnesvärd händelse på den tiden var när min bror Jack och hans hustru, Dorrell, döptes i den krokodilfyllda Nuanetsifloden i Syd-Rhodesia. Före dophandlingen kastade vi stora stenar i floden för att skrämma i väg de krokodiler som eventuellt låg på lur. Senare, på 1950-talet, fick jag döpa min mor i ett badkar.
I andra länder
År 1933 blev min femte pionjärkamrat, Robert Nisbet, och jag förordnade att tjäna på ett nytt, orört distrikt — öarna Mauritius och Madagaskar utanför Afrikas sydostkust. Vi tillbringade större delen av fyra månader på dessa två öar och sådde ut den bibliska sanningens säd. Vilken glädje att nu veta att Mauritius har omkring 800 förkunnare av Riket och Madagaskar omkring 3.000! När vi återvände till Sydafrika, skildes Roberts och mina vägar. Senare var han pionjär tillsammans med min bror Syd och ännu senare tjänade han som tillsyningsman för avdelningskontoret på Mauritius.
Jag ordnade så att jag fick träffa Lyall och Donovan i min fars hem innan vi åkte tillbaka till Sydafrika. När besöket var över, kom det oundvikliga avskedet, åtföljt av tårar. Jag reste vidare för att träffa tillsyningsmannen för avdelningskontoret, broder Phillips, och få mitt nya förordnade. Det blev Nyasaland, nu Malawi. En Chevrolet av 1929 års modell inköptes åt mig för att användas där.
År 1934 gav jag mig därför i väg på en 1.900 kilometer lång resa, i huvudsak på grusvägar, från Johannesburg i Sydafrika till Zomba, huvudstaden i Nyasaland. Slutligen nådde jag mitt mål, en afrikansk broders, Richard Kalindes, hem. Han blev min nära kamrat och tolk under min vistelse i Nyasaland. Efter någon tid fick jag två rum i ett gammalt hotell som inte längre var i bruk. Det ena rummet använde jag som lagerlokal och det andra som bostad.
Mitt uppdrag i Nyasaland bestod i synnerhet i att jag skulle bringa ordning i de kaotiska förhållanden som hade blivit följden av de så kallade Vakttornsrörelserna. Flera år tidigare hade en afrikan, som var insatt i de skrifter som utgetts av den förste presidenten för Sällskapet Vakttornet, Charles Taze Russell, gett upphov till utvecklingen av dessa rörelser, trots att han själv aldrig blev ett Jehovas vittne. — Se 1976 Yearbook of Jehovah’s Witnesses, sidorna 71—74.
Jag besökte de församlingar som använde Vakttornets litteratur och läste upp en resolution, som handlade om vårt nya namn, Jehovas vittnen. Alla som godkände resolutionen anmodades att visa det genom handuppräckning. Även om de allra flesta räckte upp handen, var det många som inte helt förstod vad saken egentligen gällde. Därför var det några som under de följande åren inte gjorde några andliga framsteg, medan det fanns andra som helt slutade upp med att stödja den som de hade betraktat som sin ledare och blev sanna Jehovas vittnen.
Efter omkring sex månader i Nyasaland flyttade jag till Moçambique, där budskapet om Riket ännu inte hade blivit förkunnat. Där träffade jag en ung portugisisk officer, som Robert Nisbet och jag hade talat med på båten till Mauritius. Han inbjöd mig till en måltid, och jag fick då möjlighet att fortsätta att tala med honom.
Vid ett annat tillfälle, i en by i norra Moçambique, stannade en bil vid min sida. Det visade sig vara guvernören för distriktet. Han frågade om han kunde vara till hjälp och inbjöd mig till sitt hem, där han tog emot många av Vakttornets publikationer. Även om predikoarbetet nu är förbjudet i Moçambique och Nyasaland (Malawi), är det spännande för mig att veta att många trogna bröder och systrar är verksamma där.
