Att uppfostra barn i Afrika under svåra tider

BERÄTTAT AV CARMEN MCLUCKIE

Året var 1941. Andra världskriget rasade. Jag var en 23-årig mor från Australien, och här befann jag mig med min fem månaders baby i fängelse i Gwelo i Syd-Rhodesia (nu Gweru i Zimbabwe). Min man satt i fängelse i Salisbury (nu Harare). Våra andra barn, två och tre år gamla, togs om hand av mina två tonåriga styvbarn. Låt mig förklara hur jag hamnade i den här situationen.

JAG bodde med min mor och far i Port Kembla, cirka fem mil söder om Sydney i Australien. År 1924 besökte Clare Honisett min mor och väckte hennes intresse för Bibelns läror genom att fråga henne om hon förstod innebörden i bönen Fader vår. Clare förklarade vad det betydde att helga Guds namn, och sedan berättade hon hur Guds kungarike skulle få Guds vilja att ske på jorden. (Matteus 6:9, 10) Mamma var förbluffad. Trots min fars motstånd började mor forska djupare i sådana bibliska sanningar.

Kort därefter flyttade vi till en förstad till Sydney. Därifrån brukade mor och jag gå till fots omkring fem kilometer till bibelforskarnas möten. (Jehovas vittnen kallades så på den tiden.) Fastän min far aldrig blev ett Jehovas vittne, tillät han att bibelstudier hölls i vårt hem. Två av hans bröder, Max och Oscar Seidel, blev Jehovas vittnen, liksom några medlemmar av Max familj, min yngre bror, Terry, och min yngre syster, Mylda.

År 1930 köpte Sällskapet Vakttornet en 16 meter lång segelbåt, som senare fick namnet Lightbearer. I två års tid låg den här båten för ankar i Georgesfloden nedanför våra ägor. Där reparerades den för att kunna användas av Jehovas vittnen i predikoarbetet på de indonesiska öarna. Min syster Coral och jag brukade ibland städa salongen och däcket, och vi brukade låna topplanternan när vi skulle ut och fiska räkor.

Till Afrika och giftermål

Australien drabbades av en ekonomisk tillbakagång i mitten av 1930-talet, och min mor och jag reste till Sydafrika för att undersöka om det skulle lämpa sig för vår familj att bosätta sig där. Vi hade ett introduktionsbrev från Jehovas vittnens avdelningskontor i Australien med oss till George Phillips, som då var tillsyningsman för predikoarbetet i södra Afrika. George var nere vid hamnen i Kapstaden för att möta vårt fartyg. Han hade Sällskapet Vakttornets bok Rikedom under armen, så att vi skulle känna igen honom. Samma dag, den 6 juni 1936, presenterade han oss för de fem medarbetarna vid avdelningskontoret, bland dem en viss Robert A. McLuckie.a Inom ett år var Bertie, som vi alla kallade honom, och jag gifta.

Berties farfarsfar, William McLuckie, kom till Afrika år 1817 från Paisley i Skottland. Under sina tidiga resor lärde William känna Robert Moffat, den man som utvecklade en skriftform av tswanaspråket och översatte Bibeln till detta språk.b Vid den tiden var William och hans kompanjon Robert Schoon de enda vita män som Mzilikazi, en framstående krigare i den berömde zuluhövdingen Shakas armé, hade förtroende för. Därför var William och Robert de enda vita som tilläts komma in i Mzilikazis kraal, där staden Pretoria i Sydafrika nu ligger. Senare blev Mzilikazi en statsman och grundade under mitten av 1800-talet ett centraliserat afrikanskt rike som bestod av många sammansvetsade stammar.

När jag träffade Bertie var han änkling med en dotter, 12-åriga Lyall, och en son, 11-årige Donovan. Bertie hade lärt känna Bibelns sanningar 1927, några månader efter det att hans hustru, Edna, hade dött. Under de följande nio åren predikade han de goda nyheterna om Guds kungarike på öarna Mauritius och Madagaskar och även i hela Nyasaland (nu Malawi), Portugisiska Östafrika (nu Moçambique) och Sydafrika.

Några månader efter det att Bertie och jag hade gift oss flyttade vi med Lyall och Donovan till Johannesburg, där det var lättare för Bertie att hitta ett arbete. Under en tid tjänade jag som pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Sedan blev jag gravid med Peter.

