Hur jag har åtnjutit Guds omvårdnad
MORGONEN den 18 maj 1963 kände jag mig mycket gladare än vanligt när jag vaknade. Det var en vacker, varm och solig dag som hade börjat. Men låt mig, innan jag förklarar varför den dagen var så speciell för mig, berätta lite om mig själv.
Jag föddes i Philadelphia i Pennsylvania i USA den 20 maj 1932 — den yngsta av fyra döttrar. Min mor dog när jag var två år, och far gifte om sig när jag var fem. Med tiden utökades familjen med sex yngre syskon. Vi var baptister, och ett slag funderade jag rentav på att bli söndagsskollärare.
Jag föddes med kronisk ledgångsreumatism, vilket var en bidragande orsak till att jag hade en mycket svår barndom. När jag var nio år sade en läkare till mig att mitt tillstånd skulle komma att förvärras allteftersom åren gick. Hans förutsägelse visade sig tyvärr vara sann. När jag var 14 år kunde jag inte längre gå. Med tiden blev jag helt invalidiserad i händer, fötter och ben, och höftlederna blev stela och ömma. Mina fingrar blev så deformerade att jag hade svårt att skriva eller ens att plocka upp något. På grund av mitt tillstånd kunde jag inte komma tillbaka till skolan.
När jag var 14 år och blev inlagd på sjukhus, tyckte jag att det var roligt när sköterskorna lät mig hjälpa till med olika småsysslor. Jag tyckte mycket om det arbetet. Senare gick det så långt att jag inte längre kunde sätta mig upp utan hjälp. Läkarna talade om för mina föräldrar att de inte kunde hjälpa mig, och efter att ha legat tre månader på sjukhus skickades jag därför hem.
Under de två följande åren låg jag mest bara till sängs. Jag fick lite privatlektioner hemma, men sedan försämrades mitt tillstånd ytterligare. Jag fick ett sår på min högra vrist och även reumatisk feber, vilket gjorde att jag återigen måste läggas in på sjukhus, och medan jag låg där fyllde jag 17 år. Jag fick återigen ligga på sjukhus i tre månader, och när jag kom hem igen var jag inte längre berättigad till att få privatlektioner.
När jag närmade mig 20 år kände jag mig mycket förtvivlad och grät ofta. Jag visste att det fanns en Gud, och jag bad ofta till honom om hjälp.
Ett hopp för framtiden
När jag låg på ett sjukhus i Philadelphia för ytterligare behandling av vristen, delade jag rum med en ung flicka som hette Miriam Kellum, och vi blev vänner. När Miriams syster, Catherine Miles, kom på besök, brukade hon berätta för mig om sådant som stod i Bibeln. När jag kom ut från sjukhuset lyckades jag alltid att på något sätt hålla kontakten med Catherine, som var ett Jehovas vittne.
Min styvmor tyckte tyvärr inte något vidare om mig, och när jag var 25 år flyttade jag därför till en av mina äldre systrar, och Catherine råkade flytta in i ett hus runt hörnet. Jag ringde upp henne, och hon började studera Bibeln med mig med hjälp av boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Vilken glädje var det inte att få veta att jag inte alltid skulle vara invalidiserad och att allt ont en dag skulle tas bort! (Ordspråken 2:21, 22; Jesaja 35:5, 6) Dessa sanningar, hoppet om uppståndelsen och utsikten att återigen få träffa min mor var något som tilltalade mig. — Apostlagärningarna 24:15.
Jag började genast vara med vid Jehovas vittnens möten. Catherines man brukade bära mig till deras bil och skjutsa mig till Rikets sal. Den kärlek som visades mig när jag var med vid mötena var till uppmuntran för mig.
Att övervinna hinder
Tyvärr skildes min syster och hennes man, och därför måste jag än en gång bo hos min far och min styvmor. Eftersom min styvmor var mycket emot Jehovas vittnen, måste jag mellan åren 1958 och 1963 studera Bibeln i smyg. Hon tillät inte något av Jehovas vittnen att komma in i huset. Jag brukade studera tillsammans med olika personer per telefon eller när jag var på sjukhus.
Ett annat hinder var att min styvmor emellanåt vägrade att ge mig mat och att bada mig. En gång lät hon det gå åtta månader innan hon tvättade mitt hår. Hon lät mig inte heller läsa någon post utan att hon först hade godkänt den. Men Jehovas omvårdnad var uppenbar, eftersom min bror lät mig få min post sänd till hans adress. Därigenom kunde Pat Smith, en kristen syster som jag brevväxlade med, hålla kontakten med mig och ge mig uppmuntran från Bibeln. Min bror brukade smuggla in hennes brev till mig, och sedan smugglade han ut mina svarsbrev.