Betelprivilegier
Vilken överraskning jag fick när jag kom tillbaka till Nyasaland! Jag blev inbjuden att arbeta vid avdelningskontoret i Kapstaden i Sydafrika, och min yngre bror William skickades i väg för att ersätta mig i Nyasaland. Jag begav mig därför i väg på den 3.500 kilometer långa resan i min Chevrolet. På vägen dit besökte jag Donovan och Lyall. De var nu 11 och 12 år gamla, och det skulle gå ytterligare ett år innan jag fick träffa dem igen.
Jag fick uppgiften att ansvara för avdelningskontoret när broder Phillips, tillsyningsmannen för avdelningskontoret, var borta. Fastän jag inte permanent hade tillhört någon församling av Jehovas vittnen sedan jag lärde känna sanningen nio år tidigare, förordnades jag år 1936 som presiderande tillsyningsman för församlingen i Kapstaden, som bestod av omkring 20 förkunnare.
En förändring i mitt civilstånd
Jag ville inte ge upp mina privilegier i tjänsten, men problemet var att Lyall och Donovan var på väg in i tonåren, och jag var mån om deras väl, även i andligt avseende. Tack och lov var en lösning på problemet nära.
Den 6 juni 1936 presenterade broder Phillips mig för ett par nyanlända vänner från Australien, syster Seidel och hennes attraktiva 18-åriga dotter, Carmen. Inom ett år var Carmen och jag gifta. Jag skaffade mig därför ett förvärvsarbete och en bostad.
I ett år hade jag ett förvärvsarbete i Sydafrika, men sedan flyttade Carmen och jag och vår nyfödde son, Peter, till Syd-Rhodesia, där min bror Jack hade inbjudit mig att samarbeta med honom i ett guldgrävarprojekt. När vi var på plats, kom Lyall och Donovan, som hade stannat kvar hos Carmens mor, och flyttade hem till oss.
Förföljelse under kriget
I september 1939 bröt andra världskriget ut, och följande år förbjöds vår bibliska litteratur. Vi beslöt oss för att sätta lagens giltighet på prov genom att sprida litteraturen, vad som än måtte hända. Det resulterade i arresteringar och fällande domar och i att man konfiskerade och brände upp våra böcker och biblar.
En förmiddag, när vi hade avslutat vårt predikoarbete, blev vi anmodade av en civilklädd polis att hämta våra barn på polisstationen, dit man hade fört dem. Vi vägrade och framhöll att eftersom barnen tydligen var under arrest, var det polisens sak att se efter dem. När vi på eftermiddagen återvände från tjänsten på fältet, fann vi barnen välbehållna hemma, men vi såg inte till någon polis!
Vid ett annat tillfälle, år 1941, dömdes Carmen till tre månaders fängelse, trots att hon var gravid. Estrella föddes emellertid innan Carmen började avtjäna sitt fängelsestraff. Carmen tog med sig den nyfödda till fängelset i stället för att lämna henne hemma hos mig. På så sätt kom Estrella att som barnjungfru få en afrikansk kvinna som hade mördat sin man. När Carmen frigavs, var mörderskan så utom sig att hon grät bittert. Inom parentes sagt började Estrella som pionjär år 1956, vid 15 års ålder. Senare gifte hon sig med Jack Jones, och i drygt 20 år har hon nu tjänat tillsammans med sin man i Sydafrika, och för närvarande är de vid Sällskapet Vakttornets huvudkontor i Brooklyn i New York.
Strax därefter tillbringade jag också flera månader i fängelse för att jag hade predikat. Medan jag var där dog Joseph Rutherford i januari 1942. Jag kunde inte låta bli att fälla tårar den natten i min ensamhet i cellen. Jag fick tillfällen att vittna, och en söndagsmorgon, när alla andra befann sig på den yttre gårdsplanen för att motionera, döpte jag en medfånge som hade gett gensvar till budskapet om Riket.
