Jehova har gett mig styrka

BERÄTTAT AV EKUMBA OKOKA

JAG är född i ett så kallat kristet hem i ett land i Centralafrika, och jag växte upp med kärlek till Gud. Min far var en ivrig lekmannapredikant, och jag var ofta med när han undervisade i kyrkan eller höll bönemöten i hemmen. Eftersom jag föreföll vara en gudfruktig pojke, utsåg andra predikanter mig att assistera prästen vid högmässan. Man sade också att jag nog skulle läsa till präst så småningom.

På kvällarna uppträdde jag emellertid som sångare och dansare i samhällets orkester, Matumba-Ngomo. I samband därmed var jag och ungdomarna i vårt område med om allt slags omoraliskhet. Men jag såg fram emot att ha en enda fru och att jag till sist skulle komma till himlen och vara tillsammans med ”helgonen”. Jag kände inget behov av att ändra mitt liv, för enligt den katolska tron fick jag förlåtelse för alla mina synder i bikten varje lördagseftermiddag.

Svårigheterna börjar

År 1969, när jag gick på gymnasiet, började jag få värk i lederna. Jag visste inte orsaken till smärtorna, men det blev värre allteftersom månaderna gick. Fastän mina föräldrar var kända som katoliker beslöt de att ta mig till olika ”bydoktorer”, som sade att någon hade påverkat mig med trolldom men att deras böner och mediciner skulle bota mig. Men trots detta började jag halta, och påföljande år kunde jag knappt gå även om jag stödde mig på en käpp. Jag trodde då att jag mycket snart skulle bli helt oförmögen att gå.

I februari 1972 beslöt äntligen min far att ta mig till sjukhuset i Wembo Nyama. Jag vistades på sjukhuset under så lång tid att man började säga att jag ägde huset! Folk kom till sjukhuset, blev botade och utskrivna, och någon tid senare kom de tillbaka för en annan åkomma. Men jag var fortfarande kvar! Min far måste resa hem till risskörden, men vid det här laget var jag gift och hade två barn, och min kära hustru såg till mig fastän hon bara var 21 år gammal och skaffade sig också arbete så att hon kunde försörja oss.

Jag var mycket deprimerad över hela situationen. Vid 24 års ålder blev jag fortfarande allt sämre samtidigt som mina vänner hade det bra och många av dem hade fast arbete. Jag tyckte att det skulle vara bäst för alla om jag tog livet av mig. Jag gav därför bort allt jag ägde till mina barn och mina bröder utan att berätta om mina avsikter. Jag hade inte kvar något annat än min bästa skjorta som jag ville bli begravd i.

Början till ett nytt liv

Då kom ett Jehovas vittne att ligga i sängen bredvid min. Han var blind på ena ögat, och det var risk för att han skulle mista synen även på det andra, men han började ändå omedelbart vittna för mig från bibeln om Jehova och Riket. Några dagar senare fick han lämna sjukhuset, men då bad han några vittnen som hade besökt honom att ta hand om mig. Efter flera samtal måste de också resa sin väg, men den ene fortsatte att studera med mig per brev. Han gav mig också flera publikationer för bibelstudium, och jag läste dem med stort intresse.

På detta sätt fick jag andlig mat, och min depression vände så småningom till glädje. Jag tyckte att min kyrka hade gett mig ”ättika” att dricka men att jag nu fritt tog emot livets vatten. Jag tackade Jehova i mitt hjärta för att jag var befriad från vidskepliga uppfattningar, såsom treenigheten, själens odödlighet, fruktan för döden och dyrkan av förfäder.

Vid den här tiden ville jag lämna sjukhuset. Då fick jag höra att två familjer av heltidsförkunnare skulle flytta till Wembo Nyama, och jag beslöt att vänta tills de anlände. Så lycklig jag var när de äntligen kom och träffade mig där jag låg i min sjukhussäng! Nu kunde jag fortsätta mitt bibelstudium i direkt kontakt med en person i stället för per brev.

Några dagar senare frågade jag dem om de hade möten i en Rikets sal, något som jag hade läst om i tidskrifterna. De berättade att de höll alla möten i en liten hydda där också en av dem bodde. De sade också att de gärna skulle ta med mig dit på cykel! Trots att det gjorde mycket ont i ryggraden och i alla leder, var jag med glädje med vid alla möten. När jag uppfyllt kvalifikationerna kunde jag rapportera som odöpt förkunnare varje månad från och med april 1974.

Tre månader senare symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Jag vittnade för personalen på sjukhuset, för patienterna där, för protestantiska missionärer som besökte sjukhuset och för mina släktingar — trots de sistnämndas bestämda motstånd. Vid den tiden vittnade jag liggande till sängs eller medan jag förflyttade mig i en rullstol som sjukhuset ställt till förfogande tills jag kunde köpa en egen.

Uthållighet gav välsignelser

Trots motståndet i familjen fortsatte jag att vandra på Jehovas vägar, och jag blev rikt välsignad. Min fru tog ställning för sanningen och döptes 1975. Vi beslöt att bosätta oss i Katako-Kombe där det redan fanns en församling. Mina föräldrar var oroliga för oss därför att någon hade sagt till dem att alla vittnen skulle dödas 1975. När vi vägrade överge församlingen, slutade de att sända oss mat, och vi blev därmed materiellt nödställda. Jag kommer ihåg att vid ett tillfälle svimmade min unge son av hunger när vi varit utan mat en och en halv dag. Men så fick vi fisk och mjöl av våra kristna bröder. Senare började mina föräldrar hjälpa oss igen, men vännerna upphörde aldrig med att ge oss materiellt stöd.