Vi flyttar till Syd-Rhodesia

Så småningom inbjöd Berties bror Jack oss att samarbeta med honom i ett guldgrävarprojekt nära Filabusi i Syd-Rhodesia. Bertie och jag reste dit och hade med oss Peter som då var ett år gammal, medan min mor tillfälligt tog hand om Lyall och Donovan. När vi kom fram till Mzingwanifloden, hade den svämmat över, och vi måste ta oss över den i en låda som drogs på en vajer spänd från den ena flodbanken till den andra. Jag var gravid i sjätte månaden med Pauline och måste hålla Peter hårt i famnen! Jag var rädd, särskilt när vajern nästan snuddade vid vattnet mitt ute i floden. Dessutom var det mitt i natten, och regnet vräkte ner! När vi hade tagit oss över floden, måste vi gå ett par kilometer till fots för att nå en släktings hus.

Senare hyrde vi ett gammalt hus på en farm, ett hus som var angripet av termiter. Vi hade inte mycket möbler. En del möbler gjorde vi av lådor som använts för dynamit och stubintråd. Pauline var ofta sjuk i krupp, och vi hade inte råd med medicin. Jag var förtvivlad, men vi var tacksamma att Pauline överlevde varje gång.

Bertie och jag hamnar båda i fängelse

En gång i månaden reste vi till staden Bulawayo, cirka åtta mil bort, för att sälja vårt guld till banken. Vi åkte också till Gwanda, en liten stad närmare Filabusi, för att proviantera och ta del i predikotjänsten. År 1940, året efter det att andra världskriget brutit ut, förbjöds vårt predikoverk i Syd-Rhodesia.

Inte långt därefter arresterades jag när jag predikade i Gwanda. Jag väntade då mitt tredje barn, Estrella. Under tiden som mitt överklagande behandlades blev Bertie arresterad för att ha predikat och blev satt i fängelse i Salisbury, omkring 30 mil från den plats där vi bodde.

Det här var vår situation just då: Peter var inlagd på sjukhuset i Bulawayo för difteri, och det var tveksamt om han skulle överleva. Jag hade just fått Estrella, och en god vän hade tagit mig med från sjukhuset till fängelset för att visa Bertie vår nya dotter. Senare, när mitt överklagande avslogs, betalade en rik indisk butiksinnehavare vänligt nog min borgen. Så småningom kom tre poliser till gruvan för att sätta mig i fängelse. De gav mig ett val. Antingen kunde jag ta med mig min fem månaders baby till fängelset eller lämna henne hos våra tonåringar, Lyall och Donovan. Jag beslöt att ta henne med.

Jag blev satt att arbeta med att laga kläder och att städa. De gav mig en barnflicka som skulle hjälpa till med att se efter Estrella. Hon var en ung fånge som hette Matossi, och hon avtjänade ett livstidsstraff för att ha mördat sin man. Matossi grät när jag frigavs, eftersom hon inte längre kunde få ha hand om Estrella. Den kvinnliga fångvaktaren bjöd mig på lunch i sitt hem och satte mig sedan på tåget till Salisbury, så att jag kunde besöka Bertie i fängelset där.

Medan Bertie och jag satt i fängelse, tog Lyall och Donovan hand om Peter och Pauline. Fastän Donovan inte var mer än 16 år, fortsatte han med vår gruvdrift. När Bertie frigavs från fängelset, beslutade vi att flytta till Bulawayo, eftersom gruvan inte gick särskilt bra. Bertie fick arbete vid järnvägen, och jag ökade ut våra inkomster genom att använda mina nyförvärvade kunskaper som sömmerska.

Berties arbete som nitare vid järnvägen betraktades som mycket viktigt, och han fritogs därför från militärtjänst. Under de här krigsåren samlades det dussintal vita Jehovas vittnen som fanns i Bulawayo till möten i vårt lilla hus som hade ett enda rum. Några av våra svarta bröder och systrar samlades någon annanstans i staden. Numera håller både svarta och vita möten tillsammans i de över 46 församlingar av Jehovas vittnen som finns i Bulawayo.