Ett nytt avdelningskontor
Efter min frigivning från fängelset fick jag anställning vid järnvägen i Bulawayo. Carmen hade lärt sig sy kläder i fängelset och använde den färdigheten till att bidra till familjens försörjning. Lyall återvände från Sydafrika, där hon hade varit pionjär, och bidrog också till att betala hushållskostnaderna. Tack vare det hade vi snart större inkomster än vi egentligen behövde, och vi talade igenom saken och enades om att jag åter kunde ta del i heltidstjänsten.
Eftersom jag hade fribiljett på järnvägen, reste jag år 1947 med tåg till Kapstaden för att träffa broder Phillips. Till min stora överraskning fick jag i uppgift att öppna ett lager för Sällskapets litteratur i Bulawayo. Året därpå kom Nathan H. Knorr, Sällskapet Vakttornets tredje president, och besökte lagret och upprättade ett avdelningskontor där den 1 september 1948 med Eric Cooke som tillsyningsman för avdelningskontoret i Syd-Rhodesia. Under de 14 följande åren hade jag privilegiet att arbeta vid avdelningskontoret, fastän jag naturligtvis bodde hemma hos vår växande familj. Jag är så tacksam för det materiella stöd som Carmen och våra äldre barn har gett, varigenom det varit möjligt för mig att fortsätta att arbeta vid avdelningskontoret.
Ett nytt predikouppdrag
År 1962 ville Carmen och jag flytta för att arbeta i något område där behovet var större. Därför sålde vi vårt hus och tog med oss Lindsay och Jeremy, våra två yngsta barn — de andra fem hade vuxit upp och flyttat hemifrån — och begav oss till Seychellerna.
Först reste vi omkring 2.900 kilometer med bil, mestadels på grusvägar, och kom så till Mombasa i Kenya. Vi lämnade bilen där hos en broder och gick ombord på en båt till Seychellerna. En intresserad person presenterade oss för andra, och snart hade vi möten nästan i skuggan av biskopens hus. Vi höll andra möten på en närliggande ö i ett privatägt båthus omgivet av resliga palmträd, medan vågor kluckade mot stranden.
Vår verksamhet började snart bli känd, och myndigheterna beordrade oss slutligen att upphöra med att predika, något som vi helt enkelt inte kunde gå med på. (Apostlagärningarna 4:19, 20) Vi blev därför utvisade, men fram till dess hade vi kunnat döpa fem personer. Under vår fem månader långa vistelse på Seychellerna blev Carmen gravid med Andrew, vårt sista barn. När vi kom tillbaka till Syd-Rhodesia, inbjöd vår dotter Pauline oss att bo hos henne och hennes man i väntan på Andrews födelse.
Välsignelser och glädjeämnen
Jag är lycklig över att kunna säga att alla våra åtta barn, däribland Lyall och Donovan, har tagit del i pionjärtjänsten längre eller kortare tid. Fyra av våra söner och svärsöner är nu äldste, och två är biträdande tjänare. Vi är dessutom lyckliga över att många av våra barnbarn och barnbarnsbarn förkunnar de goda nyheterna tillsammans med sina föräldrar i inte mindre än fyra länder och att tiotals andra medlemmar av familjen McLuckie också tjänar Jehova. Jag är övertygad om att sådana framgångar är ett resultat av att man som familj konsekvent är närvarande vid mötena och regelbundet tar del i predikoverksamheten.
Nu, vid 89 års ålder, har jag fortfarande privilegiet att vara äldste i vår församling i Pietermaritzburg i Sydafrika. Det skänker mig sann glädje och tillfredsställelse att blicka tillbaka på drygt 60 år i Jehovas välsignelsefyllda tjänst. Det är en särskild välsignelse för mig att ha fått se fem generationer i vår familj, däribland mina föräldrar, lovprisa Jehova, hela universums store Gud.