År 1963 måste jag återvända till sjukhuset, och Pat Smith fortsatte att studera med mig där. En dag frågade hon mig: ”Skulle du vilja bli döpt vid vår kretssammankomst?”
”Ja!” svarade jag.
Jag var på rehabiliteringsavdelningen och kunde få en dags permission. På dagen för kretssammankomsten kom Pat och några andra vittnen och hämtade mig. För att jag skulle kunna bli döpt måste bröderna lyfta mig över en avbalkning och sänka ner mig i vattnet. Nu var jag en av Jehovas tjänare! Det var den 18 maj 1963, en dag som jag aldrig skall glömma.
In och ut på sjukhem
När jag i november skulle lämna sjukhuset, ville jag inte komma tillbaka hem, eftersom jag visste att min tjänst för Jehova skulle bli begränsad där. Jag gjorde därför anordningar för att komma in på ett sjukhem. Där började jag ta del i tjänsten genom att skriva brev till människor som vittnena hade svårt att träffa i sin tjänst från hus till hus. Jag läste också dödsannonserna i tidningarna och skrev till släktingar till dem som nyligen hade dött och bifogade uppmuntrande skriftställen.
I maj 1964 flyttade jag sedan till New York för att bo hos min äldsta syster och hennes man. Han köpte mig min första rullstol, och jag började vara med vid mötena. Vilken glädje var det inte för mig att där i New York få hålla mitt första övningstal i skolan i teokratisk tjänst!
I början av år 1965 inbjöd några vänner i Philadelphia mig att tillbringa två veckor hos dem. Medan jag var i Philadelphia skrev min syster till mig och sade att hon inte ville ha mig boende hos sig längre och att jag borde stanna där jag var. Jag ordnade återigen så att jag kom in på ett sjukhem. Jag fortsatte att vara med vid mötena och att vittna för människor genom att skriva brev, medan jag bodde där. Det var under den här tiden som jag kunde utöka min tjänst genom att ta del i det som nu kallas hjälppionjärtjänst.
Föremål för kärleksfull omvårdnad
Ett annat tecken på Jehovas omvårdnad var den hjälp jag fick av Västra församlingen av Jehovas vittnen i Philadelphia. Förutom att hjälpa mig att komma till kristna möten försåg de mig med skrivmaterial och annat som jag behövde för min kristna tjänst.
År 1970 fick jag ytterligare ett bevis på Jehovas omvårdnad, när det ordnades så att jag fick flytta hem till Maude Washington, en kristen syster och pensionerad sjuksköterska. Trots att hon då närmade sig 70 år skötte hon villigt om mig i två års tid, tills hon inte längre kunde.
Medan jag bodde hos Maude lade bröderna i Ridgeförsamlingen i Philadelphia ner stora ansträngningar för att jag skulle kunna vara med vid alla möten. För att göra detta måste de tre gånger i veckan bära mig tre trappor upp och ner. Jag är verkligen tacksam mot dem som arbetade så troget för att hjälpa mig att komma till mötena!
När syster Washington år 1972 inte längre kunde ta hand om mig, beslöt jag mig för att skaffa mig en egen lägenhet. Denna förändring skulle inte ha varit möjlig utan hjälpen och kärleken från de självuppoffrande systrarna i Ridgeförsamlingen. Några turades om att ge mig mat, att bada mig och att sörja för mina personliga behov, medan andra hjälpte till med att handla och att sköta andra nödvändiga saker.
Systrarna kom varje morgon för att ge mig mat och klä mig för dagen. När de hade hjälpt mig att komma i min rullstol, brukade de rulla mig till mitt skrivbord nära fönstret i en liten hörna i lägenheten. Där brukade jag sitta och ägna mig åt tjänsten genom att använda telefonen och genom att skriva brev. Jag kallade denna del av lägenheten för paradishörnan, eftersom jag hade låtit dekorera den med många bilder av paradiset. Jag brukade tillbringa hela dagen i tjänsten, tills någon kom på kvällen och hjälpte mig i säng.