Vår verksamhet efter kriget

Efter kriget bad Bertie järnvägen om förflyttning till Umtali (nu Mutare), en vacker stad på gränsen till Moçambique. Vi ville tjäna där det var större behov av förkunnare av Guds kungarike, och Umtali tycktes vara en perfekt plats, eftersom det där inte fanns några Jehovas vittnen alls. Under den korta tid vi bodde där blev familjen Holtshauzen med fem söner Jehovas vittnen. Nu finns det 13 församlingar i den staden!

År 1947 resonerade vår familj om möjligheten att Bertie skulle kunna bli pionjär igen. Lyall, som hade kommit tillbaka efter att ha varit pionjär i Sydafrika, stödde tanken. Donovan var just då pionjär i Sydafrika. När avdelningskontoret i Kapstaden hörde om Berties önskan att bli pionjär igen, bad de honom i stället att öppna en litteraturdepå i Bulawayo. Han slutade vid järnvägen, och vi flyttade tillbaka till Bulawayo. Snart anlände Syd-Rhodesias första missionärer dit, bland andra Eric Cooke, George och Ruby Bradley, Phyllis Kite och Myrtle Taylor.

År 1948 besökte Sällskapet Vakttornets tredje president, Nathan H. Knorr, och hans sekreterare, Milton G. Henschel, Bulawayo och ordnade så att depån blev ett avdelningskontor med broder Cooke som tillsyningsman. Följande år föddes vår dotter Lindsay. Sedan, år 1950, flyttades avdelningskontoret till Salisbury, Syd-Rhodesias huvudstad, och vi flyttade också dit. Vi köpte ett stort hus, där vi bodde i många år. Vi hade alltid pionjärer och besökare boende hos oss, så vårt hem blev känt som McLuckies hotell!

År 1953 var Bertie och jag med vid Jehovas vittnens internationella sammankomst på Yankee Stadium i New York. Vilken minnesvärd händelse! Fem år senare var Lyall, Estrella, Lindsay och 16 månader gamle Jeremy med oss under alla de åtta dagarna av 1958 års väldiga internationella sammankomst på Yankee Stadium och det närliggande Polo Grounds. Mer än en kvarts miljon var närvarande vid det offentliga talet, en rekordsiffra!

Ett nytt predikouppdrag

Bertie tjänade i omkring 14 år på avdelningskontoret i Salisbury (samtidigt som han bodde utanför Betel), men sedan beslöt vi oss för att tjäna där behovet var större, på Seychellerna. Vi sålde vårt hus och våra möbler och packade det vi hade kvar i vår stationsvagn av märket Opel. Med Lindsay, 12 år, och Jeremy, 5 år, färdades vi nu omkring 300 mil på extremt dåliga grusvägar genom Nord-Rhodesia (nu Zambia), Tanganyika (nu en del av Tanzania) och Kenya och kom slutligen fram till hamnstaden Mombasa.

Mombasa var olidligt hett, men det hade vackra stränder. Vi lämnade vår bil hos ett Jehovas vittne i Mombasa och gav oss i väg på den tre dagar långa båtresan till Seychellerna. När vi anlände välkomnades vi av Norman Gardner, en man som hade fått grundkunskaper i Bibelns sanning genom ett Jehovas vittne i Dar es-Salaam i Tanganyika. Han ordnade med att vi fick hyra det hus vid Sans Souci Pass som hade byggts åt polisen som bevakade den grekisk-ortodoxe ärkebiskopen Makarios, som hade förvisats från Cypern år 1956.

Eftersom huset låg så isolerat, flyttade vi efter en månad till ett hus nära stranden på Beau Vallon. Dit inbjöd vi människor till tal som Bertie höll på vår veranda. Vi började ett bibelstudium med familjen Bindschedler, och några månader senare döpte Bertie både dem och deras adopterade dotter och Norman Gardner och hans hustru. Vi for också med Norman i hans båt till ön Cerf, där Bertie höll bibliska tal i ett båthus.

När vi hade varit på Seychellerna i omkring fyra månader, talade polischefen om för oss att vi måste sluta predika, annars skulle vi bli utvisade. Vår ekonomi var dålig, och jag väntade barn igen. Vi beslöt oss för att fortsätta vårt offentliga predikande. Vi visste ju att vi ändå skulle bli tvungna att ge oss av snart. Så när nästa båt anlände från Indien omkring en månad senare, blev vi deporterade.