I februari 1975 blev jag förlamad i högra armen som också började förtvina. Jag höll dock fast vid min tro och var besluten att fortsätta att tjäna Jehova med glädje. Jag är glad att kunna säga att armen så småningom blev bättre, och jag kan fortfarande röra den så att jag kan slå upp i bibeln och använda Sällskapets publikationer.

Modig inför myndigheter

År 1977 blev jag ställd inför rätta av distriktets guvernör, som just arresterat en pionjär med särskilt uppdrag i en grannförsamling. En dag kom en soldat till mig med en stämning. Jag bad tillsammans med min familj, uppmuntrade församlingen och följde sedan med honom. Tack vare Jehovas ande kunde jag ge ett modigt svar på anklagelserna, och efter en lång överläggning med de civila och militära myndigheterna släpptes jag fri tillsammans med pionjären.

Några månader senare kallades jag till en annan guvernör, och jag kunde på nytt med Jehovas hjälp försvara de goda nyheterna med glädje och tillförsikt. Jag hade ett långt samtal med guvernören, och slutligen kunde jag lämna honom, och han körde själv min rullstol ut från kontoret. Så sade han med låg röst: ”Kom hem till mig i kväll.” Efter några besök fick jag börja ett bibelstudium med honom. Så småningom ledde jag sju bibelstudier med olika myndighetspersoner. De flesta besökte mötena i de lokala församlingarna.

Särskilda tjänsteprivilegier

Jag bad till Jehova om hjälp så att jag trots min sjukdom skulle kunna uppfylla mitt löfte att tjäna honom med all min kraft. Utan formellt förordnande försökte jag uppfylla kraven för en hjälppionjär. Jehova hjälpte mig att lyckas, så jag lämnade in en ansökan som gällde för juni till och med oktober. Sedan godkände Sällskapet min ansökan om att få bli reguljär pionjär, och jag började i den tjänsten i november 1976. I september 1977 blev min glädje fullständig, när jag blev förordnad som pionjär med särskilt uppdrag i församlingen i Katako-Kombe.

Hur kunde jag klara detta? Jag täckte distriktet i rullstol tack vare hjälp från min kära hustru och vännerna i församlingen. Ibland tog jag mig fram ensam med hjälp av kryckor. Några gånger föll jag omkull. Då fick jag vänta, orörlig på marken, tills en förbipasserande kunde hjälpa mig upp och ge mig mina kryckor. Jag tänkte alltid på Jesu apostlars och lärjungars beslutsamhet. (Apostlagärningarna 14:21, 22; Hebréerna 10:35—39) Varje gång jag föll bad jag till Jehova att han inte skulle låta mig tappa modet, utan att han i stället skulle ge mig kraft att fortsätta att tjäna honom. Jag tänkte alltid på det underbara löfte som står skrivet i Jesajas profetia, att den lame skall ”hoppa som en hjort”. — Jesaja 35:6.

Ju mer jag utökade min tjänst, desto mer kunde jag övervinna mina fysiska handikapp. År 1978 hade jag privilegiet att få delta i Skolan i Rikets tjänst i Lubumbashi, vilket betydde att jag fick resa sammanlagt 2.000 kilometer med lastbil, båt och tåg. Jehova gav mig verkligen full styrka i förbindelse med resan. (Jesaja 12:2; 40:29) I dag kan jag gå utan kryckor, fastän med stor svårighet, så långt som 100 meter. Jag är övertygad om att Jehova hörde min bön redan 1973 om att jag skulle få styrka att tjäna honom med beslutsamhet.

Ett nytt förordnande

Efter sju år i församlingen i Katako-Kombe fick jag 1984 ett nytt förordnande i församlingen i Lodja-Centre. Ett år senare satte vi i gång en ny bokstudiegrupp tolv kilometer därifrån och snart ännu en ytterligare 30 kilometer längre bort. Den senare blev snart organiserad som isolerad grupp, och 1988 blev den en församling där jag för närvarande tjänar som äldste.

Att vara pionjär har varit till stor nytta för mig både andligt och fysiskt. När jag gick i tjänsten på mina kryckor fick jag den träning som läkarna rekommenderat. Jag är mycket starkare nu än jag var när jag började som pionjär, och jag önskar fortsätta med detta arbete till slutet. Jag längtar efter att få uppleva hur Jehova skall hjälpa mig att ”hoppa som en hjort” vid den tid då jag inte längre behöver uthärda de svåra smärtorna på grund av min sjukdom.

Jag tackar av hela mitt hjärta vår himmelske Fader för att han skänkt mig styrka, mod och heltidstjänsten. Jag är nu 36 år gammal, och efter 11 år som pionjär hoppas jag kunna fortsätta vad framtiden än bär i sitt sköte. Jag är fast besluten att använda hela min livskraft till att ära och prisa den store Jehova Gud.