År 1974 var min hälsa sådan att jag måste in på sjukhus. Medan jag låg där försökte läkarna tvinga mig att ta emot blod. Omkring en vecka senare, när mitt tillstånd hade förbättrats, kom två läkare för att besöka mig. ”Er båda kommer jag allt ihåg”, sade jag till dem. ”Det var ni som försökte övertala mig att ta emot blod.”
”Ja”, svarade de, ”men vi visste att det inte var lönt.” Jag fick tillfälle att vittna för läkarna om Bibelns löfte om uppståndelsen och om en paradisisk jord. — Psalm 37:29; Johannes 5:28, 29.
Under de tio första åren som jag bodde ensam kunde jag vara med vid kristna möten. Jag uteblev aldrig annat än om jag var sjuk. Om det var dåligt väder, brukade vännerna svepa en filt om benen på mig och skydda dem så att de inte skulle bli våta. Ibland kom en resande tillsyningsman på besök. Under sitt besök brukade han ”följa med mig” på något bibelstudium som jag ledde med hjälp av telefonen. Sådana tillfällen skänkte mig stor glädje.
Att klara av en situation som förvärras
År 1982 hade det gått så långt att jag inte längre kunde komma ur sängen. Jag kunde inte längre vara med vid mötena, och inte heller kunde jag vara pionjär, vilket jag hade varit oavbrutet i 17 år. Allt detta gjorde mig mycket ledsen, och jag grät ofta. Men Jehovas omvårdnad var uppenbar — kristna äldste ordnade så att det kunde hållas ett församlingsbokstudium i min lilla lägenhet. Detta är något som jag fortfarande är mycket tacksam för!
Eftersom jag var helt bunden vid sängen och inte kunde komma till mitt skrivbord, började jag öva mig i att skriva genom att ha ett papper liggande på bröstet. Till en början var min handstil oläslig, men med mycket övning blev den läsbar. Under en tid kunde jag återigen vittna genom att skriva brev, vilket skänkte mig ett mått av glädje. Men tyvärr har mitt tillstånd förvärrats ytterligare, och jag kan inte längre ta del i denna gren av tjänsten.
Jag har inte kunnat vara med kroppsligt vid en områdessammankomst sedan år 1982, men under de dagar som sammankomsten varar försöker jag ändå att komma in i den anda som råder vid en sammankomst. En kristen syster har med sig ett sammankomstmärke och fäster det på mitt nattlinne. Jag sätter också på TV-n och tittar på en basebollmatch på Veteran’s Stadium i Philadelphia och tänker på var jag brukade sitta under våra sammankomster där. Någon brukar också spela in sammankomstprogrammet på band, så att jag kan lyssna på hela programmet.
Att inte ge upp
Även om jag inte längre kan göra lika mycket i tjänsten som jag kunde förr, är jag fortfarande angelägen att tala med människor om Bibelns sanningar. Det har varit en källa till glädje för mig att jag har kunnat vara pionjär och att jag har fått hjälpa ett antal intresserade personer att studera Bibeln. Det har inte varit lätt att bo ensam under de gångna 22 åren, men jag har haft friheten att tjäna Jehova utan hinder, något som jag inte skulle ha haft om jag hade varit kvar hemma.
Jag har också insett behovet av att arbeta flitigt på att ändra min egen personlighet. Mitt tal har inte alltid framförts med ljuvt behag, när jag har gett anvisningar åt dem som har erbjudit sig att hjälpa mig. (Kolosserna 4:6) Jag fortsätter att be Jehova hjälpa mig att göra framsteg i detta avseende. Jag är verkligen tacksam för den tålmodiga och förlåtande anda som de har visat som under årens lopp i kärlek har stått ut med mig. Deras kärleksfulla hjälp är en välsignelse som jag tackar Jehova och dem för.
Det är många år sedan jag kunde vara kroppsligen närvarande vid mötena, men jag är fortfarande glad och lycklig. På senare år har jag endast kunnat lämna min lägenhet en enda gång, och då för att åka till sjukhus. Visst blir jag nedstämd ibland, men Jehova hjälper mig att snart komma över den sinnesstämningen. Jag har nu glädjen att kunna lyssna till mötena på Rikets sal med hjälp av telefonen. Genom att jag har bett till Jehova och förtröstat på honom har jag aldrig känt mig ensam. Ja, jag kan i sanning säga att jag har åtnjutit Jehovas omvårdnad. — Berättat av Celeste Jones.
[Bild på sidan 24]
Det var här jag ägnade mig åt tjänsten, och jag kallade det för paradishörnan