En riskfylld återfärd

När vi hade anlänt till Mombasa, hämtade vi vår bil och åkte söderut längs den sandiga kustvägen. I Tanga skar motorn på bilen. Våra pengar var i det närmaste slut, men en släkting och ett annat Jehovas vittne hjälpte oss. Medan vi var i Mombasa hade en broder erbjudit sig att understödja oss ekonomiskt, om vi ville åka norrut till Somalia för att predika. Men jag mådde inte bra, så vi ville ta oss tillbaka hem till Syd-Rhodesia.

Vi tog oss över från Tanganyika till Nyasaland och färdades sedan söderut på västra sidan av Nyasasjön, nu Malawisjön. Jag blev så sjuk att jag bad Bertie att släppa av mig vid sidan av vägen för att dö! Vi var nära staden Lilongwe, så han tog mig till sjukhuset där. Morfininjektioner gav en viss lindring. Eftersom jag inte kunde fortsätta resan med bil, körde Bertie och barnen vidare de cirka 40 milen till Blantyre. En släkting ordnade så att jag kunde flyga dit några dagar senare för att förena mig med dem. Från Blantyre flög jag sedan tillbaka till Salisbury, och Bertie och barnen bilade resten av vägen hem.

Vilken lättnad vi alla kände när vi kom hem till vår dotter Pauline och hennes man som bodde i Salisbury! År 1963 föddes vårt sista barn, Andrew. Han hade drabbats av lungkollaps och förväntades inte överleva, men till vår lycka gjorde han det. Så småningom flyttade vi till Sydafrika och bosatte oss slutligen i Pietermaritzburg.

Välsignad med en kärleksfull familj

Bertie insomnade fridfullt i döden 1995 vid 94 års ålder, och sedan dess har jag bott ensam i vårt hus här. Men jag är inte på något sätt ensam! Lyall och Pauline tjänar Jehova tillsammans med sina familjer här i Sydafrika, och några av dem bor här i Pietermaritzburg. Lindsay och hennes familj bor i Kalifornien i USA, och de är allesammans aktiva Jehovas vittnen. Våra två yngsta barn, Jeremy och Andrew, flyttade till Australien, där båda är lyckligt gifta och tjänar som äldste i sina respektive församlingar.

Alla våra åtta barn har åtminstone under någon tid tagit del i pionjärtjänsten, och sex har tjänat vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor. Donovan utexaminerades från den 16:e klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead i februari 1951 och tjänade som resande tillsyningsman i USA innan han återvände för att arbeta vid avdelningskontoret i Sydafrika. Han är nu en kristen äldste i Klerksdorp, cirka 70 mil från Pietermaritzburg. Estrella bor med sin man, Jack Jones, i Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York.

Peter, min förstfödde, tillbringade några år i heltidstjänsten, både i pionjärtjänsten och vid Vakttornets avdelningskontor i Rhodesia. Det gjorde mig mycket ledsen när han för några år sedan lämnade den kristna församlingen.

När jag ser tillbaka på mitt liv, kan jag säga att jag verkligen är lycklig över att jag som tonåring reste till Afrika med min mor. Det är sant att livet inte alltid har varit lätt, men jag har haft privilegiet att vara ett stöd för min man och att uppfostra en familj som har fått hjälpa till att främja predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike i södra Afrika. — Matteus 24:14.

[Fotnoter]

[Karta/Bild på sidorna 22, 23]

(För formaterad text se publikationen)

SYDAFRIKA

Kapstaden

Pietermaritzburg

Klerksdorp

Johannesburg

Pretoria

ZIMBABWE

Gwanda

Bulawayo

Filabusi

Gweru

Mutare

Harare

ZAMBIA

MOÇAMBIQUE

MALAWI

Blantyre

Lilongwe

TANZANIA

Dar es-Salaam

Tanga

KENYA

Mombasa

SEYCHELLERNA

SOMALIA

[Bild på sidan 20]

Peter, Pauline, Estrella och jag innan jag tog med mig Estrella i fängelset

[Bild på sidan 21]

Lyall och Donovan framför vårt hus nära Filabusi

[Bild på sidan 23]

Bertie, Lyall, Pauline, Peter, Donovan och jag år 1940

[Bilder på sidan 24]

Carmen och fem av hennes barn (medurs från vänster): Donovan, när han gick Gileadskolan 1951, och Jeremy, Lindsay, Estrella och Andrew i dag